En grundförutsättning för utevistelser är att man faktiskt har ett intresse av uteliv. När vi ser på hur man svarat på frågan om användning av utemiljön på fritiden så visar det sig, vid en sammanslagning av variablerna, att inte fler än tre procent (11 personer) av de som besvarat enkäten uppgav att de sällan eller aldrig utnyttjade någon typ av utemiljö på fritiden. Ungefär var tredje utnyttjade aktivt såväl närmiljö som promenadstråk och naturområden varje månad. Frekvenserna för respektive fritidsaktivitet framgår av tabell 12 i bila
gan. Det stora flertalet tycks alltså ha ett någorlunda aktivt förhållande till utemiljön på fritiden och därmed tolkar vi det som att de har ett intresse för utemiljön i stort. Det har tidigare framgått i denna skrift att det är en majoritet som uttrycker ett intresse för utemiljön kring arbetsplatsen. Inte fler än knappt 30 procent verkar vara mindre intresserade.
Tiden är också en faktor som har betydelse för utnyttjande av utemiljön kring arbetsplatsen. Knappt var tredje person i det totala materialet instämde helt i påståendet om att inte ha tid att vistas utomhus, färre i Norrköping än i de båda övriga städerna. Ungefär var femte person menade att tiden inte hin
drar utevistelse (Bilaga 3:2, tab 6g). Övriga har sannolikt tid ibland och ibland inte. En lång väg ut kan förstås också innebära att man inte känner att man hinner ut på raster. Men att arbetsbördan för ett antal anställda är hård, har vi också kunnat konstatera under intervjuerna, och ett antal personer har fällt yttranden som:
- ...det största problemet är tiden. Oftast tar jag bara en kopp kaffe och dricker det här i rummet...
Den utsagan kommer från en man, och det var något oftare män än kvinnor som uppgav att de inte hade tid (Bilaga 3:2, tab 6g).
För en del kan det vara så att det inte finns något val, arbetet kräver uppmärk
samhet hela dagen och under vissa perioder tar man sig inte tid att ta paus.
Andra personer tar sig tid att utnyttja sina raster trots stor arbetsbörda.
- Det spelar ingen roll, jag måste ut en stund på dan, om det så bara blir fem minuter.
87 Men för det mesta tar jag en kvarts promenad till stan eller bara här upp på berget.
Möjligheten att sträcka ut halvtimmeslunchen finns, men det var mycket van
ligt att man var "rädd" om sin tid, och bara använde den halvtimmen. Någon enstaka dag använde man mer tid, men oftast om man behövde uträtta ären
den på stan. Undantag fanns dock, och det gav en kvinna i Gävle uttryck för:
- Jag jagar inte tiden längre... Jag tänker inte på hur långa luncherjag tar... det gjorde man i början men man mår bättre nu... För mig är det viktigt att komma ut en stund, och då får det ta den tid det tar...
Förhållandet till tiden är ett intressant spörsmål med avseende på arbetssituationen. Många av de intervjuade underströk hur viktigt det var att komma ut en stund under dagen, hur den utevistelsen påverkade arbetsupplevelsen senare under dagen. Men när vi kom att prata om arbetspressade situationer, då man kände sig stressad och hade svårt att få tiden att räcka till, så framkom att man hellre valde att sitta kvar och arbeta och avstå från raster och framför allt utevistelser. Man tog sig inte den tiden under t ex lunchen.
- Är jag stressad rusar jag hit och jobbar vidare när jag har ätit. Fast egentligen vet man ju att man jobbar bättre om man tar den där avkopplingen om så bara 10 minu
ter. .. Går ut gör man egentligen bara när man känner att man har tid.
- När jag har mycket att göra avstår jag. Då kan man slänga i sig lite lunch och så fortsätter man igen. Egentligen skulle man kanske ta mer rast då, men det gör man
inte. Man behöver kanske bara fem eller tio minuter avkoppling, men man avstår...
Den inställningen var mycket vanlig bland de intervjuade. Bara någon en
staka tillgodosåg sitt behov av utevistelse när arbetssituationen var pressad.
Andra behov kan också göra sig gällande. En rökare bland annat menade att eftersom hon röker och går ut på innergården då, så får hon pauser även un
der intensiva perioder.
