verksam mellan 1945 och 1994
V:Du hade ingen som ville ta över din firma?
T: Nä, det gjorde de rätt i. Nä, för fasen, det är bara gamla möbler att hålla på att riva i. V: Ja. Det kan ju ibland vara riktigt äckligt. Speciellt när man får in möbler med skum, där skummet bara blivit till ett statiskt pulver, som förmodligen inte är så hälsosamt att andas in heller.
T: Och det var ju likadant med gamla tagelmadrasser, eller om de var stoppade med kroll eller träull.
V: Ja, det var väl mycket träull där ett tag, som smulade sönder sig. T: Men träullen var ju bättre än vad det här skumgummit är.
V: Ja, du säger det?! T: Ja, det var fint träull.
V: Ja? Och den höll bra i stunsen?
T: Ja, det hade man ju i kanterna, när man fyllde ut stoppade kanter.
V: Ja, det förstås, för celocrinen är ju hopplös att fylla ut kanter med. Den bara kom- primerar sig och försvinner ju nästan.
T: Använder du inte krollsplint?
V: Jo, men den är emellanåt så dålig, grov med tjocka bladfästen.
T: Jasså. Ja, du vet när en annan höll på så var den fin. Kom i fina rep och den var krullig och fin.
V: Jo det kan man ju se ibland när man öppnar gamla möbler att det är en helt annan kvalité på krollen.
T: Ja och sen var det ju tagel som man hade i överstoppningen. V: Ja, det var det man hade, celocrin hade man inte?
T: Nä, den kom långt senare
V: Hade ni något tagelspinneri här i närheten?
T: Nä, det var i Karlstad. Så här i stan… ja, jag köpte mycket från Augustsons i Stock- holm.
V: Ja, han var aktiv då?
T: Ja, det var ju pappan, han låg på söder vid Hornsgatan någon liten gata bakom där. V: Jaha, sen flyttade han ut till Årsta.
T: Ja, det var ju sonen om var där. Ja, det var ju Nevotex också, men jag köpte mest av Augustson. För mina svärföräldrar bodde på Hornsgatan, så jag bestämde med honom, antingen lördag eller söndag.
69
T: Nej, jag köpte av honom.
V: Och Oscarsons i Göteborg, köpte du någonsin av dem? T: Nej det var Augustson eller Nevotex.
Tid 0:04:00
T: Jag började nere i Skara gång. Vi flyttade ner till Västergötland –35, jag är född –31. Då hade mina farbröder flyttat dit, den äldsta först och sen kom nummer två, så de var fyra bröder där. De var väl en femton- tjugo som jobbade där
V: Ja, på sågverk var då?!
T: Ja, sen då före kriget då sålde de kol och koks också. Men sen när kriget kom då försvann ju det och så började de hugga gengas-ved till bilarna.
V: Ja, just det ja…Men hur kom du in på tapetsering då?
T: Ja, det blev ju när man slutade skolan, så var det ju tvunget att ta ett jobb då. Man gick ju sju år i skolan och började när jag var sju.
V: Ja, det var nere i Skara då?
T: Ja, Skara Högre Allmänna. Firman där jag jobbade, det var en möbelaffär och de hade ju egna hantverkare. Och när skolan slutade så skulle man ju arbeta. Då annon- serade företagen.
Det var många som sökte på det här arbetet, men jag fick det tack vare att jag gått i snickeriet.
V: Ja, så du fick det för att du hade sån bakgrund, det var ju praktiskt.
T: Ja, så jobbade jag där ända till pappa förolyckades. Sen flyttade vi tillbaka. Mamma hade sina syskon och alltihop här.
V: Ja, då ville hon tillbaka? Men vilket år var det här? T: Femtio. (1950)
V: Men gick du som lärling där, eller hur funkade det? T: Ja, jag gick som lärling där
V: Och hur länge var det?
T: Jag det var fem år och sen var där jag två år till då, men då fick jag börja jobba på ackord. Då hade man ju prislista. Har du sett någon sån?
V: Nä..- jo det har jag.
T: Jag har en, den ligger nere i garaget.
