Från stifthammare till
klammerpistol
Ett undersökande arbete om möbeltapetseringsyrkets
förutsättningar under 1900-talet
Victoria Palmer
MöbeltaPetsering
Carl Malmsten – Furniture Studies
LIU-IEI-TEK-G--12/00371—SE September 2012
1
Förord
Vilken spännande tidsresa detta arbete varit!
Jag har lärt mig massor om mitt yrke och fått större insikt i vår tapetserarbak-grund.
Dessutom har jag fått lära känna fyra skickliga och generösa yrkesutövare och er vill jag tacka speciellt. Tack för att ni lät mig stjäla av er tid och få ta del av er stora kunskap och fantastiska historier och historia. Hoppas att jag gjort er något så när rättvisa med detta arbete!
Tack Bernt Stenberg, Lasse Blomqvist, Bengt Gustavson och Tord Ragnarson. Våra möten var givande både på ett yrkesmässigt och personligt plan.
Tack också Bernt för högen med tapetserartidningar från 1943–1970, de har kommit väl till pass och ska få sitt slutliga hem på Malmstensskolans bibliotek. Tack Tord för böckerna och ackordsprislistan som inspirerat och kommer ge mig glädje i mitt framtida yrke.
Skövdetapetseraren Per O Westmans fina hemsida har varit till stor inspira-tion och glädje. Tack Gerd Westman för att jag fått använda mig av material därifrån.
Självklart vill jag också tacka mina handledare och mentorer på skolan, Sara Lindqvist, Johan Knutsson och Ulf Brunne. Era tankar och åsikter har varit inspirerande och värdefulla, alltid och speciellt när mitt självförtroende svik-tat.
Ett specialtack till finaste Björn Hårdstedt som hjälpt mig att fotografera och att få ihop mitt arbete snyggt, utan din expertis hade jag haft dåliga bilder och kaos i formateringen.
Sist men inte minst tack mina underbara söner: Vincent och Hektor för att ni stått ut med mig när jag varit stressad och inte haft tid med er. Jag ska försöka bli en bättre mamma nu!
2
Innehåll
Förord . . . .1 Sammanfattning . . . . 4 Abstract . . . . 5 1 . Inledning . . . . 7 1 .1 Bakgrund . . . . 71 .2 Syfte och frågeställning . . . . 8
1 .3 Avgränsningar . . . . 8
1 .4 Metod och källor . . . . 9
1 .5 Struktur . . . . 9
2 . Möbeltapetserarna . . . . 11
2 .1 Intervjuobjekten . . . . 11
2 .2 Diskussionsunderlag . . . . 12
3 . TAPETSERARYRKET UNDER DRYGT 100 ÅR . . . . 15
3 .1 Tapetseraren och hans uppdrag 1890–2012 . . . . 16
3 .2 Verkstädernas sammansättning . . . . 19
4 . Hammaren . . . . 25
4 .1 Stifthammaren . . . . 25
4 .2 Magnethammaren . . . . 26
4 .3 Klammerpistolen . . . . 29
5 . Resultat och analys . . . . 33
6 . Avslutande diskussion . . . . 35
Källförteckning . . . . 38
Bildförteckning . . . . 39
Bilaga: Intervjuerna . . . .40
Tapetserarmäster Bengt Pettersson, Stockholm . . . . .40
Tapetserare Lars Blomqvist, Stockholm . . . . 48
Tapetserarmäster Bernt Stenberg, Lidingö . . . . 54
3
”Ratatatatatata...”
Med spikpistoler sköt vi
den gamla tiden
sönder och samman,
skar av kommunikationsvägarna
och hetsade varandra till
ständigt högre prestationer.
Dag, efter dag, efter dag, efter dag…
Långt senare hann
den nya tiden ifatt oss.
Slitna ryggar och axlar,
nackbesvär och hörselproblem
blev vår slutlön.
Som fångar sitter vi
framför TV-n
i våra sittriktiga fåtöljer.
Trettioåriga kriget (ur ”Hågkomster”, eller ”Mina
30 år inom tapetseraryrket” av P.O. Westman)
14
SaMManFattnIng
1900-talet innebar stora förändringar för möbeltapetseringsyrket.
1800-talets tapetseringsstil, där tapetseraren hade ett brett spektra av uppgif-ter, fick lämna plats för den tapetserarmässigt mer avskalade jugendstilen och senare funktionalismen , även om stilmöblerna fick en renässans strax före 1:a världskriget.
Den växande möbelindustrins krav på ökad tillverkningstakt, fick stoppning-en av styckemöbler på verkstäderna att verka omodern och kostsam. Tapetse-raren fick söka nya vägar, nya uppgifter.
Stoppningsmaterialen och stoppningsteknikerna förändrades med skumgum-mit, färdigspunna resårhus.och nozagresårer. Nu skulle det förenklas.
Verktygen har konstigt nog inte utvecklats i samma takt, utom det som alltid varit symbolen för yrket –hammaren.
Den traditionella stoppningstekniken dog ändå inte ut, som många befarade. Möbelaffärernas verkstäder lades ner och produktionen av stoppmöbler flyt-tades till ett några få stora industritapetseringsverkstäder. Kvar blev de små enmans-, eller möjligen ett par, tremans verkstäderna, med uppdrag mer av möbelrenoveringkaraktär än nytillverkning av möbler.
I intervjuer med tapetserare som varit i yrket i mer än fem decennier och genom studier av kårens branchtidning undersöker jag hur tapetserarens var-dag förändrats och vad det inneburit att vara möbeltapetserare under föränd-ringarnas tid.
5
abStraCt
Great changes took place in the upholstery profession during the 20th century.. The overloaded Victorian style towards thethe late 19th century, in wich the upholsterer had a wide variety of tasks, had to subside for the simplicity and purity of the Jugend- and later of the Swedish modern style, allthough the post Versailles style had a renaissance shortly before world war one.
The singel-piece upholstery, in traditional manners, became unfashionable and expensive, compared to the demands made by the groving furniture indu-stries, of simplification of production technioques, the strive for new ways and tasks where put upon the upholsterer.
The stuffingmaterials and techniques changed with the plastic foams, the machine made spring units, and the no-zag. Simplifying of techniques was the guiding star.
Strangely, the upholstery tools, didn’t change as much, but for one exception, the upholstery hammer, the very symbol of the profession.
As predicted by many, the traditional manners of upholstery didn’t disappear, how ever. The lokal furniture dealers workshops where closed and the pro-duction moved to bigger industrial furniture workshops.
What was left where the smaller workshops with one or a few enployees, with assignements more of upholstery preservation, rather than the stuffing of a new furniture.
My research has been done, through the interviews of four upholsterers, all of them with more than five decades of professional experience, and also through the readings of the branch magazine. My aim has been to find out how eve-ryday life has changed for the upholsterer, and what it ment working as an upholsterer through the changes of the 20th century.
6
7
1.
InlednIng
Att vara möbeltapetserare innebär många gånger att beakta vår historia, Att fatta beslut av vad som ska bevaras i en äldre möbel och vad som kan, eller måste slängas.
En antik stol bär spår och ibland en signatur eller t.o.m. en hälsning från den, eller de tapetserare som tagit sig an den. Men hur såg yrket ut på den tiden då den tidigare tapetseraren var verksam? Vilka material fanns att tillgå? Vilka verktyg använde han? Under vilka arbetsförhållanden arbetade han? Gjorde han andra typer av möbler än de vi tar oss an idag?
När jag startade detta projekt visste jag inte vad jag skulle fokusera på i mitt skriftliga arbete. Utgången av samtalen var oviss och jag var inte säker på vad jag skulle komma att få fram för information. Kanske en teknik som inte används längre, en möbeltyp som inte längre görs på tapetserarverkstäder? Under arbetets gång blev det tydligare för mig att det var förändringarna jag ville ta fasta på. Samtalen gjorde mig alltmer nyfiken på yrkets utveckling och på hur våra äldre kollegor haft det genom sina karriärer. Hur upplever de förändringarna yrket genomgått? Besitter de kunskaper vi missat att upp-hämta? Kan jag på något sätt ta tillvara och dokumentera deras kunskaps- och erfarenhetsbank?
Jag har med detta arbete drivits av en önskan att förstå vad som är och har varit och vilka konsekvenser det fått för vårt yrke.
1.1 bakgrund
Många tapetserare fortsätter att arbeta långt efter sin pensionsålder och de som ännu är verksamma har under sin yrkeskarriär varit med om de stora yrkesomvälvningar som ägt rum under 1900-talet.
Av min mentor Sara Lindqvist fick jag tips om Möbeltapetserare Per O. West-mans hemsida. Vilken guldgruva av information om yrket! Tyvärr dog Per i februari 2012. Detta väckte dock min nyfikenhet och tanken på att ta vara på kunskap och erfarenhet hos våra äldsta kollegor som har sett många av de genomgripande förändringar vårt yrke genomgått.
