V: Du är ju tredje generationens tapetserare! Hur mycket vet du om din farfars verk- samhet?
L: Jag har alltså ärvt verksamheten efter min far och farfar. Farfar var kvar i verk- samheten när jag började. Han startade1923. Då hade han en verkstad på söder, sen flyttades den över till Torstensonsgatan 10, i samma kvarter som här, 1936. Sen tog pappa över mer och mer. Jag började på verkstan 1958, så det har blivit ett tag. Farfar gick bort 1960, han var född 1892.
På den tiden gjorde man ju inte bara möbler. Man gjorde gardiner, draperingar. Man hade en sömmerska som sydde gardinerna. De var ju inte bara raka stycken som man draperade, utan de syddes ju i bågform för att falla så snyggt som möjligt.
V: Jag fick se en bok hos Bernt med akvareller av gardinuppsättningar. Tapetseraryrket verkar ha varit ett mer konstnärligt yrke då?
L: Ja, det behövdes ju för att klara av draperingarna. De var inte bara att göra, utan krävde mycket träning. Men när du får upp tekniken, så går det fort. Man draperar den ena sidan först. Man bara häftar, man slår inte ner spiken. Så tog man andra sidan och lägger vecken, då blir den bra där. Så tar du upp första sidan och riktar upp den, så är det klart.
V: Sen hänger man på tofsar och sånt?
B: Ja, ibland är det ju bågar (visar vågrätt, V’s anm), köer (visar lodrätt, V’s anm), ja det var väldigt mycket saker. Oftast var det ju en kornisch över. Men då hade man stift, farfar lärde mig, man fick aldrig spika med tolknubb, utan det var stift. Då häftade man den och så vek man spiken, man fick aldrig spika fast. Man skulle ju byta gardiner två gånger om året. Sommar och vintergardiner. Det var en tyllgardin och så hade man en yttergardin. Du vet vårt yrke stod på topp på slutet av 1800-t, då fanns det snörmakare och alla typer av kringyrken, fantastiskt! Så sent som jag började yrket, då var det sju snörmakare i Stockholm! Det fanns en handsnörmakare, Varnhall, vilka fina band! Ett vanligt bisband kostade då 70 öre/m, när man beställde hos Varnall kostade de 18kr/m. Detta var ju alltså väldigt mycket pengar då.
V: Oj, det var ju jättedyrt!
L: Innan snörkollektionerna kom, den sista snörmakaren i Stockholm… ja, Folckers fanns ju. Men det var inte alltid det gick att få fram banden hos henne. Det var alltid något fel på maskinen. Men innan dess hade vi Hemel (?) och Holst. Holst låg uppe på Kungsholmen. Hemel låg till en början PK-huset, baksidan, på Smålandsgatan cyklade man in. Du kunde få uppvävt 5 m. Du var inte tvungen att beställa mängder, som man måste idag. Du hade med dig tygprovet och även Holst funkade på samma sätt. Och detta var så sent som på –70-talet. Varnhall: sista adressen var Blaseholmstorg, där Handelsbanken nu har sina kontor i hörnhuset mot Arsenalsgatan mot Nybroplan. Innan dess låg de på Mästersamuelsgatan upp mot Malmskillnadsgatan i ett underbart vackert hus. Blyinfattade fönster, stuckjobb, alldeles otroligt, men detta revs ju, när de rev hela Brunkebergstorg och allt detta försvann.
52
Jag gjorde faktiskt ett gäng Gustavianska karmar som Sylvénarna gjorde till banken på –80-talet. Det var lite kul att komma in i samma lokaler igen.
V: Hur mycket folk hade de anställda dessa bandverkstäder?
