Säkringsredovisning: En komparativ studie av IFRS 9 & K3

(1)

SÄKRINGSREDOVISNING

– E N KOMPARATIV STUDIE AV IFRS 9 & ^K 3

År: VT2020CE22 Examensarbete – Civilekonom

Företagsekonomi Amanda Elofsson Michelle Edgren

(2)

Förord

Vi vill passa på och tacka de personer som har gjort det möjligt för oss att skriva denna uppsats. Först vill vi tacka vår handledare Kjell Johansson, jur. dr. och universitetslektor i företagsekonomi som har gett oss värdefulla tips och råd under uppsatsprocessen. Vi vill även tacka de opponenter som tagit sig an vår uppsats och som sedan gett oss värdefulla synpunkter som genererat i en förbättring av uppsatsen. Vi vill tacka våra nära och kära för deras stöttning och den drivkraft de försett oss med under vårt uppsatsförlopp och under hela vår utbildning på Civilekonomprogrammet. Slutligen vill vi tacka varandra för ett gott samarbete samt en rolig och givande tid under uppsatsens skapande.

Tack!

Borås, 2020-06-05

________________________________ ________________________________

Amanda Elofsson Michelle Edgren

(3)

Svensk titel: Säkringsredovisning – En komparativ studie av IFRS 9 & K3 Engelsk titel: Hedge accounting - A comparative study of IFRS 9 & K3 Utgivningsår: 2020

Författare: Amanda Elofsson & Michelle Edgren Handledare: Kjell Johansson

Abstract

Today's companies are exposed to many different types of risk, some of them are currency, interest rates and commodity prices. In order to protect against such risks, the company applying the IFRS or K3 regulations may choose to use a hedging instrument which may use, for example, a forward contract. The value of the hedging instrument is expected to move in the opposite direction as the hedged item. In order to reduce any fluctuations that may occur from hedges, companies can also voluntarily apply hedge accounting, which means a match between the hedged item and the hedging instrument. On January 1 2018, the old standard IAS 39 was replaced by IFRS 9 after being criticized for being overly complex, which in turn led to the company refraining from applying hedge accounting. Thus, companies that report according to IFRS apply the new standard IFRS 9. Companies that apply K3 Chapter 12 may indirectly apply the old standard IAS 39, because K3 Chapter 12 are based on IAS 39.

The purpose of the study is to investigate how investors and creditors are affected when companies apply the new standard IFRS 9 or K3. Through a comparative study, we can find differences and similarities in hedge accounting based on IFRS 9 and K3. The studies are based on a qualitative research method and consist of three case studies, to show differences and similarities that arise when companies apply their respective regulations and how they affect investors and creditors.

The study shows that there are not any big differences between the two accounting standards when it comes to accounting, but there are great differences around the requirements regarding who gets to apply hedge accounting. This is mainly because of the efficiency test required in K3 Chapter 12 that isn't used in IFRS 9. We find the simpler efficiency assessment found in IFRS 9 better than the efficiency test that can be found in K3 Chapter 12. The study also shows that according to K3 it's permissible to voluntarily cancel hedge accounting, which it isn't according to IFRS 9. In addition, we find that this can affect investors and creditors in many ways, mainly through the hedge accounting's effect on the financial reports and information that they can get from a company that applies hedge accounting. The study thus shows that hedge accounting has an overall positive impact on investors and creditors.

Our conclusion is that the new standard IFRS 9 have a significantly positive effect on investors and creditors, compared to the old standard. This because investors and creditors access to more information and more companies can apply hedge accounting. For this reason, we believe that K3 Chapter 12 should be updated to be based on IFRS 9 instead of IAS 39.

This study is hereafter written in Swedish.

Keywords: Hedge accounting, IFRS 9, K3, IAS 39, IFRS for SME, stakeholder model

(4)

Sammanfattning

Dagens företag är exponerade för många olika typer av risker, några av dessa är valuta, ränta och råvarupriser. För att skydda sig mot sådana risker kan företag som tillämpar regelverken IFRS alternativt K3 välja att använda sig av säkringsinstrument vilket exempelvis kan vara en valutatermin. Säkringsinstrumentets värde förväntas röra sig i motsatt riktning som den säkrade posten. För att minska eventuella fluktuationer som kan uppstå till följd av säkringar kan företagen även frivilligt tillämpa säkringsredovisning, vilket innebär en matchning mellan den säkrade posten och säkringsinstrumentet. Den första januari 2018 ersattes den gamla standarden IAS 39 av IFRS 9 efter att ha blivit hårt kritiserad för att den varit allt för komplex, vilket i sin tur ledde till att företag avstod från att tillämpa säkringsredovisning.

Därmed tillämpar företag som redovisar enligt IFRS den nya standarden IFRS 9. Företag som tillämpar K3 kapitel 12 däremot får indirekt tillämpa den gamla standarden IAS 39 då K3 kapitel 12 baseras på IAS 39.

Syftet med studien är att undersöka hur investerare och borgenärer påverkas av att företag tillämpar den nya standarden IFRS 9 respektive K3 kapitel 12. Genom en jämförande studie ämnar vi att finna skillnader och likheter vid tillämpning utifrån IFRS 9 och K3. Studien är baserad på en kvalitativ forskningsmetod och består av tre typfall för att visa de skillnader och likheter som uppstår då företag tillämpar respektive regelverk samt hur dessa påverkar investerare och borgenärer.

Studien visar att det inte finns stora skillnader mellan de två standarderna redovisningsmässigt men att det däremot finns stora skillnader kring kraven avseende vem som får säkringsredovisa. Detta är främst på grund av det omfattande effektivitetstestet som krävs i K3 kapitel 12 men inte i IFRS 9. Vi finner den enklare effektivitetsbedömningen som finns i IFRS 9 bättre än effektivitetstestet som går att finna i K3 kapitel 12, eftersom det förenklar och skapar fler möjligheter att tillämpa säkringsredovisning. Studien visar även att det enligt K3 är tillåtet att frivilligt avbryta säkringsredovisning, vilket det inte är enligt IFRS 9.

Dessutom finner vi att dessa skillnader kan påverka investerare och borgenärer på flertalet sätt, främst genom säkringsredovisningens påverkan på de finansiella rapporterna samt mängden information de får ta del av då ett företag tillämpar säkringsredovisning. Studien visar därmed att säkringsredovisning har en övergripande positiv inverkan på investerare och borgenärer.

Vår slutsats är att den nya standarden IFRS 9 och dess skillnader från dess föregångare ger en påtagligt positiv effekt för investerare och borgenärer. Detta eftersom de får tillgång till mer information som de annars inte hade fått samt att fler företag kan tillämpa säkringsredovisning. Av den anledningen anser vi att K3 kapitel 12 bör uppdateras så att den baseras på IFRS 9 istället för IAS 39.