8
Jag bestämde mig för att intervjua några av dem för att dokumentera en del av deras kunskaper, erfarenheter och tankar om tapetseraryrket.
1.2 Syfte och frågeställning
Med intervjuerna i ryggen började frågeställningen gradvis utkristallisera sig och min frågeställning blev: Kan man med avstamp i utvecklingen av ett verk-tyg förstå och beskriva utvecklingen inom ett hantverksyrke?
Jag vill sätta fingret på några av de förändringar av arbetsvilkoren som har skett för möbeltapetserarna under 1900-talet. Jag har valt att göra detta med utgångspunkt i utvecklingen av ett verktyg: stifthammaren till magnetham-mare, till klammerpistol, då detta verktyg varit och är vårt yrkes viktigaste redskap och speglat detta i intervjuer med fyra äldre möbeltapetserare, med många års erfarenhet av möbeltapetsering.
1.3 avgränsningar
Jag har valt att fokusera på en faktor i utvecklingen, läsa in dess betydelse i mina intervjuer och genom Svensk Tapetseraretidning 1923 och framåt istället för att försöka få med helheten.
Jag har också av tidsmässiga skäl begränsat mina intervjuer till fyra stycken med väletablerade tapetserare med gedigen utbildning och erfarenhet.
Vidare har jag begränsat mitt arbete till de sista dryga 100 åren, med en liten tillbakablick på tapetseraryrkets guldålder, det sena 1800-talet.
Då jag valde att ta fasta på ett verktyg som utvecklingssspegel blev arbetet ett rent akademiskt arbete och inte delvis praktiskt .
9
1.4 Metod och källor
Mitt arbete baseras i huvudsak på 4 stycken samtal/intervjuer med möbelta-petserare.
Dessa är födda mellan 1928 och 1943 och har i sin tur har fäder och i ett fall även farfar som varit möbeltapetserare.
Jag har även fått material från den numera avlidne Skövdetapetseraren Per O Westmans hemsida och därifrån även de fina texterna med ögonblicksbilder från en tapetserarverkstad. Svensk Tapetserartidning, som är branchorganisa-tionens tidning, från 1923 till 1972 har också gett en god bild av förändringarna och konjunkturerna yrket genomgått.
Före intervjuerna skickade jag ett diskussionsunderlag till tapetserarna, där jag försökte sätta fingret på några av de saker jag undrade över och tänkte jag skulle kunna hitta ett område att skriva om.
1.5 Struktur
Jag börjar med en kort presentation av de tapetserare jag intervjuat och de frå-gor jag velat samtala med dem kring. Därefter följer en genomgång av tapet-serarnas roll från 1800- talets slut fram till dagens uppdrag. Sedan fokuserar jag på hammarens utveckling och vilka konsekvenser det fått för yrket. Som bilaga finns de fyra intervjuerna.
10
bengt Pettersson
bernt Stenberg
tord ragnarsson
11
2.
MöbeltaPetSerarna
2.1 Intervjuobjekten
Tre av de intervjuade är Stockholmstapetserare. En verkade i Uppsala. Samt-liga tre Stockholmstapetserare är ännu aktiva.
Dessa tapetserare har gett mig material om förhållanden och förutsättningar för yrket sedan 1900-talets början och även något om förhållandena på sena 1800-talet.
De fyra möbeltapetserare jag har intervjuat är:
➤ Tapetseraremästare Bengt Pettersson, på Högbergsgatan, Stock-holm. Född 1929, fader möbeltapetserare. Verksam sedan 1944. ➤ Tapetserarmästare Tord Ragnarsson, Luthagens Möbeltapetsering,
Uppsala. Född 1931. Verksam sedan 1946.
➤ Tapetserarmästare Bernt Stenberg på Lidingö. Född 1938, fader och farbroder möbeltapetserare. Verksam sedan 1953.
➤ Möbeltapetserare Lars Blomqvist, Riddargatan i Stockholm. Född 1943, fader och farfader möbeltapetserare. Verksam sedan 1958. Tapetserarna kommer i resten av arbetet benämnas med sitt efternamn.
12
2.2 diskussionsunderlag
Före intervjuerna försåg jag tapetserarna med följande områden att fundera kring:
Din bakgrund:
➤ Hur länge du varit i yrket, anledning till yrkesval, upplärd hur, släktingar i yrket?
➤ Gesäll och mästarprov/brev ➤ Handledning? Litteratur?
➤ Ditt nystartande/ din etablering som möbeltapetserare ➤ Din mäster
Tapetseringsyrket genom åren: ➤ Förändringar i yrket
➤ Verktyg ur produktion och vise versa – kvalitén på ➤ Materialen
➤ Betalning ➤ Kundrelationer ➤ Hierarki på verkstan ➤ Kvinnor i yrket
➤ Den största förändringen i yrket
13
Arbetstekniker:
➤ Finns det några arbetstekniker du använt förr, men inte nu längre? ➤ Varför i så fall?
➤ Skulle du kunna demonstrera den för mig?
➤ Någon möbelmodell som inte förekommer längre? ➤ Finns det något vi håller på att glömma bort i yrket? ➤ Trender och variation på arbeten under åren.
När jag sedan tittade på utslaget av våra samtal valde jag att lägga fokus på hammaren och gick tillbaka till tre av tapetserarna med några kompletterande frågor.
15
3.
taPetSerarYrKet
Under drYgt 100 år
Vårt yrke genomgick stora förändringar under 1900-talet. Tapetseraren gick ifrån att vara en man med bred kunskap om såväl design, inredning, vägg-, tak-, fönster, och golvbeklädning, för att nämna några delar utöver de kun-skaper vi anser vara ett måste för yrket idag, till att bli en mer specialiserad möbeltapetserare och möbelrenoverare.
Stifthammaren ersattes av magnethammaren för att senare ersättas av klam-merpistolen, allt i hopp om att yrket skulle bli mer ekonomiskt gynnsamt. Skumgummit och senare polyetern gjorde sitt intåg och gav möjligheter för nya typer av stoppningar och tidsbesparing. Resårsnörning fick konkurrens av Nozagresåren och färdigspunna resårhus. (se bild sid 18)
Verkstäderna gick från att vara knutna till möbelaffärer med alltifrån 4–5 anställda till ett 20-tal, eller att vara verkstäder för privatkunder, men med fle-ra anställda, gesäller och lärlingar, till de enmans/kvinnas företag de huvud-sakligen är idag.
Kvinnor fanns inte i yrket förrän på 1960–70-talet. Den första kvinnan jag hittat i tapetserartidningen omnämns 1970, från en utställning med s.k. ”Mästare-modeller” 2 anordnad av Västerås Tapetseraremästare-förening. ”Stort intresse
väckte det utställda gesällprovet – en soffa utförd av en kvinnlig tapetserare – från Carl Erik Johanssons verkstad. ”Hon måste vara stark i nyporna, lydde det allmänna omdömet”3
Stenberg tror att kvinnornas inträde i yrket skedde när intagen för yrkessko-lorna gjordes om under 1970-talet. Nu blev intagen betygsbaserade, vilket fick till följd att de skoltrötta unga grabbar som tidigare sökt, inte längre var behö-riga. Istället kom det välutbildade, heminredningsintresserade damer i 40-års åldern.
Dagens genomsnittliga möbeltapetserare är kvinna, egen företagare, arbetar antingen själv i egen verkstad, eller delar lokal av ekonomiska och trivselmäs-siga skäl med en kollega men med varsin firma. Detta i kontrast till de helt manligt bemannade verkstäder som förekommit tidigare, där de enda kvinnor som fanns var sömmerskorna.
2. Specialmöbler framtagna i samarbete med möbeldesigners för att stoppas, kläs och säljas exklusivt av möbeltapetserarna, som ett konkurrensmedel till möbelindustrin. Victorias egen förklaring.
16
Förr fick en tapetserare en konstnärlig träning och en utbildning och praktik på ett helt annat sätt än vad tiderna möjliggör idag. Man kunde efter färdiga studier eller lärlingstid bli anställd på en verkstad. Arbeta hårt på ackord sex dagar i veckan, tvingas kämpa och tävla med sina medarbetare för att tjäna ihop sina pengar. Inte en drömtillvaro kan tyckas, men jag känner ändå att vi har tappat mycket av ”tänket” och farten som våra äldsta kollegor har. Täv-lingsmomentet och upprepandet av samma moment skapade en kvickhet i handlaget som är svår att förvärva. Vi har kanske blivit lite för bekväma?
3.1 Tapetseraren och hans uppdrag 1890–2012
I december 1846 upphörde Skråväsendet, vilket fick till följd att de flesta ämbe-tena ombildades till hantverksföreningar. Tapetserarföreningen, omfattande alla svenska utövare inom yrket, bildades 1847.