L: Ja, det var ju i allmänhet man och hustru och någon eller några anställda. V: Hur var det, var området kring Brunkebergstorg var det mycket möbelfirmor? L: Nej, det var all typ av verksamhet där Vi hade ju vår leverantör Augustson, han låg på Västra Trädgårdsgatan nere vid Jacobs kyrka, inne på bakgården. Det var inte en rolig lokal. Sen flyttade de upp till förlängningen av Brännkyrkogatan, Hornbruksgatan invid Högalidsparken. Sen flyttade de ut till Västberga, där fick de väldigt fina lokaler. Hans Augustsson fortsatte ju verksamheten. Hans pappa Stig och hade drivit upp det här företaget. Då cyklade de ut med material. Tyvärr har de lagt av. Du ringer Nevotex, du vet inte vad du får. Jag använder mest tunn hampagjord och den är inte alls som den gamla. Vadden har ju varit fruktansvärt dålig, men nu har den vita bomullsvadden blivit bättre igen. Men celocrinet, det naturfärgade är hemskt, det svarta är lite bättre, men du blir alldeles svart om händerna, du får in det i näsan.
V: Ja, vad är det där svarta egentligen?
L: Ja, det har Bengt Bergman och jag försökt at få reda på. Men på Nevotex svarar de, ”vi vet inte”…
Det svarta kokosfibret, när vi fick det från början. Ok, du blev lite svart om fingrarna, men du fick inte in det i näsan. Det dammade inte.
Diskussion om stoppningsmaterial kroll som grundstoppning först, sedan när den blev för dålig celocrin och nu när celocrinet är dåligt??
När vi pratar om material nu, så kan jag ju prata om hur man gjorde en resårbottnar, så sent som på –50-talet. Då hade vi träull på kanterna, sen redde man på lite krollsplint ovanpå. Överstoppningen var krollsplint och vadd. Men då hade du ju en tagelmadrass ovanpå som var ca10 cm tjock. Men där jobbade du alltså i träull, det var fruktansvärt hårt för nyporna.
V: Jag blir lite nyfiken på det här med sängarna, ni byggde ramarna själv.
L: Ja, det var ju inte dagens standard mått. En vanlig säng var ju oftast 190 cm och de kanske var 80-90 cm breda. Du hade inte dagens breda sängar.
V: Nej det hade väl varit svårt att snöra ner så breda, eller vad är den mesta mängd resårer i bredd du snört ner?
Tid 00:16:41
L: 8 i bredd har jag gjort. Då får man dela upp den, så man snör 4 i mitten för sig och sen två och två vid kanterna. De i mitten spikar du ner på spjälorna. Det gick även om du hade sadelgjord, då fick man dra ner garnet i gjorden, men spjälor var bättre. Men sängutrustning var jättelänge sen jag gjorde. Det har varit någon gång när gav- larna har varit specialgjorda och de inte kunde få en säng från hästen som passade. Då gjorde man ramen själv. På den här verkstan har jag i källaren en bandsåg och lite specialverktyg, Ibland behöver du en ny stoppfals, du kanske behöver lägga på nytt trä till en verkstad. Då är det bara att gå ner och såga till det.
53
V: Får jag bara återkomma till sängarna. Hur såg ramen ut på dem? Var det bara en enkel regel, eller var det en stående också?
L: Det var en stående och en liggande ovanpå. Det normala var ju att du snörde resår- huset kanske 18-19 cm. Sen hade du en 1 tum, 4 cm på kanten. Så kanten behövde du ju inte fylla ut så hög. För ska du göra hela det utrymmet, så blir det ett himla jobb och kanske inte så lätt att få det fast.
V: Så konstruktionen var som en låda, med tvärslåar i botten som resårerna stod på. Det här med sängar var ju något som var mycket vanligt förr, var det inte?