Nyckelord: Säkringsredovisning, IFRS 9, K3, IAS 39, IFRS for SME, intressentmodellen

(5)

Förkortningslista

BFN Bokföringsnämnden

BFNAR Bokföringsnämndens allmänna råd EU Europeiska Unionen

FASB Financial Accounting Standards Board IAS International Accounting Standards

IASC International Accounting Standards Committee IASB International Accounting Standards Board

IFRIC International Financial Reporting Interpretations Committee IFRS International Financial Reporting Standards

K3 BNFAR 2012:1 Årsredovisning och koncernredovisning SME Small and Medium-sized Entities

ÅRL Årsredovisningslag (1995:1554)

(6)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... - 1 -

1.1 Bakgrund ... - 1 -

1.2 Problemdiskussion ... - 2 -

1.3 Forskningsfrågor ... - 4 -

1.4 Syfte ... - 4 -

1.5 Avgränsningar ... - 4 -

1.6 Disposition ... - 5 -

2 Metod ... - 6 -

2.1 Inledning ... - 6 -

2.2 Forskningsansats ... - 6 -

2.3 Forskningsmetod och design ... - 6 -

2.4 Datainsamling ... - 7 -

2.4.1 Primärdata ... - 8 -

2.4.2 Sekundärdata ... - 8 -

2.5 Dataanalys ... - 8 -

2.6 Urval ... - 8 -

2.7 Studiens trovärdighet ... - 9 -

2.7.1 Reliabilitet ... - 9 -

2.7.2 Validitet ... - 9 -

2.8 Källkritik ... - 10 -

2.8.1 Kvalificerad litteratur ... - 10 -

2.8.2 Offentliga dokument ... - 10 -

2.8.3 Webbplatser ... - 11 -

2.9 Terminologi ... - 11 -

2.10 Ämnets relevans ... - 11 -

2.11 Etiska överväganden ... - 11 -

2.12 Metodreflektion ... - 12 -

3 Teoretisk referensram ... - 13 -

3.1 Inledning ... - 13 -

3.2 IFRS ... - 13 -

3.2.1 IAS 39 ... - 13 -

3.2.2 IFRS 9 ... - 14 -

3.2.3 IFRS for SME ... - 14 -

3.2.4 Övergången från IAS 39 till IFRS 9 ... - 14 -

3.3 K3 ... - 15 -

3.4 Säkringsredovisning ... - 15 -

3.4.1 Säkringspost ... - 15 -

3.4.2 Säkringsinstrument ... - 16 -

3.4.3 Finansiellt instrument ... - 16 -

3.4.4 Derivatinstrument ... - 16 -

3.5 Säkringsredovisning enligt IFRS 9 ... - 17 -

3.5.1 Säkring av verkligt värde ... - 18 -

3.5.2 Kassaflödessäkring ... - 18 -

3.5.3 Säkring av nettoinvestering ... - 19 -

3.6 Säkringsredovisning enligt K3 ... - 20 -

3.6.1 Kapitel 12 ... - 20 -

3.7 Tillämpning i praktiken ... - 20 -

3.7.1 IFRS 9 ... - 20 -

3.7.2 K3 ... - 22 -

3.8 Effektivitetskravet ... - 23 -

3.9 De största skillnaderna mellan IAS 39 och IFRS 9 ... - 24 -

3.10 Intressentmodellen ... - 25 -

(7)

3.10.1 Investerarens och borgenärens syn på säkringsredovisning ... - 26 -

4 Empiri och analys ... - 28 -

4.1 Inledning ... - 28 -

4.2 Typfall 1 ... - 28 -

4.2.1 Typfall 1 utifrån IFRS 9 ... - 29 -

4.2.2 Typfall 1 utifrån K3 ... - 30 -

4.2.3 Analys av typfall 1 ... - 30 -

4.3 Typfall 2 ... - 31 -

4.4 Typfall 3 ... - 35 -

5 Slutdiskussion och slutsats ... - 39 -

5.1 Inledning ... - 39 -

5.2 Slutdiskussion ... - 39 -

5.3 Slutsats ... - 41 -

5.4 Reflektion ... - 41 -

5.5 Teoretiska och praktiska bidrag ... - 42 -

5.6 Förslag till framtida forskning ... - 42 -

Referenser ... - 43 -

(8)

Tabellförteckning

Tabell 3.1 Effekt på resultatet med säkring utan att säkringsredovisa ... - 21 -

Tabell 3.2 Effekt på resultatet vid tillämpning av säkring till verkligt värde ... - 21 -

Tabell 3.3 Effekt på resultatet vid tillämpning till säkring av kassaflöde & säkring av nettoinvesteringar i utländsk verksamhet ... - 22 -

Tabell 4.1 Värdeförändringarna under ränteswapens löptid ... - 29 -

Tabell 4.2 Utfall på rapport över finansiell ställning under 2019 och 2020 ... - 29 -

Tabell 4.3 Utfall på rapport över totaltresultat under 2019 och 2020 ... - 30 -

Tabell 4.4 Utfall på rapport över finansiell ställning och rapport över totalresultat den 31 december 2019 vid tillämpning av IFRS 9 ... - 32 -

Tabell 4.5 Utfall på rapport över totalresultat den 31 december 2020 vid tillämpning av IFRS 9 .... - 32 -

Tabell 4.6 Utfall på balans- och resultaträkning 31 december 2019 vid tillämpning av K3 ... - 34 -

Tabell 4.7 Utfall på resultaträkningen 31 december 2020 vid tillämpning av K3 ... - 34 -

Tabell 4.8 Utfall på rapport över finansiell ställning och rapport över totalresultat den 31 december 2019 vid tillämpning av IFRS 9 ... - 36 -

Tabell 4.9 Utfall på rapport över totalresultat den 1 februari 2020 vid tillämpning av IFRS 9 ... - 36 -

Tabell 4.10 Utfall på balans- och resultaträkning 31 december 2019 vid tillämpning av K3 ... - 37 -

Tabell 4.11 Utfall på resultaträkningen 1 februari 2020 vid tillämpning av K3 ... - 37 -

Figurförteckning

Figur 3.1 Visar hur förändringarna påverkar resultatet vid säkring till verkligt värde ... - 18 -

Figur 3.2 Visar hur förändringarna påverkar resultatet vid säkring av kassaflöde samt säkring av nettoinvesteringar i utländsk verksamhet ... - 19 -

(9)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Svenska företag som är noterade på en marknad inom Europeiska Unionen (EU) ska enligt Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 vid tillämpningen av koncernredovisning använda sig av International Financial Reporting Standard (IFRS)/International accounting standard (IAS). De större onoterade företag som valt att inte tillämpa IFRS ska tillämpa BNFAR 2012:1 Årsredovisning och koncernredovisning (K3), utöver det kan även mindre bolag välja att tillämpa K3 (KPMG u.å).

IFRS ges ut av International Accounting Standards Board (IASB) vilket är en internationell organisation som arbetar med att kvalitetsförbättra den internationella redovisningen samt eftersträvar en konvergens av redovisningsstandarder världen över. År 2002 antog EU förordning 1606/2002 som krävde att samtliga börsnoterade företag i medlemsländerna skulle skapa sin koncernredovisning utifrån IFRS. Syftet med denna förordning var att förbättra kvaliteten i koncernens finansiella rapporter samt göra dem mer jämförbara och transparenta (Doupnik & Perera 2015, ss. 96-97). I nuläget kräver 98 länder att IFRS tillämpas vid all redovisning (inklusive EU-medlemsländerna), 9 länder kräver i vissa fall och det är tillåtet i ytterligare 25 länder (IASPlus u.å).

K3 bygger i grunden på IFRS for Small and Medium-sized Entities (SME) Standard (PwC 2016). IFRS for SMEs är en liten standard som är skapad för små företag men som är baserad på de fullständiga IFRS-standarderna. IFRS for SMEs har framförallt ett fokus på informationsbehovet hos användare av små samt medelstora företags finansiella rapporter såsom exempelvis långivare och borgenärer (IFRS u.å). Därmed är de flesta områden mycket lika alternativt exakt samma inom K3 och IFRS (PwC 2016).

Både IFRS och K3 är principbaserade regelverk vilket innebär att reglerna som finns är mer allmänt hållna principer som ger en vägledning för företaget som tillämpar dem. Som resultat av att det inte finns strikta regler att följa blir olika former av bedömningar en viktig aspekt i de principbaserade regelverken. Det i sin tur leder till att olika personer kan göra olika bedömningar under liknande förhållanden (KPMG 2016).

