Intertextuell analys

Den intertextuella analysen ska beskriva de textnormer som texterna utnyttjar. På så sätt friläggs intertextuella relationer till andra texter och kommunikationssituationer. Mer exakt gäller det att ringa in de grund- genrer, delgenrer, diskurser, röster och metatexter som används och blandas.

4.1.1 Grundgenrer och tradering av textnormer

Traderar texter varandra i en dold kommunikationskedja? är huvudfrågan i analysen av grundgenrer. I den preciseras de allmänna genrer som dominerar genom historien. Med den terminologi som etablerades i det förra kapitlet kan vi säga att det är den diakrona intertextualiteten och en särskild aspekt av normsamspelet som står i fokus, just traderingen av genrenormer.

En genre ser jag som en fast och återkommande uppsättning textnor- mer, som är bunden till en viss social aktivitet och som är namngiven (jfr Ledin 1996). Den metodiska grundtanken i genreanalysen är att ett åter- kommande språkligt eller textuellt mönster utgör ett empiriskt belägg för en underliggande textnorm. För att textnormer ska ges genrestatus krävs för det första att det finns textnormer som reglerar textens uppbyggnad i stort, så att ett övergripande och återkommande textmönster kan urskiljas. Det räcker med andra ord inte med att det finns vissa språkliga eller stilistiska likheter mellan vissa texter. För det andra ska textnormerna

vara namngivna, dvs. det ska finnas en genrebeteckning. Genrebeteck- ningen ska idealt användas av språkbrukarna och gärna antyda vilken social aktivitet som är för handen; den sociala aktiviteten att predika resulterar ju i genren predikan, att resa resulterar i genren reseskildring etc. Därför har jag inventerat vilka genrebeteckningar som de undersökta tidskrifterna och tidigare forskare använder och övertar så långt möjligt dem.

Att kartlägga de dominerande genrerna ser jag som ett viktigt delsyfte, eftersom de rimligen varit viktiga för att forma många människors tän- kande och handlande. Men det finns många texter som inte kan ges gen- restatus, eftersom de i olika avseenden varierar för mycket eller inte kan knytas till en speciell social aktivitet. Även de kommer att uppmärksam- mas i analysen av norm- och textsamspelet.

För att analysen ska fånga ett brett spektrum av textnormer väljer jag att först bryta ner det omfattande materialet i tre funktionella texttyper. Det rör sig om utredande och argumenterande texter, skildrande och

berättande texter samt instruerande och rådgivande texter. Indelningen

sker efter textens huvudsyfte. En utredande eller argumenterande text syftar till att förklara ett visst ämnesområde och eventuellt övertyga läsaren om rimligheten i ett ställningstagande. En berättande eller skildrande text innehåller iakttagelser av en konkret situation eller miljö och kan basera sig på ett händelseförlopp. En instruerande och rådgivande text föreskriver eller förslår handlingar så att läsaren ska kunna utföra en viss uppgift.

Inom varje texttyp urskiljer jag sedan så långt möjligt olika genrer. I dagens veckotidningar är t.ex. matrecept en viktig instruerande genre, personreportage en viktig skildrande och berättande genre, och psykolo- gisk populärvetenskap en viktig förklarande genre. De är bundna till de sociala aktiviteterna att laga mat, att porträttera intressanta personer och att presentera vetenskap för en bred publik. I andra tider var delvis andra genrer centrala. T.ex. är reseskildringen en viktig skildrande och berät- tande genre i början av undersökningsperioden, och genren naturhistoria, som oftast behandlar exotiska djur, utgör en central förklarande genre. En instruerande och rådgivande genre är hälsoråd, som ju också återfinns i dagens veckopress.

Jag vill inte ge texttyperna någon större teoretisk status på så sätt att de skulle motsvara några grundläggande kommunikativa handlingar eller hållningar. Det är ändå intressant att Ottar Grepstad (1997) i sin stora redovisning av sakprosagenrer utgår från likartade texttyper. Även han

använder utredande och argumenterande samt skildrande och berättande texter, och min instruerande och rådgivande kategori motsvaras hos ho- nom av rettleiende texter.

I och för sig definierar inte Grepstad texttyp likadant som jag. Han menar att texttyper innefattar både textens huvudsyfte och en bestämd språklig utformning (jfr Ledin 1997b). Jag vill inte binda texttyperna till bestämda språkdrag. Det är tvärtom en poäng att t.ex. en argumenterande text språkligt kan ta sig ut på olika sätt, t.ex. som en berättelse.

Resultatredovisningen kommer att ske efter de funktionella texttyperna. I kapitel 5 behandlas utredande och argumenterande texter, i kapitel 6 skildrande och berättande texter och i kapitel 7 instruerande och rådgi- vande texter. I varje materialtyp urskiljs först grundgenrer och sedan del- genrer, diskurser, röster och metatexter. För grundgenrerna gör jag en grov kvantitativ beräkning av deras förekomst. I övrigt är den intertex- tuella analysen kvalitativ och tolkande.

4.1.2 Delgenrer och diskurser i normsamspelet

Hur talar den som har ordet? är huvudfrågan i den här analysen av norm- samspelet. Analysen visar om olika delar av texten baserar sig på olika typer av textnormer, så att den innehåller olikartade och kanske motstri- diga framställningssätt. Analysen tar alltså sikte på textnormers variation och förändring, till skillnad från analysen av grundgenrer, som inriktar sig på textnormers tradering och konstans. Den inriktar sig mer exakt på två typer av textnormer, delgenrer och diskurser.