L: Jo, alltså vårt yrke… gardiner har försvunnit, sängutrustning har försvunnit, vi stop- pade om tagelmadrasser kollosalt mycket. Ibland gjorde man madrasserna i kärna. Vilket innebar att du gjorde den i entränning först och sydde av den och gjorde genom- drag. Sen la du in den i ett bolstervar och sydde av en gång till. Och det blev ju en bättre madrass än den som stoppades direkt i bolstervaret. En sömmerska sydde bolstervaret och så stoppade man in det. En sån här madrass gjorde man på två gånger avsytt uppe och nere, stoppade den, drar igenom alltihopa. Då låg man på 3,5-4 timmar på att göra den färdig, men då hade ju sömmerskan sytt bolstervaret. Du började med att lägga ut bolstervaret på skivan och märka ut var du skulle ha genomdragen. Sen stoppade du i tagel, sydde igen stopphålet. Sydde av uppe och nere och drog ner puskorna i botten. Hade du en madrass med kärna, så drog du aldrig ner genomdragen i botten, utan det var ett spel där. Det var ju också högre kvalitet på dessa.
V: Gustav Jäger, som jag talade med (möbeltapetserare på Erik Dahlbergsgatan, Stock- holm, Vs anm.), han talade om att under en period så gjorde man plymåer med en stoppad kärna. Gjorde ni det också?
L: Oh ja och sen hade du ett dunhölje runt det där. Mycket vanligt.
V: Var det inte under så lång period, man gjorde dessa? Eller tog polyetern vid? L: Nej först kom ju skumgummit och då trodde man att detta var ett outslitligt material. Vilket visade sig att det torkade sönder, blev ett äckligt mjöl av alltihopa. Du tycker det är obehagligt att ens röra vid det. Får du en gammal 1700-tals stol och får dammet, det är inte äckligt. Inte ett dugg äckligt. Men de där som inte är 50 år gamla ens och du står i dammet, det är äckligt!
Yrket har ju ändrat på sig väldigt mycket på. Vi slutade med gardiner då vår sömmer- ska flyttade till Västervik. Jag sa till pappa, nej, vi slutar med gardiner. Det var väldigt jobbigt. Man skulle hem till kunderna, nervöst, man skulle ha bil med sig, du stod par- kerad, du var inte på verkstan. Vi fick in mycket möbler på verkstan då. Gardinjobben var ändå bra, beroende på att du kom hem till kunden och du såg en soffa: ”Nej, men vilken fin soffa, den borde du göra i ordning, sadelgjorden hänger ganska mycket…” Det blev alltid nya jobb på det. ”Jag har de här stolarna, kan du ta hand om dem?” Man kom hem i hemmen och såg sakerna, mycket bra!
Tid 00:25:25
V: Hur var det hade ni mycket tyger då, eller hur gjorde ni med den saken?
L: En del. Det fanns en del större firmor i Stockholm. Bl.a Streiffert & Höög (numera Strehög, V’s anm.) som hade möbeltyger, en Malmö firma som hade Stockholmskon-
54
tor. Evers hade mycket gardin textilier och sådant. Sen hade du Eissner också en stor grossistfirma.
V: Gick folk dit själva och tittade då?
L: Delvis, man hade ju också provkollektioner. Som tapetserare på Östermalm idag, säljer du nästan inga tyger, beroende på att det finns de här små tygfirmorna som Inte- riör, Ragnar Ahlqvist, där kunderna kan handla själva. Som tapetserare har du väldigt dålig rabatt från dem, kanske 10% bara.
Diskussion angående att sälja tyg på verkstan eller inte. Lasse säljer oftast inte tyg själv och när han gör det, så fakturerar han inte tyget i förväg. Han har dock klarat sig under alla år utan att bli snuvad av någon kund.
Film 2
Om momsredovisning vid försäljning utomlands och problem med redovisning o skat- teverket.
V: Vet du alls hur din farfar kom in i yrket?
L: Jag han hade gått i lära på olika ställen innan han –23 startade eget, då kom han med i mästarföreningen också. Jag vet att han lärde sig även förgylleri. På den tiden när man satte upp gardiner, så var det väldigt mycket förgyllda trästänger. Plast fanns ju inte. Man förgyllde inte alltid med äkta guld, utan man bronserade, alltså med blad-brons. Även jag har lärt mig att anlägga bronsering. Den blev lite svartare, när den mognade. V: Din pappa, började han lika tidigt hos din farfar, som du gjorde hos honom?
