6. Resultat och analys av intervjuer
6.3 Intervju med Stina
Stina är 50 år och har först arbetat som outbildad lärare under många år för att sedan ta sin lärarexamen 2008. Respondenten är behörig inom samtliga So-ämnen med historia som huvudämne. Till skillnad från övriga respondenter arbetar Stina på en skola som inte har ett en-till-en-system. Varje lärare har emellertid en personlig dator.
6.3.2 Generella frågor
På frågan om Stina uppfattar att hennes utbildning har förberett henne att arbeta med ett digitaliserat källmaterial i sin undervisning menar hon att hon getts de grundläggande förutsättningarna. Vidare framhåller hon att just tillvägagångssättet är föränderligt.
6.3.3 Frågor rörande digitaliserat källmaterial i undervisningspraktiken
Då jag frågar Stina hur och om hon arbetar med digitaliserat källmaterial i sin undervisning så ger hon följande svar:[…] Alltså det gör jag ju, men jag har svårt att komma ifrån att eleverna gör en
bildanalys. Sedan använder jag ganska mycket källmaterial även från läroböcker när det finns tillgängligt för de tycker jag är ganska bra. Jag använder det mest när det handlar om källkritik och historiebruk. Där tycker jag det passar bäst, källmaterialet givetvis. Man skulle nog kunna utveckla det ännu mer känner jag, jag tycker nog det är ett utvecklingsområde för mig själv – att använda ännu mer digitalisering inom undervisningen överhuvudtaget. Men man försöker ju, i och med att vi har ganska många nyanlända, så försöker jag ändå ha mycket bilder och sådant som stödjer […].
I Stinas svar framgår det att digitaliserat material främst utgörs av bilder, framförallt som stöd för nyanlända elever. Här kan det även bli tal om att materialet bidrar till ökad förståelse. Vidare framgår det ett uttalat källkritiskt fokus i Stinas svar, likaså lyfter hon historiebruk och bildanalyser. Då förefaller emellertid främst analogt material användas, bland annat från läroböcker. Då Stina tillfrågas vilka plattformar hon använder sig av vid ett sådant arbete framgår det att källmaterialet ofta hämtas utifrån olika
uppgiftskonstruktioner: ”men det hittar man ju också hela tiden om man letar efter bilder, det finns ju så oerhört många bilder som man skulle kunna hitta. Jag har nästan alltid hittat precis de bilderna som jag har velat ha”. Detta kan i sin tur härledas till de teknologiska förutsättningarna, eller snarare avsaknad av dessa, som finns på skolan där Stina jobbar. Detta blir tydligt då Stina tillfrågas om eleverna själva får söka efter bilder eller annat digitalt material eller om det främst är hon som gör det:
31
Det är framförallt jag som hittar på grund av att vi har ganska dålig tillgång till datorer egentligen. Vi har ju inte elevdatorer t.ex. så det blir ju för det mesta jag. Man har ju en tanke bakom när man tar fram bilder, vart det är man vill komma någonstans men man skulle ju mycket väl kunna vända på det och låta eleverna hitta, men det är inte så lätt, det är inte så lätt att få dem till att hitta det heller.
I Stinas resonemang framgår det att hon har ett syfte då materialet hämtas men
framförallt att tillgängligheten till teknologi är förhållandevis låg på skolan. Likväl talar ovanstående svar även för att eleverna även saknar träning i ett sådant arbetssätt. Då jag frågar Stina vilka möjligheter respektive problem hon upplever att det finns med att arbeta med ett digitaliserat material svarar hon:
Alltså, det beror på. Bilder överhuvudtaget underlättar förståelsen, inte minst för de som behöver hjälp med det språkliga – det blir en konkretisering i det hela. Samtidigt som det inte alls är lika konkret som om man åker till arkivet och de får känna på saker, det blir ju än mer konkret på något vis. Så det finns ju olika sådana nivåer skulle jag vilja säga […].