Lite prat om hur besöket han haft av en gammal skolkamrat och klassjubileum i Skara och T´s bror som var med nere i Skara.
V: Men dina bröder valde inte samma bana som du?
T: Nej, Bengt är nummer två, han började på posten och jobbade där hela sitt liv. Han är tre år yngre.
70
V: Det var inte så mycket småverkstäder då, eller?
T: Nej, det var möbelaffärerna som hade ju egna hantverkare.
V: Var det en del som hade egen verkstad och jobbade för företagen?
T: Nej, de hade anställda och hade verkstäder där och de gjorde ju bara nya möbler. När jag kom till Uppsala hade jag aldrig sett en gammal möbel, eller rivit och det var nå’t hemskt. Fy fasen vad äckligt! Jag tänkte nästan hoppa av, det var så jädra äckligt. Nej men i alla fall så fick jag det där efter skolan…de hade begravningsbyrå också, så jag fick vara med om det med.
V: Jaha, så ni gjorde kistklädslar då också?
T: Ja, och så fick jag fick vara med och ta hand om såna som hade dränkt sig och hängt sig och så…
V: Oj!
T: Jag var med på min pappas också, men då sa han ifrån (verkmästaren). Gå och sätt dig på kontoret, det här ska inte du se.
Tidigare har Tord berättat att pappan råkade ut för en otäck dödsolycka på sågverket. T: Nä, bara fjorton dagar tidigare hade jag varit där (på sågverket, V anm) och satt upp gardiner åt dem på kontoret. Gjort draperingar och sånt på två fönster.
V: Ja, du gjorde gardinuppsättningar också? Var det mycket sådant ni gjorde också? T: Ja, det var det…men sen var jag här i stan innan jag åkte in i det militära. Jag skulle ner till Borås, jag hade mönstrat i Skara, men så sökte jag till I 8, men fick avslag. Men sen när jag fick inkallelsen så hamnade jag i Stockholm på I 1, i Sörentorp, där polisskolan låg sen.
V: var du ledig från arbetet då?
T: Nej det var ju obligatoriskt. Men då hade jag jobbat hos en i knappt ett år som höll på med gardiner. Det var väl en del gamla möbler med, men det hade jag ingen lust alls med. Men sen kom ju de här persiennerna också. Så då höll man på med dem och så veckade han jalusier i papper, ja det var ju bara han som gjorde det själv. Men sen hade vi Wicksell (?) o satte upp persienner i hela fabriken där.
Tid 13:45
V: (Har inte hängt med på att vi pratar om ett annat företag än det tidigare) Men annars gjorde ni bara stommar då, var det olika modeller?
T: Ja, det var tidigare i Skara, ja vi hade egna modeller och sen var det Dux, vi gjorde alla Dux modellerna. Det tjänade det på för de hade större tygåtgång än våra egna modeller. Och så kunde de ha dem hemma, så kunderna kunde få dem mycket snab- bare. För tyger o så’nt hade de ju hemma.
V: Så man kunde komma dit och välja ut en stomme?
T: Ja, Dux-möblerna var ju redan stoppade, så det var bara klädseln
V: Men hur var det annars, när ni gjorde möblerna, fick ni en ritning på hur de skulle se ut?
71
T: Nej, det kom färdiga stommar till snickeriet, där de polerade benen på dem, sen fick vi spika sadelgjord, snöra resårer och stoppa dem. När jag började där var det i en gammal lokal där det var både snickeri och tapetsering tillsammans. Där var vi sex stycken utlärda tapetserare och en lärling. På snickeriet var de två… ja sammanlagt var vi en 25 stycken, biträden och lagerpersonal. Men nu är det nedlagt alltihop och det är lägenheter där.
Sen flyttade de till en ny verkstad som vi fick, tapetserarverkstad. Fin lokal med fönster på båda sidor, ljust med toalett och redningsrum med krollsprintsmaskin och ett eget rum för symaskiner.
V: Men ni hade inga sömmerskor anställda eller?
T: Jo, vi hade en som sydde gardiner, men hon hade ett eget rum ovanför butiken. Det var ju inga flickor alls som jobbade i yrket då.
Men efter det att komma hit till stan o jobba med gamla möbler. V: Startade du eget direkt då?
