sedan 1943
V: Bengt, du är andra generationens tapetserare, eller var det tredje? B: Nä, andra.
V: Just det, din farfar var snörmakare, eller…
B: Nej han var vävmätare, han kanske gjorde något annat också, men han jobbade i alla fall på Barnängens bomullsväveri. De gamla kåkarna finns kvar där nere i Barn- ängen, alltså de gamla industrilokalerna.
V: Ja… var det så din pappa kom in på tapetseraryrket tror du, den textila bakgrunden? B: Nej, alla som bodde där nere började i regel på bomullsspinneriet. Men farsan ville absolut inte börja där, vet du, för då var de fast. Bomullspinnerierna har väl aldrig betalat några vidare löner och det gjorde de väl inte där heller.
V: Nä… men hur kommer det sig att han blev tapetserare då, vet du det?
B: Det vet jag egentligen inte. Han jobbade ett tag på Centraltryckeriet ett tag och ja, hur han kom in på det, det vet jag inte. Alla tapetserarna och möbelhandlarna de fanns där vid Gamla Brogatan och Brunkebergstorg, där fanns alla.
V: Så han var hos någon möbelhandlare där?
B: Han var hos någon möbelhandlare. Möbelhandlarna hade tapetserare, för det kom in stommar direkt utifrån, så stoppade de och klädde grejerna.
V: Så han började där hos någon som lärling?
B: Ja, han började hos någon och så gick de väl runt där. V: Och du, gick du i lära hos din pappa, eller?
B: ja, jag började hos honom. V: Hade han egen verkstad då?
B: Ja, han började där 1915. (Pekar till höger ut över Nytorgsgatan)
V: 1915, så tidigt! Var det många som hade egna verkstäder då, eller var det så att de jobbade år möbelhandlarna?
B: Farsan hade flera anställda på den tiden.
44
B: Han hade väl flera, de hade väl också sådana av jobb. Han gjorde jobb för en arkitekt firma, Blombergs hette de. På den tiden, mycket känd arkitektfirma och han gjorde mycket jobb till dem. Men sen gick det åt fanders med dem. De skulle flytta hela fabriken till Sala. De trodde det skulle funka, men de fick inte tag i kunnigt folk. För det kunniga de hade, de flyttade inte med. De hade väl snickare, men de var inte lika skickliga som dem de hade här.
De hade en snickare, han var otroligt skicklig, han var stolmakare, gjorde bara stolar. Kom du med ett skåp till honom, nej för fan, sa han, det gör jag inte. Stolar, det var bara stolar och bergèrefåtöljer och sådant, men inget annat. Han befattade sig inte med några andra grejer. Hans fru, vet jag, för henne har jag träffat för jag gjorde jobb åt dem sen, hon var polererska, hon polerade möbler, det var kvinnorna som gjorde på den tiden.
V: Ja, det var väl inga kvinnliga tapetserare då, eller hur? B: (skakar på huvudet) fanns inte.
V: Nä, när mötte du på den första kvinnliga tapetseraren? B: Ja, det vet jag inte.
V: Var det först på 60-talet?
B: Jag vet inte, man tänkte väl inte på exakt när det var. Det var väl i föreningen, det började dyka upp en och annan. Men jag ska säga att fanns inte dom, så fanns inte föreningen kvar.
Nej, jag menar, det är ju bara dom och annars fanns ju knappt yrket kvar.
Kort diskussion om nuläget med kvinnor o några enstaka män i yrket nuförtiden
V: På en tapetserarhemsida jag tittat på (Pär O Westmans) läst jag att de kvinnor de hade på verkstan var sömmerskor, hade din far också någon sömmerska?
B: det var inte så mycket sömnadsjobb på den tiden. Det var inte så många lösa ply- måer o sådant. Sömmerskorna sydde väl mycket gardiner, kan jag tänka.
V: Men jag tänker att då din pappa jobbade åt en arkitektfirma, var det inte den del sömnadsjobb då?