Allt eftersom den globala marknaden har utvecklats och handel till allt större del sker utanför landets gränser har fler risker uppstått för företagen, främst genom valutarisker, råvaruprisrisker samt ränterisker. Denna risk kan minskas genom att tillämpa någon form av säkringsredovisning vilket tidigare har tagits upp i IAS 39 men numera i IFRS 9 (Gumb, Dupuy, Baker & Blum 2018, s. 198). För de företag som följer K3 vänder man sig istället till kapitel 11 alternativt kapitel 12 (FAR 2019).

IAS 39 har ersatts av IFRS 9 igenom tre steg, varav den sista delen som berör säkringsredovisning blev fullt implementerad den 1 januari 2018. Den ursprungliga standarden ersattes då man bättre ville kunna återspegla gränserna mellan de riskhanteringsstrategier som antagits och den redovisningsram som uppstår till följd av sådana metoder. Utöver detta ville man också göra en övergripande förenkling av proceduren som skapas vid säkringsredovisning. Tidigare studier hade nämligen visat att det fanns problem

(10)

med att förstå och därmed även tillämpa de gamla redovisnings- och rapporteringsprocesserna för säkringsredovisning (Singh 2018, s. 158).

Utöver detta gör man vid bytet från IAS 39 till IFRS 9 även en skiftning från ett regelbaserat regelverk till ett principbaserat regelverk där man hoppas att det ska bli mer användarvänligt (European Systemic Risk Board 2017, s. 3). IAS 39 har nämligen blivit hårt kritiserad för sin komplexitet och att den har varit svår för företag att tillämpa (Nobes 2005, s. 29). Vid utformningen av K3 kapitel 11 och 12 har kraven i IAS 39 tillämpas till stor del trots all sin kritik. FAR (2012, s. 1) ansåg istället att man skulle ha tillämpat de regler som framförts vid framställningen av IFRS 9.

1.2 Problemdiskussion

De flesta företag utsätts för finansiella risker och osäkerheter. Detta gör att företag har ett behov av att utarbeta en strategi över hur de ska hanteras på bästa möjliga sätt, vilket kan vara med hjälp av säkringsredovisning. Vid tillämpning av säkringsredovisning avviker redovisningen från de normala redovisningsprinciperna genom att man redovisar en säkrad post och ett säkringsinstrument. Syftet med strategin är att matcha den redovisade effekten av den säkrade posten med säkringsinstrumentet i resultaträkningen. Detta resulterar i att volatiliteten i resultatet minskar då det är meningen att den prestation som uppstår av den säkrade posten och säkringsintrumentet ska kompensera varandra (Bunea-Bontas 2009, ss.

172, 176).

Fram tills den 1 januari 2018 redovisade man säkringsredovisning enligt IAS 39, innan implementeringen av IFRS 9 trädde i kraft. En förändring av den tidigare standarden var något de flesta var överens om då tillämpningen av IAS 39 var väldigt komplex (Scott 2014, s. 26). Glaum och Klöcker (2011, ss. 460, 462) uppger att IAS 39 gav företag stora dilemman då den skapade problem gällande företagens riskhanteringsstrategier. Detta ledde i sin tur till att företag inte tillämpade standarden och därmed valde att inte tillämpa säkringsredovisning.

Detta gjorde att de företag som avstod från säkringsredovisning fick hög volatilitet i resultatet, något som säkringsredovisning ska motverka. Huvudsyftet med säkringsredovisning är därmed att skapa så liten volatilitet i resultatet som möjligt, vilket kan genomföras genom att sätta upp ett säkringsinstrument. Ett säkringsinstrument är exempelvis derivatinstrument, som ska skydda företaget från dessa risker som kan uppstå. De vanligaste riskerna är valutakurser och räntor. Variationerna som sker på marknaden kan inte företag själva styra över, men de kan reducera risken genom att använda finansiella säkringsinstrument (Sundgren, Nilsson &

Nilsson 2009, s. 205).

Säkringsredovisning är frivilligt, förutsatt att man uppfyller vissa villkor. Detta gör att många använder säkringsredovisning som en strategi, det vill säga att de endast säkrar en post om de förväntar sig en förlust på, men förväntas en vinst väljer man att inte säkra den posten (Glaum

& Klöcker 2011, s. 462). Panaretou, Shackleton och Taylor (2013, s. 117) påstår att genom att säkringsredovisa minskar företag sin risk att hamna i ekonomisk knipa samt bidrar det till skattemässiga fördelar.

När man säkringsredovisade enligt IAS 39 var det ett antal villkor som var tvungna att uppfyllas för att man skulle få tillämpa säkringsredovising. Ett av villkoren var att säkringen var tvungen att vara effektiv. Detta innebär att den säkrade posten och säkringsinstrumentet nästa helt skulle kompensera varandra. Effektiviteten testats sedan för varje säkrad post

(11)

regelbundet. Detta gjordes genom ett effektivitetstest med krav att hamna inom ett visst intervall vilket gjorde det mycket komplext (Bunea-Bontas 2009, ss. 176, 179).

Under IFRS 9 förenklades effektivitetskraven och består nu av tre nya krav. Den första innebär att det bör finnas ett underliggande ekonomiskt samband mellan den säkrade posten och säkringsinstrumentet. Det andra kravet säger att kreditrisken inte ska vara den dominerande faktorn som bidrar till de värdeförändringarna som följer av den ekonomiska relationen. Det sista kravet säger att säkringsgraden som är beräknad på den säkrade posten av det säkringsinstrument som företaget använder för att säkra den säkrade posten också används för säkringsförhållandet i samband med säkringsredovisning. Det finns alltså inget effektivitetsintervall som måste vara uppfyllt för att få tillämpa säkringsredovisning. Det som sammanfattningsvis krävs är en ekonomisk relation där fokus inte enbart är på kreditrisken och en beteckning på lämplig säkringsgrad (Singh 2018, s. 160).

Den största skillnaden mellan IAS 39 och IFRS 9 är att klassificeringen och värderingen av finansiella instrument är förenklad. Detta främst genom att minska de antal olika kategorier som klassificeringen samt värderingen sker i (Gornjak 2017, ss. 117-118). Anledningen till varför man valde att ersätta IAS 39 var för att man ville rationalisera redovisningsbestämmelserna i förhållande till finansiella säkringar på ett sätt som bättre ska återspegla riskhanteringsstrategier som antagits av bokföringsenheten samt den redovisningsform som följs för rapportering. Det fanns även brist på anpassning mellan bestämmelserna i IAS 39 och riskhanteringsstrategierna för säkringsenheterna (Singh 2018, s.

158).

De företag som inte tillämpar internationella redovisningsregler, tillämpar således inte IFRS 9 vid säkringsredovisning. Ett företag som använder sig av K3 kan också säkringsredovisa om vissa kriterier är uppfyllda. Dessa villkor ska uppfyllas för varje enskild post och ska vid balansdagen prövas om kriterierna fortfarande är uppfyllda (Broberg & Eriksson 2014, s.

213). Villkoren som krävs är:

1) Säkringsförhållandet samt företagets mål för riskhantering och riskhanteringsstrategi avseende säkringen ska vara dokumenterade senast när säkringen ingås.

2) Det ska finnas en ekonomisk relation mellan säkringsinstrumentet och den säkrade posten som överensstämmer med företagets mål för riskhantering.

3) Säkringsförhållandet ska förväntas vara effektivt under den period för vilken

säkringen har identifierats.

(K3 kap. 12 p. 48) Reglerna i K3 gällande säkringsredovisning kommer i grunden från IAS 39. Detta leder till att det finns stora likheter mellan regelverken (Edvardsson 2017, s. 466). De regler gällande säkringsredovisning i K3 inte omarbetade efter att IAS 39 ersattes av IFRS 9.