L: Ja, han började tidigt. Sen gick han Tekniska skolan som det hette. Det var den tidens Konstfack. Det gjorde han som 16-åring drygt. Han gick tillsammans med Torsten Sylvén, möbelsnickaren, de var jämngamla och de umgicks resten av livet sedan. Vår verkstad har haft mycket samarbete med bröderna Sylvén genom åren. Deras pappa Bernard Sylvén var kursare med gamle kungen, V-Gurra. Gamle kungen var väldigt intresserad och besökte deras verkstad vid Kungsholmstorg.
Prat om Torsten Sylvéns böcker: Stolens Guldålder och Mästarnas signaturer, två verk Lasse anser ovärderliga referensverk
Tid 00:15:00
Pappa var väldigt allsidig i yrket. Han skar bl.a. i trä. Han jobbade i verkstan på dan och gick på Tekniska skolan på kvällarna. Det var tuffa tag! Jag har kvar hans bild- huggarverktyg. Jag kan inte hugga, jag täljer. Jag hoppas att någon på snickeriet på Malmstensskolan skulle vilja köpa dem.
Lasse visar sin pappas järn. Ett 25-tal sk Ollonjärn, ett Ollon är ingraverat på skaftet. Mycket hög kvalitet!
Lasse beklagar att jag kommer under en tid när deras verkstad är uppochner. Ian håller på att målar om. I vanliga fall har de bilder och möbelhistoria på väggarna.
Lasse berättar om sin erfarenhet av att kunderna lyssnar mer på honom nu när han är äldre. De respekterar dig mer i takt med åldern. Varken Lasse och Bernt ger aldrig avkall på sin kvalitet, kunderna får ta deras pris och kvalitets krav, eller gå någon annanstans. Lasse tar också upp faran med att ge ett pris direkt till kunden. ALLTID vänta, är regeln!
55
Om Lasse har gett ett pris och upptäcker när han slår av möbeln att skicket är mycket sämre än förväntat, så ringer han upp kunden och ber denne att komma och titta. För att visa varför arbetet blir dyrare än vidtalat.
Tid 00:28:00
V: Kvinnor i yrket har vi inte talat om. När mötte du på den första, minns du?
L: När jag började var det inte en enda kvinna i yrket och vi hade väldigt förutfattade meningar om dem. Det ansågs vara för tungt för kvinnor. Resårhussnörning är alldeles för hårt för dem osv. Men vartefter kvinnor har dykt upp i yrket så har jag måst erkänna att jag hade fel. Vi har haft många elever genom åren och den bästa var en kvinna, Åsa Larsson, heter hon. Hon är ute i Huddinge nu mera. Hon hade varit på Handarbetets vänner och sedan kommit in på Hantverksakademin. Hon skickade ett brev till oss, som var så trevligt att jag måste svara på det. Jag ringde upp Gunnel på broderiet på Handarbetets vänner och frågade om Åsa. ”Jättebra tjej, du kan inte säga nej till henne”, sa Gunnel. ”Hon är alltid glad och hur tråkigt jobb hon än får, så skrattar hon bara”.
Åsa började hos oss. Min far hade nästan lagt av med att arbeta, men när Åsa kom, så fick han ny kraft. ”Du har inte tid”, sa han till mig. ”Jag tar hand om Åsa.” Så plötsligt var han här var dag igen! När Åsa hade gjort sina två år, så var hon inte riktigt färdig. Jag ringde till Jens på Hantverksakademin och sa: ”här har vi ett jätteämne, ska hon inte få möjligheten att ta sitt gesällprov?” Jo, tyckte han och så fick hon ett tredje år. En toppentjej!
V: Har ni haft några killar också på senare tid?
L: Ja, en. Han var duktig, men alldeles för långsam. Han fick aldrig upp något tempo. ”Ja, men jag vill inte slarva”, sa han, men det handlar inte om det, man måste öka farten. Han var Skåning och flyttade tillbaka dit och har lagt av nu.
