Intertextuella relationer

Bakthin ger ingen systematisk redovisning av intertextuella relationer. En som utifrån Bakhtins språksyn försökt utveckla en analysmodell är Nor- man Fairclough (1992, 1995a, 1995b). Fairclough skiljer – med varier- ande termer – på två typer av intertextualitet, som jag kommer att kalla textsamspel och normsamspel:

Textsamspel Normsamspel

Manifest intertextuality Constitutive intertextuality Intertextuality Interdiscursivity

Chain-relations Choice-relations

Textsamspel rör faktiska, fysiskt existerande texter. I denna typ av inter-

textualitet är en annan text explicit närvarande i den aktuella texten. Den är också språkligt signalerad på något sätt, t.ex. genom citattecken, refe- ratmarkörer eller anföringssatser. Av detta skäl väljer Fairclough (1992) att tala om manifest intertextualitet. I Fairclough (1995a) är termen i stället chain-relations, vilket lyfter fram de kommunikationskedjor en text kan ingå i och de transformationer den utsätts för när den passerar genom olika kontexter. T.ex. i massmedier flyttas ju texter mellan kontexter, så att någons tal i privatsfären, en presskonferens, ett

sammanträde, en ekonomisk rapport etc. bäddas in i massmediekontexten. Just inbäddade texter, ”texter-i-texten”, står i centrum för den här analysen.

Normsamspel rör en mer abstrakt typ av intertextualitet, närmare be-

stämt relationer mellan olika slags discourse types eller textnormer, som är den term som jag föredrar och som jag hämtat från Kjell Lars Berge (1990). Enligt Fairclough bygger olika typer av textnormer upp orders of

discourse eller – med min terminologi – diskurssystem. Inom olika

institutioner och sfärer i samhället finns olika diskurssystem tillgängliga med olika textnormer. Mer konkret tänker sig Fairclough att ett diskurs- system består av en uppsättning genrer, diskurser, stilar etc. En analys av normsamspelet frilägger de olika textnormer som texten är baserad på – därav termen constitutive intertextuality. Att analysen inte längre rör konkreta texter som bäddas in i den aktuella texten markeras också av termen interdiscursivity. I Fairclough (1995a) talas det om choice-rela-

tions, detta för att visa att analysen rör ”(combinations of) genres, dis-

courses, styles, modes and voices selected from those socially available within orders of discourse” (1995a, s. 77).

I Fairclough (1992, s. 118) finns också en terminologi för de typolo- giska distinktioner som kan göras mellan olika slags intertextuella relatio- ner. Fairclough särskiljer sequential intertextuality, där olika slags texter eller textnormer alternerar inom en och samma text, embedded intertex-

tuality, där en text eller textnorm innefattas i och bara är tillgänglig

genom den aktuella texten, och mixed intertextuality, där texter eller text- normer blandas så att hybridformer uppkommer. Förstår jag Fairclough rätt så menar han att denna typologi är oberoende av distinktionen mellan textsamspel och normsamspel.

För Fairclough är en intertextuell analys något annat än en (rent) språklig textanalys, som beskriver vilka delar av språksystemet som används i en viss text. Han menar att den intertextuella analysen går utan- för den språkliga textbeskrivningen och minskar avståndet mellan text och kontext. Den lyfter fram de resurser som är socialt och historiskt till- gängliga i olika diskurssystem och visar hur texter förändrar och över- skrider sina förutsättningar, hur genrer, diskurser etc. ”reaccentueras” och blandas.

Detta innebär att den intertextuella analysen fokuserar det heterogena och motsägelsefulla i texter: ”Given the dynamic view of genre above, according to which a particular text may draw upon a plurality of genres, discourses or narratives, there is an expectation that texts may be linguis-

tically heterogeneous, i.e. made up of elements which have varying and sometimes contradictory stylistic and semantic values” (1995b, s. 189). Fairclough säger, och jag tycker att han har rätt där, att detta går på tvärs mot en vanlig uppfattning i språkvetenskapliga textanalyser, nämligen att de flesta texter språkligt sett är homogena. Han slår sedan fast att hetero- genitet och homogenitet är relativa egenskaper, som är beroende av soci- ala och historiska förhållanden. Hans teoretiska antagande blir att texter är heterogena och motsägelsefulla i tider av social förändring. När social stabilitet råder är texterna homogena.

Denna språksyn är klart besläktad med Bakhtins. I Bakhtins termer kunde man säga att samhällets centrifugala krafter skapar texter som är heterogena, medan de centripetala krafterna skapar relativt sett homogena texter. Den outtalade normen hos båda tycks vara att förändring och konflikt är normaltillståndet i samhället, och båda vill förstå hur texter beter sig under sådana förhållanden. Detta ger upphov till ett slags sön- derdelande läsning, där det gäller att bryta ner texten i disparata element och visa att de har olika social och historisk hemvist.

Fairclough (1995b) är ett gott exempel på detta. Där slår Fairclough ett slag för den intertextuella analysen genom att gå igenom tidigare uppsat- ser i tidskriften Discourse & Society, husorganet för den s.k. kritiska textanalysen. Hans återkommande invändning är att homogeniteten hos texter överskattas i analyserna. Fairclough gör därför om delar av analy- serna och visar på vad han menar är heterogenitet och blandningar av text- normer.

För mina syften riskerar Faircloughs typ av analys att i en bemärkelse bli ahistorisk. Detta är något av en paradox, eftersom Bakhtin ju under- stryker att all kommunikation är historiskt bunden. Men för Fairclough står som regel en nutida text eller genre i centrum för analysen, och han pekar på det text- och normsamspel som den aktualiserar. Analysen är alltså synkron i den bemärkelsen att tidigare texter bara blir intressanta när de aktualiseras i en historiskt bestämd situation.

Eftersom jag vill fånga den texthistoriska utvecklingen kommer jag att skilja på synkron och diakron intertextualitet. Den synkrona intertextuali- teten tar fasta på de dialogiska relationer som en bestämd text eller genre aktualiserar vid en viss tidpunkt. Den diakrona intertextualiteten tar fasta på hur de dialogiska relationerna utvecklas över tid. Det kan ju mycket väl visa sig att intertextualiteten i en viss genre med tiden blir mer eller mindre komplex.