Vid sekelskiftet 1900 och framförallt mot 1800-talets slut, hade möbetapetse-raren en yrkesroll, vilken närmast kan jämföras med en inredningsarkitekts. Han kunde få en beställning på att inte bara klä och stoppa om möbler utan att inreda hela rum. 1897 skriver grundaren av Sveriges Tapetserarmästares Centralförening (grundad 1920), Henrik van Riisvijk (f. 1849) att en tapetserare bör kunna åta sig ett sådant uppdrag. Han gör det genom att vara väl insatt i:
➤ olika stilepoker och de olika inriktningarna inom dessa ➤ kundens egen smak och egna preferenser
➤ utformandet av de närliggande rummen, så att det nya skapas i harmoni och balans med dessa4.
4. L. E: Nilsson, Den dekorativa konstens utveckling inom tapetseraryrket 1897-1928, Svensk Tapetseraretid-ning, N:o 9 – Årg. 6, Sept 1928, ”, s. 90-97
17
Inredningsarkitekterna fick även då dessa arbeten, men Van Riisvijk ansåg att det var tapetserarens skyldighet att vara mogen för jobb av den typen. ”det är sålunda icke brist å sådana uppdrag, men allmänheten saknar förtroende till tapetserarens förmåga att ensam lösa en sådan uppgift (… ) exemplet (…) pekar tydligt på den väg tapetseraren måste gå, om han som yrkesman skall bli mer oberoende och mäktig att lösa de allt mer och mer stegrande ford-ringar, som den köpande allmänheten ställer på hans kunskaper.”5 Ett sätt för
tapetseraren att vinna andelar på arbetsmarknaden sålunda. Denna strävan har ständigt förekommit i vårt yrke, och det tycks som om tapetseraryrket aldrig har varit ett yrke där man helt självklart tjänar sitt uppehälle.
Under 1900-talets första hälft var nyproduktion av möbler vanlig. Annonser i tapetserartidningarna vittnar om att möbelstommar gick att beställa från ett flertal leverantörer (se bild ovan).
När skumgummit kom på 1950-talet fick det stora konsekvenser för möbel-tapetserarna. Nu kunde industrin masstillverka möbler på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Gradvis försvann de till möbelaffärerna knutna verkstäderna och produktionen av möbler förflyttades till några få stora möbelfirmor så som t.ex. AB O.H Sjögren i Tranås. 1956 inledde Carl Malmsten ett samarbete med dem gällande serieproduktion av stoppmöbler6 och under mitten av 1970-talet
valde även svensk Tenn att förlägga sin tapetseringsverksamhet dit.7
Mot slutet av 1960-talet kämpade Tapetserarföreningarna med att få fram mästarmodeller, dvs. soffor och fåtöljer som enbart möbeltapetseraren hade
5. L. E. Nilsson, Den dekorativa konstens utveckling inom tapetseraryrket 1897-1928, Svensk Tapetseraretid-ning, N:o 9 – Årg. 6, Sept 1928, ” s. 97
6. http://www.c.malmsten.se 120910
7. http://www.svenskttenn.se/sv-se/pages/article/sthantverk.aspx , 120729
18
möjlighet att sälja. Dessa bestod av stommar som ostoppade kunde beställas till kunder, för att stoppas och kläs enligt kundens önskemål. Varje lokalfören-ing hade sina egna modeller. Ett försök att stärka yrkeskåren och öka konkur-rensen gentemot möbelindustrin.
Ett sådant försök finns även nu i modern tid. För ett par år sedan tog fören-ingen fram en Mästarfåtölj, som köps in till verkstan, färdigstoppad på O.H. Sjögren, men kläs av tapetseraren i tyg som kunden valt.
Idag är en möbeltapetserare en som klär och stoppar om främst redan tidigare stoppade möbler, mer en möbelrenoverare/konserverare än en nytillverkare av stoppmöbler. Nyproduktionen av möbler på dagens tapetserarverkstad är minimal, med undantag från en del jobb till restauranger. Uppdrag åt desig-ners och arkitekter förekommer, men inte så frekvent på en genomsnittlig verkstad, utan dessa uppdrag ges mer till vissa specialinriktade verkstäder, eller tapetserare.
Tapetserarmäster Tord Ragnarsson, berättar i vårt samtal om att han under en period på 1970-talet, då heltäckningsmattan var som mest populär, började lägga in mattor. Senare köpte han en langetteringsmaskin för att langettera gångmattor till mattaffärer, för att på så vis få in extra pengar.
Att möbeltapetserarna varit ansvariga för gardindekorationer i hemmen och draperingar i offentliga sammanhang, har samtliga av mina intervjuobjekt vittnat om. Lasse Blomqvist berättar att det var också ett bra sätt att få komma in i hemmen och se de möbler kunden hade. Man kunde då försynt påpeka att den där soffan kanske borde kläs om och på så vis skapa arbeten till sig själv. Numera är det främst gardindekoratörerna som syr mer avancerade
19
dinuppsättningar, även om många tapetserare också syr (enklare) gardiner, draperier och hissgardiner.
Så länge som fram till på 1960-talet var resårsnörda sängramar och madrasser (ofta i tagel) en självklar sak för tapetserare att specialtillverka åt kunderna. Dux hade då redan tillverkat sängar med spunna resårkärnor i drygt 20 år. I takt med att skumgummit blev vanligare, försvann i stort sett behovet hos kunderna att betala för dyra hantverkstillverkade madrasser. Numera, säger Blomqvist, gör han endast resårmadrasser om en kund har en sängstomme med speciella mått, där det inte går att få tag på en resårstomme. Han speci-albeställer då en spunnen resårkärna från t.ex företaget Vilax i Staffanstorp i Skåne.
3.2 Verkstädernas sammansättning
L. E. Nilsson, Göteborgstapetserarmäster, flitig författare till tapetserarhand-böcker och under många år ordförande i Tapetserarnas Centralförening skri-ver att det 1837 fanns 10 mästare, 10 gesäller och 25 lärlingar i Stockholm,8
vilket ger en liten fingervisning om hur verkstaden var uppbyggd på den tiden. I genomsnitt hade verkstan alltså en mästare (denna titel var nödvändig
8. L.E. Nilsson, Tapetserare- och dekoratöryrkets historia, svensk Tapetseraretidnings förlag, 1946, s 103
20
för att överhuvudtaget få bedriva tapetseringsverksamhet), en gesäll och 2–3 lärlingar. Detta upplägg verkade gälla ända fram till möbelindustrins intåg i yrket.
Knappt 100 år senare, 1934 är siffrorna helt andra, då fanns det över 200 som kallade sig Tapetserarmästare, över 400 gesäller och cirka 50 lärlingar.9
Dagens bild är en helt annan antal: anställda kvinnor 218 st, egna företagare 333 st, antal anställda män 502 st, egna företagare 310 st.10 Siffror som för mig
framstår lite konstiga, då de män man numera möter i yrket är lätträknade jämfört med kvinnorna. Möjligen är det ännu så att många av de män som driver eget är de av den äldre stammen. Tapetserare är inte en yrkesgrupp som nödvändigtvis slutar arbeta efter pensionsåldern.
I Tapetserarmästareföreningens Stockholmsavdelning finns för närvarande 86 möbeltapetserare, lika många män som kvinnor, men alla verksamma möbel-tapetserare har inte nödvändigtvis ett medlemskap där.11
Pettersson berättar i intervju att hans far 1915 hade egen verkstad med anställ-da (gesäller och lärlingar) och utförde många uppdrag åt en arkitekturfirma; Blombergs. Innan dess hade han själv varit lärling och anställd hos en, eller möjligen flera möbelhandlare, som på den tiden hade egna tapetseringsverk-städer.
Stenbergs far började runt 1927 som lärling på en firma i Jörn vilka tillverkade skinnmöbler till ett företag i Tranås. Så redan då var möbelindustrin igång, om än i mindre skala och ännu med den exklusivitet som traditionell
stopp-9. L. E. Nilsson , Stockholm Stads Tapetserare Ämbete , Svensk Tapetseraretidning , nr 1, Årg 12, jan 1934, s 5 10. Statistiska Centralbyrån, 2010
21
ning av möbler innebär. Möbelaffärerna och deras verkstäder i Stockholm låg framförallt runt Brunkebergstorg och Klarakvarteren, enligt både Pettersson och Blomqvist.
Pettersson började sin bana som lärling hos sin far på prov efter genomgången grundskola och efter lärlingstiden blev han kvar där som anställd, precis som Blomqvist gjorde blev hos sin far. Senare tog båda över respektive verksamhet. Stenberg började i 17-årsåldern på yrkesskola i Vännäs, en fyraårig tapetserar-utbildning. Efter det kom han till Stockholm och arbetade för Tapetserarmäster Gunnar Nylén, på vars firma det gjordes mycket jobb för arkitekter och även till Hantverket, vilket bara ett fåtal utvalda verkstäder fick göra. Dessa exklu-siva möbler lottades ut i Hantverkslotteriet. Efter detta fick Stenberg tjänst på Svensk Tenns tapetserarverkstad på Östermalm.