IAS 39 anses vara komplex men har även fått kritik för att den är regelbaserad. Ett stort antal företag har haft svårt att använda standarden och främst att anpassa den till sina riskhanteringsrutiner. Detta har resulterat i att då säkringsredovisning används i en organisation är det ofta inte alla säkringsaktiviteter som visas och därmed ges en ofullständig bild (Scott 2014, s. 26).

(12)

För att tillämpa säkringsredovisning på säkrade poster enligt IAS 39 krävdes stora resurser och därmed ansåg många företag att det inte är värt ansträngningen. Vissa företag som ändock valde att tillämpa säkringsredovisning valde istället att ändra instrumenten allt eftersom för att uppfylla kraven, alternativt inte säkra alls. För att försöka lösa denna problematik med den nya standarden IFRS 9 har man försökt anpassa säkringsredovisningen med den underliggande säkringsposten. Det har skapat en större förmåga att redovisa säkring av icke- finansiella poster (Scott 2014, s. 26).

Det finns dock viss problematik då en ny standard träder i kraft. Gumb et al. (2018, ss. 208- 209) finner tendenser till att det blir för utmanande för företag att anamma den nya standarden. Företagen måste anpassa sig efter den nya standarden och inlärningsprocessen kan ta tid. Det kan även bli för komplext vilket gör att företag istället väljer att inte tillämpa den nya standarden. Då IAS 39 har ersatts av IFRS 9 gällande säkerhetsredovisning kan därför ge konsekvenser för företag gällande implementeringen av den nya standarden. Det krävs mycket av de företag som tidigare använt sig av IAS 39 men också för de “nya” företag som vill börja med säkringsredovisning när de ska tillämpa en ny standard. Frågan är om den nya standarden IFRS 9 har påverkat investerarna och borgenärerna positivt?

Problemdiskussionen utmynnar i följande forskningsfrågor och syfte.

1.3 Forskningsfrågor

• Hur skiljer sig säkringsredovisningen mellan koncerner som tillämpar K3 kapitel 12 samt koncerner som tillämpar IFRS 9?

• Hur påverkas investerare och borgenärer av att ett företag tillämpar säkringsredovisning?

1.4 Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur investerares och borgenärers ekonomiska intressen påverkas av att företag tillämpar alternativt inte tillämpar säkringsredovisning, genom att tillämpa den nya standarden IFRS 9 respektive K3 kapitel 12. Det andra syftet är att genom en jämförande studie finna skillnader och likheter vid tillämpning av IFRS 9 och K3.

1.5 Avgränsningar

Vi kommer endast tillämpa typfallen på koncerner i Sverige samt studera hur de påverkas utifrån vald standard. Vid tillämpning av standarderna på typfallen kommer vi inte ta hänsyn till eventuella skatteeffekter samt upplysningskrav då en sådan studie hade blivit för omfattande. Syftet avgränsas till att undersöka IFRS 9 och K3 Kapitel 12 på svenska förhållanden, i och med det reserverar vi oss för eventuella ändringar som kommer att ske efter denna studie. Framställningen avser rättslägen den 18 maj 2020.

(13)

1.6 Disposition

Uppsatsens disponeras i fortsättningen på följande vis. I kapitel två behandlar och motiverar vi vald metodansats och tillvägagångssätt av insamlad data. Vidare diskuteras studiens trovärdighet och källkritik som sedan avslutas med etiska övervägande samt metodreflektion.

Kapitel tre utgör den teoretiska referensramen. Kapitlet är uppdelat i två delar, där den första delen syftar till att introducera läsaren till valt ämne. Här presenteras bakgrunden till de olika regelverk som kommer användas i studien och beskrivning om vad säkringsredovisning är. Den andra delen syftar till att utmynna i ett analysverktyg som kommer att användas på våra typfall. Här framställs mer djupgående hur säkringsredovisning tillämpas i praktiken och de största skillnaderna mellan IAS 39 och IFRS 9. Kapitlet avslutas med intressentmodellen som kommer vara till nytta för att besvara studiens forskningsfrågor. Studiens empiri och analys presenteras i kapitel fyra. Empirin framställs genom tre olika typfall och efter varje typfall analyseras resultatet. Till sist har vi kapitel fem där vi för en slutdiskussion som resulterar i en slutsats. Avslutningsvis ges en reflektion över studien och förslag till vidare forskning.

(14)

2 Metod

2.1 Inledning

I detta kapitel får läsaren en beskrivning av vald metodansats samt hur studien byggts upp.

Metodkapitlet inleds med att redogöra vilken forskningsansats och metod som studien bygger på. Därefter går vi in på tillvägagångssättet vid insamling av data som senare i kapitlet källkritiserats för att säkerställa dess tillförlitlighet. Vidare redogörs hur vi åstadkommit trovärdighet och relevans genom vår studie. Kapitlet avslutas med etiska överväganden och metodreflektion.

2.2 Forskningsansats

I denna studie har en deduktiv ansats antagits då studien utgår från befintliga regelverk och tidigare forskning som sedan mynnar ut i ett resultat. Motsatsen till deduktiv ansats är induktiv ansats, där man går från resultat till teori. Denna ansats är mer riskfylld än den deduktiva, då forskaren eftersträvar att testa en observation för att få fram en teori. En studie kan dock ha inslag av både deduktiv och induktiv ansats, vilket då kallas abduktiv ansats. Den används främst för att dra logiska slutsatser och utveckla teorier om verkligheten (Bryman &

Bell 2017 ss. 45-46; Alvesson & Sköldberg 2017 s. 13).

Ansatsen som tillämpas i vår studie utgår från tidigare teorier och regler som man sedan testar på olika fall för att få fram ett resultat. Det positiva är att det kommer upprepade studier på samma teorier och regler vilket kan göra att det byggs upp ett starkt empiriskt stöd samt att ansatsen är mindre riskfylld (Fejes & Thornberg 2019 ss. 24-25; Alvesson & Sköldberg 2017 s. 13). I denna studie använder vi oss av tidigare forskning och regelverk, utifrån dessa har vi arbetat fram våra forskningsfrågor. För att kunna besvara våra forskningsfrågor har vi samlat in data som sedan mynnar ut till ett resultat. Fortsättningsvis har sedan resultatet analyserats och diskuterats för att avsluta med att besvara våra forskningsfrågor. Det som beskrivs ovan är den deduktiva processen enligt Bryman och Bell (2017 s. 43).

2.3 Forskningsmetod och design

I denna studie har en kvalitativ forskningsmetod och en komparativ forskningsdesign antagits.

Det finns två typer av forskningsmetoder: kvantitativ och kvalitativ. De två forskningsmetoderna är till för att kunna urskilja olika metoder och tillvägagångssätt inom företagsekonomisk forskning. Det som främst skiljer metoderna åt är att kvalitativ forskning är mer inriktad på ord medans den kvantitativa metoden är mer inriktad på siffror. En ytterligare skillnad är att den kvalitativ forskning kännetecknas genom att den lägger tyngdpunkten på hur individer uppfattar och tolkar sin sociala verklighet. Metoden har även en omfattande variation när det gäller insamling av data samt att man arbetar mer med språkliga analyser som gör variationen ännu bredare. Detta innebär att en kvalitativ forskning utgår från att studera saker i omgivningen som man sedan ska försöka förstå och tolka (Bryman & Bell 2017, ss. 58, 372, 374; Alvesson & Sköldberg 2017, ss. 17-18).

