Enligt Jan Mattsson har EU och OECD ett samarbete då de båda sammanslutningarna arbetar mot ett gemensamt mål, vilket är att eliminera den skadliga skattekonkurrensen. Ett led i kampen mot denna skadliga skattekonkurrens är informationsutbytesavtalen. Båda
sammanslutningarna studerar varandras arbeten och informerar om hur arbetet fortskrider.
Ibland kan sammanslutningarnas arbete anses som dubbelarbete, då de tillämpar samma modeller och tekniker, men detta är nödvändigt då OECD lever sitt liv och EU sitt. Det sker dock ingen konkurrens mellan sammanslutningarna.
Gustafsson Myslinski framför att syftet med avtalen är att informationsutbyte inte ska kunna nekas i vissa speciella situationer, de som rör bank- och ägarinformation. I de situationerna ser hon inte att avtalen ger utrymme för möjligheter att undfly informationsutlämnande.
Mattsson instämmer med ovanstående om att informationsutbytesavtalen saknar många kryphål men att de har sina begränsningar. Även om det skulle finnas kryphål i avtalen menar Gustafsson Myslinski att det i botten finns en anledning till att två länder ingår ett frivilligt avtal med varandra.
Enligt Mattsson hade Skatteverket generellt sett ingen möjlighet att utfå upplysningar innan dessa avtal upprättades utan det måste finnas någon typ av överenskommelse, exempelvis ett skatteavtal eller ett multilateralt handräckningsavtal för att de ska kunna vända sig utomlands.
Isle of Man-avtalet är det enda avtalet som trätt i kraft och kan för närvarande endast tillämpas i ärenden rörande skattebrott. Mattsson tillsammans med Gustafsson Myslinski nämner att det finns en annan väg när avtal inte finns, vilket är genom
rättshjälpskonventionens avtal. Mattsson nämner vidare att denna väg går via polis- och åklagarmyndigheten och att Skatteverket inte har någon möjlighet att utnyttja detta avtal.
Åklagar- och polismyndigheterna har på motsvarande vis ingen möjlighet att utnyttja
informationsutbytesavtalen för att få upplysningar från ett annat land på grund av att de är ett samarbete mellan skatterättsliga myndigheter i avtalsparterna. Isle of Man har redan visat sin
171 EGD mål nr C-420/98.
172 Ibid.
~ 35 ~
goda vilja då de lämnat ut uppgifter rörande brottsliga handlingar, vilket styrks genom Mattssons uttalande:
”Isle of Man ställer upp, de lämnar ut uppgifter om det finns fog för vad de själva skulle göra enligt egen lagstiftning så gör de det.”
På förfrågan om att Sverige skulle vara i större behov av upplysningar än avtalsparten och att därmed ett mer eller mindre enpartförhållande skulle uppstå med avtalen svarar Gustafsson Myslinksi att:
”Jo, så är det ju. I dagsläget så ser man ju att de här avtalen inte kommer att tillämpas åt andra hållet.”
Mattsson instämmer med detta och säger vidare att Sverige förmodligen har större nytta av detta än de länder som avtalen ingåtts med.
Mattsson menar att vid studie av informationsutbytesavtalen ska fokus läggas på dess innebörd och inte som vid studier av vanliga skatteavtal där tolkning av ordalydelsen sker.
Han menar att det inte spelar någon roll vad det står utan att det är bakgrunden med en seriös tanke till avtalen som är viktigast. Under samtalet med Gustafsson Myslinski diskuterades ordet nödvändighet som beskrivs i propositionen på s. 53 angående att utlämnande av upplysningar endast får ske om det anses nödvändigt. Hon anser att denna skrivelse i propositionen sammanfattar de krav i avtalen som måste vara uppfyllda för att information ska kunna utlämnas. Mattsson säger vidare att det finns skillnader mellan avtalen och ibland finns konstiga formuleringar, men att det beror på en kompromiss som sker vid
förhandlingsbordet. Gustafsson Myslinski ser inte heller några stora skillnader i avtalen men tycker personligen att det är olyckligt i fall där avtalsparterna avviker från OECD:s modell, eftersom det skapar rättsosäkerhet i relation till andra avtal. Rättsosäkerheten skapas då en stavelse finns medtagen i ett avtal men inte i ett annat och dess innebörd kan då ifrågasättas i förhållande till det andra avtalet. Hon framför att en förklaring till skillnader beror på att varje jurisdiktion är unik och att de vill ha ett avtal som passar deras interna lagstiftning. Hon funderar vidare på om ordet nödvändighet skulle kunna utgöra en avslagsgrund för Isle of Man men anser att så inte är fallet, då det är ett avtal mellan två stater där ingen har en fördel framför den andra i avslagsmöjligheter. Hon framhåller att kommentarer i propositionen som ligger utanför själva avtalet inte ska tas för ordagrant.
Mattsson säger att en förutsättning för att ett avtal ska kunna tillämpas är att det införlivas i båda parters lagstiftning. För att ett avtal sedan ska vara giltigt krävs enligt Gustafsson Myslinski att varje part ska säkerställa att det finns intern lagstiftning för att utbyta den information som omfattas av avtalet. Hon pekar på att det är upp till respektive part att leva upp till avtalet. Mattsson menar också att parterna ska leva upp till vad de kommit överens om, vara transparent och se till att det inte finns några hinder för att lämna ut information.
Gustafsson Myslinski anser att då parterna inte lever upp till avtalet kanske det vore idé att säga upp det. En uppsägning från Sveriges sida skulle kunna innebära en nackdel för avtalsparten. Detta beror på att de riskerar att hamna på OECD:s svarta lista för länder som motarbetar informationsutbyte. En förutsättning för att en jurisdiktion ska hamna på denna
~ 36 ~
lista krävs att de fyra rekvisiten173 för skatteparadis är uppfyllda. Denna svartlistning innebär att representerade länder inte lever upp till OECD:s standard för informationsutbyte enligt modellen 2002. Det finns ingen övergripande part över två länder som avgör vem som gör rätt och vem som gör fel, utan det är ett ömsesidigt förtroende som måste ligga till grund för avtalet. Hon diskuterar vidare att en jurisdiktion inte vill hamna på denna lista, eftersom det skulle kunna medföra att personer med verksamhet i dessa länder ifrågasätts om varför verksamheten är placerad just där.
Gustafsson Myslinski redogör för sambandet mellan artikel 26 och modellavtalet 2002.
Artikel 26 kom första gången 1963 och har utvecklats under tiden till den innebörd den har idag. Senaste förändringen av artikel 26 infördes 2005 som innebar att information som innehas av banker, som rör ägarförhållanden inte får hindras att utlämnas. Arbetet kring artikel 26 och modell 2002 har skett jämsides. Modellavtalet 2002 är utformad från en rapport som publicerades 1998 som ställde upp ett antal rekvisit174 för att avgöra om ett land ska klassas som ett skatteparadis. OECD tillsammans med skattparadisländer utarbetade modellen 2002 som ett lämpligt redskap för att utbyta information.
På förfrågan om varför inte Caymanöarna valt att införa några skatter i
informationsutbytesavtalet med Sverige svarar Gustafsson Myslinski att det troligtvis beror på att ögruppen i princip saknar skattesystem.
173 Se 3.1 Skatteparadis/Offshorecentra s. 17.
174 Ibid
~ 37 ~ 5 ANALYS
I detta avsnitt analyseras den empiri som erhållits via intervjuerna och
avtalsundersökningarna. Den informationen som framkommit kommer att belysas, diskuteras och sammankopplas med teorin.