Under första halvan av 1900-talet hade möbelaffärerna ofta en egen tapetse-ringsverkstad, där man stoppade och klädde stommar, i takt med kundbe-ställningarna.12 På Svensk Tenns verkstad under 1950- och 60-talen arbetade
vanligtvis fyra tapetserare, en förman och en tapetseringssömmerska13. Som
sömmerskor fanns kvinnor i yrket tidigt. De sydde gardiner, tygklädslar och i vissa fall, som på Svensk Tenns verkstad, kom sömmerskan och kastade fast vävar och tyget på sitsen, när tapetseraren hade kommit till det momentet i stoppningsarbetet. Stenberg berättar att det gällde att hålla sig på god fot med sömmerskan, annars kom hon inte och sydde när man behövde henne, utan kunde sinka arbetet och därigenom ens lön (se bild sid. 19).
12. Barbro Bursell, Bengt Nyström, Hantverk I Sverige: Om Bagare, Kopparslagare, Vagnmakare Och 286 Andra Hantverksyrken, , LT:s förlag i Samarbete med Nordiska museet, 1989, s 315
22
Att jobba med månadslön var ovanligt vid denna tid och fram till ca 1970-talet. Det rådde ackorsdarbete, dvs betalning per utförd möbel, och man fick sno på rejält, utan att fuska, om man skulle få någon förtjänst att tala om. Stenberg säger om arbetstiderna:”Det var 7–17 och halva lördagar. Alltså det hände att jag blödde näsblod när jag kom ut på gatan. Då var det var bara magnethammare och spik hade man att spika med.”
Ragnarsson arbetade från 14 års ålder på en möbelfirma i Skara. Ett jobb han fick tack vare sin erfarenhet av arbete på snickeri, där hans släktingar arbetade. Tillbaka i Uppsala hamnade han så småningom på Luthagens Möbeltapetse-ring, en firma han arbetade vid som anställd i 21 år och sedan övertog. Han fortsatte att ha ett par anställda på verkstan under hela sin yrkestid.
Vandrande gesäller var en vanlig företeelse långt in på 1960-talet. Främst var det tyska gesäller som kom och arbetade några veckor eller någon månad och sedan drog vidare. Stenberg berättar att det ibland kunde vara besvärligt, man kände sig tvingad att ta in dem, annars kunde de sprida dåligt rykte om den verkstan.
23
Den tid då vandrande gesäller
reste från stad till stad och sökte jobb,
tillhörde väl egentligen det förflutna
och när ”Kråka”, som han kallades,
kom som förment arbetssökande
var det därför ingen som tog honom
riktigt på allvar.
Han var likväl ett välkommet avbrott
i vårt dagliga slit
och skvallrade gärna och villigt om
hur man hade det på andra
arbetsställen i grannskapet.
Vid varje besök fick han lite pengar
för att kunna resa vidare på sin turné.
Av gesällerna blev det någon krona,
från oss lärlingar var han nöjd
om vi bidrog med en tjugofemöring.
En höst, då brådskan var extra stor,
erbjöds ”Kråka” ett par veckors arbete,
vilket han tackade ja till.
Fick en femtilapp i förskott,
och lovade återkomma nästa morgon.
Efter att ha gått ut genom dörren
med sin förskottslön,
såg vi inte till honom mer.
Det påstods senare att han
aldrig arbetat inom yrket
och att han var en bluff.
Vi saknade honom – likafullt.
24
en uppsättning tapetserarhammare.
25
4.
haMMaren
Att hammaren varit tapetserarens viktigaste redskap är inte speciellt svårt att förstå. Den specifika utformningen av tapetserarhammaren med en lång smal nos gör att man kan komma åt att spika ner nubb i utrymmen där en vanlig snickarhammare aldrig skulle komma åt. Du måste också med stor precision kunna spika fast tyget synligt runt t.ex. runt en stol och en smal spiknos är då av största vikt.
På interiörbilden från Möbleringsbolaget (se omslagsbild) kan man se att det verktyg som tapetserarna väljer att avporträtteras med är just hammaren stolt instucken vid midjan.
I tapetseraremblemet har alltid hammaren funnits med, även om andra verk-tyg tagits bort. (se bilder sid 27)
Stenberg berättade att om du hade dina egna verktyg när du sökte arbete på en verkstad fick du bättre betalt. Hammaren blev en väldigt personlig egendom, man hade sin favorit, som man kände och visste precis hur den slog.
På 1950- och 60-talen kunde du som tapetserare få förfrågan från grossisterna, när du ville bli återförsäljare av tyger, ifall du hade alla verktyg du behövde. Om inte erbjöds du att få verktyg till skänks av dem, för att kunna driva din verksamhet ordentligt och naturligtvis köpa tyger just från dem.14 Stor
skill-nad mot idag, då vi som små tapetserarfirmor kan bli ratade som återförsäljare för vissa tygagenturer för att vi inte beställer tillräckligt stora volymer.
4.1 Stifthammaren
På bilder från 1700-talets kan man se hur hammaren utseendemäsigt ser ut som dagens. Från yrkets barndom fram till cirka 1910/20 verkar följaktligen utvecklingen av hammaren i stort sett ha stått still: en långsmal nos med en kofot i bakkant. Skaftet var runt, med en lätt konisk utformning och försett med tvärgående räfflor för att förhindra att man slant. (se bild sid 26)
Olika tyngder och storlekar på hammaren användes till olika slags spikningar. Till kortare stift och nubb användes en lättare hammare och till längre och
26
grövre nubb och längre Kammzweck (en räfflad spik) en något kraftigare hammare med något längre huvud och skaft.
Stenberg fick på hantverksutbildningen han gick på i Vännäs svarva sin egen hammare då skolan också hade en smidesutbildning.
När man spikade med stifthammaren, fick man sträcka ner materialet med ena handen, plocka nubb från munnen med den andra, trycka fast nubbet, samtidigt som man höll i hammaren och därpå spika fast det.
4.2 Magnethammaren
Stenberg berättar om magnethammaren att den först användes av bilsadel-makarna inom den amerikanska bilindustrin. Tapetserarna fick nys om denna nymodighet och anade att här fanns pengar att tjäna. Man tog då anställning på General Motors Stockholms verkstad, kvitterade ut sin hammare, ”tappade” bort den, ersatte vad den kostade och sa upp sig efter en dags arbete. Därefter trodde man att nu skulle man tjäna pengar som gräs. Den effekten uteblev dock, då det inte var så väldigt mycket snabbare att spika med magneten som med den tidigare tapetserarhammaren.
Jag har inte lyckats hitta något årtal för magnethammaren, men vid mina intervjuer har det kommit fram att det förmodligen redan var någon gång under 1920-talet.
Många av de äldre tapetserarna var skeptiska till denna nymodighet, som definitivt kräver en hel del träning för att få nubben att hamna på rätt plats. ”När jag började i yrket fanns det äldre tapetserare som ansåg att en nymodig-het som magnethammare var ett otyg,” skriver P O Westman på sin hemsida.
27
Han började som lärling 1941 och då ansågs alltså magnethammaren ny.15 Lite
motstridiga uppgifter, men kan möjligen förklaras av att hammaren kanske kom tidigare till Stockholm än till Skövde.
För oss som kommit in i yrket under de decennier som varit sedan magne-thammaren etablerades, är det svårt att föreställa sig att vara utan den. Med magnethammaren slipper man trycka dit nubben samtidigt som man sträcker tyget, eller håller fast materialet.
Många var som sagt skeptiska. Tapetserarmästare Bengt Pettersson är så än i dag. Nej, man spikar ju sönder sargen med den ifall man missar. Den duger till att spika inuti en möbel och på icke känsliga ställen, men att spika fast tyg runt sargen på en stolsits, skulle han aldrig kunna tänka sig. ”Jag spikar nästan lika fort med en stifthammare”, menar han.
15. http://www.perowestman.se/pow/SMWincrantz/Bilder/JagMinns.htm, 120831
28
Bruket att ha nubb i munnen, mata fram dem ett och ett med tungan var van-ligt även innan magnethammaren kom, envan-ligt Stenberg. Men nu kunde man istället plocka upp dem med magneten på hammaren och därefter fästa dem. De första magnethammarna hade precis som stifthammaren en kofot i bak-kant, man spikade alltså ner nubben i botten med magneten. (se bild sid 27 till vänster) Senare fick hammaren den utformning den har idag, en kluven bak-kant med magnet, inte mycket större än nubbskallen och en icke magnetisk hammardel som är lite grövre än stifthammarens, då man inte längre behöver hålla i nubben för nedspikning. Magnethammaren var då oftast av märket Stanley, men också Osbourne tillverkade magnethammare och deras är de som används av kåren idag. (se bild ovan)
Man plockar alltså upp nubben med magneten, slår det på plats, vänder på hammaren och spikar ner nubben. Skaftet på hammaren blev nu mer ergo-nomiskt utformat. Lite kraftigare och ovalt istället för helt runt. Räfflorna på skaftet försvann.
