Norm och textsamspel i Läsning för Menige Mann

Vi möter delvis annorlunda populärvetenskapliga textnormer i Läsning för Menige Mann:

Om Luften.

Luft kallas det osynliga Ämne, som wi andas, som kännes när det blåser, som drifwer wåra Wäderkwarnar och Fartyg som segla, som uprörer Wattnet i Wågor, och åstadkommer flera andra Werkningar. Luften omgifwer oss öfwerallt och intet Rum är tomt derpå. Den är wäl 800 Gånger lättare än Watten, men trycker bort Jordytan lika mycket, som om samma Yta wore öfwergjuten med Watten till 16 Alnars Högd.

Luften är ständigt, fast mer och mindre upfylld med fuktiga Ångor, som små- ningom upstiga ifrån Haf, Sjöar och Jord; när dessa fina Ångor sammanpackas, så upkomma Moln, ur hwilka sluteligen detta Watten nedfaller i Regn eller Snö. Dessutom är äfwen Luften full med fina brännbara Dunster, som upstiga ifrån rut- nande Djur och Wäxter, samt äfwen ur Jorden ofta samla sig, antändas af sig sjelf- we eller genom Gnidning, och förorsaka allehanda Lufteldar, såsom Lycktgubbar, flygande och brinnande Drakar, Stjernfall, Eldkulor och sådant mer.

En Engelsman, Robert Fludd, berättas hafwa efterjagat och nedslagit en Lyckt- gubbe, en annan wid namn Derham gick sakta intil en, som på 3 eller 4 Alnars Afstånd tycktes hoppa ikring en rutnande Tistel. – Uti Rättwiks Socken i Dalarne, straxt wid Boda By, sågs i början af detta hundradetal en Lyseld wid Berget om Nattetid flera År borrtåt. En Malmletare wid namn Olof Larsson företog sig at gräfwa derstädes, och fann snart et Hål, som gick ned i Berget, och i hwilket Hål både Swafwelkies och Bergolja träffades, af hwilkas Utdunstning Lyselden ägde fin Föda. Efter denna Gräfning wiste sig ingen Lysnad mer.

Texten faller tydligt sönder i två delar som baserar sig på olika textnor- mer. Den första delen kan kallas vetenskaplig beskrivning och den andra fallberättelser. Denna strikta uppdelning i beskrivning och berättelse skiljer den från Journalistens berättande brev, och även avsaknaden av jag-form avviker. I beskrivningen används tillstånd för att definiera (”Luft kallas det osynliga ämne, som [...]”, för att ange beståndsdelar (”Luft är ständigt, fast mer eller mindre upfylld med fuktiga ångor”) och för att göra exakta jämförelser (”Luft är wäl 800 gånger lättare än Watten”).

Fallberättelserna är hållen i preteritum och utmärks av att mänskliga deltagare utför olika handlingar. En engelsman har ”nedslagit en Lycktgubbe” och en malmletare i Dalarna ”företog sig att gräfwa” vid en

lyseld. Än en gång möter vi alltså en engelsman, men också svenskars upplevelser redovisas. Berättelserna fungerar som ett slags argument eller stöd för den inledande vetenskapliga beskrivningen, men säkert också som ett underhållande inslag. Växlingen mellan beskrivning och berättelse ger en övergång från generisk till specifik referens. Så omfattar ”wäderkvarnar” i artikelns början alla väderkvarnar medan ”et Hål” i dess slut syftar på ett unikt hål.

Meningsbyggnaden har en speciell karaktär som vi inte riktigt stött på hittills. Även om parallellismer och periodisk syntax används i andra tid- skrifter, så har Läsning för Menige Mann en mer rytmisk och retoriskt finslipad framställning. Den inledande definitionen av luft utförs med hjälp av volymökande anaforer. Luft är det osynliga ämne ”som wi andas”, ”som kännes”, ”som drifwer”, ”som uprörer”. Nästa mening har en kiastisk prägel, eftersom den både inleds och avslutas av uttryck för luft, och den skenbart paradoxala samordningen i dess mitt ger viss ele- gans: ”Luften omgifwer oss öfwerallt och intet Rum är tomt derpå.” Meningen därpå uttrycker också en lätt paradoxal kontrast. Luft sägs vara mycket lättare vatten men ändå utöva ett liknande tryck på jordytan.

Vad gäller textsamspelet hör vi enbart tidskriftens röst i de beskrivande partierna. Däremot är berättelserna inbäddade. Det sker med hjälp av de passiva verbformerna ”berättas hafwa” och ”sågs”. Passiverna gör att det inte framgår vem som berättade och såg. Tidskriften ansluter sig inte till normen att observationer ska auktoriseras av ett åsyna vittne. En annan skillnad gentemot Journalisten är att texten etablerar en relation mellan tidskriften och läsarna, som förenas i ett återkommande ”wi”.

Läsning för Menige Mann är ju den tidskrift som har mest populärve- tenskap. Dess redaktör, Adolf Modéer var också en flitig medarbetare i Vetenskapsakademiens Handlingar. Hans förhoppningar om att bli invald i akademien infriades 1786 (Sörbom 1972, s. 16). Så att tidskriftens populärvetenskap delvis ser annorlunda ut än Journalistens beror inte på att författaren saknar kontakt med vetenskapsvärlden.

Läsning för Menige Mann har ofta av korta notiser av den här typen: Blodets Omlopp.

Rörelsen och Lifwet i Människo-kroppen, underhålles medelst Blodets Omlopp. Wid hwart och et Pulsslag utwidgar sig Hjertat, och emottager i sina Håligheter en wiss Myckenhet af Blod; och då hjertat snart derpå drager sig tilsamman, utprässar det samma Blod igen med sådan Kraft som drifwer Blodet ut til Kroppens yttersta Delar.

Pulsen slår inom en Timmas Tid Twåtusende sexhundrade Gånger – Hela Blod-massan löper omkring i wår Kropp, inom tjugofyra Timmar, femhundra sjutiosex Gånger. – En så snäll rörelse tjänar til at hålla Blodet friskt: ty så snart det stadnar någonstädes, är det i Fara för at rutna och borrtskämmas.

Artikeln vill ge en allmän förståelse av blodomloppet, vilket bland annat visar sig på att referensen genomgående är generisk. Blodomloppet för- klaras eller gestaltas heller inte utifrån en bestämd person. Vidare finns inga inbäddade texter, utan tidskriften har hela tiden ordet själv. Återigen upprättas kontakt och gemenskap med hjälp av första personens prono- men. Det talas om ”wår kropp”.