B: Nä, det var nog mest fasta stoppningar. De inredde bankpalats och ordenssällskap och liknande och det var ju herrumsmöbler och jag tror inte det var så mycket lösa dynor. Senare fanns det väl en del hårda dynor och en och annan dunplymå,, det är klart att det fanns.
Sen har det ju blivit mer dynor när Nozagen kom och dynor kan man skicka ut till andra som är då på landsbygden. Möbelfabrikanterna kan ju skicka iväg sömnaden av dynor till hemsömmerskor… jag vet inte hur de gör, men så kan man också göra och det är ju mycket billigare att göra dynor på det viset. Men så var det ju inte förr. Många gånger var det ju resårdynor och då handsydde man de där rackarna. Och sen ska det ibland vara kordongband i kanten, som man skulle sitta och handsy på båda sidor och det tog en jädra tid.
45
B: Det fanns mycket, men nu har de ju plockat bort allting, för fabrikerna har inte råd att göra det. Men det var mer snodd på kanter o skulle det vara extra fint, så skulle det vara kordongband. Sen har man ju sett många som har limmat fast det där också, men det funkar inte.
Men det var många som gjorde det ändå. När textillimmet kom, så skulle de limma fast med textillim. Ja, det gick väl… innan man hann få betalt, så var det väl att kuta fort som fan, för att hinna iväg innan de trillade bort. För det gör de ju. Jag menar när en kant börjar på att gunga så trillar det ju bort.
V: Ja, det är klart att det inte funkar. Så det förekom fusk även på den tiden, menar du? B: Det har väl alltid funnits, tyvärr. Fuskmakare har vi väl alltid haft i alla brancher, mer eller mindre.
V: Ja, men var det så också att folk var fräcka och startade verksstäder till och med utan att ha någon utbildning?
B: Men det var väl så att så’na där ville bara inte göra ett riktigt jobb. Vi hade en här nere på gatan. Hur mycket tapetserare han var, det vet jag inte riktigt, men han gjorde inte sjysta jobb. För sen har många kommit hit med grejerna och de beklagar att han har gjort det och reparerat och det vart aldrig bra.
Någon gång så hade han väl också tagit förskott, de hade betalt i förväg. Det var en som ringde och beklagade sig. Det var en hel del år sen det här. Han menade att, nä jag betalde i förskott, och du vet då snor de ju ihop skiten (tapetseraren, Vs anm.) och åker hem, för då har de ju fått stålarna. Och vem som hade gjort det, ja, först ville han inte klämma ur sig vem han hade lämnat till. Så frågade han vad man skulle kunna göra och så sa han att det var han där nere i backen. Jaha, du, sa jag , då kan vi inte göra något, för han är inte med i föreningen och då har vi ingen chans att från föreningen klämma åt honom, han skiter ju fullständigt i det.
Och kunden hade ju det hemma men väldigt fuskjobbat, men då hade han ju tapetse- raren fått stålarna. Så’nt där är ju lite sorgligt, men de förstör ju yrket de jävlarna. Sen är det ju många som tänker, sjutton, vi törs ju inte anlita hantverkare om det blir på det där sättet. Nä, det är dålig reklam överhuvudtaget.
Men tyvärr, så’nt där förekommer ju. V: och det har det alltid gjort?
B: Ja då och det kommer alltid att finnas… och lika såna där, de blir man ju också förbannad på. När de blir äldre, så har de ingen verkstad, och så ska de jobba billigt med detsamma. Och så hör man någon som anlitat dem och - han var ju så billig så! För att han är ju då pensionär, så han behöver inte ta så mycket betalt, men han ska ju inte förstöra för andra! Jag menar, han ska ju i alla fall ta lika bra betalt, varför skulle han jobba gratis för? Jag menar jag är också pensionär, men de får betala vad det kostar. Ja, det är klart, det är lokalhyra och allt som ska betalas.
Kort diskussion om ”eländet” med tapetserarkurser och folk som tror att de är tapetserare för att de gått en kurs.
V: Om vi går tillbaka till när du började. Hur gammal var du när du började hos din pappa?
46
B: Ja, jag var väl femton år ungefär. (ca 1934, Vs anm.) V: Du var femton, och du kände att du vill det här?