T: nej, då var jag hos den där gardin-Hellberg. Han höll på mest med gardiner mest men han hade ju en del gamla möbler också, annars var det uppsättning av persienner och jalusier, de där han veckade själv. Men han höll också på med dekorationer åt universitetet när det var högtidliga tillfällen.
V: Festdukningar eller…?
T: Nej, dekoreringar av talarsstolen med svenska flaggan, draperingar och sådant. Men jag var glad när jag skulle in i lumpen, han var ju snäll, men tråkigt jobb och gammal lokal. Vi stod i ett kök och jobbade.
V: Ja, det var inte riktigt vad du ville?
T: Nej, men jag mäktade ju med det där, men sen åkte jag in i militärtjänsten och sen när jag kom tillbaks så fick jag fortsätta om jag ville. Då hade han fått en lägenhet till ovanpå, där han hade verkstan, men jag ville inte. Det var en bakgård där man såg gamla bräder och skit, jag ville inte, jag ville ha lite bättre. Då fick jag jobb i en möbelaffär. Där var verkstan separat. Möbelhandlaren hade en del och verkstan var i den andra. Och eh.. nä lokalen var bra, men det var bara extra, för han som hade jobbet var sjuk
Tid 19:33
V: Så det här var en mindre möbelaffär?
T: Ja, den var mycket mindre än den i Skara, men de hade tapetsering, snickeri och lager.
Det var två gubbar på lagret och på snickeriet var de två. Men de gjorde inga snick- erier, de bonade bara och lagade stommar. Och sen möbelaffären låg på Skolgatan, den var inte så stor. Det var mycket små möbelaffärer i Uppsala på den tiden.
V: Vad hette den affären?
T: Ja, vad sjutton hette den… Möbelcentralen, tror jag
72
T: Ja, men det här var ju gamla möbler och så hade de en butik i Sigtuna, där var det mycket –80-tals möbler, 1880, djuphäftade…då ville han att man skulle stå och jobba efter andra klassens prislista. ”Hör, du du” sa jag,” då går jag här ifrån. Andra klassen kan du få på stolsitsar, då är det fyra cm mellan spikarna. Men tror du att jag ska stå och göra djuphäftningar här efter andra klass?”
V: Hur gör man det, ens, andra klass på djuphäftningar?
T: Ja, det var väl bara att dra i knappen, det fick väl bli de veck som blev. Nä, det går ju inte!
V: Så det var Emmor och små soffor..
T: Ja, Emmor och kåsöser och liknande. Men sen så ville han ha en person till Lutha- gens möbelateljé och då sökte jag det och så fick jag det och sen blev jag kvar där. Sen när han dog, då hade jag jobbat där i 21 år och då övertog jag det. Jag hade väl varit där i 42 år sen, när jag slutade.
V: Ja, det är ett bra tag det! Men först var du anställd där. Jobbade han också?
T: Ja, både han och frun jobbade och sen var det en kille till, så vi var två som var anställda där.
V: Vilket år var det du började där?
T: Jag började 1952 eller -53. Jo och sen när jag övertog den ville jag helst ha den själv. Jag tycket inte om att dela. Ja, arbeta ihop tycker jag om, men att dela ekonomiskt på det hela, det blir bara trassel, så han blev anställd av mig.
V: Jaha, så det gick så bra att du kunde ha en anställd?
T: Jo, det gick ju bra, men sen fick han cancer, prostatacancer och jag sa åt honom. Nu måste du gå till sjukhuset, men han ville inte, men tillslut blev han ju tvungen. Då ringde han och sa, jag har cancer nu hoppar jag.
V: Va, hoppa, menar du att han ville ta livet av sig?
T: Ja, men sen, han kom ju aldrig tillbaks till arbete, men han levde ju med det där länge, han var väl 64-65 år när han dog.
V: Hur länge hade han hunnit jobba för dig då? T: Ja, han hade väl varit hos mig i tio år.
V: Men efter honom så anställde du ingen ny, eller?
T: Jo, sen kom ju de där mjuka mattorna- heltäckningsmattor, ja, då satsade jag ju på det. Det tjänade man ju lite pengar på. Så då hade jag en kille.