En annan tjej jag hade, satt med utfyllnad av en kant i en hel dag. Jag sa till henne, det där ska ta 20 min. Det är jättebra, men det tar för lång tid.
Jag hade turen att när jag var under upplärning, att i var två killar i samma ålder unge- fär, plus att vi hade några gesäller också anställda. Vi hade lite större lokal då. Vi pus- hade varann. Vi tävlade alltid! Detta var väldigt vanligt på verkstäderna på den tiden, att man drev på varann. Det fanns en tapetserare på Malmstensverksstan. Där gjorde de ofta samma fåtölj och den här killen han började alltid med att klä schatoserna. Sen när de var nästan klara med fåtöljerna, så bara smackade han på schatoserna, medan den andre killen stod och klädde sina. Så tävlingsmomentet var en viktig drivkraft. V: Hur länge hade ni anställda på verkstan?
L: Ja, det var ända in till slutet av –70-talet. Men sen var det pappa och jag ihop och vi hade väldigt många lyckliga bra år, bra jobb och sen… ja, det hände någonting då. Nu är det värre, det händer inte så mycket längre.
V: Ni som har hållit på med så mycket gamla möbler. Hur var det hos er, på 70-talet när skummet kom, blev det en förändring i ert arbete då?
L: Nej, det är klart att jag gör möbler i skum också, men aldrig gamla möbler. Men det var tyvärr väldigt vanligt att de la på skum och fuskade med arbetet när det kom.
56
När man står på Skansen så blir folk fascinerade. ”Jobbar du med det här”? ”Ja, jag har aldrig gjort något annat, jag gör det här på min på min verkstad också. Jag har ju en klammerpistol på verkstan, men annars jobbar jag likadant”. Men det är enkelt för mig att manuellspika, eftersom jag lärde på det viset. Jag brukar göra det lite då och då för att hålla det vid liv.
Ska jag göra armstöden på en soffa då stiftar jag det. Det är mindre skallar, du får mindre veck. Plus att du kan klippa ända upp till stiftet. En klammer tar ju nästa en centimeter. Men då har jag bara stift inte nubb, de har för stora skallar. Det är jag noga med och jag tycker det är väldigt kul.
V: Men stiften kan du väl inte ha i munnen?
L: Jo, det har jag faktiskt. Det har jag även haft när jag står och jobbar på Skansen och så kommer små barn och säger: ”Titta, han har spiken i mun”. Men man har mer och mer gått ifrån det. Jag klädde några lösa sitsar i naturskinn uppe på Skansen. Jag tog med mig dem för att jag tycker det är kul att också göra något jobb som blir färdigt där. Så att man inte bara står med grundstoppning varje gång. Så jag var nere i klädkam- maren och blötte skinnet och så vred jag ur det. ”Har du skinnet så blött”? sa de då. Så tycker jag det är så snyggt när man spikar för hand på undersidan av en skinnsits och får man det jämnt och snyggt, så känns det ju extra fint. Jag gjorde en karmstol till mig själv uppe på Skansen. Jag hade gett mig den på att jag skulle hinna färdigt med den under en dag där. Detta var den 7 juni ett år, Skansen hade bestämt att vi skulle ha öppet dagen efter Nationaldagen. På Nationaldagen är det ju jättemycket folk på Skansen. Det var inte en kotte där! Men vi skulle ha verkstan öppen till kl. 6 på kväl- len. Klockan kvart över fem var jag klar. Jag hade limpannan med mig, hade limmat banden. Jag hade kaffe och macka med mig och satte mig utanför verkstan. Ja, ja, jag fick något gjort, men tyvärr var det ju ingen som var där och såg att jag faktiskt hann med en stol på en dag. På Skansen är det ofta folk som frågar hur lång tid det tar det osv. ”Ja, här uppe tar det ju tid, men på verkstan måste jag klara av en sån här på dan, om jag ska ha någon som helst lönsamhet på det”. När man var yngre så gjorde man nog två så’na här per dag, men då spikade man ju manuellt.” ”Gjorde ni det”?! ”Ja, det gick nästan lika fort”.