Inte många spottar nubb längre, av flera skäl. Nubben är numera formade på ett annat sätt än tacksen. Enligt Stenberg är de inte släta som de tacks (nubb), som användes förr och därigenom mer obehagliga att ha i munnen. Man vet inte heller vilka biproukter man får i sig, nubben känns nästan lite oljiga. Spot-tandet av nubb är dock nästan nödvändigt ifall man ska få upp tempot på spikandet. Att strö ut nubb på bordet, är omständligt och tidsödande, då nub-ben av magnetismen lätt hakar tag i varandra. Problemet är dock inte så stort, då många tapetserare sällan spikar med hammare numera.
Ragnarsson säger att han tyckte det var äckligt att ha nubb i munnen, att man blev svart i munnen av sotet nubben innehöll och trodde att fick i sig en massa ämnen som inte var hälsosamma. Tapetserarmästare, författare och under
29
många år ordförande i Sveriges Tapetserarmästares Centralförening ordföran-de L. E. Nilsson, skriver i en artikel i branschtidningen om ordföran-det ohälsosamma i att spotta nubb, redan på 1940-talet.
Bernt Stenberg tog vid ett tillfälle upp frågan om skaderisk för tänderna genom att ha nubb i munnen med sin tandläkare. Hon såg inga som helst tecken på att det skulle ha påverkat hans tänder. Frågan hade då också tagits upp i Svensk Tapetserartidning16. En undersökning hade utförts på anmodan av Statens
institut för folkhälsan, varvid avdelningstandläkaren vid Tandläkarhögskolan undersökt munhälsan hos tre utvalda skomakare, vilka liksom tapetserarna hade nubb i munnen. Man undersökte ev. tandskador, tandköttsinflammatio-ner och läppskador/sårbildning på tunga och slemhinnor. Skaderisken visade sig vara försumbar, men ett visst slitage kunde ses på tänderna. Som kuriosa i samma artikel, kan nämnas att en anställd tapetserare i den amerikanska bilindustrin kunde under en dag använda så många som 8 000 tacks (nubb).
4.3 Klammerpistolen
När försäljarna av klammerpistoler kom till verkstäderna på 1960-talet med sina tryckluftspistoler, blev de enligt Stenberg i stort sett utslängda. Själv bör-jade han spika med klammer i mitten av 1960-talet, på en verkstad på Lidingö där han blev anställd när han slutat på Svensk Tenn. Han var mycket tveksam och nästan rädd, säger han. Skulle det verkligen hålla? Tillvänjningen gick snabbt. Efter ett par dagar bara, ville han inte spika med något annat.
Blomqvists far, Ivar Blomqvist, var å andra sidan pigg på nymodigheten. Han köpte en pneumatiskklammerpistol av märket Kihlberg 1965, då en försäljare kom förbi verkstan. Blomqvist själv säger att han var ganska ointresserad till
16. Svensk Tapetseraretidning, Nr 8, 1953, s 103
30
en början. Han säger att han gärna spikar med nubb lite då och då, för att hålla den kunskapen vid liv. I vissa lägen tycker han inte att det fungerar med klammer alls, t.ex. på framsidan av ett armstöd, då vecken ska läggas snyggt, klammer tar där för stor plats och man kan inte klippa upp så långt man kan behöva, menar han. I vissa fall spikar han nubb för estetikens skull. T.ex. på undersidan av en skinnklädd sits. Museerna var till en början också skeptiska till spikning med klammerpistol, det blev ju ett tidsfrämmande objekt på en antik stol. Men Blomqvist menar att de så småningom också blev övertygade om att klammer var ett mer skonsamt sätt att spika en möbel.
Pettersson gillar inte magnethammaren, men klammerpistolen använder han flitigt.
Det finns alltså tillfällen då klammerpistolen inte fungerar eller inte ens är lämplig. T.ex. vid nedspikning av sitstyg intill stolparna på en armlänstol. Där blir pistolen för klumpig, höljet på pistolen kommer i vägen och klamrarna hamnar inte där man vill ha dem.
En artikel i Svensk Tapetseraretidning från 1965 kan man för första gången, vad jag kunnat hitta, läsa om klammerpistolen. ”En av de saker som på det mest åskådliga sätt ändrat villkoren för branschen var tillkomsten av tryck-luftsdrivna häftpistoler”17.
I USA hade klammerpistolen på vissa håll, redan så tidigt som 1940, hunnit ersätta hammaren. 1956 började de amerikanska pistolerna på allvar lanseras i Europa. Det störst märket var då Senco och de fanns liksom dagens klam-merpistoler i en rad olika utföranden för olika typer av verksamheter. Svenska
17. Svensk Tapetseraretidning, nr 4 1965, s. 5
31
Kihlberg klammerpistol. Senco klammerpistol. Senco långnos-klammerpistol.32
Nordisk Kartro lanserade stort en klammerpistol, har jag sett i branschtidning-en, men om den blev populär hos tapetserarna vet jag inte. De flesta verkar ha använt Senco och senare Josef Kihlberg, en svensk tryckluftspistol. 1943 började tillvekningen av Kihlbergs pistoler och klammer, men då manuella..18
Tryckluftdrivna klammerpistoler från Kihlbergs var tydligen i produktion 1965, enligt Blomqvist. Idag verkar Senco vara mer inriktade på byggmark-naden och Kihlberg och på senare tid det italienska märket Omer, är ledande inom möbeltapetseringen.
Dagens pistoler som används av möbeltapetserare finns med två bredder på klammer, 670 (smala klammer) och 680 (breda klammer). Vidare använder vi pistoler med vanlig nos och s.k. långnospistoler, (se bild sid 31) där nosen helt enkelt är förlängd för att man ska komma åt på ställen där en med kortare nos inte når.
Klammerpistolen kommer aldrig helt ersätta hammaren, utan får snarare ses som ett komplement till denna. Fortfarande är det omöjligt som möbeltapetse-rare att vara utan sin hammare.
18. www.kihlberg.com september 2012
33
5.
reSUltat oCh analYS
”Vi tjänar bättre idag än vad de gjorde då”. (1918 Vs anm.) säger Bengt Pet-terson. Kanske har det att göra med att han med sina snart 70 år som möbelta-petserare har ett väldigt säkert och snabbt handlag?
Kan man då med avstamp i utvecklingen av ett verktyg förstå och beskriva utvecklingen inom ett hantverksyrke? P O Westman berättar att takten drevs upp med pistolerna, stressen ökade. Det var nog sant inom industrin, men för den enskilde företagaren verkar pistolen inte varit annat än en välsignelse. Samtliga av mina intervjuade tapetserare vittnar om detta. Vi skulle inte kun-na få förtjänst i vårt yrke ifall vi inte hade tillgång till samma typ av verktyg som industrin.
Produkterna av vårt yrke är numera föhållandevis exklusiva. Alla har inte råd att lämna in en möbel till oss för omklädnad. Även för de som har råd kan en omstoppning och omklädsel många gånger tyckas väl dyr. Men själva gör vi inga stora förtjänster. Hade vi ännu stått och spikat med hammare enbart är jag inte säker på att yrket skulle överlevt.
Per O Westman var verksam på företaget S M Wincrantz möbelindustri mellan 1939 och 1970. De hade då vuxit från att vara en liten tapetserarverkstad till att bli en möbelindustri.
Vad gäller hastighet på fastspikning av material och tyg, kan inget slå klam-merpistolen. Den är också mer skonsam för träet, genom att klamrarna är tun-nare än vad nubben är. Man riskerar inte heller att slå en spik i en synlig sarg och på så vis förstöra den.
När man däremot ska ta bort klammer, är det inte säkert att klammerpistolen vinner. Klamrarna borrar sig djupt i träet och man får ibland gräva ner klam-merupptagaren eller tången i träet för att få upp klammern. Man skadar alltså träet istället för att skona det vid omklädsel av en klammerspikad möbel. Är det en möbel som inte är antik, är det kanske ok, men på en antik stol? Detta talar bl.a. Stenberg om.
Det är också väldigt lätt att spika för mycket klammer i en möbel. Ibland kom-mer möbler in på verkstan spikade med dubbla rader klamkom-mer tätt, tätt och då blir avslagningen av den möbeln ett tidsödande kraftprov. Kanske är dessa från den tid då pistolen var ny och man inte litade på att det skulle hålla.
