Intressentmodellen

Den konflikt som funnits mellan riskhanteringsbeslut och tillhörande redovisning under IAS 39 har ibland resulterat i en negativ inverkan på rörelsekapital samt resultat. Numera via IFRS 9 finns det istället en möjlighet att ta del av fördelarna som erbjuds för dem som vill hantera sina risker på ett mer effektivt sätt. Målet med den nya standarden är att det skall finnas en tydligare koppling mellan ett företags riskhanteringsstrategi, skälen för säkringen samt effekten av säkringen på de finansiella rapporterna (Dennis & Keaveny 2016, s. 46).

Vid utformningen av IFRS 9 tog man bort möjligheten att frivilligt avbryta säkringsredovisningen. Om alla kriterier fortfarande är uppfyllda får ett företag därmed inte sluta med sin säkringsredovisning även om så önskas (Deloitte 2016, s. 13). Ramirez (2015 s.

53) uppger också att IFRS 9 förbjuder frivilligt upphörande av ett säkringsförhållande, så länge som kriterierna fortfarande är uppfyllda. Ett företag får endast avbryta säkringsförhållandet när kriterierna som nämns i avsnitt 3.5 inte längre uppfylls. Detta har däremot blivit kritiserat då man anser att det är frivilligt att säkringsredovisa och därmed också bör vara frivilligt att avbryta säkringsredovisningen (Rashty & O’Shaughnessy 2012, s.

26).

3.10 Intressentmodellen

Intressenter definieras vanligen som varje individ eller grupp som kan påverka eller påverkas av en organisations mål. Organisationer bör därför ses som en grupp av intressenter och

Den ursprungliga intressentmodellen gavs ut år 1984 av Robert Freeman. Intressentmodellen hade då 11 olika intressenter som kunde påverka eller påverkas av organisationen.

Intressenterna var då ägare, förespråkare för konsumenter, kunder, konkurrenter, media, anställda, grupper med särskilda intressen, miljöaktivister, leverantörer, myndigheter och

lokala kommunala organisationer. Freeman (2010, s. 25) uttrycker att det är dessa intressenter som spelar en viktig roll för företagets framgång. Modellen har varit en stor del av managementlitteraturen under de senaste decennierna och ett viktigt instrument för att öka företags medvetenhet om ansvar och etik (Fassin 2010, s. 39). Den uppdaterade och vanligaste modellen innefattar sju olika typer av intressenter (Fassin 2009, s. 115). Vilka dessa sju är kan skilja sig lite beroende på författare och dess tolkning. Vi har dock valt att fokusera på Fassins (2009, s. 115) förenklade version och därmed är dessa sju investerare, borgenärer, kunder, leverantörer, staten och samhället, anställda och konkurrenter. Vidare kommer vi lägga vårt fokus på investerare och borgenärer.

Intressentmodellen utgår från att företag ska sträva efter att uppnå ett stabilt förhållande med sin omgivning, en så kallad jämvikt. Denna jämvikt skall uppstå mellan företag och dess intressenter genom att intressenter lämnar någon form av bidrag och företag sedan belönar intressenterna till följd av bidraget. Intressenterna kräver att belöningen som företag lämnar till dem skall vara högre än deras bidrag. Enligt intressentmodellen är därmed företagens mål att tillgodose intressenternas krav. Däremot leder detta även till att intressenterna och företag kommer att hamna i konflikt med varandra men även att kraven kan vara så stora att de inte går att tillgodose fullt ut. Det blir då viktigt för företagsledningen att kompromissa mellan kraven för att kunna fortsätta driva och utveckla företaget (Ax, Johansson & Kullvén 2015, ss.

22-23).

3.10.1 Investerarens och borgenärens syn på säkringsredovisning

Som globalt regelverk har IASB arbetat mycket för att redovisningsinformation skall ha stor användbarhet för beslutsfattande, framförallt ur investerarens synpunkt. Vid framställandet av redovisningsstandarderna ansåg man att syftet var att framställa relevant och användbar information till investerare, långivare och andra borgenärer. I dagens snabba och konkurrenskraftiga miljö är kvalitetsbeslut viktiga och då anses de finansiella rapporterna till stor del vara i grund och stöd till deras affärsbeslut (Akmal, Syed & Shaikh 2012, ss. 40, 42).

Det är först då ett företag tillämpar säkringsredovisning som investerare och borgenärer kan se den positiva effekten av säkringen på företags finansiella situation. Detta beror på att det är endast företag som kan tillämpa säkringsredovisning som kan visa informationen i sina finansiella rapporter. Desto högre ett företags finansiella risk är desto viktigare är det att denna information kommer fram (Glaum & Klöcker 2011, s. 466).

