Olika typer av instruktioner, råd och anvisningar har en stark ställning i dagens veckotidningar. Det är därför lite förvånande att sådana texter är ojämnt fördelade i mitt material. De lyser t.ex. nästan helt med sin från- varo i Svenska Familj-Journalen.
1790-talstidskrifterna har instruerande texter, vilket hänger samman med den utilism som präglar dem. Vi har redan sett hur den starka inrikt- ningen på nyttiga upptäckter och praktiska rön kom till uttryck i en mängd populärvetenskapliga texter. Knyts upptäckten till ett förväntat handlande av läsaren blir sådana texter instruerande.
Det är inte alldeles självklart var gränsen ska dras mellan populärve- tenskapliga och instruerande texter. Ta t.ex. Journalistens artikel ”Svar på Frågan, huru man bör förhålla sig med Nyfödda Barn, som under födsel- arbetet farit så illa, att de synas döda då de komma fram; om man hälldre bör blåsa lufft genom näsan än genom munnen, för att återbringa dem till lifs?”. Det är inte omöjligt att se den som en anvisning till läsarna. Men rimligare är att se den som populärvetenskaplig, eftersom den domineras av en fallberättelse med en läkare som huvudperson. I renodlat instrue- rande texter förutsätts ju läsaren vara huvudperson, den som utför hand- lingarna.
Trots att nyttiga upptäckter går som en röd tråd genom Journalisten finns det bara fem direkt instruerande texter, vilket motsvarar 3 procent av materialet. Två av artiklarna rör jordbruk och behandlar hur man bäst rötar lin respektive förbättrar mager jord utan gödning. En artikel rör hälsa och berättar om rakstriglar, en rör tvätt och behandlar bläckfläckar på linne och en artikel är ett brödrecept.
Läsning för Menige Mann har betydligt fler instruerande texter, när- mare bestämt tolv stycken, vilket motsvarar 28 procent av det totala inne- hållet. Fem artiklar är matrecept, fyra behandlar jordbuk och tre hälsa – ämnena är alltså ungefär desamma som i Journalisten.
Även i Läsning för Folket är det praktiskt upplysande och rådgivande draget mycket starkt. De praktiska upplysningarna är direkt eller indirekt knutna till jordbruket. Sex längre artiklar, motsvarande 15 procent av materialet, vill jag se som direkt anvisande. Artiklarna berör praktisk mekanik, beredning av fnöske, smide, juridik, mätning av åkrar och ängar
och uppförande av klensmedjor. Både deras längd och innehåll skiljer dem från 1790-talsanvisningarna. Matrecept saknas, liksom hälsoråd. Dock visar Sörbom (1972) att de senare någon gång förekom.
Det finns också annat material i tidskriften som har en rådgivande karaktär. Dit hör tre texter som betecknas som samtal och där t.ex. ”twenne jordbrukare” får utreda ”orsaken till deras olika wälstånd” och peka på ”en förbättrad landthushållning”. Samtalen omfattar 13 procent av materialet. Dit hör också par allmänt undervisande artiklar, närmare bestämt ”Om barns underwisning” och ”Underwisning i hästkännedom”. De artiklarna omfattar 7 procent av materialet och ligger genremässigt på gränsen mellan populärvetenskap, lärobok och instruktion. Slår vi sam- man alla de här textsorterna ser vi att mer än en tredjedel av Läsning för Folket har en anvisande karaktär.
För både Lördags-Magasinet och Svenska Familj-Journalen gäller att anvisningar om jordbruk, mat och hälsa saknas. Det finns bara enstaka instruerande texter, intressant nog av heminredningskaraktär. Lördags- Magasinet berättar om ”Att återställa oljmålningar, då lärftet blifvit ska- dadt”, ”Flera sätt att gifva jern och trä bronsfärg”, ”Enkel oljefärgsbe- redning” och ”Om den garfningsmetod, som nu utnyttjas af de bästa gar- fare i Frankrike”. Artiklarna upptar 6 procent av materialet. I Familj- Journalen har jag bara funnit en enda instruktion, som rör ”Hyacinter i glas”.
De instruerande texterna kan knappast föras till en gemensam genre. Det är också oklart vilka genrebeteckningar som var vanliga. Läsning för Folket använder beteckningarna ”anwisning” och ”råd”, och Journalisten ”nyttiga rön” – en beteckning som dock lika mycket tycks syfta på popu- lärvetenskap.