Likt Lennart lyfter Stina återigen att ett digitaliserat källmaterial – bilder i detta fall – skulle vara en väg att underlätta förståelsen. Vad Stina sedan lyfter gällande
konkretisering av historien är intressant, detta är något hon även utvecklar i ett senare resonemang kring ett eventuellt problem med ett digitaliserat material:
[…] Så många gånger så skulle jag gärna vilja haft än mer konkret i handen på dem för jag tror att det hade underlättat. Jag ser liksom att när man är på statsarkivet eller gör någonting där de verkligen får känna på saker så är det betydligt lättare att sätta det i ett sammanhang. En bild har de mycket svårare att tyda i ett historiskt sammanhang överhuvudtaget så den digitaliserade källan blir liksom någonting som de måste förflytta själva på något vis i tankarna. Medan de kan lukta att ett föremål nästan är gammalt när de håller i det eller ett dokument där man ser på stilen […].
Vad Stina påpekar i ovanstående respons är att, för elever, kan ett digitaliserat material uppfattas som något abstrakt och att det på något sätt skulle sakna autenticitet. Vad respondenten sedan lyfter är fördelar med att använda ett analogt material. I stark kontrast till ett digitalt material används fler sinnen, man får lukta och känna på
materialet och kanske eventuellt även förflytta sig rumsligt till ett exempelvis ett arkiv. Även Lennart framhöll vikten av att olika sinnen används utifrån ett digitalt material, men då handlade det om syn och hörsel.Stina utvecklar sitt resonemang kring detta:
Ja, de använder ju fler sinnen. Annars så är de ju utelämnade till synen och skulle det då vara ett färgfoto så tolkar ju dem det som om det är någonting nytt eftersom det är färg. Det har väldigt svårt tycker jag med att kunna sätta det själv i ett förhållande om man inte sätter in förhållandet till dem men har du ett föremål där de kan känna, lukta, trycka och sådär […] faktiskt se på ett annat sätt så tycker jag det är mycket enklare att använda det faktiskt.
Respondenten lyfter här ett nytt problemområde för studien; att ett digitaliserat källmaterial potentiellt kan underminera autenticiteten i materialet och att det följaktligen blir svårtolkat för eleverna.
32
Då vi resonerar om hur Stina uppfattar att källmaterialet i läroböcker skiljer sig, utifrån ett elevperspektiv, gentemot ett digitaliserat material lyfter hon framförallt anpassningsbarheten i det digitaliserade materialet. Jag ber respondenten utveckla sitt resonemang kring hur hon anser att ett arbete med ett digitaliserat källmaterial skiljer sig gentemot att arbeta med ett analogt material:
Mm. Alltså, jag tycker det är lättare med ett analogt material. Jag tycker det blir […] och det tror jag mycket är på grund av att de använder fler sinnen helt enkelt, annars är de bara utelämnade till synen. Och det krävs ju en del abstrakta tankar för att kunna omsätta det digitaliserade till […] att sätta in det i ett sammanhang. Vilket de inte behöver om man använder ett analogt material. Så det kräver ju mer av elevernas analysförmåga och en mognad på ett annat sätt i det analytiska för att kunna göra den tankevändan som det faktiskt egentligen blir. Att kunna ta den här färgbilden och sätta den i ett sammanhang, liksom förstå att den nog inte var färglagd på den tiden och sådana saker. Det krävs många övergångar på något vis, det är mycket saker och mycket
bakgrundsinformation som de egentligen måste ha för att kunna tolka det på något sätt – som de kanske inte behöver om de ser på det eller känner på det liksom. Då brukar det klicka mycket mer.