Antonio, Ambrozini, Magnani och Rathke (2020, s. 52) uppger att när företag använder sig av finansiella instrument för säkringsändamål ser investerare positivt på detta. Analytikers protokoll är mer exakta och mindre spridda för företag som använder sig av derivat.

Efterföljden av detta blev mindre fluktuationer vilket skapade mer stabilitet i företag. Antonio et al. (2020, s. 52) påpekar även att företag som använder finansiella instrument i säkringsändamål hade bättre kreditbetyg.

Campbell, Downs och Schwartz (2015, s. 937) upplyser att derivat är svåra att analysera, förstå och det finns bristfälligheter på öppen information om derivat i bokslutet. Investerare har svårt att hantera information de fått angående orealiserade kassaflödesvinster eller förluster. Denna problematik kan förmildras genom att chefer ställer till förfogande mer transparenta, kompletterande och framtidsinriktade upplysningar om derivaten. De menar att det är svårt för investerare att förstår orealiserade kassaflödesvinster eller förluster kommer att kompenseras när den säkrade posten och det säkringsinstrumentet matchas. Detta kan dock

ändras om cheferna lämnar mer upplysningar om deras kassaflödessäkringar (Campbell, Downs & Schwartz 2015, ss. 936-937).

Då ett företag tillämpar kassaflödessäkring för ett prognostiserat framtida inflöde av resurser via terminskontrakt ger det privat information från chefer till investerare. Denna information om det framtida inflödet av resurser, som investerarna annars inte hade fått ta del av, framkommer då företaget måste offentliggöra deras terminspositioner. Marknaden och investerare kan i sin tur sedan använda denna information vid beslutsfattande. I och med att chefer upplever att de kan påverka investerare med hjälp av den information de ger finns det risk att de säkrar för mycket, alltså köper för stora terminer, för att det skall se attraktivt ut för investerare (Schöndube-Pirchegger 2006, s. 702). Även Alessandrini (2011, s. 444) lyfter fram att det finns problematik med terminskontrakt och att det har visat sig att de har använts i syfte för manipulation. Schöndube-Pirchegger (2006, s. 702) anser dock att investerarna kan se igenom detta genom informationen i företagens riskhanteringsstrategier och att det därmed inte är något problem. Däremot finner Panaretou, Shackleton och Taylor (2013, s. 119) att det finns problematik med denna information, de ser nämligen ett samband mellan att chefer som tvingas utge informationen säkringsredovisar i mindre utsträckning än vad de hade gjort om de inte behövde tillkännage informationen.

DeMarzo och Duffie (1995, ss. 744-745) uppger att när företag använder säkring så bidrar det till en ökning av informationsinnehållet i företagets resultat. Informationsinnehållet är i sin tur viktigt för aktieägarna, så att de vill fortsätta att investera i företaget. Cheferna hamnar i en bättre position när de väljer att säkra de risker som kan finnas i företaget. Det är också de som har mest information om vilka risker deras företag står inför som kan vara värdefull information till aktieägarna. Den information som ges ut vid säkringsredovisning utvecklar företagets framtida investeringsbeslut och det kan öka aktieägarnas incitament till att vilja investera (DeMarzo & Duffie 1995, s. 767).

Grahm, Harvey och Rajgopal (2005, s. 5) tar upp i sin studie att chefer är benägna till att göra mindre uppoffringar i ekonomiskt värde för att möta analytiker och investerares vinstförväntningar. Merparten av chefer föredrar ett jämnt resultat då fluktuerande resultat är mer riskfyllda. Om resultatet är jämnt är det även enklare att förutse framtida intäkter. Grahm, Harvey och Rajgopal (2005, ss. 5, 66) uppger också att chefer oftast är beredda på att uppoffra ekonomiskt värde på lång sikt för att inte skapa oro på kort sikt. Jämna intäkter förbättrar förutsägbarheten för framtida intäkter vilket gör att aktiekursen ökar samt signalerar det även att verksamheten är stabil.

Genom att företag vid den nya standarden IFRS 9 får säkringsredovisa icke-finansiella derivat ser Mavhiki (2014, s. 22) att fler företag kommer att tillämpa standarden. Dessutom ser Mavhiki (2014, s. 22) en möjlighet för banker att berätta om säkringsredovisning för sina kunder som i sin tur kan leda till att fler köper derivat för att hantera sina risker. Den nya standarden leder därmed en ny affärsmöjlighet för bankerna som borgenärer, framförallt om de kan ge råd tills sina kunder om säkringsredovisningen.