Läsning för Folket

Fortsättningsartiklarna i Läsning för Folket följer en strikt kronologi både inom sig och mellan sig. Så har den artikel jag valt att studera, ”Stockholms blodbad”, en rak kronologi, samtidigt som nästa artikel i serien, ”Gustaf Wasa”, går vidare i historien.

Stockholms blodbad skildras dramatiskt och med klar anti-dansk ten- dens. Vi får följa Kristian Tyranns avskyvärda handlingar mot de rättrå- diga och intet ont anande svenskarna. Berättelsen, genomgående hållen i

preteritum, följer ett enkelt berättelseschema. Den inleds med en neutral utgångssituation: Kristian kröns i Storkyrkan och kröningen firas på Stockholms slott. En plötsligt vändpunkt kommer när slottets portar stängs. Sedan följer förvecklingen, den negativa händelsekedjan. De in- stängda svenskarna förhörs, förs till fängelsehålorna och morgonen därpå till Stortorget. Där avrättas de. Detta är huvudberättelsen, som följs av ett efterspel. Texten tar upp de avrättningar som Kristian gör sig skyldig till på hemvägen till Danmark.

Mycket av artikelns tendens kommer till uttryck i de mentala och ver- bala processer som tillskrivs Kristian. Redan i inledningen avslöjas hans planer (mina kursiveringar):

Konung Christian wiste alltför wäl, att Swenskarne icke gerna fördrogo Danska Konungars wälde. Han trodde sig likwäl kunna hålla folket i tygel, om han undan- röjde de mest betydande bland adeln. Allmogen skulle då blifwa utan anförare och kunde lättare kufwas.

I den sista meningen är för övrigt den mentala processen inte markerad, vilket gör den till en inre monolog i täckt anföring.

När Kristian tar emot gästerna på slottet får vi veta att han ”wisade sig särdeles glad” och att glädjen ”war allmän”. Dessa positiva känslor kon- trasteras mot negativa när han satt sin plan i verket: ”En förskräcklig ångest intog allas sinnen, och förmiddagen framskred under hemsk tyst- nad.”

Artikelns första del, fram till avrättningen på Stortorget, domineras annars av verbala processer. Många olika personer kommer till tals på olika sätt. Kristian ”sade”, ”tillade” m.m., de anklagade svenskarna ”an- förde klagomål” och ”erinrade Konungen” m.m. Skildringen av förhöret är dialogiskt uppbyggt med flera fråga-svar-sekvenser där svenskarna ”tillspordes”, varpå de ”bemödade sig [...] på bästa sätt rättfärdiga”, och där de ”tillfrågades” och ”swarade ja”. Förhöret ger också upphov till många formella talhandlingar, som ”begärde”, ”förblef wid sitt yrkande”, ”förband sig”.

Ibland beskrivs talhandlingen närmare med hjälp av sättsadverbial. Vi kan jämföra ”Med hycklande saktmod sade han” och ”Med ädelt mod framträdde Fru Christina Gyllenstjerna”. Den lömske Kristian kontraste- ras mot en svensk hjältinna.

Vid avrättningen blir de materiella processerna fler. Stadens portar hade ”blifwit stängda”, alla allmänna platser ”befattades” med vakter, längs gatorna ”uppställdes” soldater och från slottet ”fördes nu mellan bödlar och vakt, Sweriges ädlingar och yppersta män”. Processerna är

intransitiva, eftersom de återkommande passiveringarna utnyttjas för att stryka agenten. Förklaringen till passivformerna kan vara att den tillåter oss att tolka handlingarna som ett mer direkt utslag av Kristians lömska handlande än om agenten hade varit utsatt (jfr ”X stängde porten”, ”Y ställde upp soldaterna”, ”Z förde fångarna från slottet”).

Framställningsformen är genomgående narrativ. Konnektiven då an- vänds regelbundet för att introducera nya situationer: ”[...] då han den 4 november 1520 lät kröna sig i Stockholms Storkyrka”, ”Då sade Konung- en [...]”, ”Då inträdde i domsalen twenne Danske höfwitsmän [...]”. Som synes finns samma exakta datumangivelser som i reseskildringarna.

Syntaxen blir aldrig lika snårig som den kunde bli i resebeskrivning- arna. Meningarna är ganska korta och ibland utpräglat parataktiska. Se t.ex. på berättelsens upplösning, där de anklagade försöker ta till orda:

Flere af de olyckliga offren började nu äfwen att tala. Twänne af Stockholms Råd- män uppmanade folket att afskudda sig tyrranens ok. Men deras ord hördes ej för soldaternas buller och de tystades snart af bödlarne.