V: Att lägga in, eller som återförsäljare?
T: Att lägga. Men sen minskade ju det där, så då köpte jag en langetteringsmaskin och langetterade åt matthandlare.
Man hade ett speciellt bord på hjul då, så då hade jag en kille som satt hela dan och körde på den där.
73
T: Ja, jag hade både i Knivsta och i Uppsala hade jag väl en fem stycken. V: Fick du bygga om verkstan för det då?
T: Nej jag fick möblera om så jag fick plats. V: Var det en stor verkstad du hade?
T: Nej, stor var det väl inte. Det var en källarlokal. Ja, först låg den på Odengatan i markplan, men de rev hela kvarteret där. Uppsala som det var när jag kom hit, det var ju bara trähus...
V: men under tiden du höll på med mattor, fortsatte du med möbler då hela tiden? T: Ja, det gjorde jag. Vi hade en tre olika modeller vi gjorde själva. De kom stommar från Östervåla. Vi hade en liten utställningslokal som låg i markplan, där vi kunde skylta med grejer. Man kunde ha en tre sorters möbler och tyger, kanske 30 m2. V: Gjorde nu sängar också?
T: Jodå, sängar, resårmadrasser och tageldynor. Sängarna kunde man ju göra med resårkant eller fast kant. Den med resårkant blev ju skönare, med lite mer svikt. Med fast kant var det ju bara träull i stoppningen. Träull och kroll och vadd uppepå och så klädde man dem med madrassvar med stjärnor på, ibland var det en blomranka på det. Men det var nere i Skara, här var det bara gamla sängar. Och det var dammigt och ski- tigt. Nej, de äckligaste jobben det var ju åt nationerna. Vi hade mycket åt nationerna. Fy fasen vilka snuskisar, ungdomarna.
Tid 0:31:14
V: Var det massor av fåtöljer?
T: Ja, fåtöljer och stolar. Spyor och… Nä, man var ju där och hämtade och såg hur äckligt det var och de trodde man ju skulle va lite finare!
V: Vad var roligast att jobba med i yrket tyckte du?
T: Ja, det var roligt det mesta, men djuphäftningarna som var på -80-tals möblerna (1880, Vs anm.)…man tjänade ju sämre pengar, men det tyckte jag var roligt att göra. Jag började på ackord både på Möbelcentralen och här på Luthagens, men sen blev det lite bråk där med priser.
Ja, då satte vi oss och räknade, ”ja, det kan bli dyrare”, sa jag. Så tog vi fram prislistan och satt och räknade, ja det blev dyrare. För när vi skulle ha betalt, då gick man efter en prislista som vi räknade efter.
Han tyckte det blev för dyrt. Så räknade vi på det och det blev det ju. Det var några fåtöljer.
Han hade väl räknat för dåligt själv.
Men sen när hans fru dog och han själv var ute på lite andra saker, han var musiker också,
Så när hon dog, då blev det att man fick springa ner och ta kunder också, och då blev det veckolön istället.
74
T: Jo, då viste jag ju vad jag tjänade hela tiden, tidigare hade det ju varit att jobba på rejält för att få ut något.
V: Vad använde du för verktyg, var det magnethammaren då, eller? T: Ja det var det.
V: Vad tyckte du om den då?
T: Nej fy fasen, man vart ju svart i munnen, av alla nubb. Man stod ju och spottade nubb hela tiden. Det var ju mycket sot i dem. Luftpistolen kom ju inte förrän i slutet av 60-talet.
Nej man var tvungen att ha dem i munnen, annars tog det för lång tid, bre ut dem på bordet, det funkade ju inte.
Här tar vi en tur till garaget och tittar på verktyg och material och böcker som Tord har kvar.
Tord visar mig sin första magnethammare, den har magnet o ena änden och kofot i andra, dvs, man spikade i nubbet helt med den magnetiska änden.
Tillbaka till samtal.
T: Nej, som vi sa, så var det mest nya möbler, stommarna kom från Östervåla. Där ute fanns det många möbelsnickare. De gjorde fina möbler, gustavianska möbler.
