För att få en uppfattning om de intergenerationella konsekvenserna av att sänka överskottsmålet till noll kan vi jämföra det primära spa- randet, dvs. det finansiella sparandet exklusive tillgångs- och skuld- räntor, vid långsiktig balans. Skillnader i detta visar hur mycket de offentliga resurser som kan användas för lägre skatter eller högre utgifter påverkas av ett sänkt överskottsmål. Den enda relevanta skillnaden om överskottsmålet sänks till noll är då att den offentliga finansiella bruttoskulden är 25 procentenheter av BNP större än med ett mål på 1 procents överskott. Med en nominell ränta på 4 procent per år genererar den högre skulden räntekostnader på 1 procent av BNP.12 Samtidigt är överskottsmålet 1 procent lägre, vilket innebär att det primära överskottet är oförändrat. I denna mening innebär alltså inte en sänkning av överskottsmålet en belastning för kom- mande generationer. Detta är en välkänd konsekvens av antagandet att räntan är lika stor som tillväxttakten i BNP. Under anpassnings- fasen innebär det lägre överskottsmålet emellertid ökade resurser för lägre skatter eller högre utgifter. Det är viktigt att notera att om denna temporära resursökning utnyttjas nu kan den inte användas senare.13 Dessutom gäller att om räntan i framtiden permanent över- stiger tillväxttakten kommer en sänkning av överskottsmålet att få negativa konsekvenser för kommande generationer. Ett lägre över- skottsmål leder alltså inte till varaktigt ökade resurser som kan an- vändas för sänkta skatter eller ökade utgifter. På sikt leder ett sänkt överskottsmål till ökade skulder och ökade räntekostnader. Om rän- tan är densamma som BNP-tillväxten tar effekterna ut varandra, men
11 Om inte ökningen bara beror på värdestegringar.
12 Räntan varierar över tiden och kan inte exakt prognostiseras. I ett längre tidsperspektiv har den svenska korta realräntan varit ca 2 procent per år. Se Sveriges Riksbank (2008). Om staten väljer att låna i form av obligationer med längre löptid blir lånekostnaden något högre, i storleksordningen 0,5–1 procent. Med en antagen inflation kommer då statslåneräntan att vara 4–5 procent.
13 Om inte ytterligare sänkningar av överskottsmålet sker. Givet att inte den offentliga finansiella skulden kan bli hur stor som helst utan att räntorna ökar kan dock en kedjebrevsliknande strategi med kontinuerliga sänkningar av överskottsmålet inte ske hur länge som helst.
om räntan överstiger tillväxten leder det sänkta överskottsmålet på lång sikt till minskade resurser.
Låt oss nu i stället anta att staten successivt säljer sina aktier och köper räntebärande tillgångar eller minskar statsskulden.14 Under de senaste decennierna har aktierna gett en direktavkastning på ca 4 procent, vilket dock förmodligen är högre än vad som kan förväntas på sikt. En utförsäljning av statens aktier leder till att en intäkt på knappt 1 procent av BNP (4 procents direktavkastning på tillgångar värda 20 procent av BNP) försvinner. Tillfälligtvis är värdet av de räntebärande tillgångarna högre (eller skulderna mindre) men om inte överskottsmålet ändras bortfaller denna positiva effekt över tiden i takt med att förmögenhetskvoten i räntebärande tillgångar återgår till sin balanspunkt. På sikt måste därmed det primära sparandet öka lika mycket som det bortfallna värdet av direktavkastningen på aktier, vilket permanent minskar resurserna för lägre skatter eller högre ut- gifter med samma belopp. Dessutom försvinner också den nuva- rande bufferten på 25 procent av BNP. Konsekvenserna av en för- ändring av överskottsmålet är dock desamma som ovan, dvs. på lång sikt konvergerar de räntebärande tillgångarna mot 25 procent av BNP respektive noll.
Ett sista scenario kan vara att anta att det finansiella sparandet an- vänds till att köpa aktier. Vi antar dessutom att nuvarande brutto- statsskuld, utlåning till Riksbanken och via CSN samt pensions- systemets tillgångar alla hålls konstanta som andel av BNP.15 Om vi som ovan antar att varje inköpt aktie genererar en värdestegring som sammanfaller med BNP-tillväxttakten kommer detta att leda till en för alltid ökande statlig förmögenhet. Givetvis skulle detta generera successivt och kontinuerligt ökande utrymme för skattesänkningar eller utgiftsökningar allteftersom den ökande förmögenheten genere- rar mer och mer avkastning i form av utdelningar.
14 Att använda pengarna till den löpande verksamheten är inte förenligt med överskottsmålet. 15 Det betyder att mer än 1 procent av BNP kan användas för att köpa aktier med nuvarande över- skottsmål. Den exakta siffran beror på hur stor den offentliga sektorns räntebärande nettoskulder är. Vi har ovan räknat med en offentlig nettoskuld i räntebärande tillgångar på 20 procent av BNP. Under antagandet att denna skuld ska utvecklas i takt med BNP ska skulden öka med 0,20 × 0,04, dvs. 0,8 procent av BNP varje år. Det finansiella sparandet i räntebärande tillgångar är därmed -0,8 procent. För att uppnå ett överskottsmål på 1 procent måste 1,8 procent av BNP investeras i aktier varje år. Detta innebär en mycket snabb tillväxt i statens nettoförmögenhet som då växer med ca 20 procent per decennium. Om direktavkastningen på aktier är 2 procent kan då skatterna sänkas eller utgifterna ökas med nästan en halv procent av BNP per decennium och dubbelt så mycket om de senaste decenniernas direktavkastning skulle visa sig vara uthållig.
Det finns en stor osäkerhet om vilka värden som kan ges till de olika parametrarna i kalkylerna ovan, men den viktigaste är vilken nivå det finansiella sparandet faktiskt uppnår. Det finns en betydande risk för att avvikelser från överskottsmålet i lågkonjunkturer inte kompense- ras genom avvikelser i motsatt riktning, vilket leder till att det faktiska genomsnittliga sparandet blir lägre än det målsatta. Om vi tänker oss basscenariot, utan försäljningar eller nyinvesteringar i aktier, och det faktiska överskottet skulle bli t.ex. -1 procent, skulle den offentliga nettoskulden i räntebärande tillgångar konvergera mot 25 procent. Med samma antaganden som ovan om räntebärande tillgångar på 20 procent av BNP blir bruttoskulden då 45 procent. En sådan skuld skulle kunna begränsa möjligheterna att hantera en djup lågkonjunk- tur, åtminstone om den sammanfaller med en finansiell kris som kraftigt både sänker värdet på statens aktieinnehav och ställer krav på rekapitalisering av banker. För att beräkningar av detta slag ska ge rättvisande indikationer är det alltså mycket viktigt att den nivå på överskottsmålet som har beslutats också uppnås.