Till skillnad mot övriga respondenter finner Stina att det är lättare med ett analogt material, hon menar att eleverna då använder fler sinnen. Vad som emellertid är intressant är att Stina menar att det krävs mer av eleven för att sätta in ett digitaliserat källmaterial i ett större sammanhang, något som hon menar ej krävs i samma
utsträckning då man använder ett analogt material. Jag vill hävda att oavsett materialets digitala- eller analoga natur krävs samma förmågor för att sätta in dessa i ett större sammanhang. Detta kan relateras till vad Schemilt framhåller som en väg att nå den sista nivån av narrativa ramverk.38 Hans förslag är applicerbara på såväl ett arbete med analogt som digitalt material. Vidare är de farhågor som respondenten uttrycker kring att elever har svårt att tolka ett material som har moderniserats med färg och liknande i sig, i enlighet med Nygren, Sandberg och Vikström, viktiga aspekter av ett historiskt tänkande.39 Inte minst utifrån ett källkritiskt tänkande. Med det sagt, så krävs det struktur och träning vid alla typer av möten med källmaterial.
6.3.4 Frågor med ett mer uttalat didaktiskt- och metodiskt fokus
Jag undrar hur Stina arbetar när eleverna skall söka och finna källor. Stina ger mig nedanstående svar:
Alldeles för lite skulle jag vilja säga. Jag ser det också för det blir en […] då måste jag förflytta mig i rum för att det skall kunna vara möjligt. Då blir det ju liksom det här att då blir det ju ännu längre ifrån och ha det i ett sammanhang. Då skall vi ju flytta sal för att kunna söka egentligen i det
38 Schemilt. The Caliph’s Coin: The Currency of Narrative Frameworks in History Teaching, 98-99. 39 Nygren, Sandberg & Vikström. Digitala primärkällor i historieundervisningen: En utmaning för
33
sammanhanget som vi är i.[efterföljande resonemang har utelämnats då det inte tillför något, respondenten avslutar diskussionen med följande] Men det krävs ju nästan att man har en digitaliserad skola för att kunna använda det fullt ut på något sätt.
I ovanstående resonemang blir det än mer klart att, för att kunna använda ett
digitaliserat källmaterial fullt ut, krävs en skola som är fullt anpassad för det – det vill säga förslagsvis genom ett en-till-en-system. Först då kan man uppfatta digitaliserat källmaterial som något lättillgängligt och fruktbart.
Då jag frågar Stina i vilka syften hon arbetar med digitaliserat källmaterial ges jag ett svar som innefattar flera aspekter av historiskt tänkande; ”[…] både till att tänka själva men också att ifrågasätta saker och ting och inte ta allting för givet – att bli kritiska när de faktiskt granskar själva på något vis […]”. Här blir det tal om ett kritiskt förhållningssätt, inte enbart riktat mot själva källmaterialet utan i sin helhet. Detta knyter Stina an till vad som tydligast kan beskrivas som det moderna
informationssamhället med sociala medier och liknande, ett samhälle som eleverna lever och verkar i: ”[…] Man måste ju lära dem att inte köpa […] i och med att
informationen är så oändligt stor och gigantisk idag måste man ju någonstans lära dem att hitta sätt att förhålla sig kritiska till det som de översköljs med. […]”. Detta är starkt förenligt med vad Löfgren Backman väljer att kalla ”elevers digitala vardagsvärld”, en värld där de ständigt möter information, kommunicerar och skapar innehåll. Detta är något författaren menar på kan bidra till att utveckla elevers historiska kompetens.40 Följaktligen tolkar jag Stinas syften som att hon avser att rusta eleverna med adekvata källkritiska verktyg för att kunna leva och verka i sin egna digitala vardagsvärld. Stina fortsätter sedan sitt resonemang:
[…] Användningen, det går ju inte att komma åt på något annat sätt – det spelar ju ingen roll om jag säger det utan då måste jag ju verkligen visa dem på något vis. Så det finns ju många olika anledningar men det är ju också den här medvetenheten om att det inte är så stor skillnad mellan vissa saker, hur det var då och hur det är nu. Att få ihop det här, historiemedvetandet, det måste man också få. Så många av de här, egentligen svåra sakerna, om man säger svåra saker inom citationstecken, det ser jag som svårt att nå på ett annat sätt än att använda digitaliserade källmaterial […].