V: Ja, stilmöbler, menar du? Hur var det, tog du mästarbrev? T: Ja, gesäll- och mästarbrev.
V: Var det i Skara?
T: Ja, jag gjorde ju det, fast det blev inte godkänt. V: Nähä! För att?…
T: Bara för att… J ag gjorde en soffa till sotarmästaren och sen var det inte anmält till Hantverket.
V: Jaha, det var man tvungen att göra det i förväg, innan man började.
T: Ja, så det gick inte. Men sen tog jag det här, när jag jobbade hos Elvén, 1957 tog jag det.
Sen tog jag mästarbrev… få se nu, jag övertog ju firman 1973, så 1975 eller 76 tog jag mästarbrev.
V: Ja, då var det ju bara att hämta ut det. Vad gjorde du för möbel andra gången? T: Det var också en soffa, en 80-tals soffa. Men då var det så att man anmälde provet och sen fick man möbeln granskad när den var klar?
T: (Missförstår min fråga, V’s amn.) Jo, men där som jag lärde, där var det ingen som hade mästarbrev. Men där fanns en verkmästare. Men eftersom de inte hade anmält det, utan trodde att han skulle godkänna det, den där sotarmätaren som jag gjorde job- bet åt, men det gick inte.
Därför så blev det att jag fick göra om det här då.
75
T: Nu gör man till sig själv, menar du?
V: Ja, man kan väl sälja möbeln om man vill, men det är ju svårt att få ut för allt man har kostat på den.
T: Nä, så att Elvén var ju med i Hantverksföreningen. V: Och du var också med?
T: Jadå, det var jag.
V: Det här med kvinnor i yrket, när stötte du på någon sådan?
T: Det var en bra fråga! Ja, så länge jag var med i Mästarföreningen här i Uppsala, så var det ingen kvinna med.
V: Jaha?! Och du slutade där när du pensionerade dig? T: Ja. –95 slutade jag och då var det ingen med.
V: Men det var aldrig något förbud mot kvinnliga tapetserare? T: Nej, inget sån’t, men det var väl för tungt kan jag tänka mig. V: Men Elvéns fru, hon jobbade aldrig i verkstan?
T: Hon var spritservitris, men när de tog över verkstan började hon där, så hon lärde sig att sy madrasser och stoppa madrasser.
V: Jaha, men hon gjorde inga möbler, resårsnörningar o sånt? T: nej, det kunde hon inte och så tog hon emot kunder. V: Aha det trevliga ansiktet utåt alltså?
T: Men hon var duktig. Alltid där först och gick hon sist. På den tiden hade man ju kakelugnar och det kunde vara kallt som fasen när man kom. Och sen skaffade de sådana där fotogenkaminer och då hade man ju mera som centralvärme. Men det blev lite os. Det var ju noga att man fyllde på dem. Annars kunde det ju hända någon gång att de glömt bort att fylla den på söndagen och då brann det i veken bara och då var det ju svart i själva lokalen (i taket, V’s anm, Tord visar med armarna). För då hade det ju glödbrunnit i veken.
V: Jaja, då osar det väldigt?!
T: Ja visst, så alla spindeltrådar, vet du, de var ju alldeles svarta. V: Förändringar i yrket har jag tagit med som en punkt här också? Tid: 0:07:00
T: Ja, det har ju varit stora förändringar. Polyeter och skumgummit. Det första skum- gummit som kom, då skulle man ju ha det som överstoppning.
Man hade vanlig grundstoppning med kroll och så kom elancrinet där också och så hade man skumgummit ovanpå.
V: Elancrinet, var det bara svart sådant då eller fanns den bruna också? T: Nej, det var bara svart då. Sen la man en 1 cm polyeter ovanpå. V: Och ingen vadd då ovanpå?
76
T: Jo man hade nog en halv vadd på. Gråvadd, eller vitvadd. Gråvadd- sån där lump- vadd, men det fanns även bra gråvadd, men en del var så dålig, så den höll knappt ihop. V: Ja, men det gick att dela gråvadden då?
T: Ja. Den som var bättre, den gick att dela. Men vi körde mest med vitvadd (bomulls- vadd V’s anm.), för den gick att dela.