34
Anmärkningsvärt är att spikpistoler, vilka fungerar enligt samma princip som klammerpistoler, har utvecklats och det har kommit fram modeller med slut-tande framkant. Dessa skjuter ut spiken snett framåt- nedåt, vilket gör det möjligt att spika tätt intill en kant, där pistolen skulle kommit i vägen ifall den varit rak. Varför det inte kommit en liknande variant på klammerpistolen, kan man anta har att göra med att vår yrkeskår inte är lika stor som snickarkåren och verktygsutvecklingen inte är lika luckrativt. Ett intressant arbete om klam-merpistolen har skrivits av tapetserarstudenten Anna Karoliina Priha19
Spikar man ryggbrickan på en stol med lös dito, är det väldigt lätt att spika igenom falsen så att klammer spräcker igenom träet på insidan av falsen på ryggens baksida. Tre lager moderna, klumpiga nubb å andra sidan är inte nöd-vändigtvis heller en bra lösning. Att spika en ryggbricka med magnetham-mare är riskabelt. Stenberg berättar att han skyddar den synliga kanten med tumnageln, då han spikar med hammare. Hellre slå sig i tummen är slå sönder kanten.
Utvecklingen från hammare till stiftpistol vittnar om de förändringar tapetse-raryrkets förutsättningar genomgått under 1900-talet. Magnethammaren sva-rade upp mot kravet på ett snabbare tempo. Stift- eller klammerpistolen säger oss något om den period då den introducerades. En tid då nytt och modernt var finast och med en bristande förståelse för att en möbelklädsel ska behöva avlägsnas utan skador på underlaget.
19. Stiftepistol. En undersøkelse av stiftepistolens opprinnelse, historisk utvikling og problemområdene i møbel-tapetseringsyrket, 2010, Karoliina Priha
35
6.
aVSlUtande
dISKUSSIon
Har då verktygens utveckling varit till godo eller ondo? Har vi lättare att för-sörja oss på yrket idag? Är arbetstillfällena fler?
Min strävan att få reda på hur tapetseraryrket har utvecklats i takt med verk-tygen och materialen har gett mig en hel del förståelse för vilket hårt arbete våra äldsta kollegor har genomfört. Det har delvis varit en lätt nedslående process. I nummer efter nummer av Tapetserar tidningen kan man läsa hur vi måste hitta nya vägar för att överleva. Våra äldre kollegor drev en hård kamp mot industrins förenklande och försämrande av kvalitetsmöbler och även en kamp för att behålla utbildningen på hög nivå.
”Under min tid i tapetseraryrket skedde en utveckling från ett genuint hant-verk till en industri där framställningen av soffor och fåtöljer mer och mer påminde om principen löpande band När jag började i yrket fanns det äldre tapetserare som ansåg att en nymodighet som magnethammare var ett otyg. När jag slutade hade häftapparaterna (spikpistolerna) fullt ut gjort sitt intåg. Snörningen av resårer hade försvunnit, eller förekom sällan, nu var det färdiga resårhus som gällde. Skumgummi och plast hade i stor omfattning ersatt forna materialer, såsom krollsplint, tagel och vadd.”20
Aldrig har det väl varit så billigt att köpa nya möbler som nu. Sjuttiotalets slit och släng anda försvann, men lever ändå vidare med billigt tillverkade möbler. Kunderna låter sig inte alltid motiveras av kvalitetsförsäkran. Varför klä om en fåtölj för en stor summa pengar, när en ny kan köpas så mycket bil-ligare? Jag kanske inte ens vill ha kvar den om fem år!
Det finns gott om arbeten i form av möbler. Den allmänna medvetenheten och har ökat. Många hänger på strömningarna i tiden, det ekologiska uppvaknan-det, viljan att ta hand om det gamla och inte slänga för att köpa nytt.
Där ligger inte överlevnadsproblemet för en tapetserare. De flesta av oss har mycket att göra. Problemet ligger i att arbeta tillräckligt snabbt för att få lön-samhet. Många av oss tapetserare är kvinnor, flera av oss är dessutom ensam-stående. Att arbeta 50 timmar i veckan är inte alltid möjligt för oss som har barn som ska hämtas och lämnas till aktiviteter och få hjälp med läxarbete.
36
För egen del begrep jag inte när jag började hur hårt en tapetserare måste arbe-ta för att få verksamheten att bli lönsam. Vi säljer vår tid snarare än en produkt och det är alltid svårt att få lönsamhet på tidsförsäljning.
Sidoförsäljning av tyger och material är ett bra komplement, men kräver stora volymer för att det ska räcka. Tygprover är för det mesta dyra i inköp och när ett tyg utgår ur sortimentet får man vackert köpa nya prover.
Genom hela 1900-talet har tapetserarkåren oroat sig för yrkets överlevnad och påfyllning av kompetent arbetskraft.
1944 godkändes en utbildningsplan av Sveriges Tapetserarmästares Central-förening. Den gick i korthet ut på att en lärling går i lära i fem år och därefter är anställd till en lägre lön i två år till innan han anses vara fulllärd.21
Nu är hobbykursutbudet för tapetserare är stort. Du kan gå några terminer på ett studieförbund och därefter öppna egen verkstad och kalla dig för möbelta-petserare. Du kan däremot inte bli medlem i branschföreningen om du inte har en godkänd utbildning, eller gesäll- /mästarbrev. Förhoppningsvis överlever inte en dålig tapetserare, men han hinner nog göra en del skada för yrkeskåren på vägen genom att sälja dåligt utförda arbeten.
I min egen tapetseringsverklighet kan jag känna att lite av det kreativa tänket saknas och jag tror att jag inte är ensam om detta. Svårigheter att få en verk-samhet att gå runt, gör bara att man jobbar på, blir hemmablind och tappar visionen. Vilka nya vägar finns att ta i vårt yrke? Är vi lite för försiktiga i vårt tänkande vad gäller att starta lite större verkstäder? Kanske måste vi våga lite mer, slå oss samman med andra yrkesgrupper, som inredare, designers, snickare och konservatorer.
Att detta arbete gett mig förståelse och insikt i yrkets utveckling och föränd-ring är helt klart, kanske har det även gjort mig till en bättre möbeltapetserare. Jag har förstått att det faktiskt tar flera år för en egen firma att bli bärande
21. L. E. Nilsson, Tapetserare- och dekoratöryrkets historia, Svensk tapetseraretidnings förlag, 1946, s. 143
37
och att vi när vi kommer ut från skolorna bara är i början av vår läroprocess. Definitivt har det i alla fall gjort mig till en tapetserare med mer insikt om hur tiderna och arbetsförhållandena var, då den fåtölj jag klär om på min verkstad tillverkades.
38
Oskar
Han var en av de sista
länkarna till en svunnen
hantverkspok.
En skicklig yrkesman,
men en som hade svårt
för att lära om
till nya metoder.
Trots att han slet hårdare
än de flesta, sjönk förtjänsten.
Ofta framhöll han trettiotalet
som den bästa av tider.
Frågade vi honom varför,
svarade han alltid:
”Då fanns tid…”
År har lagts till år
och vi börjar förstå.
39
KällFörteCKnIng
Tryckta källor
Bursell Barbro, Nyström Bengt, Hantverk I Sverige: Om Bagare, Koppar-slagare, Vagnmakare och 286 Andra Hantverksyrken, LT:s förlag i Samarbete med Nordiska museet, 1989
Nilsson L.E. Den dekorativa konstens utveckling inom tapetseraryrket 1897-1928, Svensk Tapetseraretidning, N:o 9 – Årg. 6, Sept 1897-1928, ”
Nilsson L.E,. och dekoratöryrkets historia, svensk Tapetserare-tidnings förlag, 1946
Nilsson L. E., Stockholm Stads Tapetserare Ämbete , Svensk Tapetserare-tidning , N:r 1, Årg 12, jan 1934
Priha, Karoliina, Stiftepistol. En undersøkelse av stiftepistolens opprinnelse, historisk utvikling og problemområdene i møbeltapetseringsyrket, Paper Carl Malmsten Furniture Studies, 2010
Svensk Tapetseraretidning, Nr 8 1953 Svensk Tapetseraretidning, nr 4 1965 Svensk Tapetseraretidning, november 1970
Muntliga källor
Blomqvist, Lars, Möbeltapetserare, intervju 5 juli och 19 september 2012 Pettersson, Bengt, Möbeltapetserare, intervju 25 juni 2012
Ragnarsson, Tord, Möbeltapetserare, intervju 4 juli 2012
Stenberg, Bernt, Möbeltapetserare, intervju 5 juli och 14 september 2012
Elektroniska källor: www.svenskttenn.se/sv-se/pages/article/sthantverk.aspx , 29 juli 2012 www.perowestman.se/pow/SMWincrantz/Bilder/JagMinns.htm, 31 augusti 2012 www.c.malmsten.se,10 september 2012 www.kihlberg.se, 12 september 2012
41
bIldFörteCKnIng
Franskt kopparsnitt, En tapetserarmästaresbutik på 1700-talet. 6
Ask med begagnad sadelgjordsspik från 1700-talet, Bernt Stenbergs ägo. 8 Tagelfläta från Bernt Stenbergs verkstad. 9
Porträtt: Bengt Pettersson, Bernt Stenberg, Tord Ragnarsson, Lars Blomqvist. 10 Smältlimskastrull i koppar från Bernt Stenbergs verkstad. 12
Spik- och nubbhylla i Bernt Stenbergs verkstad. 13 Utställningsaffisch från Nordiska Museet 1978. 14 Förslag till gardinuppsättning ”Bokrummet”.