Genrebegreppet återkommer alltså. Men i stället för grundgenrer kommer jag i det här avsnittet alltså att tala om delgenrer och applicera det begreppet på just delar av texter. Dvs. i det förra fallet gäller analysen om hela texten kan hänföras till en generell textnorm, som reglerar dess användning inom en social aktivitet. Inom journalistiken är t.ex. intervju, reportage och nyhet tre generella textnormer och grundgenrer som är knutna till de sociala aktiviteterna att intervjua, göra reportage och göra nyheter.

Men genretillhörigheten är ofta mer komplicerad. Kommunikations- situationer är relaterade till varandra och skapas åtminstone delvis av tex- ten, vilket gör genreblandningar naturliga och viktiga att undersöka. En (grund)genre kan mycket väl innehålla olikartade textnormer och blanda (del)genrer som hör hemma i olika sociala aktiviteter. Intervjun är t.ex. inte alltid eller kanske främst en egen genre, utan också ett inslag i både reportage och nyheter, en delgenre.

Diskurs är ett mångtydigt begrepp. Liksom t.ex. Norman Fairclough

(1992) använder jag det i en betydelse som myntats av Michel Foucault. Det rör sig då om ett visst perspektiv som läggs på världen, ett sätt att språkligt representera vissa erfarenheter (och som enligt Foucault är nära förbundet med maktrelationer, med vem som har rätt att definiera hur världen kan eller bör se ut). Diskursbegreppet vetter alltså mer mot tex- tens ämne än genrebegreppet (jfr Kress 1987). T.ex. en pedagogisk dis- kurs är ett särskilt sätt att tänka och tala om världen som är färgat av föreställningar om uppfostran, kunskap och lärande, och en vetenskaplig diskurs anlägger ett perspektiv som är färgat av föreställningar om hur ny kunskap ska frambringas, vad en teori eller metod eller hypotes är osv. Diskursbegreppet är praktiskt för att hantera de olika perspektiv som texten ger uttryck för.

Det är inte alltid självklart om ett viss textutformning ska ses som en genre eller en diskurs eller kanske någonting annat. I analyserna kommer jag ibland att tala om olika ”typer av textnormer”, närmare bestämt när en textutformning inte kan bindas till en viss social aktivitet (genre) eller ett visst perspektiv på ett ämne (diskurs).

Analysen tar fasta på både synkron och diakron intertextualitet. Den ska frilägga de relationer till andra texter i samhället och historien som aktualiseras synkront i en bestämd kommunikationssituation. Ett viktigt antagande är då att ju komplexare intertextuella relationer en given text ger uttryck för, desto starkare uttrycker den social förändring och kon- flikt. Jag kommer även att arbeta diakront med tidsserier och följa olika textnormer genom historien. Det gör det möjligt att studera om de inter- textuella relationerna blir mer eller mindre komplexa med tiden.

4.1.3 Röster och metatexter i textsamspelet

Vem har ordet? är huvudfrågan i analysen av textsamspel. Analysen visar hur texter från andra kommunikationssituationer bäddas in i den aktuella texten och hur den egna rösten (sändarens röst, relationen) förhåller sig till andras röster (till referat, anföringar etc.). Nyckelordet i analysen är just röst, och olika röster urskiljs utifrån talarbyten. En viktig fråga är om det finns någon tydlig gräns mellan den egna rösten och andras röster och om andras röster stilistiskt eller semantiskt avviker från den egna rösten.

Andras röster kommer till uttryck i olika slags inbäddade texter. Språkligt sett finns det en rad olika tekniker att bädda in texter (se t.ex. Fairclough 1992, kap. 4; Hellspong & Ledin 1997, kap. 9; Liljestrand

1983; Rahm 1997). Olika typer av anföringar (direkt, indirekt, täckt), citat och referat är de viktigaste. I samtliga fall lämnar författaren ordet till någon annan och markerar detta för läsaren.

En annan typ av textsamspel skapas av metatext, där sändaren genom att kommentera sin framställning kommunicerar på flera plan. Metatexter tenderar att skapa distans. De placerar sändaren utanför den egentliga framställningen och skapar en position där han kan kontrollera och kom- mentera sin text (jfr Fairclough 1992, s. 122).

Det finns mycket i en text som kan ses som metatextuella inslag (jfr t.ex. Luuka 1994). Jag kommer att använda begreppet ganska snävt och främst rikta in mig på explicita kommentarer om textens uppbyggnad och disposition. Sådana signaleras gärna av deiktiska pronomen i kombination med språkhandlingsverb: I den här kapitlet/avsnittet beskrivs/utveck-

las/behandlas x etc. Även kommentarer till ord och uttryck (som x brukar säga o.d.), liksom hänvisningar till bilder innefattas.

En analys av textsamspelet är intressant för att komma åt de sociala positioner som upprättas i texten och den auktoritet som tillskrivs dem. Liksom i normsamspelet är det allmänna antagandet att de intertextuella relationerna blir komplexa i tider i social förändring. Antagandet kan dock specificeras för textsamspelet. Om samhället förändras och auktori- tetsförhållandena är oklara blir det viktigt att explicitgöra olika röster och auktoriteter, att belägga olika påståenden och markera vem som står för fakta. Om auktoritetsförhållandena däremot är självklara för språk- brukarna blir textsamspelet implicit. Vi kan t.ex. ta en genre som upp- slagsboken. Den förväntas innehålla fakta, varför hänvisningar till andra röster och auktoriteter ofta blir överflödiga och textsamspelet därmed implicit.