V: Om vi börjar från början då. Din pappa, han var möbeltapetserare också, när föddes han?
B: Han var född 1913
V: Och när började han som tapetserare
B: Det var mycket tidigt, han var väl en 13–14 år V: Var det här i Stockholm.
B: Nej det var uppe i norr i Jörn nära Skellefteå. Han började som lärling hos en firma som tillverkade skinnmöbler till en firma i Tranås. Det kom stommar som de klädde. V: Hur många var de som arbetade där?
B: Ja, de var väl ett tjugotal. Min farbror var tapetserare också, men han var lite mer spännande, han for till Tyskland och jobbade.
V: Jaha! Fick han sin utbildning där också, eller?
B: Ja, det vet jag inte, jag tror han fick sin utbildning här. Sen blev han en vandrande gesäll. Det var mycket tyskar som var här på gesällvandring och vandrade runt mellan verksstäderna och jobbade en period på vart ställe. Det var det på pappas verkstad också. De stannade någon vecka, fick en slant sen drog de vidare. Det kom ju nya influenser in i yrket på så sätt. Jag tyckte Farbror Erik var spännande på alla sätt och vis. Dels för att han varit i Tyskland och dels för att han sa ”äh, jag åkte hem när Hitler kom” . Han hade svårt att försörja sig och han var idrottsman. Han fick något kontrakt med en boxningsklubb. Han gick några förmatcher o tog lite stryk o fick en peng för det. När han kom hem hade han med sig både matchhandskar och träningshandskar och lite grejer som jag fick då.
V: Jobbade han ihop med din far sen?
B: Nej, aldrig, han jobbade hos en snickare som möbeltapetserare. Det var så att den stora verkstan som fanns där, den brann ner. En kall vinternatt så brann den ner till grunden och byggdes aldrig upp igen och alla som jobbade där skingrades. En del av snickarna startade egna verkstäder, men ingen av tapetserarna. En, jag tror det var kamrern, startade en möbelfirma och där började pappa jobba tills han i slutet på 40- början på –50-talet öppnade eget och där växte jag upp i den miljön. Jag kunde slå av möbler, men jag gjorde aldrig några stoppningar, vilket förvånar mig.
V: När bestämde du dig för att bli tapetserare?
B: Ja, det var nog när det blev dags att välja utbildning. Jag ville inte plugga och det ville föräldrarna. De menade, du får inte gå och dra utan du måste utbilda dig. Och då fann det en yrkesskola i Vännäs, rikstäckande, med hantverksutbildningar. Och där fanns tapetserare, det var fyra-årigt, internatskola, så vi bodde 4 och 4 killar på varje rum och det var tufft. Internatskolor är såna och det här var inget undantag.
Tid 04:58
58
T: Ja, jag vet inte riktigt, men jag var yngst, jag var 15 och skulle fylla 16. Det enda jag vet är att jag aldrig hade sett en barnförbjuden film, så jag frossade. Men vi jobbade långa dagar och hade en jättebra lärare, som var ganska ny. Jag var den första han hade som gick alla fyra åren för honom. Jag hade lite anlag och det såg han, så jag blev lite av hans skötebarn. Curt En hette han, mycket speciell man. Han hade varit som passopp och läropojke hos Carl Malmsten och hade varit runt i Mellansverige med honom och mätt upp möbler som Malmsteen skulle använda som förebilder. Det var långa listor med möbler.
MOV_0934.mp4
V: Du tog ditt gesällbrev där på skolan? Var det en soffa, eller vad gjorde du?
B: En fåtölj. Tips från min lärare. På den tiden fanns det en ackordsprislista. Han sa,”ta den och notera alla svåra moment, gör en lista på dem och av dem så ritar du en möbel”. Vilket jag gjorde.
V: Smart! Har du kvar den?
B: Ja, tyvärr, det är en kvarnsten om halsen. En stor, tung möbel. V: Så då hade du ditt gesällbrev?