(15)

Syftet med studien är att undersöka hur den nya standarden IFRS 9 skiljer sig mot företag som tillämpar säkringsredovisning enligt K3 samt hur investerare och borgenärer påverkas av detta. För att kunna besvara våra forskningsfrågor och fullgöra syftet har vi applicerat delar av den kvalitativa forskningsprocessen (Bryman & Bell 2017, s. 375). Vid start formulerades därför generella frågeställningar som sedan omformulerades och tolkades om under forskningstidens gång. Vår uppfattning var att vi skulle få en bättre kvalité på studien om vår empiri skulle bestå av typfall för att kunna illustrera för läsaren hur säkringsredovisning appliceras i verkligheten. Detta skulle bli svårt att framställa på bästa sätt om intervjuer eller dylikt skulle genomförts. Typfallen utgör en stor del i denna studie och fyller en stor betydelse då ämnet redan är väldigt komplext. Det tredje steget i forskningsprocessen enligt Bryman och Bell (2017, s. 375) är insamling av relevant data, vilket beskrivs i avsnitt 2.4.

Efter insamling av data tolkade vi den information som vi tagit del av och applicerade på våra konstruerade typfall. Utefter detta mognade våra forskningsfrågor fram, vår studie ändrade inte helt riktning men vissa justeringar skedde. Då en kvalitativ forskningsmetod antagits är det möjligt att påverka forskningsfrågorna under studiens gång eftersom metoden är flexibel.

Slutligen kunde vi föra en diskussion vilket kunde mynna ut i en slutsats utifrån den genomförda studien.

I denna studie har vi även riktat oss in på en komparativ forskningsdesign som är till för att kunna konkretisera hur forskningen och analysen ska utföras. I studien ansåg vi att denna design skulle vara till stor nytta för att kunna uppnå vårt syfte. En komparativ design innebär att man använder en jämförelselogik för att få en bättre förståelse (Bryman & Bell 2017, s.

90). I vår studie jämför vi två regelverk med varandra utifrån de typfall som konstrueras i empirin. Genom detta finner vi skillnader och likheter som sedan besvarar våra forskningsfrågor.

2.4 Datainsamling

De upplägg som har använts för att samla in data till studien var att vi primärt samlade in information som grundligt förklarade vad säkringsredovisning var utifrån K3, IAS 39 och IFRS 9. Detta för att få en inblick i valt ämne och översiktligt kunna förstå skillnader och likheter mellan dessa för att vidare hitta mer djupgående data som kunde besvara våra forskningsfrågor. Enligt Holme och Solvang (1997, s. 181) ska den information man samlar in bestämmas utifrån frågeställningen. Genom frågeställningarna ska det framgå vilken information och upplysningar som önskas tas fram för att uppnå studiens syfte. Vid framtagandet av den data som använts har vi också säkerställt att den uppfyller tillförlitlighet och har god relevans i förhållande till vårt syfte.

I studien har både primär- och sekundärdata använts för att samla in den information som behövts och är grunden till de typfall som är konstruerade. Typfallen bearbetades fram genom inspiration från all information vi tagit till oss vid insamling av data. Genom informationen vi fick vid insamlingen av data kunde vi hitta likheter och skillnader mellan de två regelverken.

Det var alltså via datainsamlingen som idéerna till typfallen kom fram. Vi har tagit hänsyn till vad som är relevant under den period studien utförts på.

(16)

2.4.1 Primärdata

Vi har använt oss av primärdata som innefattar användandet av de standarder och regelverk vi har tolkat. Dessa utgörs främst av IFRS 9, K3 och IAS 39. Vi anser att de typfall vi konstruerat också utgör primärdata då dessa är konstruerade utifrån egen kreativitet och har som syfte att belysa sannolika skillnader. Primärdata är enligt Jacobsen (2002, s. 152) upplysningar som kommer direkt från personer eller grupper av personer. Det innebär att forskaren samlar in upplysningarna för första gången.

2.4.2 Sekundärdata

Till stor del har vi använt oss av sekundärdata som har utgjorts av kvalificerad ekonomisk litteratur, offentliga dokument, tidskriftsartiklar, avhandlingar, webbplatser, läroböcker och andra relevanta källor. Sekundärdata är motsatsen till primärdata, det är därmed inte forskaren som samlar in information direkt från källan. Sekundärdata består av upplysningar som är insamlade av andra. Det innebär att man tar del av andra forskares studier och sedan tolkar dem. Sekundärdata måste alltid kritiseras för att få vetskap om hur trovärdig informationen är (Jacobsen 2002, s. 152). Kritiken gällande sekundärdata tas upp under avsnitt 2.8.

2.5 Dataanalys

Vår empiri utgörs av typfall då vi ansåg att dessa skulle tillföra mest för att uppnå vårt syfte och besvara våra forskningsfrågor. Eisenhardt och Graebner (2007, ss. 25, 27) antyder att typfall är fyllda med empiriska beskrivningar av ett speciellt fall som är baserat på en mängd datakällor. Genom typfall kan teorier testas vilket ger ett intressant utfall. I våra typfall konstrueras situationer som vi tagit inspiration av vid insamlandet av data. Därefter har vi sedan tagit två olika regelverk i beaktning för att finna sannolika skillnader mellan dem.

Eisenhardt och Graebner (2007, ss. 25-26) uppger även att typfall producerar högst sannolikt teorier som är korrekta, intressanta och testbara. Typfall är också ett brukligt komplement till deduktiv forskningsansats. Typfall är till för att belysa och framföra logik bland konstruktioner. Vi anser därmed att typfallen fyller en stor betydelse i vår uppsats och ger läsaren en mer pedagogisk överblick på säkringsredovisning.

2.6 Urval

Holme och Solvang (1997, s. 183) redogör att innan man bestämmer sig för hur urvalet av enheter ska ske måste man ha tänk igenom syftet med studien. Urval genomförs dessutom för att kunna göra en fördjupad studie som inte är lika tidskrävande som den hade varit om ett urval inte hade gjorts. Syftet med vår studie är att jämföra två olika regelverk med varandra och vilka sannolika skillnader som uppstår samt hur investerare och borgenärer ser på detta utifrån intressentmodellen. Enligt Holme och Solvang (1997, s. 183) finns det två väsentliga former av urval, vilka är sannolikhetsurval och icke-sannolikhetsurval. Vi har valt ett icke- sannolikhetsurval då syftet inte är att säga något om populationen. Syftet med vår studie är inte att kunna formulera statistiska generaliseringar, utan att få fram mycket kunskap om ämnet säkringsredovisning. Ett icke-sannolikhetsurval har olika urvalsmetoder och ett av dem är strategiskt urval, vilket är det urval vi använt oss av. Detta innebär att vi själva har

(17)

valt enheter som kommer besvara vårt syfte. Urvalet är därför inte representativt utan kallas ändamålsenligt, då det är vi som har haft målsättningen om vilken information som är relevant (Jacobsen 2002, ss. 350, 352; Johannessen, Tufte & Christoffersen 2020, s. 104).

Problematiken med ett icke-sannolikhetsurval, likt strategiskt urval som vi har valt, är att man inte kan generalisera till populationen. Det finns även en risk att man får ett systematiskt snett urval vilket innebär att relevant data inte tas i beaktning (Jacobsen 2002, s. 350). Vi är dock inte intresserade att generalisera till populationen vilket eftersträvas främst i kvantitativa studier, det resulterar i att det inte är ett problem för vår kvalitativa studie. I vår studie har vi valt att framföra skillnader och även likheter mellan regelverken. Både före och under studien var vi medvetna om att det finns en risk för ett snedvridet resultat vilket vi därmed har haft i åtanke. Syftet med en kvalitativ metod är att man vill få fram så mycket bra information och kunskap om en företeelse och dess sammanhang som möjligt. Detta gör att det inte är relevant för vår studie att göra ett slumpmässigt urval för att kunna besvara våra forskningsfrågor (Johannessen, Tufte & Christoffersen 2020, s. 104).

2.7 Studiens trovärdighet

För att minimera fel i en studie är det viktigt att fastställa studiens reliabilitet och validitet.