Här finns fyra huvudsatser, varav de två sista är samordnade i den sista meningen. Meningarna är i genomsnitt tolv ord långa, och bisatser sak- nas. Tidsförloppet markeras av ett par korta adverb, ”nu” och ”snart”.

I textsamspelet redovisas aldrig några källor. Det innebär att tidskrif- tens osynliga berättarröst blir den indirekta garanten för framställningen, inklusive de starka värderingarna. Till de värderande och dramatiserande uttryck som redan nämnts kan läggas adjektiven i fraser som ”mordiska planer”, ”det gräsliga skådespelet”, ”det sorgliga tåget”. På sätt och vis är de här värdeorden onödiga, eftersom Kristians grymhet görs så tydlig i redan i artikelns inledning. Men tidskriften vill måla upp en värld där ont och gott entydigt står mot varandra.

Textsamspel används alltså inte för att underbygga trovärdigheten. Däremot används anföringar för att gestalta och dramatisera. Det finns flera täckta anföringar. T.ex. erinrar Kristina Gyllenstierna ”Konungen om de förbindelser han ingått, då Stockholm till honom uppgafs, om de löften och försäkringar, han gifwit, om den ed han wid altaret swurit och med sakramentets anammande bekräftat”. Passagen kan i och för sig läsas som ett sammanfattande referat. Men den anaforiska upprepningen av ”om de”, ”om de”, ”om den” och en pleonasm som ”löften och försäk- ringen” gör att passagen rytmiseras och får viss karaktär av återgivet tal.

En tydlig täckt anföring står en annan av de svenska hjältarna för, just innan han avrättas: ”Derwid upphöjde Biskopen i Skara, Bicentinus, sin röst, och ropade högt och oförfäradt, att intet af allt detta wore sant:

Konungen wore en förrädare mot de Swenske och for med lögn, drafwel och list: Biskopen nedkallade derföre öfwer honom Guds hämnd, tog Gud till wittne öfwer sin oskuld och fordrade, att under owäldige domare få weta, för hwilken sak han skulle dö.” Konventionerna känns igen sedan tidigare. Anföringen markeras inte av citattecken e.d. Men karaktären av direkt tal framhävs av en avvikande syntax, satsradningar med kolon. Kanske ska detta förmedla en känsla av talspråkets direkta och flyktiga karaktär.

En annan norm vi tidigare stött på är att låta direkta anföringar inledas av gemener. Så sker i artikelns avslutning, som behandlar Kristians hem- färd. Hemfärden präglas som sagt av en mängd avrättningar, och till arti- kelns dramatiska karaktär hör att de mest levande återgivningarna av tal möter i avrättningsscenerna. I Jönköping ser en pojke ser sin storebror halshuggas:

Då den yngre brodern såg den äldres blod rinna, sade han till bödeln: ”käre man, bloda icke så mina kläder, jag får annars bannor af min mor!” Det oskyldiga barnets menlösa ord rörde bödeln så, att han kastade swärdet ifrån sig och sade: ”nej, jag skall icke bloda din skjorta, om än min egen skall derföre blodas.” Då framkallade tyrannen en annan krigsknekt, som först afhögg gossens hufwud och sedan den medlidsamma bödelns.

Till det talspråkliga intryck som partiet gör bidrar satsradningar, utrops- tecken och interjektioner.

Det går inte i mitt material att se någon tradition för den här typen av enkel och dialogisk historieskrivning. Att i tidningsform förmedla svensk historia till breda grupper var åtminstone delvis någonting nytt. Som de första allvarliga populariseringsförsöken av historia har nämnts Arvid August Hazelius Svenska folkets sagohäfder, som kom ut i elva band 1839–1870, och inte minst Anders Fryxells Berättelser ur svenska histo- rien. Fryxells historia kom ut i 46 häften mellan 1823 och 1879 (Nordin 1996).

En hastig blick i Fryxells historia låter ana en genremässigt samband. Hans skildring av Stockholms blodbad kom ut 1826 och trycktes liksom Läsning för Folket i fraktur. Fryxells fick kritik av dåtidens fackhis- toriker för att han saknade källhänvisningar. Även den enkla och rappa berättarstilen förenar.