B: Ja, gesällbrev hade jag när jag for därifrån. Jag hade haft uppskov från det mili- tära, för jag ville fullgöra min utbildning utan att ta uppehåll. En del gjorde det och kom tillbaka, men det var inte så bra. Däremellan var det ett glapp och då var jag i Stockholm och praktiserade, mitt första jobb. Då var jag hos en man som hette Gun- nar Nylén, pappa till Per, Tom och Jim. Per är ju verksam nu. Han var bara ett litet barn som kom o ställde till oreda, klippte av trådar på symaskiner, en riktig busunge (skratt). Pappan var jättesjysst, han var en stor pamp inom hantverksföreningen, han gjorde väldigt speciella jobb: arkitektjobb och gardiner: Jag råkade säga att jag hade lite gardinutbildning. Det ingick förresten i mitt gesällprov, en gardinuppsättning på rektorns rum. Så då fick jag åka med Nylén på gardinuppsättningar, fast jag inte gillade det, men han behövde någon. Jag fick åka i hans gamla bil. Kopplingen gick inte upp av sig själv, så han fick ha ett snöre och så drog han upp den! Så var vi ute och gjorde gardinuppsättningar. Och jag fick göra jättefina jobb där. Han såg ju att jag klarade det. Och jag jobbade på ackord. På lördagen, när arbetsdagen var slut, man jobbade halva dagen, satt vi med ackordsprislistan. 1 och tio där,10 öre för extra där. Så fick jag lön. Jag försörjde mig. Jag var jätteglad.
V: Ja, du kunde leva på det direkt?
B: Ja, jag hade en verktygsväska med mig från skolan, för det var min lärare noga med. ”Det ska ni ha”. Då fick man bättre betalt. Så då fick man gå till stans enda väskaffär, eller herrekipering som sålde väskor också och köpa en liten resväska och inreda. Men jag hade otur, för de hade bara fula väskor, den var brun och jag skämdes för den där, så jag hade den insvept i papper. Men jag hade egna verktyg. Det första vi gjorde var knäfallet i Farsta kyrka. Den var nybyggd då. Den var i sektioner raka delar som skulle kläs i kalvskinn, som var hur känsligt som helst. Så man fick tvätta händerna i formalin och Nylén var sträng han sa ”Fan ta dig om det blir fläckar”. Och bara han sa det så vart jag svettig om händerna. Men det gick ju bra. Men så kom han en morgon, vi hade travat upp dem och en sektion med avtryck på sig. Jag såg det och tänkte, nej, det där har jag inte gjort. Så kom Nylén och han gick i taket och sa” Har jag inte sagt till er”.
59
Jag hade sån respekt för honom – jag sa Mäster till honom- men jag sa, ”jag tror inte jag har gjort det”. (Han var kvar ibland på kvällarna och jobbade), ”jag har mina där borta”, sa jag. Och då tittade han och ”ja, du har rätt”, sa han, ”förlåt mig, ursäkta”, så klappade han mig på axeln. ”Ja, det är jag som gjort det. Det där får jag göra om ikväll.” Han var väldigt sjysst. Jag tyckte han var väldigt korrekt mot mig.
V: Var låg hans verkstad någonstans?
B: Då fanns den på Odengatan. Han hade just flyttat dit från Klarakvarteren, som de höll på att riva. Han hade möbelaffär där, som frun skötte då. Det var ett sluttande plan ner under gården. Jag tror att det var nr 72.
V: Gjorde ni möbler till hans affär?
B: Ja, det också, men så gjorde vi arkitektritade möbler till Hantverket, som det hette, vilket låg under Hantverksföreningen. De gjorde specialritade möbler som lottades ut i Hantverksföreningens hantverkslotteri. Det var bara vissa som fick jobba med dessa möbler. Nylén var en av dem. Ja, det var fina jobb…
Sen åkte jag hem och gjorde lumpen, kom jag tillbaks, sen så skulle tapetseraravdel- ningen på skolan göra en studieresa till Stockholm. Då skulle jag passa dem medan läraren skulle på en begravning en dag, därför fick jag åka med och så skulle vi söka jobb till mig, bara mäster och jag. Då fick de andra göra något annat. Så vi gick till Carl Malmstens verkstad. Tyvärr, det var fullt där, men försök på Svensk Tenn, de söker alltid folk. Och dem kände inte någon av oss till.