Del av akvarellsamling i Bernt Stenbergs ägo. 16 Annonssida i Svensk Tapetseraretidning 1943. Franska möbelstommar hos Bernt Stenberg. 17 Annonser i Svensk Tapetseraretidning 1956: Trelleborg skumgummi och No-Sag resårer. 18
E. Th. Haglund & Sons tapetserareverkstad i Stockholm med tapetserarsömmerska, Svenk Tapetseraretidning 1956. 19 Dagens (höger) och gårdagens (vänster) föreningsemblem. 22 En uppsättning tapetserarhammare. 24
Franskt kopparstick från 1700-talet, en tapetserare spikandes med stifthammare. 24
Två stifthammare av olika ålder. 26
Verktygsannons för Strehögs verktyg, magnethammare med kofot till vänster. 27 Magnethammare av märket Stanley. 28
Magnethammare från Svensk Tenn verkstan, en ”verkmästarhammare”, säger Stenberg. 29
Annonser Svensk Tapetseraretidning: Tryckluftspistol Swingline 1959, Tagel 1957. 30
Kihlberg klammerpistol. 31 Senco klammerpistol. 31
Senco långnos klammerpistol. 31 Verktygstavla hos Bernt Stenberg. 32
Victoria Palmer och Bernt Stenberg diskuterar på Bernts verkstad. 34 Spikning på traditionellt vis hos Tapissier Seigneur i Paris. (2012) 36 1700-talshammare hos Xavier Bonnet i hans ateljé i Paris. (2012) 37
43
BilAgA: iNTervjUerNA
Nedan följer intervjuerna, utskrivna med viss redigering.
Intervju 25 juni 2012 med tapetserarmäster bengt
Pet-tersson, Nytorgsgatan, Stockholm, född 1929. verksam
sedan 1943
V: Bengt, du är andra generationens tapetserare, eller var det tredje? B: Nä, andra.
V: Just det, din farfar var snörmakare, eller…
B: Nej han var vävmätare, han kanske gjorde något annat också, men han jobbade i alla fall på Barnängens bomullsväveri. De gamla kåkarna finns kvar där nere i Barn-ängen, alltså de gamla industrilokalerna.
V: Ja… var det så din pappa kom in på tapetseraryrket tror du, den textila bakgrunden? B: Nej, alla som bodde där nere började i regel på bomullsspinneriet. Men farsan ville absolut inte börja där, vet du, för då var de fast. Bomullspinnerierna har väl aldrig betalat några vidare löner och det gjorde de väl inte där heller.
V: Nä… men hur kommer det sig att han blev tapetserare då, vet du det?
B: Det vet jag egentligen inte. Han jobbade ett tag på Centraltryckeriet ett tag och ja, hur han kom in på det, det vet jag inte. Alla tapetserarna och möbelhandlarna de fanns där vid Gamla Brogatan och Brunkebergstorg, där fanns alla.
V: Så han var hos någon möbelhandlare där?
B: Han var hos någon möbelhandlare. Möbelhandlarna hade tapetserare, för det kom in stommar direkt utifrån, så stoppade de och klädde grejerna.
V: Så han började där hos någon som lärling?
B: Ja, han började hos någon och så gick de väl runt där. V: Och du, gick du i lära hos din pappa, eller?
B: ja, jag började hos honom. V: Hade han egen verkstad då?
B: Ja, han började där 1915. (Pekar till höger ut över Nytorgsgatan)
V: 1915, så tidigt! Var det många som hade egna verkstäder då, eller var det så att de jobbade år möbelhandlarna?
B: Farsan hade flera anställda på den tiden.
44
B: Han hade väl flera, de hade väl också sådana av jobb. Han gjorde jobb för en arkitekt firma, Blombergs hette de. På den tiden, mycket känd arkitektfirma och han gjorde mycket jobb till dem. Men sen gick det åt fanders med dem. De skulle flytta hela fabriken till Sala. De trodde det skulle funka, men de fick inte tag i kunnigt folk. För det kunniga de hade, de flyttade inte med. De hade väl snickare, men de var inte lika skickliga som dem de hade här.
De hade en snickare, han var otroligt skicklig, han var stolmakare, gjorde bara stolar. Kom du med ett skåp till honom, nej för fan, sa han, det gör jag inte. Stolar, det var bara stolar och bergèrefåtöljer och sådant, men inget annat. Han befattade sig inte med några andra grejer. Hans fru, vet jag, för henne har jag träffat för jag gjorde jobb åt dem sen, hon var polererska, hon polerade möbler, det var kvinnorna som gjorde på den tiden.
V: Ja, det var väl inga kvinnliga tapetserare då, eller hur? B: (skakar på huvudet) fanns inte.
V: Nä, när mötte du på den första kvinnliga tapetseraren? B: Ja, det vet jag inte.
V: Var det först på 60-talet?
B: Jag vet inte, man tänkte väl inte på exakt när det var. Det var väl i föreningen, det började dyka upp en och annan. Men jag ska säga att fanns inte dom, så fanns inte föreningen kvar.
Nej, jag menar, det är ju bara dom och annars fanns ju knappt yrket kvar.
Kort diskussion om nuläget med kvinnor o några enstaka män i yrket nuförtiden
V: På en tapetserarhemsida jag tittat på (Pär O Westmans) läst jag att de kvinnor de hade på verkstan var sömmerskor, hade din far också någon sömmerska?
B: det var inte så mycket sömnadsjobb på den tiden. Det var inte så många lösa ply-måer o sådant. Sömmerskorna sydde väl mycket gardiner, kan jag tänka.
V: Men jag tänker att då din pappa jobbade åt en arkitektfirma, var det inte den del sömnadsjobb då?
B: Nä, det var nog mest fasta stoppningar. De inredde bankpalats och ordenssällskap och liknande och det var ju herrumsmöbler och jag tror inte det var så mycket lösa dynor. Senare fanns det väl en del hårda dynor och en och annan dunplymå,, det är klart att det fanns.
Sen har det ju blivit mer dynor när Nozagen kom och dynor kan man skicka ut till andra som är då på landsbygden. Möbelfabrikanterna kan ju skicka iväg sömnaden av dynor till hemsömmerskor… jag vet inte hur de gör, men så kan man också göra och det är ju mycket billigare att göra dynor på det viset. Men så var det ju inte förr. Många gånger var det ju resårdynor och då handsydde man de där rackarna. Och sen ska det ibland vara kordongband i kanten, som man skulle sitta och handsy på båda sidor och det tog en jädra tid.
45
B: Det fanns mycket, men nu har de ju plockat bort allting, för fabrikerna har inte råd att göra det. Men det var mer snodd på kanter o skulle det vara extra fint, så skulle det vara kordongband. Sen har man ju sett många som har limmat fast det där också, men det funkar inte.
Men det var många som gjorde det ändå. När textillimmet kom, så skulle de limma fast med textillim. Ja, det gick väl… innan man hann få betalt, så var det väl att kuta fort som fan, för att hinna iväg innan de trillade bort. För det gör de ju. Jag menar när en kant börjar på att gunga så trillar det ju bort.
V: Ja, det är klart att det inte funkar. Så det förekom fusk även på den tiden, menar du? B: Det har väl alltid funnits, tyvärr. Fuskmakare har vi väl alltid haft i alla brancher, mer eller mindre.
V: Ja, men var det så också att folk var fräcka och startade verksstäder till och med utan att ha någon utbildning?
B: Men det var väl så att så’na där ville bara inte göra ett riktigt jobb. Vi hade en här nere på gatan. Hur mycket tapetserare han var, det vet jag inte riktigt, men han gjorde inte sjysta jobb. För sen har många kommit hit med grejerna och de beklagar att han har gjort det och reparerat och det vart aldrig bra.
Någon gång så hade han väl också tagit förskott, de hade betalt i förväg. Det var en som ringde och beklagade sig. Det var en hel del år sen det här. Han menade att, nä jag betalde i förskott, och du vet då snor de ju ihop skiten (tapetseraren, Vs anm.) och åker hem, för då har de ju fått stålarna. Och vem som hade gjort det, ja, först ville han inte klämma ur sig vem han hade lämnat till. Så frågade han vad man skulle kunna göra och så sa han att det var han där nere i backen. Jaha, du, sa jag , då kan vi inte göra något, för han är inte med i föreningen och då har vi ingen chans att från föreningen klämma åt honom, han skiter ju fullständigt i det.
Och kunden hade ju det hemma men väldigt fuskjobbat, men då hade han ju tapetse-raren fått stålarna. Så’nt där är ju lite sorgligt, men de förstör ju yrket de jävlarna. Sen är det ju många som tänker, sjutton, vi törs ju inte anlita hantverkare om det blir på det där sättet. Nä, det är dålig reklam överhuvudtaget.