I ovanstående resonemang påtalar Stina att användandet av digitaliserat källmaterial kan vara behjälpligt för att utveckla flertalet aspekter av historiskt tänkande. I respondentens svar finns såväl historisk empati som historiemedvetande representerat och hon påtalar även vikten av att sätta samman olika delar av historien, att skapa ett sammanhängande narrativ av en annars fragmenterad historia. Beträffande samband inom tid finner Stina
34
att det är något som är svårt, framförallt vad det gäller ett framtidsperspektiv, hon framhåller emellertid att ”[…] det blir ju faktiskt, de får ju någonting, det blir ju mycket mer konkret om du använder någonting att hänga upp det på också […]”. Hon påtalar vikten av konkretisering av historia.
Stina lyfter i ett resonemang rörande vilka didaktiska överväganden hon gör inför arbetet med ett digitaliserat källmaterial följande: ”[…] alltså att levandegöra själva historien på något vis. Det är det man måste hela tiden arbeta med också, hur får jag eleverna att […] inte bara bli en historia som är, vad som händer, utan att de faktiskt själva kan identifiera sig med vissa skeenden. […]”. I detta resonemang kan framförallt Stinas avsikt att levandegöra historien och frammana historisk empati hos sina elever, främst utifrån identifikationsaspekten. Det kan i allra högsta grad vara fruktbart att söka inspirera sina elever, men samtidigt behöver eleverna sätta sig in i dåtidens människors föreställningar och förutsättningar. Vi resonerar sedan om hur den lilla historien kan vara en god väg för att väcka intresse och få eleverna att identifiera sig, varpå Stina framhåller ”där tycker jag att digitaliserat källmaterial faktiskt fyller en stor funktion”.
Stina kan inte känna igen sig i att skolan som helhet skulle ha anpassat sig efter och anammat den digitala utvecklingen. Det framgår i vårt samtal att hon arbetat aktivt för att eleverna skall ha full tillgång till datorer, detta motiverar hon med ”[…] att man skall hänga med överhuvudtaget i utvecklingen eftersom det är deras […] där är dem ju, där har de ju verktyg redan som man kan börja använda […]”. Återigen återkopplar Stina till vad Löfgren Backman kallar elevers digitala vardagsvärld.41
6.3.5 Avslutande reflektioner och frågor
I ett avslutande skede av intervjun frågade jag Stina om hon upplever att digitaliserat källmaterial kan vara en resurs i historieundervisningen, och på vilket sätt i så fall. Hon svarar:
Jag tycker att det är en resurs. Alltså jag tycker att det verkligen har en rad fördelar. Att du för […] alltså, det är ju det här med identifikation, närhet, den lilla historien […] alltså jag tycker alla de här sakerna blir betydligt lättare för eleverna och för mig också att synliggöra på något vis. Jag tycker det finns saker som liksom blir konkreta som annars kanske hade varit svåra att få eleverna till att förstå. Jag menar om man har en text som är skriven […] så skulle, alltså det ger ju betydligt mer än om man får ett inifrånperspektiv än om man hela tiden har utifrånperspektivet. Det ger ju faktiskt de här […] perspektiven också, tycker jag utvecklas väldigt mycket av att man kan använda. Så alla de egentligen, de svåra bitarna i historieundervisning [skrattar] tycker jag att där finns vinster och hämta ifrån.
35
Jag tolkar Stinas avslutande resonemang som att hon framförallt uppfattar användandet av digitaliserat källmaterial som fruktbart då man vill applicera den lilla historien på den stora. Att på så sätt uppnå en djupare förståelse, att ge eleverna ett innehåll som är mer närliggande – något de kan identifiera sig med. Således avser Stina att skapa ett
sammanhängande narrativ, där eleverna ges möjlighet att sätta in delarna i en helhet.