V: Jaha, så Malmstens var större då än Svensk Tenn?
B: Nja, större… men det var en okänd tapetserarverkstad. Malmstensverkstan låg där nere där affären ligger nu, på baksidan. Svensk Tenns verkstad låg på Sibyllegatan 9, så det var inte så långt ifrån, under gården, med lantaniner i taket. Och där, ja, det var inga problem, jag fick börja där.
V: Hur många var ni på den verkstan?
B: Det varierade, en tre-fyra tapetserare och så var det verkmästaren och en söm- merska. Sömmerskan var ett kapitel för sig. Hon var en riktig tapetserarsömmerska, kanske en av de sista. Hur skicklig som helst. Hon tränsade entränning, det ingick i avtalet, man nålade upp den och så kom hon och sydde. Var man inte snäll mot henne, då var hon upptagen när det var dags. Och jag var ju yngst- lillpojken- alla var så snälla och hon adopterade mig, kan man ju säga. Hon gav mig tips, om du nålar upp från det här hållet, så kan jag komma och sy när du är halvvägs, så slipper du vänta.
V: Så sydde hon, om du nålade upp tyg på en sits?
B: Ja, och entränningen på tenen, bolstervaren på resårmadrasser kom hon och kastade fast.
V: Jaha, så hon var ju lite av en tapetserare också? B: Ja, i det fallet.
V: Men hon gjorde inga stoppningar eller resårsnörningar?
B: nej, åh nej, hon var en fin dam, med blånat lockigt hår och målade naglar. En väldigt tjusig kvinna, ja, man var ju nästan småkär i henne och så sydde hon ju allting, alla klädslar och plymåer och allt.
60
V: Hade hon varit där i en massa år också?
B: Nej, hon kom från en annan verkstad, Bobergs, hette den. Det var också en stor tapetserarverkstad. Den man hon gifte sig med, var verkmästare där. Sen dog han och det kom en ny verkare och det blev omkastningar där, så hon och den skickli- gaste tapetseraren de slutade och gick över till Svensk Tenn. Svensk Tenn, det var… ja, Nylén var ju också jättebra.
Jag var inne och hälsade på där hos Nylén när jag kom tillbaka och Nylén sa, ”vad kul är du i stan. Häng av dig och börja jobba”, sådana var tiderna.
V: Men du ville inte fortsätta hos honom ändå?
B: Nej, då hade jag ju bestämt mig för Malmstens, men det gick ju inte. Ja, det kan jag ju säga, innan jag hann börja på Svensk Tenn, så var det en på Malmstenverkstan som var sjukskriven. De hörde av sig till skolan och sa ”den där lille killen kan komma och jobba två veckor om han vill.” Så jag var där i två veckor. Och jag hann träffa Carl Malmsten, eller…jo, han var runt och kollade, det var det han gjorde när han kom infa- rande. Ritningar, och var det något som avvek, då blev det en utskällning. Man märkte hur alla blev så här (B. stramar upp sig och ser nervös ut, V’s anm) och verkmästaren blev rödare än vanligt. Det var tufft liksom, men det var kul, sen till Svensk Tenn då och där blev jag väl omhändertagen. Och Verkmästaren han tipsade mig hela tiden och … det var ju ackord. Varje möbel hade ett fast pris, det var inte prislistan längre. Och veckolön. Jag fick ju all hjälp i världen och anammade det - sög åt mig. Och då var det ju en där, en Skåning från Lomma, som tjänade mest och hade högst status. Han hade jobbat där länge, men han fuskade mest också och letade efter genvägar hela tiden. Allt inom gränserna, men knappt och ibland fick han faktiskt göra om. Han gillade inte att jag blev omhändertagen utan försökte sätta dit mig hela tiden. ”Har du bil? ” Sa han, ”Nej”, svarade jag. ”Ja, då har du ingen chans hos mina döttrar.”