Men tyvärr, så’nt där förekommer ju. V: och det har det alltid gjort?
B: Ja då och det kommer alltid att finnas… och lika såna där, de blir man ju också förbannad på. När de blir äldre, så har de ingen verkstad, och så ska de jobba billigt med detsamma. Och så hör man någon som anlitat dem och - han var ju så billig så! För att han är ju då pensionär, så han behöver inte ta så mycket betalt, men han ska ju inte förstöra för andra! Jag menar, han ska ju i alla fall ta lika bra betalt, varför skulle han jobba gratis för? Jag menar jag är också pensionär, men de får betala vad det kostar. Ja, det är klart, det är lokalhyra och allt som ska betalas.
Kort diskussion om ”eländet” med tapetserarkurser och folk som tror att de är tapetserare för att de gått en kurs.
V: Om vi går tillbaka till när du började. Hur gammal var du när du började hos din pappa?
46
B: Ja, jag var väl femton år ungefär. (ca 1934, Vs anm.) V: Du var femton, och du kände att du vill det här?
B: Nej, mamma tyckte jag skulle bli optiker och jag var och luskade lite grann hos en optiker, men jag tyckte det där är inte nå’t riktigt lattjo. Då sa farsan, du kan väl komma ner verkstan, så får du titta lite och prova om du tycker det är lattjo.
Och då var jag där nere och… och sen vart jag väl fast V: Ja, och då var du där och lärde dig av honom? B: Ja
V: Hur många var det som jobbade när du började där på verkstan?
B: Ja, pappa hade haft ett par stycken då förut vet jag, men just då hade han inga kvar.
Fr.o.m. nu gör jag en sammanfattning av intervjun
B: Det var ju lättare att ha anställda då, du betalade ut deras lön och sen var det inte mer med det. Sen kom ju arbetsgivaravgift och sjukförsäkring.
V: När var det, var det efter kriget?
B: Det var nog längre fram. Det fanns en slags sjukförsäkring man betalade in till. Då fick man ligga på sjukhus gratis. Men man fick ju inte en spänn för att man var sjuk och inte kunde jobba. Men man hade en sjukkassebok i alla fall som man betalade till. V: Hur länge var du lärling hos din pappa? Tog du gesällbrev hos honom?
B: Gesällbrev tog jag inte, men mästarbrev har jag. När jag var runt 28 år tyckte väl farsan att nu kan du klara dig själv så jag fick ta över.
V: Så du gick en 13-årig utbildning kan man säga. Men då hade du jobbat/varit anställd av honom ett bra tag?
B: Ja, jag var anställd. V: Var låg verkstan då?
B: På andra sidan gatan. Han började på Skånegatan, så var han en stund på Blekinge-gatan. Hit kom han 1925. Sen har vi varit i den här trakten sen dess.
V: Vad hette din pappa?
B: Han hette Gustav Pettersson
V: Hur gammal var din pappa när han drog sig tillbaka? B: Han var nog lite över sjuttio, han var envis.
V: Din pappa var ju med när magnethammaren kom, vad tyckte han om den?
B: Han gillade den inte alls. Kruxet var man slår sönder kanterna på fina möbler. Om du har en fin mahognykant och missar med magnethammaren, så förstör du ju den. Jag har inte heller någon magnethammare.
Inuti möbler går det ju bra, men på kanterna där det ska vara jämt och inte får skadas, där är den inget bra. Den kom nog strax före kriget tror jag.
V: Jag har läst att en del också tyckte att magnethammaren drog upp tempot för mycket inom yrket och att stressen blev högre.
47
B: Ja det var många som var anställda och det är ju klart, nu är det ju inga som kan anställa som småföretagare.
V: För att få ditt Mästarbrev, vad gjorde du då?
B: Jag gick på kurser också på Hantverksföreningen i hur man skulle vara och om man ville anställa folk, vad man hade för rättigheter och om bokföring, deklaration och så’nt. Sedan gjorde jag en stor Carl Johan möbel samtidigt. Man skulle skriva vad man hade gjort och visa räkning på vad man tagit betalt. Sedan kom en och granskade, han hette Johansson, han hade en verkstad på Hantverkargatan / Pipersgatan, som hans son sen tog över. Han var då ordförande i Centralföreingen. Verkade vara en mycket bra karl.
V: Så du gjorde ett kundjobb som Mästarbrev? B: Ja, det var så man skulle göra då.
Lite prat om dagens gesällgranskningar och petigheten i dessa jämfört med förr
V: Var kunderna annorlunda på den tiden (ca 1945, Vs anm.)
B: Nja, vad som var då var att kunderna kom aldrig o lämnade själva. Man gick hem till dem och hämtade, även om det bara var ett par stolsitsar.
Man gjorde mycket tagelmadrasser, de skulle både hämtas o lämnas. Man cyklade på den tiden, då fick man slänga madrassen på cykeln. Sen gjorde vi många resårmadras-ser. Man byggde en träram med trälister (ej sadelgjordar, Vs anm.) i det mått kunden ville ha. Många ville bara ha en resårmadrass på ben, så då skruvade vi på ben till dem. Man klädde dem i bolstervar. Ibland kanske det var någon som ville ha en tygbit på framkanten.
Jag snörde av massvis av sådana på den tiden och sydde av kanter. Det var där jag
lärde mig snöra resårer och sy av kanter. Det var bra träningsjobb, för det var inte så förfärligt petigt. Men man blev ju bättre hela tiden.
V: men då snörde du resårerna alldeles plant?
B: Ja, alldeles plant. Det är där många gör fel, man ska ha låga i mitten och höga på kanten. Man satte 6-or i mitten och 7-or på kanten. (antal ringar på resårerna, Vs anm.) V: 7-or på träramen då?
B: Ja, har man 6-or på mitten o 7-or runt om så blir det rätt höjd och alldeles plant. Man får borra hål i sargen och dra garnen från första varvet där igenom. Så spikar man andra varvet ovanpå och sen går man från mitten och ut och då håller den.
Tid 0.30:00
V: Fick du någonsin tillbaka en sådan säng, hur länge tror du att de höll? B: Ja, jag gjorde sådana till min fru och mig och de håller än.
V: Oj, så hur länge sen är det, 50-år?
B: Ja det är mer. Sen är det också hur stor och tung man är och hur man handskas med den.
48
B: Man hade alltid nio trälister på bredden för 190–200 cm säng. 3 stycken 6-or och två 7-or på bredden för 80–90 cm bredd. Ville man upp till en meter fick man väl lägga till en resår i mitten.
Tid 0.32:25
V: När försvann det där?
B: Ja, det var ju när Dux-sängarna kom på 60-talet någon gång och sen kom ju skum-plasten och då ville ju folk ha sånt skit.
V: Du sover på en egen-gjord tagelmadrass ännu?
B: Ja, absolut. Jasså, du ligger så taskigt själv? Problemet nu är att bolstervaret nu inte är tageltätt. Det var det väl inte först heller, men sen tog Augustson fram ett som var tätt. Men nu finns det ju ingen som reder upp tagel längre.
V berättar att det finns en redningsmaskin på Malmstensskolan. Diskussion om detta. B: Vi hade en redningsmaskin i ett skjul här bakom. Från början var den manuell, men så drog vi in el i den. Men så blev det till slut så att hyran för den lokalen gjorde att det inte längre lönade sig att reda själv. Det blev billigare att skicka det till Augustssons för uppredning. Min gamla gav jag till Skansen, så den finns väl där någonstans.
Diskussion om Augustsson och ev. nystart av Refurn, tapetseringsåterförsäljning.
B: Det blev väl inte så lönsamt för honom. Vi blev färre och färre. Det märktes ju på mötena, vi var många fler på den tiden.
V: Vilka fick komma på mötena på den tiden? De som var gesäller eller mästare? B: Nej den var väl alla som fick komma. De hade ju en hel del föredrag och ofta bjöd man in icke medlemmar till föredragen för att locka nya medlemmar.
V: Verktygen förresten. Hur upplever du att de har förändrats? Finns det något som man inte kan få tag på numera?
Bengt tar fram en knappt 80–90 cm lång ”synål”. B: Vet du vad det här är då?
Victoria gissar på madrassnål, stickard.
B: När nu får du skärpa dig, ska jag berätta då? När du gör pölar, så måste du få knap-pen rätt igenom, annars hänger den där och fladdrar.
Allmänt samtal om verktyg
V: Du har fin ordning på din verktygsstavla!
B: Ja, när dagens arbete är slut så hänger jag tillbaka allt och är det något tomrum, så måste jag leta igenom soporna. Det värsta vore om en sax slank med där, men på detta viset vet jag alltid att allt finns kvar.
Tid 0:46:00
V: Var slipar du dina saxar?
B: Det gör jag själv med ett bryne. Jag bara drar några gånger så är det klart. Du vet med de gamla saxarna man hade då drog man med en fil. Det var så dåligt stål i dem, så de blev snart slöa.