B: Nej, mamma tyckte jag skulle bli optiker och jag var och luskade lite grann hos en optiker, men jag tyckte det där är inte nå’t riktigt lattjo. Då sa farsan, du kan väl komma ner verkstan, så får du titta lite och prova om du tycker det är lattjo.
Och då var jag där nere och… och sen vart jag väl fast V: Ja, och då var du där och lärde dig av honom? B: Ja
V: Hur många var det som jobbade när du började där på verkstan?
B: Ja, pappa hade haft ett par stycken då förut vet jag, men just då hade han inga kvar.
Fr.o.m. nu gör jag en sammanfattning av intervjun
B: Det var ju lättare att ha anställda då, du betalade ut deras lön och sen var det inte mer med det. Sen kom ju arbetsgivaravgift och sjukförsäkring.
V: När var det, var det efter kriget?
B: Det var nog längre fram. Det fanns en slags sjukförsäkring man betalade in till. Då fick man ligga på sjukhus gratis. Men man fick ju inte en spänn för att man var sjuk och inte kunde jobba. Men man hade en sjukkassebok i alla fall som man betalade till. V: Hur länge var du lärling hos din pappa? Tog du gesällbrev hos honom?
B: Gesällbrev tog jag inte, men mästarbrev har jag. När jag var runt 28 år tyckte väl farsan att nu kan du klara dig själv så jag fick ta över.
V: Så du gick en 13-årig utbildning kan man säga. Men då hade du jobbat/varit anställd av honom ett bra tag?
B: Ja, jag var anställd. V: Var låg verkstan då?
B: På andra sidan gatan. Han började på Skånegatan, så var han en stund på Blekinge- gatan. Hit kom han 1925. Sen har vi varit i den här trakten sen dess.
V: Vad hette din pappa?
B: Han hette Gustav Pettersson
V: Hur gammal var din pappa när han drog sig tillbaka? B: Han var nog lite över sjuttio, han var envis.
V: Din pappa var ju med när magnethammaren kom, vad tyckte han om den?
B: Han gillade den inte alls. Kruxet var man slår sönder kanterna på fina möbler. Om du har en fin mahognykant och missar med magnethammaren, så förstör du ju den. Jag har inte heller någon magnethammare.
Inuti möbler går det ju bra, men på kanterna där det ska vara jämt och inte får skadas, där är den inget bra. Den kom nog strax före kriget tror jag.
V: Jag har läst att en del också tyckte att magnethammaren drog upp tempot för mycket inom yrket och att stressen blev högre.
47
B: Ja det var många som var anställda och det är ju klart, nu är det ju inga som kan anställa som småföretagare.
V: För att få ditt Mästarbrev, vad gjorde du då?
B: Jag gick på kurser också på Hantverksföreningen i hur man skulle vara och om man ville anställa folk, vad man hade för rättigheter och om bokföring, deklaration och så’nt. Sedan gjorde jag en stor Carl Johan möbel samtidigt. Man skulle skriva vad man hade gjort och visa räkning på vad man tagit betalt. Sedan kom en och granskade, han hette Johansson, han hade en verkstad på Hantverkargatan / Pipersgatan, som hans son sen tog över. Han var då ordförande i Centralföreingen. Verkade vara en mycket bra karl.
V: Så du gjorde ett kundjobb som Mästarbrev? B: Ja, det var så man skulle göra då.
Lite prat om dagens gesällgranskningar och petigheten i dessa jämfört med förr
V: Var kunderna annorlunda på den tiden (ca 1945, Vs anm.)
B: Nja, vad som var då var att kunderna kom aldrig o lämnade själva. Man gick hem till dem och hämtade, även om det bara var ett par stolsitsar.
Man gjorde mycket tagelmadrasser, de skulle både hämtas o lämnas. Man cyklade på den tiden, då fick man slänga madrassen på cykeln. Sen gjorde vi många resårmadras- ser. Man byggde en träram med trälister (ej sadelgjordar, Vs anm.) i det mått kunden ville ha. Många ville bara ha en resårmadrass på ben, så då skruvade vi på ben till dem. Man klädde dem i bolstervar. Ibland kanske det var någon som ville ha en tygbit på framkanten.