Men tiden gick och jag kom snabbt in i det där och jag började tjäna bra. Det såg verkmästaren och jag såg hur han och sömmerskan stod och pratade inne i syrummet och tyckte det var kul. Jag hade ju kondition som bara den och det dröjde inte länge förrän jag var den som var snabbast. Det gillade han inte, Algot Axrud, som han hette. Han skrev alltid sitt namn i alla möbler han gjorde, vi har haft några här… I alla fall, det tålde han inte, så han slutade. Han tog jobb som taxichafför och kom in och skröt över att han tjänade mer än vi på dricksen. Sen fick han jobb på den andra verkstad som Malmsten hade startat på Sibyllegatan, nästan vägg i vägg med oss. Sen kom han tillbaka igen och fuskade mer än vanligt, för att han skulle sätta mig på plats. Men då fick han bakläxa, det gick inte, så då slutade han. Sen var det en del, det kom folk från Ditzinger och NK, som också hade egna verkstäder.
V: När försvann de, ungefär, tror du?
B: Ja, det var väl på 50-talet, när industrin slog igenom, då gick det inte längre.
Men jag är så glad att jag fick uppleva den epoken och träffa de här alla människorna som kom och gick. Att vara yngst, det har jag alltid varit, på skolan, på verkstäderna och nu sitter jag här. Det är en konstig roll jag har att lära mig.
Men det var som en stor familj, alla jobbade för att vi skulle tjäna bra, verkmästaren försökte fördela jobben rättvist. Resårmadrasser, det var döden. Då skyndade han sig genast att säga, ”du ska få stol 695, sedan så tar du igen det här”. Sängkläder det var
61
dåligt betalt, fick man ett sånt jobb, då blev man förbannad och skyndade sig och så fick man ett bra jobb efteråt. Om det blev ett glapp mellan jobben och jag inte hade en ny stomme på mina bockar, då kunde han springa och hämta en ny och kanske ta fram en pall i förbifarten. ”Gör den här så länge, så tar jag fram nästa”. Det var tufft, det var som ett maratonlopp.
V: Ja, vad hade ni för arbetstider?
B: Det var 7-17 och halva lördagar. Alltså det hände att jag blödde näsblod när jag kom ut på gatan. Då var det var bara magnethammare och spik hade man att spika med. V: Och nubb i munnen hade ni?
B: Ja, något annat gick inte. Det var en där som var så fascinerande, han som jag fick den här boken av (visar på boken med akvareller av gardinuppsättningar). Han hade nubb i munnen och ibland tog han en läkerol och alltid en cigarett i mungipan. Den satt bara där och glödde och när den var bara aska, så spottade han ut den. Det var tillåtet att röka på verkstäderna då och till och med att ta en nubbe. Luncher, man åt på verkstan och ibland köptes det en liten flaska och verkmästaren frågade hur många som ville vara med o dela. Vad som förvånade mig var att denna stiliga sömmerskan tog sin en sup. Jag hade aldrig sett en kvinna dricka snaps förut, men hon satte alltid stopp i tid. Den här (pekar på boken ) han gjorde inte det, han kunde fyllna till under dagen, man såg inte när han drack, men på eftermiddagen vinglade han omkring. V: Men hur kunde han jobba då?
B: Han stod mest och pratade, han var så tröttsam. Men det fanns ett verksmästarknep som de tog till ibland om stämningen var dålig när alla började bli trötta vid fyra-tiden. Då kunde verkmästaren ta fram en sån där liten. Systemet låg på Greve Turegatan och så sa han: ”jag springer över backen till Östermalmshallen.” Så köpte han en saltsill. Så tog han tillskärarsaxen och klippte den i bitar, så fick man en bit sill och en nubbe och sen gick arbetet som bara den!