Dessa två egenskaper är även viktiga för att kunna redogöra för studiens kvalité samt trovärdighet. Det är därmed viktigt att bibehålla ett kritiskt förhållningssätt till den data vi samlar in och presenterar (Jacobsen 2002, ss. 255-257). Enligt Ejvegård (2009, s. 70) krävs det att en studie uppfyller kraven för reliabilitet och validitet för att den ska anses ha ett vetenskapligt värde.

2.7.1 Reliabilitet

Reliabilitet berör huruvida det är möjligt att genomföra en liknande studie igen och då få ett likvärdigt resultat. Om det inte är möjligt kan man misstänka att resultatet beror på slumpen alternativt tillfälliga förutsättningar. Detta i sin tur påverkar hur trovärdigt studiens resultat är (Bryman & Bell 2017, s. 68). I vår studie har vi använt oss av lagtexter för att kunna tillämpa standarderna på våra typfall vilket därmed påverkar reliabiliteten. Det innebär att om standarderna inte ändras så är sannolikheten att en liknande studie kan skapas av en extern part stor. Därmed anser vi att reliabiliteten i nuläget är hög i vår studie, men den kan försämras om de skulle ändra på de aktuella standarderna.

2.7.2 Validitet

Validitet handlar om en bedömning av de slutsatser som skapats i studien och om de hänger ihop med forskningsfrågorna. Validiteten i sin tur kan delas upp i två delar, intern validitet och extern validitet. Den interna validiteten visar huruvida studien är ett korrekt resultat av forskningsfrågan alternativt om det kan finnas något mer som påverkat resultatet. Den externa validiteten avser hur väl urvalet kan representera hela populationen (Bryman & Bell 2017, s.

69).

De typfall vi har konstruerat har skapats för att påvisa möjliga skillnader som kan uppstå mellan de två olika standarderna IFRS 9 och K3, med hänsyn till viss förenkling. Studien

(18)

anses därmed vara relevant och giltig utifrån den interna validiteten då den bygger på att påvisa skillnader och likheter mellan de två valda regelverken. Däremot anser vi att den externa validiteten är svag då vi ser liten möjlighet att generalisera utifrån våra typfall. Det är på grund av att de typfall vi presenterat inte är verkliga scenarion, vilket innebär att de inte kan representera en korrekt verklighet.

2.8 Källkritik

Källkritik är en generell metod för att besvara vem som är trovärdig, om informationen man tar del av är sann och varför det är så. Internet har möjliggjort att den lilla del av människor som tidigare hade möjlighet att publicera information har blivit betydligt mycket fler. Många av de nya personer som numera publicerar information behöver inte förhålla sig till vad redaktörer eller andra forskare anser. Därmed har källkritiken blivit allt viktigare (Thurén &

Werner 2019, s. 10-11). Källkritik är därför något vi har lagt mycket energi på vid uppbyggnaden av denna studie.

2.8.1 Kvalificerad litteratur

I största möjliga utsträckning har vi försökt att basera vår studie på vetenskapliga artiklar.

Främst på grund av att de besitter en expertis i och med att de är utbildade i sitt ämne. De har även en tydlig öppenhet i och med att de redovisar sina källor. Utöver detta finns det artiklar som är kritiskt granskade. Detta leder till att litteratur från vetenskapliga artiklar ofta är tillförlitlig (Thurén & Werner 2019, s. 12).

Dessvärre finns det ett begränsat antal artiklar inom ämnet säkringsredovisning och därför har vi i viss mån tagit del av annan fakta från webbplatser samt böcker. Problematiken kring webbplatser behandlas i avsnitt 2.8.3. Då K3 är ett svenskt regelverk är det dessutom problematiskt att hitta vetenskaplig litteratur som berör regelverket då mycket av den vetenskapliga litteraturen är internationell. Därför har vi använt oss av litteratur som handlar om IAS 39 för att få information om K3, då K3 baseras på IAS 39.

De vetenskapliga artiklar som har använts i studien har varit peer reviewed, vilket innebär att artikeln har granskats av ämnesexperter innan de publicerats. Detta leder till ökad trovärdigheten i artikeln (Thurén & Werner 2019, s. 124). Vi har även försökt att prioritera nyare litteratur men har i vissa fall tagit med lite äldre litteratur då vi anser den vara lämplig och relevant. I studien har vi även i vissa fall använt oss av läroböcker samt avhandlingar.

2.8.2 Offentliga dokument

Förutom artiklar bygger studien till stor del av de två aktuella regelverken, IFRS 9 och K3. Då dessa regelverk är framtagna av etablerade normgivande organ samt statliga myndigheter anser vi att dem är mycket trovärdiga. Vid eventuella tvetydigheter i litteraturen har vi vänt oss till lagtexten för att göra vår slutgiltiga bedömning. Även vid tillämpningen av våra typfall har redovisningen baserats på den aktuella lagtexten.

(19)

2.8.3 Webbplatser

Vi är medvetna om att det finns viss problematik att använda webbsidor vid en vetenskaplig studie. Vi har dock i några fall använt oss av webbsidor vilka är PwC, KPMG, Deloitte, IFRS Foundation, IAS Plus, FAR Online och Bokföringsnämnden. Vi anser att dessa sidor och företag är trovärdiga, trots att de inte anses vara vetenskapliga, i och med att de är publicerade av välkända organisationer samt multinationella redovisning- och revisionsbyråer. Dessa organisationer samt byråer besitter expertis inom det område som har behandlats i studien. I de fall vi har använt oss av olika webbsidor har vi noga angett hämtningsdatum i och med att det råder osäkerhet kring hämtning av information på nätet.

2.9 Terminologi

Då vi har jämfört två olika regelverk finns det viss problematik med terminologin då den skiljer dem åt. Vid tillämpning av K3 används begreppen balansräkning samt resultaträkningen. Vid tillämpning av IFRS däremot används begreppen rapport över finansiell ställning samt rapport över totalresultat istället för balansräkning respektive resultaträkning. Vi har använt oss av det specifika regelverkets benämning vid utförandet av typfallen, därmed styr regelverket för vilket begrepp som används för tillfället.

Genomgående i studien har vi även tillämpat diverse olika förkortningar för att underlätta för läsaren. Vid första tillfället de används har hela ordet skrivits ut och därefter finns förkortningen i parentes. Efter första tillfället kommer endast förkortningen att användas. De förkortningar vi har använt oss av finns även bifogade i studiens början.

2.10 Ämnets relevans

Trots att IAS 39 är en kritiserad standard som resulterade i att man skapade IFRS 9, finns det bristfälligt med litteratur som berör ämnet säkringsredovisning. Framförallt är det bristfälligt med litteratur som även tar hänsyn till säkringsredovisning vid tillämpning av K3. Vi ämnar därför att fylla detta gap som finns i litteraturen genom att jämföra säkringsredovisning vid IFRS 9 samt K3. Ämnets aktualitet förtydligas därmed i avsaknaden av litteratur.

I och med att IFRS 9 togs i bruk år 2018 anser vi att ämnet är tidsenligt, framförallt eftersom K3 fortfarande baseras på IFRS for SME som i sin tur bygger på den hårt kritiserade standarden IAS 39. Dessutom ser vi att investerare och borgenärer lägger stor vikt på de finansiella rapporterna vid beslutsfattande. Då säkringsredovisning, alternativ avsaknad av säkringsredovisning, påverkar de finansiella rapporterna kraftigt anser vi det viktigt att de får ta del av hur respektive regelverk kan påverka företag.