Jag snörde av massvis av sådana på den tiden och sydde av kanter. Det var där jag
lärde mig snöra resårer och sy av kanter. Det var bra träningsjobb, för det var inte så förfärligt petigt. Men man blev ju bättre hela tiden.
V: men då snörde du resårerna alldeles plant?
B: Ja, alldeles plant. Det är där många gör fel, man ska ha låga i mitten och höga på kanten. Man satte 6-or i mitten och 7-or på kanten. (antal ringar på resårerna, Vs anm.) V: 7-or på träramen då?
B: Ja, har man 6-or på mitten o 7-or runt om så blir det rätt höjd och alldeles plant. Man får borra hål i sargen och dra garnen från första varvet där igenom. Så spikar man andra varvet ovanpå och sen går man från mitten och ut och då håller den.
Tid 0.30:00
V: Fick du någonsin tillbaka en sådan säng, hur länge tror du att de höll? B: Ja, jag gjorde sådana till min fru och mig och de håller än.
V: Oj, så hur länge sen är det, 50-år?
B: Ja det är mer. Sen är det också hur stor och tung man är och hur man handskas med den.
48
B: Man hade alltid nio trälister på bredden för 190–200 cm säng. 3 stycken 6-or och två 7-or på bredden för 80–90 cm bredd. Ville man upp till en meter fick man väl lägga till en resår i mitten.
Tid 0.32:25
V: När försvann det där?
B: Ja, det var ju när Dux-sängarna kom på 60-talet någon gång och sen kom ju skum- plasten och då ville ju folk ha sånt skit.
V: Du sover på en egen-gjord tagelmadrass ännu?
B: Ja, absolut. Jasså, du ligger så taskigt själv? Problemet nu är att bolstervaret nu inte är tageltätt. Det var det väl inte först heller, men sen tog Augustson fram ett som var tätt. Men nu finns det ju ingen som reder upp tagel längre.
V berättar att det finns en redningsmaskin på Malmstensskolan. Diskussion om detta. B: Vi hade en redningsmaskin i ett skjul här bakom. Från början var den manuell, men så drog vi in el i den. Men så blev det till slut så att hyran för den lokalen gjorde att det inte längre lönade sig att reda själv. Det blev billigare att skicka det till Augustssons för uppredning. Min gamla gav jag till Skansen, så den finns väl där någonstans.
Diskussion om Augustsson och ev. nystart av Refurn, tapetseringsåterförsäljning.
B: Det blev väl inte så lönsamt för honom. Vi blev färre och färre. Det märktes ju på mötena, vi var många fler på den tiden.
V: Vilka fick komma på mötena på den tiden? De som var gesäller eller mästare? B: Nej den var väl alla som fick komma. De hade ju en hel del föredrag och ofta bjöd man in icke medlemmar till föredragen för att locka nya medlemmar.
V: Verktygen förresten. Hur upplever du att de har förändrats? Finns det något som man inte kan få tag på numera?
Bengt tar fram en knappt 80–90 cm lång ”synål”. B: Vet du vad det här är då?
Victoria gissar på madrassnål, stickard.
B: När nu får du skärpa dig, ska jag berätta då? När du gör pölar, så måste du få knap- pen rätt igenom, annars hänger den där och fladdrar.
Allmänt samtal om verktyg
V: Du har fin ordning på din verktygsstavla!
B: Ja, när dagens arbete är slut så hänger jag tillbaka allt och är det något tomrum, så måste jag leta igenom soporna. Det värsta vore om en sax slank med där, men på detta viset vet jag alltid att allt finns kvar.
Tid 0:46:00
V: Var slipar du dina saxar?
B: Det gör jag själv med ett bryne. Jag bara drar några gånger så är det klart. Du vet med de gamla saxarna man hade då drog man med en fil. Det var så dåligt stål i dem, så de blev snart slöa.
49
V: Men det var väl folk som åkte runt och slipade knivar och saxar förr?