Jag var inte van vid sånt där, men jag tänkte jag skulle testa mig själv. Jag höll på med en lång bänk i skinn som skulle pärlspikas (spikas med tellikor V’s anm). Det var sist på dan och jag hade väl fått en eller två och nästa morgon så tittade jag om det var någon skillnad, men jag kunde inte se något. Men jag tyckte det blev för mycket tillslut, så jag slutade ta med mig matlåda och åt ute på stan istället, sa jag skulle träffa en kompis. Men det var en kultur det där och jag måste säga att det sköttes väldigt fint. Och det var inget hymlande med det. Det kom ju kunder in i verkstan. Men däremot var jag ju ute på kvällarna med kamrater och så. Då kunde det hända någon gång att jag kom i kostym till verkstan, utan att ha varit hemma och då var sömmerskan inte nådig. De dagarna blev jag behandlad som luft, för det gillade hon inte!
V: Hur länge var du kvar på svensk Tenn?
B: Jag började här-63, -64…Det var så här: Då hade jag träffat Monika (B’s fru,V’s anm.)
Hon jobbade på Försäkringbolag på Skeppargatan. Och vi blev tillsammans och bestämde att vi behövde en lägenhet, men det var inte lätt på den tiden. Jag bodde kungligt, måste jag säga. Jag hade flyttat runt som inneboende och middagarna hade bestått av bananer. Så skulle jag åka hem var det tänkt. Min gamle lärare, Curt En, hans
62
föräldrar hade ett eget hus i Mälarhöjden. Jag åkte förbi dem, för att få hälsningar med upp till Curt. Men när jag sa till dem att jag kulle flytta hem, så sa de, men varför då, du kan ju få bo här. Deras andra sons fru hade dött, han hade flyttat därifrån. så det var ledigt hela övre planet. Egen ingång, stor balkong. Där bodde jag, men jag ville inte missbruka gästfriheten och ta dit min fästmö, fast det hade nog gått.
Estrid Erikson, hennes man hade varit kapten på Amerikabåtarna, Sverigelinjen. Han hade fått en stor amerikanare i avgångspresent, men den kördes ju aldrig. De hade en chaufför på Svensk Tenn, han skulle ta fram den där varje höst och vår, polera den lite och köra den. Så en dag kom han fram till mig, ska jag skjutsa hem dig? Jag gjorde mig redo att hoppa in där fram, ”nej, nej, du ska sitta bak.” Han hade fin uniform, grå, med hatt. Så han körde hem mig till Mälarhöjden och alla tittade, när han klev ut och öppnade dörren för mig.
Mellan filmerna berättar Bent om att han fick anställning av en tapetserare på Lidingö och en tjänstelägenhet efter åren på Svensk Tenn.
MOV_0935mp4
B: De höll på att bygga det här området (Skärsätra V’s anm). Jag fick en tjänstebostad på kriminella villkor, men ändock. Jag blev kvar här för han blev beroende av mig. Han var inte själv tapetserare, men utåt sett var han det. Han gjorde jobb åt arkitekt- firmor och hade anställda. Jag behövde inte jobba på ackord utan jag fick veckolön. Första veckan, jag hade gjort 4 kantstoppade stolar och hade ställt upp dem på bordet. ”Ja, du kan betrakta dig som anställd”, sa han då. Jag hade ju redan sagt upp min lägen- het och trodde allt var klart!
Jag blev kvar där i många år och det slutade med att jag skötte hans firma som om den var min egen.
V: Han hade ett gäng anställda han också?
B: Ja, det var intressant. Han fick stora jobb. Vi gjorde bl.a. Stadsteatern i Örebro, hela salongen i rött skinn. Så vi var väl en10-15 st. Ibland kunde det komma killar på morgonen och gick till lunch. (Han var ingen vidare trevlig arbetsgivare, säger B. V’s anm.)
B: undervisade på en tapetserarutbildning i Ljusdal MOV_0936mp4
B: Så jag var där en hösttermin och provade. Det här var 1973. Jag trivdes med jobbet och med eleverna. De fick en nystart när jag kom. De hade bara jobbat med polyeter