I analysen kommer jag först att behandla 1700-talstidskrifternas instru- erande texter. De många anvisningarna och råden i Läsning för Folket behandlas sedan för sig. Läsning för Folket förser sina instruerande texter med illustrationer, vilket annars inte sker. Avslutningsvis kommenterar jag Lördags-Magasinet och Familj-Journalen. Textanalysen kommer att baseras på två olika textnormer som är speciella för instruerande texter, förgrund och bakgrund.
7.1 Ett par 1790-talsrecept
En instruerande text har ju en självklar huvudfunktion, att ange handling- ar som läsaren förväntas utföra. De textnormer som fyller denna hand-
lingsinriktade funktion kallas jag efter Jan Anward (1994) textens för-
grund. Det rör sig om narrativa partier där satserna utgörs av materiella
processer som är ordnade i samma följd som momenten faktiskt ska ut- föras. Aktören i de materiella processerna sammanfaller med läsaren, och rollen mål intas av det som han riktar sina handlingar mot, t.ex. en viss matvara. Handlingarna i förgrunden är obligatoriska: de måste utföras för att uppnå det önskade resultatet (jfr Jäderberg 1995).
I Anwards (1994) syntaktiska analys av matrecept diskuteras också hur
bakgrunden ser ut i instruerande texter. Den utgörs antingen av villkor,
förutsättningar etc. för handlingarna eller av partier som saknar direkt samband med förgrundens narrativa sekvens.
Med de här distinktionerna blir det möjligt att visa vilka syntaktiska uttryck som är tänkbara i förgrunden. Det visar sig att den kan ha tre typer av satser: imperativ (kavla dagen), s-passiv (degen kavlas) eller aktiv presens (man kavlar degen). Lars Jäderberg (1995) har undersökt hur dessa former fördelar sig i recept från 1650 till 1879. Det visar sig att imperativer dominerar till mitten av 1700-talet, då s-passiver och i viss mån aktiv presens börjar vinna terräng. Från 1790-talet och hela 1800- talet dominerar s-passiverna helt. Den dominansen bryts inte förrän i mitten av 1900-talet, då imperativ återigen blir den dominerande formen (Anward 1994). Det som varierar är alltså främst fördelningen av imperativ och s-passiv: endera konstruktionen tenderar att dominera. Att aktiv presens är så sällsynt i recept förklaras med att det är oekonomiskt att hela tiden språkligt ange den handlande läsaren, som ju är den själv- klara huvudpersonen.
Låt oss jämföra för- och bakgrunden i ett recept från Läsning för Menige Mann 1797 (det övre) och ett från Journalisten 1793 (det nedre). Båda recepten gäller potatisbröd. Jag har kursiverat alla verb och ibland verbfraser i förgrunden och satt verben i bakgrunden i fetstil. I före- kommande fall markerar jag när man är subjekt i aktiv presens.
At baka Bröd af Potates eller Jordpäron.
Först twättas Jordpäronen wäl rena, och läggas i Watten at kokas så länge tills Skalen sönderspricka, som aftagas, och Päronen stötas eller prässas wäl sönder. Synas de då intet ge nog Saft, slås warmt Watten därtil, samt litet Salt, hwarefter en Deg knådas med någon Tilsats af Rågmjöl, hwartil så mycket Jäst
lägges som behöfwes. Häraf bakas nu Bröd, på samma Sätt som annat
Sädesbröd. Detta är til alla Delar lika godt, i synnerhet då det ännu icke
torrkadt eller blifwit gammalt. Wid Sädesbrist borde detta Bakningssätt icke uraktlåtas. [Ur Läsning för Menige Mann]
Att gjöra Bröd af Potatoes.
Sedan Potaterna äro väl tvättade, skalade, och alla ögonen borrtskurna,
lägger man dem i en gryta eller kettil, och slår därpå så mycket vatten, som väl
betäcker dem. Därpå kokas de öfver sackta elld, så länge att de gå sönder till
ett mos, och slås sedan i ett tråg, där de, utan någon annan tillsatts af vatten, än det spa, hvaruti de kokat, böra väl knådas och arbetas, till dess alltsammans är
förvandladt till en mjuk och jämn massa, utan några klimpar. Sedan tillblandas
mjöl och jäst, och hela massan knådas väl tillhopa innan den kallnar; men man
bör likväl förut taga undan så mycket mjöl som behöfves till utbakningen i
kakor. Man behöfver alldeles icke slå något mera varmt vatten på degen i tråget, ty det spa, hvaruti Potaterne blifvit kokade, är alldeles tillräckligt för den mängden af mjöl, som fordras, och ju stadigare degen är, ju bättre blifver brödet.