B: Jo, han kom med cykeln och så hade han en slipsten. Så satte han den runt bakhjulet på något vis och så trampade han och slipade, men nja, man var nog lite mera rädd om grejerna. Knivar kunde de väl slipa ok till fruarna, alltid blev det lite vassare, men saxarna kräver ju lite mer precision. Men dra på ett bryne, då behöver man bara dra ett par gånger så är det bra. Det där är det bara Jappsen som kan göra riktigt bra.
Vi tar kaffepaus Film 2
V: Vi var inne lite på det där med kundkontakt och skillnaden på det förr.
B: Ja, det var det där att man alltid hämtade, sen var betalningen alltid kontant. Det är väl lite lättare att ta betalt nu och kunderna är lite mindre griniga
Pia, bryter in: Är det enklare att ta betalt nu?!
B: Ja, jag tror det. Ta bara det när momsen kom. Då var den 4 %. Jävlar vilket bråk det blev. ”Ska jag betala det här också”?? Det är mycket lättare att ta 25 % idag.
V: När var det momsen infördes?
B: Ja, det var när farsan var med, så det var väl någon gång på 50-talet.
V: Jag läste i L.E. Nilssons bok om asbestinpregnering av tyger. Är det något du stött på?
B: Nej, men en sak var att under kriget var det jävligt ont om tyger. Pappa, hade en sär- skild inköpsbok för tyger. Vanliga människor fick inte köpa tyger, det var man tvungen att ha specialtillstånd för.
V: Då var det inte tal om att kunden kom med egna tyger inte?!
B: Nej, men det fanns en firma, vid Brunkebergstorg Heiman & Olesen hette den, mycket känd firma. Kunden kunde gå dit och betala och sedan skickade de ett kredit- papper att vi hade pengar innestående.
Prat om tygbetalning av kunder nuförtiden
Bengt berättar om en kund som gick till Heyman & Olesen o betalade med en 10 000-kronors sedel (det här var på 40-talet!)
Diskussion om avtal med kund för att undvika problem med betalning och pro- blematiken med att inte få betalning direkt.
B: Det där problemet hade man inte förr. Då gick man dit med möbeln och så fick man
pengar direkt. Farsan berättade att det fanns en regel om att om man inte fick pengar direkt, så fick man ta tillbaka möbeln. Men man var tvungen att ta den direkt, man fick inte gå ut först och komma tillbaka, då var det kört. Han hade folk som körde ut åt honom och de fick stränga order att aldrig gå ut förrän de fått betalt. Gick de ut så var det ingen chans att få pengarna.
V: Stoppningsmaterialen under kriget, var det träull som gällde?
B: Ja, det var träull som användes. Det ska vara asp-ull. Om du kör andra träslag så luktar det. Det fanns ett träullsspinneri i Katrineholm, därför kallades träullen för Katrineholmstagel. Krollen gick ju inte att få in från Västindien.
50
V: Ja, taglet fanns ju Sverige, så det behövde inte importeras. Men var det billigare på den tiden?
B: Nej, det kostade nog ungefär lika mycket. Det var ju ett jättejobb att få fram det. Svansarna skulle klippas av, så skulle de tvättas, behandlas och sedan spinnas. Det fanns en tagelspinnare här bakom, tagelspinnare-Pettersson hette han.
V: Men tagelmadrasserna var de så dyra då?
B: ja, de kostade väl en del. Det gick ju åt ca 8 kg till en madrass i storleken 91x190x8cm. V: Gör du madrasser än?
B: Nä, nu har jag inte gjort någon på ett tag
V: När din far hade anställda, hur var det med hierarkin på verkstan, märktes den av? B: Nej, det vet jag inte.
V: Hade din far också småpojkar/lärlingar anställda?
B: Nej, det var bara kunnigt folk. En vet jag, Synnerholm, hette han, han blev möbel- handlare sedan. Men han var mycket duktig vet jag.
V: Många tapetserare på den tiden, verkar ha jobbat för möbelindustrin?
B: Ja, David Blombergs arkitektkontor, som farsan gjorde mycket jobb åt, de hade en egen möbelfabrik och sen kom stommarna hit och pappa fick göra dem från början till