Arbetssituationen
Under intervjuerna i pilotundersökningen och huvudstudien har det fram
kommit att olika arbetsförhållanden ger olika inställning till utemiljöns möj
ligheter. Den anställda som på grund av arbetets karaktär är helt bunden till sin speciella plats, vare sig det är en reception, en telefonväxel eller expedition med telefonservice, har en annan situation än den anställda som i sitt arbete rör sig mycket mellan avdelningar och har relativt omväxlande arbetsuppgif
ter. Den vanligaste inställningen vi mött när det gäller de grupper som är bundna till arbetsplatsen av sina uppgifter, är att de uttrycker en mycket be
stämd önskan att "gå ifrån" ett tag och att de helst vill koppla av från alltför intensiv kontakt med andra, på sin höjd tillsammans med någon arbetskam
rat. Den som arbetar i eget rum och med självständiga arbetsuppgifter söker i högre grad sällskap och kontakt vid pauser, som i regel är den tid då den kollektiva och informella gemenskapen kan utvecklas för dem. Skillnaden är markant och den betyder också att man har olika krav.
88
Bild 48 För den som har bundet arbete i t ex reception eller telefonväxel är det viktigt att kunna komma ifrån -att få vara för sig själv. Norrköping: Oxelbergen.
- Jag går alltid ut på lunchen. Då vill man gärna gå ensam, det är så skönt att komma ifrån. Man har jämt folk omkring sig annars, det är väldigt intensivt. Det är skönt att gå iväg ensam, man orkar liksom inte prata med nån... Man går absolut inte och sätter sig på gården (innergård). Det tror jag att dom andra som jobbar här har mer behov av (andra avdelningar), att gå och sätta sig och prata. Då ses dom i pausen, men vi som sitter så nära inpå varandra hela tiden har andra behov (telefonväxel).
- Jag skulle nog gå ut på gården om det var fler mindre möbelgrupper där och mera spridda. När det är stora bord så blir det inte så att man vill blanda sig. Man har ju någon som man vill prata med och det blir inte så när man är så många... Är det mycket folk stannar man hellre inne. (Gävle).
- Vill vara för mig själv. Går och fikar när det är tomt i pausrummet. Sitter och läser en tidning eller bara slappnar av.
Men det förhållningssättet betyder inte att man inte vill ha social kontakt med arbetskamrater. En viss flexibilitet, möjlighet att kunna välja är det man öns
kar. Uteplatser med möjlighet till avskildhet kan behovet sammanfattas till.
Där uteplatser inte alls finns, framhålls också önskan om kontakt med andra avdelningar/enheter.
- Skulle vi ha en uteplats så skulle det bli mer naturligt att man träffade dom andra i huset också. Dom skulle säkert också utnyttja den. Nu sitter alla i sina egna fikarum.
(Serviceexpedition i Uppsala)
89
Bild 49 En gemensam uteplats gör att man lättare kan träffas över avdelningsgränser.
Norrköping.
Att ha tjänsteärenden utanför anläggningen, t ex revision eller andra uppgif
ter gör att man får en omväxling i arbetet som sådant, man träffar andra män
niskor i skilda miljöer och behovet av omväxling från den egna platsen blir inte lika starkt.
- Jag är borta mycket på tjänsteresor... för mig är utemiljön den lummiga utsikten och att se krokusarna genom fönstret i trappan... jag försöker att alltid vara här på fredagarna då vi fikar tillsammans... (Gävle).
Rörlighet-bundenhet har alltså också en annan dimension, att finnas i loka
lerna eller ha ärenden utanför dem. Den dimensionen mötte vi redan i metod
studien i Garnisonen, där skillnaden i inställning till utemiljön var tydlig mel
lan de som hade uppgifter som innebar bundenhet till arbetsplatsen och de som ofta hade tjänsteärenden utanför lokalerna.
Män är oftare borta från arbetsplatsen. Medan 77 procent av kvinnorna i stort sett alltid var på sin arbetsplats, så var motsvarande andel bland männen 44 procent. Mer än hälften av männen var alltså borta ibland eller ofta och knappt en fjärdedel av kvinnorna. (Bilaga 3:7, tab 13).
Att vara chef eller ha samordnande funktioner på hög nivå i organisationen innebär också att man är en eftersökt person, som andra gärna kontaktar om olika problem, när man ses på raster. Så för att kunna koppla av och slippa arbeta sig genom rastema måste man ibland dra sig tillbaka lite. Ett sätt är att sitta i sällskap med någon eller ett par nära medarbetare i ett tjänsterum eller sitta inne i pausrummet när de flesta andra sitter ute. Att komma ut på pro
menad i en rogivande miljö ensam eller tillsammans med någon enda person är något som framhålls som skön avkoppling också av anställda inom denna grupp.
90