2.11 Etiska överväganden

I vår studie har vi valt att konstruera typfall. Dessa typfall har baserats på den litteratur vi har tagit del av under insamling av data. Eftersom att typfall konstruerats har vi kunnat kringgå eventuella etisk problematik som kan uppstå vid exempelvis intervjuer. Vid intervjuer finns nämligen chansen att respondenterna feltolkas samt att man gör intrång i deras privatliv.

(20)

Det finns dock viss etisk problematik med typfallen. Vi har varit tvungna att förenkla verkligheten med typfallen i vår studie. Detta på grund av att det inte är möjligt att beakta alla infallsvinklar i vår studie och exempelvis har vi valt att bortse från den skattemässiga situationen. Valet att förenkla verkligheten är medvetet för att kunna visa skillnaderna mellan regelverken på ett så pedagogiskt sätt som möjligt. Vi ser att det skapar en större förståelse för säkringsredovisning att visa den stora helheten istället för att påpeka små detaljer.

Vid tillämpning av IFRS 9 alternativt K3 på våra typfall har vi tolkat den mycket komplexa lagtext som berör säkringsredovisning. Ett möjligt etiskt dilemma är att någon annan tolkar lagtexten på ett annat sätt och detta i sin tur hade påverkat studiens validitet. För att försöka undgå att tolkning kan ske på annat sätt har vi gemensamt läst igenom samt diskuterat lagtextens innebörd före tillämpning.

2.12 Metodreflektion

Vi finner viss problematik med de typfall vi konstruerat samtidigt som vi finner det svårt att få liknande information via en annan typ av studie. Problematiken som uppstår vid typfallen är att vi tvingas förenkla verkligheten då det inte finns möjlighet att ta hänsyn till allt. På samma sätt så har vi i våra typfall valt att inte ta hänsyn till skatt eller eventuella upplysningar. Dessa tre saker leder till att vi har möjlighet att genomföra denna studie, samtidigt som en beaktning av dessa tre saker hade lett till en högre trovärdighet. Å andra sidan ser vi ingen möjlighet att få visa resultatet av förändringarna i standarderna vid annan metod.

Vi ser att det skulle finnas en möjlighet att använda sig av dokumentstudier där man jämför de två standarderna men vid sådana studier tappar man det illustrativa. Dessutom tror vi att en kvantitativ studie där man använder sig av enkäter kan vara möjlig, dock ser vi en problematik även där, då en enkätstudie inte kunnat svara på hur det påverkar utan endast om det påverkar. Den metod vi anser vara mest lämplig, om man bortser till den valda, är intervjuer. Eventuella intervjuer med ekonomichefer, borgenärer samt investerare tror vi hade kunnat ge ett relevant och intressant resultat i vår studie. Vi tror dock att den omfattning som krävs för att hitta personer med tillräcklig kunskap inom säkringsredovisning hade varit svår och framförallt tidskrävande. Därför var detta inte möjligt för den tid som står till förfogande för skrivande av ett examensarbete.

(21)

3 Teoretisk referensram

3.1 Inledning

Syftet med detta kapitel är att läsaren ska få en grundlig introduktion till säkringsredovisning.

Då detta ämne är väldigt komplext är det viktigt att läsaren får en helhetsbild över området vi kommer beröra. Vi har därför valt att dela in kapitlet i två delar där den första delen syftar till att introducera läsaren till ämnet, punkt 3.2 - 3.4.4. Den andra delen, 3.5 - 3.10.1, syftar till att utmynna i ett verktyg som kommer att användas till att analysera våra typfall och kommer vara en viktig grundpelare genom hela uppsatsen.

3.2 IFRS

Den första januari år 2005 blev det obligatoriskt för svenska börsnoterade företag att redovisa enligt de internationella redovisningsreglerna IFRS. Reglerna är formellt sett endast obligatoriska i koncernredovisningen men i praktiken påverkar dem dock även moderbolagen.

Svenska icke-noterade företag som vill tillämpa IFRS i sin koncernredovisning har rätt att göra det, så länge de gör det konsekvent. IFRS har med tiden blivit mer accepterat världen över och numera även av USA och Kanada, som tidigare varit kritiska mot regelverket.

Nuförtiden vill kritikerna vara med och påverka standarderna istället för att avfärda dem (Sundgren, Nilsson & Nilsson 2009, ss. 12, 16).

De standarder som getts ut av International Accounting Standards Committee (ISAC), heter IAS medans de standarder som getts ut av IASB, International Accounting Standards Board, heter IFRS (Johansson 2010, s. 61). Dessa två standarder har dock samma verkan och status.

Då man gör mindre justeringar behåller standarden sitt namn IAS, men vid större förändringar skapas istället en ny standard under namnet IFRS (Sundgren, Nilsson & Nilsson 2009, s. 12).

Hela regelverkets benämning är dock IFRS (Marton, Sandell & Stockenstrand 2016, s. 370).

Inom IASB finns en tolkningskomitté, International Financial Reporting Interpretations Committee (IFRIC), som arbetar med att ge ut tolkningar av standarderna. De tolkningar IFRIC därmed ger ut anses vara en officiell tolkningsföreskrift av IASB´s standarder (Sundgren, Nilsson & Nilsson 2009, s. 12).

3.2.1 IAS 39

I IAS 39 fann man tidigare information kring hur man skulle redovisa och värdera finansiella tillgångar, skulder och instrument (Sundgren, Nilsson & Nilsson 2009, s. 181). Denna standard har sedan den 1 januari 2018 ersatts av IFRS 9 (Grobbelaar 2015, s. 26). Standarden har ersatts då den har blivit hårt kritiserad och den har även blivit utpekad som en av anledningarna till den finansiella krisen år 2008, främst på grund av sin begränsning i försiktighet (Gornjak 2017, s. 116).

(22)

3.2.2 IFRS 9

IFRS 9 är den nya standarden som behandlar finansiella tillgångar, skulder och instrument.

Den skiljer sig markant mot dess föregångare IAS 39 och har nya bestämmelser inom värdering och klassificering av finansiella tillgångar. IFRS 9 innefattar även nya bestämmelser kring reserveringar och nedskrivningar av kreditförluster. Framförallt innefattar standarden nya regler för säkringsredovisning där standarden ska vara mer flexibel än vad den tidigare varit. Vid utformningen av IFRS 9 har man huvudsakligen tagit bort det kvantitativa kravet på 80-125 procent effektivitet som tidigare blivit kritiserat (Deloitte 2016, ss. 3, 13). IFRS 9 ersatte IAS 39 då man ville effektivisera redovisningsreglerna i förhållande till finansiella säkringar. Detta ska då på ett bättre sätt återspegla gränsen mellan de riskhanteringsstrategier som antagits av bokföringsenheter och den redovisningsram som följs för rapportering av sådana metoder (Singh 2018, s. 158).

3.2.3 IFRS for SME

År 2009 publicerade IASB en ny standard utformad för små och medelstora företag, IFRS for SME. Denna standard är främst skapad för att tillgodose de rapporteringsbehov hos företag som inte har offentlig ansvarsskyldighet och som publicerar allmänna finansiella rapporter.

IFRS for SME är ett verktyg som används för att harmonisera redovisningen vid små och medelstora företag, både i EU men även över hela världen (Bohušová 2011, ss. 43-44).

IFRS for SME är baserat på IFRS standarderna men det är en fristående standard. Det innebär att man kan tillämpa IFRS for SME även om man inte valt att tillämpa hela IFRS-regelverket.

I standarden har man valt att förenkla de regler som finns i IFRS standarderna, i vissa fall har man även plockat bort vissa delar då de inte anses vara relevanta för små och medelstora företag (Bohušová 2011, s. 45).

3.2.4 Övergången från IAS 39 till IFRS 9

Merparten av de berörda ansåg att IAS 39 var invecklad samt svår att applicera och tolka.