Ugnen, hvaruti detta brödet gräddas, bör vara väl het, och tilltäppas en stund innan kakorna insättas, ty annars gräddas de ej jämnt, utan blifva brända åfvanpå, och inuti degiga och osmakliga.
Proportion imellan ingredienserna till detta brödet är den, att man tager 8 delar Potater
3 delar Hvete-Mjöl af andre storten. 3 delar Korn-Mjöl af bäste sorten.
Tager man t. e. 4 Lisp. Potater, och af Hvete- och Korn-Mjöl 1 hallft Lisp. af
hvardera, så får man vid pass 8 Lisp. smakligt och hällsosamt bröd.
Korn-mjölet är en ganska hällsosam tillsats. Därigenom har man äfven brödet till lindrigare pris, och i anseende till smaken kan det icke röjas af den läckraste gomm.
Denna beskrifning är inlämnad till Patriotiska Sällskapet i Bath i England, af en Man som försäkrar att han, med hela sitt hus, i flera år icke brukat något annat bröd. Han säger: det är så godt, att den som behagar en gång göra försök, icke lärer vidare fråga efter något annat bröd. [Ur Journalisten]
I receptet från Läsning för Menige Mann består förgrunden uteslutande av s-passiver. Läsaren är den underförstådda aktören i den narrativa sekvensen ”twättas–läggas–kokas–aftagas- –stötas–prässas–slås–knådas–lägges–bakas”. Bakgrunden används bland annat för att ange förutsättningar för handlandet i förgrunden, som i konditionalsatsen ”Synas de då intet ge nog saft, slås [...]”, för att tidsfästa det, ”så länge tills skalen sönderspricka”, och för att prisa brödet, ”Detta är til alla Delar lika godt”. Dessutom finns allmänna rekommendationer på slutet, som saknar direkt förbindelse med förgrunden.
Journalistens recept handlar ju också om potatisbröd men använder delvis andra textnormer. Att potatisen ska skalas framställs i första meningen som bakgrund – ”Sedan Potaterna äro väl tvättade, skalade
[...]” – medan det var förgrund i Läsning för Menige Mann. Förgrunden inleds sedan med aktiv presens och man-form, varefter s-passiverna tar över.
Bakgrunden är större i Journalisten, vilket gör texten längre. Den används bland annat till att i bisatser tidsfästa handlingarna i förgrunden: ”så länge att de gå sönder”, ”till dess alltsammans är förvandladt”, ”innan den kallnar”. Den starka tidsföränkringen röjs för övrigt också av de upprepade konnektiverna ”därpå” och ”sedan”. I det första stycket finns ett annat slags bakgrundsparti, som tar vid när receptets kronologi plöts- ligt bryts. Ett par rekommendationer ges, t.ex.: ”man bör likväl förut taga undan”. Denna rekommenderade handling ska i tiden föregå många av handlingarna i textens tidigare förgrund. Den är uttryckt i aktiv presens och man-form.
Man-formen harmonierar som jag ser det med bakgrundskaraktären. När texten tydligt anger att ett obestämt man är den handlande parten blir framställningen mindre situationsbunden. Med s-passiv erbjuds och förutsätts på ett tydligare sätt en aktörsroll för läsaren, varför det är logiskt att båda recepten föredrar den formen i förgrunden.
Journalisten använder en modern delgenre i bakgrunden, ingrediens- listan, som märkligt nog kommer mot slutet. I Jäderbergs kokboksmate- rial kommer den första ingredienslistan 1879 och då i inledningen. Listan är sannolikt ett tidigt experiment med en ny textnorm.
Ett parti, det där man ska värma ugnen, är tvetydigt mellan för- och bakgrund. Att värma ugnen är ju sakligt sett en obligatorisk handling vid bakning, men språkligt har partiet ingen tydlig förgrundskaraktär. Det ligger utanför den inledande och obligatoriska narrativa sekvensen och är, med hjälp av det modala hjälpverbet bör, formulerat som ett råd. Det får samtidigt viss förgrundskaraktär av den korta narrativa sekvensen i passiverna ”tilltäppas–insätttas”. Överhuvudtaget ger receptet intryck av att inte riktigt följa fasta textnormer.
Typiskt för Journalisten är textsamspelet i den avslutande avsändaran- givelsen, som upprättar en kommunikationskedja mellan en engelsk brev- skrivare och ett sällskap. Journalistens läsare får avlyssna denna brevväx- ling. Typiskt är också Journalisten lyfter fram brevskrivarens personliga erfarenhet, och detta i en direkt anföring. Anföringsnormen har vi stött på tidigare: det anförda är grafiskt omarkerat och inlett av en gemen (”Han säger: det är så godt”).