Socialarbetare beskriver att de har en begränsad kontakt med barn. Dock är vikten av att prata med och att lyssna på barn central i socialarbetares berättelser (Søftestad och Toverud, 2013; Schiller, 2017). Socialarbetare beskriver att det är viktigt att lyssna på föräldrar, men de anser att det är ännu viktigare att lyssna på barn och att förstå barnets situation (Søftestad och Toverud, 2013). Socialarbetare menar att det är viktigt att det sker fler samtal med barn, och att dessa samtal sker utan föräldrar. En kontakt med barn är viktigt i fall där socialarbetaren misstänker sexuellt våld. När socialarbetare är osäkra på om det förekommit våld trots att utredningen är klar fortsätter de att ha kontakt med barnet. Kontakten fortsätter för att socialarbetare gör bedömningen att det kan föreligga en risk för barnet att i framtiden bli utsatt för sexuellt våld igen, samt fara för att andra riskbeteenden kan uppstå (ibid).
Som framkommit i ovanstående studier blir det tydligt att systemet inte tillåter en långvarig kontakt med barnen, utan att det endast rör sig om fortsatt kontakt när det finns en risk för barnet att utsättas igen, eller att utsätta andra. Denna fortsatta kontakt sker på initiativ av den enskilde socialarbetaren (Søftestad och Toverud, 2013).
I resultatet framkom att socialarbetare anser sig ha goda kunskaper i att möta traumatiserade barn, men efter ett första barnsamtal med ett traumatiserat barn upplever socialarbetare ofta övervägande känslor av inkompetens och osäkerhet (Schiller, 2017). Med komplicerade och tunga ärenden är det viktigt att bygga en relation och tillit till barnet för att de ska våga berätta vad de varit utsatta för. Socialarbetare upplever det som en svårighet när barnet inte vill prata vilket leder till att de inte vet vad de ska göra (Schiller, 2017; Søftestad och Toverud, 2013). Dessutom beskrivs ytterligare svårigheter i interaktionen med barn vilket är att det endast finns ett litet antal rum som är barnvänliga som socialarbetare har tillgång till. Det innebär att intervjuer med barn om deras upplevelse sker i rum som är opassande, exempelvis på polisstationer. Detta kan vara problematiskt eftersom barnet eller den unga är i behov av en lugn och trygg miljö för att berätta om vad som har hänt, vilket är svårt i sådana miljöer som polisstationer där människor är i ständig rörelse och där barnet kan bli distraherad av intrycket från omgivningen (Christensen m.fl., 2015; Schiller, 2017).
Tillit är en resurs som finns i och utvecklas i en interaktion mellan människor. För att utnyttja sitt handlingsutrymme behövs tillit. En osäker miljö kan i sig bidra till ett minskat handlingsutrymme eftersom barnet kan känna sig otryggt i miljön. Tillit skapas i interaktionen mellan socialarbetare och klient, vilket är svårt i situationen där barnet inte känner sig tryggt. Att skapa tillit mellan socialarbetaren och barnet leder till att barnet kan öppna upp sig och berätta om vad de varit utsatta för vilket skapar en möjlighet för socialarbetaren att kunna ge behandling och därmed hjälpa barnet som varit utsatt för sexuellt våld. Tillit mellan socialarbetare och klient är således en faktor som kan öka socialarbetarens handlingsutrymme.
Tidigare tas det upp att systemet inte tillåter en långvarig kontakt med barnet. Det kan vara svårt för socialarbetaren att bygga upp tillit med barnet när systemet inte tillåter en långvarig kontakt. Eftersom den långvariga kontakten hjälper till att skapa tillit och att skapa tillit mellan socialarbetare och klient är en förutsättning för socialarbetaren för att kunna genomföra sitt arbete. Kortvariga kontakter kan minska socialarbetarens handlingsutrymme eftersom socialarbetaren möjligtvis inte har fått all den information som krävs för att göra en individuell bedömning. Även tidigare forskning visar att det är svårt för barn som utsatts för sexuellt våld att öppna upp sig och berätta om vad som hänt dem. Att berätta om det som hänt är dock viktigt för att kunna få tillgång till hjälp och stöd. Att individen inte vågar berätta om våldet som den utsatts för kan leda till att individen står helt utan stöd. Det är vanligt att ett offer berättar om övergrepp först flera år efter det att övergreppet ägt rum. Att inte hantera övergreppet kan leda till PTSD och psykosomatiska besvär. För att den som blivit utsatt för sexuellt våld bäst ska kunna återhämta sig är det viktigt med stöd och hjälp i tid och helst i anslutning till att övergreppet skett (Dahlgren och Koroknai Palmgren, 2018). Det finns dock många barriärer till att inte söka hjälp efter övergrepp. Barn och unga kan uppleva att hjälpen är svår att nå eller att finna, samt att det kan finnas en rädsla för att känna skam eller att känna sig dömd av den de söker hjälp hos (Fernet m.fl., 2019). Det kan leda till att barn och unga inte söker hjälp förrän de upplever att situationen är allvarlig. Den yttersta konsekvensen kan även bli att barn och unga som utsatts för sexuellt våld inte söker hjälp och stöd i den utsträckning som de behöver eftersom de vet om hur systemet fungerar. Det är möjligt att de anser att det är bättre att “hjälpa sig själv” än att vända sig till systemet (Fernet m.fl., 2019).
Tidigare forskning har visat att många unga, främst kvinnor, ser sexuella trakasserier och sexuellt våld som en vanligt förekommande del i deras vardagsliv (Hlavaka, 2014). Ungdomarna använder inte begreppet våld, då de förstås av dem som något grövre än trakasserier, kränkningar och mobbning. De har inte kunskap kring att verbala trakasserier och psykologiskt våld används synonymt. De är omedvetna om det skifte som skett i samhället av hur sexuellt våld definieras (Nilsson m.fl., 2020). Trots att sexuellt våld är ett stort samhällsproblem och antas vara vanligt förekommande, är det väldigt få som anmäler och mörkertalet om sexuella trakasserier befaras vara stort (Hlavaka, 2014). Därför är det problematiskt att barn och unga inte ser sexuella trakasserier som sexuellt våld. Att det sexuella våldet är normaliserat bland unga medför det att de kanske inte söker den hjälp de behöver eller anmäler det som de utsätts för, eftersom det faktiskt är brottsligt. I artikel 34 i barnkonventionen står det att barn ska skyddas från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp (raddabarnen.se, hämtad 2020-04-27). Det har tidigare poängterats att denna artikel inte efterlevs. Denna problematik som har belysts behövs även göras tillgänglig för barn och unga. En avnormalisering av det sexuella våld som de utsätts för samt mer lättillgänglig och synlig hjälp för barn och unga samt ett förebyggande arbete behövs.
Överlag kan konstateras av socialarbetares erfarenheter att de anser att det är viktigt att barnet kommer till tals i ärendet, men att det i somliga fall kan vara svårt då det inte finns barnvänliga rum. Detta är problematiskt för att det förhindrar att tillit skapas i interaktionen mellan barn och socialsekreterare, vilket är viktigt för att öka handlingsutrymmet.