För att göra detta måste vi först reda ut vad ett integrativt anspråk är. I boken Alltings mått (2012) skisserar idéhistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin humanioras möjliga utveckling och de nya, och integrativa, vägarna in i framtiden som sedan kom att intensifieras under 2010-talet. Inte minst kom humaniora att förändras därför att nya kunskapsfält och samhällsområden integrerades i det humanistiska intressefältet. Om detta skriver de:
Humanistisk kunskap söker samband med andra kunskapsfält och med olika samhällsområden där den ingår i nya konstellationer och därmed själv förändras. Dessa förändringar tar sig olika former. En består i att humanistisk kunskap på sedvanligt sätt förnyas genom att ta upp nya intresseområden som på detta sätt utvidgar den humanistiska kunskapens domän. Humanister ägnar sig numera i mycket större utsträckning än
tidigare åt frågor som väsentligen förknippas med andra kunskapsområden, det gäller till exempel infrastruktur, byråkrati, hälsa, miljö, ekonomi, medier, men strängt taget kan inte något område sägas ligga utanför det humanistiska intresset. Vad som är humanistisk kunskap avgränsas inte genom forskningens och undervisningens objekt utan genom de frågor och perspektiv som genomsyrar den. (s. 193f)
Detta integrativa anspråk kom i hög grad att möjliggöra för många inom humaniora att med hjälp av benämningens makt faktiskt också definiera samhällsrelevanta områden, där både universitetslärare och forskare ansåg att humaniora hade en viktig roll att spela. Det handlade inte längre enbart om behovet att inåtvänt definiera sig själva, sin vetenskap och sin utbildning, utan att tackla de samhällsproblem som nu ansågs kräva också en humanistisk kunskap för att förstås och för att på sikt lösas.
Jag vill här lyfta fram tre exempel som kom att bli centrala under 2010-talet, för att sedan fördjupa ett av dem (se Ekström och Sörlin 2012 för en utökad diskussion). Miljöproblemen blev under 2010-talet allt mer uppenbara och teknologin och ekonomin framstod inte längre som allena saliggörande. Miljöhumaniora blev ett växande fält som tog sig an detta område. Ett annat område var digitaliseringen av samhället och behovet att förstå hur teknologin påverkar människors vardagsliv, men också ger den humanistiska forskningen och utbildningen nya möjligheter. Detta kom att återspeglas i digital humaniora. Den moderna biomedicinen nöjer sig inte längre bara med att bota och lindra, utan förändrar också grunderna för allt mänskligt liv (Rose 2007). Medicinsk humaniora kom att undersöka en del av dessa nya grunder med fokus på stamceller och genteknologi. Dessa exempel demonstrerar inte nödvändigtvis en tydlig samhällsekonomisk avkastning, men likväl en tydlig nytta och relevans för samhället. Jag ska här fördjupa exemplet med medicinsk humaniora, som också är ett av Ekströms och Sörlins exempel, där de bland annat poängterar att dess utveckling karakteriseras av: ”att det är pluralistiskt och att det förutom humanister inkluderar både praktiker från hälsovården och medicinska forskare” (s. 197).
Medicinsk humaniora var redan från början pluralistiskt, med målsättningen att ta sig an några av de komplexa frågeställningar som den moderna biomedicinen producerar. Men det var inte så att de humanistiska
ämnena inte tidigare hade forskat och utbildat studenter inom humanistiska aspekter av hälsa, sjukdom och medicin. Snarare tvärtom – det finns en lång tradition i Sverige att beforska dessa områden (jfr Qvarsell och Torell 2000). Men det var som om termen ”medicinsk humaniora” möjliggjorde en form av självrannsakan och en självdefinition kring vad forskare och universitetslärare sysslade med. Vi var inte bara idéhistoriker, etnologer, konstvetare, litteraturvetare, filosofer och så vidare, utan det fanns ett förenande perspektiv som var relevant för samhället (jfr Bernhardsson och Hansson 2016). Det skapade helt enkelt ett integrativt anspråk, där forskare plockade upp nya intresseområden i det som Ekström och Sörlin kallar ”den humanistiska kunskapens domän” (Ekström och Sörlin 2012: 194). Men enligt dessa idéhistoriker handlar det inte enbart om att betrakta ett studieobjekt utifrån, utan också om att bli en aktör som kan ”inifrån medverka till att utveckla områdesrelevant kunskap” (s. 194). Detta kan sägas ha kommit att bli ett viktigt perspektiv för 2010-talet och en utveckling som humaniora idag – år 2019 – är mitt uppe i. Nu handlar det inte om att krympa utbildning och forskning för att den inte har tillräckligt hög samhällsekonomisk avkastning, utan snarare handlar det om att skapa områdesrelevant kunskap som har nytta och relevans för samhället.
Möjligen skulle man enkelt kunna vifta bort kritiken genom att hävda att humaniora alltid bidragit med kunskap till samhällets utveckling (att forskningen varit både områdesrelevant och banbrytande), men att denna blivit ignorerad och inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar – att humaniora har ett imageproblem helt enkelt (jfr Busl 2015). Denna typ av argumentation har ibland lyfts fram vid diskussion av humanioras förändrade kunskapsförmedling och svårigheterna att marknadsföra utbildning och forskning i ett samhälle som värderar samhällsekonomisk
avkastning högt och traditionell kunskap lågt.6 Men vi skulle också kunna
vända på argumentationen och i stället hävda att humaniora faktiskt behöver ett nytt sätt att förhålla sig till kunskap, både i relation till den humanistiska kunskapens domän och till samverkan med andra aktörer. Möjligen var det så att 2010-talets utveckling av ett humanistiskt integrativt 6 För en vidare diskussion om humanioras förändrade kunskapsförmedling se t.ex. Wig & Svensen 2016, Östling et. al. 2016.
anspråk har, mer eller mindre, gjort en sådan metodologisk diskussion nödvändig. Jag vill därför avsluta kapitlet med att diskutera ett möjligt angreppssätt – en väg ut – för humanistisk forskning och utbildning med ett integrativt anspråk.