Bunea-Bontas (2009, s. 180) uppger att många företag undvek säkringsredovisning då det krävdes mycket resurser för dokumentation och fortlöpande övervakning vilket var kostsamt.

Därför övervägde många företag att inte säkringsredovisa. IASB och Financial Accounting Standards Board (FASB) började år 2005 att driva ett långsiktigt mål, där målet var att förbättra rapporteringen gällande finansiella instrument och omarbeta IAS 39. Ett diskussionsdokument kallat ”reducing complexity in Reporting financial instruments”

publicerades år 2008 i syfte att få in olika aktörers åsikter och förslag på förbättringar. Detta kom sedan till att bli ett stort och betydelsefullt stöd i utvecklingen av att ersätta IAS 39.

Senare år 2009 kom IASB ut med ett utkast över hur tidsplanen över förändringen skulle ske.

Processen skedde i tre olika faser och efter varje fas eliminerades den motsvarande delen i IAS 39 och skapade ett kapitel i IFRS 9. I fas 3 skedde övergången gällande säkringsredovisning (IFRS Foundation 2012, ss. 4-5). Den slutliga versionen av den nya standarden IFRS 9 kom år 2014 men som skulle träda i kraft 1 januari 2018 (Gornjak 2017, s.

115).

(23)

3.3 K3

K3 är ett principbaserat regelverk som bokföringsnämnden (BFN) gett ut. Detta regelverk måste tillämpas av svenska företag som klassificeras som större men som inte tillämpar IFRS (PwC 2017b, s. 23). K3 tillämpas när årsredovisning och koncernredovisning ska upprättas.

Regelverket har tagits fram och anpassats inom ramen för årsredovisningslagen (ÅRL). Det finns tomrum i ÅRL som behöver fyllas ut vilket BFN gör. För att täcka dessa tomrum utgår de från IFRS for SME som är en internationell normgivning för icke noterade företag.

Däremot gör de vissa anpassningar utefter den svenska redovisningen och de lagar som existerar samt den redovisningspraxis som råder. När man utformat K3 har man också tänkt på att den ska förbättra redovisningen samt att den ska vara simpel (Broberg & Eriksson 2014, s. 14).

De företag som ska tillämpa K3 är de icke-noterade företagen som uppfyller definitionen i ÅRL om vad ett större företag innebär. Det finns tre krav i 7 kap. 1§ ÅRL där två av tre ska vara uppfyllda för att räknas som ett större företag. Kraven är: 1) mer än 50 anställda, 2) en balansomslutning som överstiger 40 mkr, 3) en nettoomsättning som överskrider 80 mkr.

Kraven ska vara uppfyllda under två år för att företaget ska räknas som ett större företag (Drefeldt & Törning 2013, ss. 26, 188-189).

3.4 Säkringsredovisning

På grund av fluktuerande priser, räntor eller valutakurser kan ett företag vara utsatt för många olika sorters risker. För att motverka sådana risker kan företag upprätta en säkring vilket består av en säkrad post och ett säkringsinstrument. Den säkrade posten är det som utsätts för risk medans säkringsinstrumentet ofta är ett derivatinstrument (Marton, Lundqvist &

Pettersson 2018, s. 132). Vid tillämpning av säkringsredovisning värderar man den säkrade posten tillsammans med säkringsinstrumentet för att sedan nettoredovisa detta. Detta gör att volatiliteten minskar i resultatet (Drefeldt & Törning 2013, s. 246).

Det är helt frivilligt om man vill tillämpa säkringsredovising eller inte, ett företag kan ha flera säkringar utan att använda säkringsredovisning. Fördelen med att tillämpa säkringsredovisning är dock att man kan minska volatilitet som kan skapas i resultatet med hjälp av att man kopplar ihop säkringsposten med säkringsinstrumentet. Nackdelen med säkringsredovisning är att det är komplicerat och därmed kräver mycket tid samt pengar av företaget som skall tillämpa det (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 132).

3.4.1 Säkringspost

En säkringspost utgör den del som exponerar företaget för en risk (Ramirez 2015, s. 24). För att en redovisad tillgång, redovisad skuld, ej redovisat troligt åtagande eller en mycket sannolik prognostiserad transaktion skall kunna identifieras som en säkrad post krävs det att det finns en extern motpart (K3 kap. 12 p. 57 & IFRS 9 kap. 6 p. 3.5). Även en grupp av tidigare nämnda tillåtna delar kan redovisas som en säkrad post enligt K3 kap. 12 p. 58 samt IFRS 9 kap. 6 p. 3.1. b.

(24)

3.4.2 Säkringsinstrument

Säkringsinstrument är det instrument som säkrar risken som den säkrade posten utsätts för.

Vanligtvis är säkringsinstrumentet ett derivat (Ramirez 2015, s. 24). Vad som får och inte får definieras som ett säkringsinstrument står väl uttryckt både i K3 och IFRS 9. Båda anger att ett finansiellt instrument måste ha en extern motpart för att få klassificeras som ett säkringsinstrument (K3 kap. 12 p. 51; IFRS 9 kap. 6 p. 2.3). Detta innebär att det inte går att ha ett säkringsinstrument mellan två företag som befinner sig i samma koncern vid koncernredovisningen, då de båda ingår i en och samma rapporterande enhet. Det är däremot möjligt för det enskilda företaget att ha det i sina rapporter (Brogberg & Eriksson 2014, s.

214). Ett derivat kan även igenkännas som ett säkringsinstrument om man bortser från vissa optioner (K3 kap. 12 p. 52; IFRS 9 kap. 6 p. 2.1). Det är möjligt att använda sig av en finansiell tillgång eller skuld som inte är ett derivat som säkringsinstrument vid säkring av en valutarisk (IFRS 9 kap. 6 p. 2.2).

3.4.3 Finansiellt instrument

Finansiella instrument är ett avtal som skapar en finansiell tillgång hos en part och en finansiell skuld eller eget kapital hos den andra parten. Det är ett samlingsnamn över många olika monetära poster som exempelvis kundfordringar, kassa, bank och banklån (Drefeldt &

Törning 2013, s. 212). Definitionen av ett finansiellt instrument är densamma i K3 kap. 11 p.

4 som i IAS 32 p. 11.

3.4.4 Derivatinstrument

Ett derivat definieras nästintill identiskt i K3 som i IFRS 9. Definitionen från IFRS 9 Bilaga A finns nedan:

Ett finansiellt instrument eller annat avtal som faller inom denna standards tillämpningsområde med samtliga tre nedanstående egenskaper:

a. Dess värde ändras till följd av ändringen i en angiven ränta, priset på ett finansiellt instrument, ett råvarupris, en valutakurs, ett pris- eller ränteindex, ett kreditbetyg eller kreditindex eller en annan variabel, förutsatt att variabeln när det gäller en icke-finansiell variabel inte är specifik för en avtalspart (kallas ibland för

“underliggande”).

b. Det krävs ingen inledande nettoinvestering eller en inledande nettoinvestering som är mindre än vad som skulle krävas för andra typer av avtal som skulle väntas reagera på ett liknande sätt på förändringar i marknadsfaktorer.

c. De regleras vid en framtida tidpunkt.

Ett derivatinstrument är därmed en form av kontrakt mellan två parter och det kännetecknas av att värdet kopplas till en underliggande tillgång. Instrumentet är kopplat till en speciell händelse eller förutsättning vid en specifik tidpunkt och har därmed inget eget värde i sig (Broberg & Eriksson 2014, s. 194). Exempel på derivatinstrument är valutaterminer, ränteswappar och aktieoptioner (Drefeldt & Törning 2013, s. 221).

Ett terminskontrakt är ett kontrakt mellan två parter där man kommit överens om överlåtelse av en vara, vid en förutbestämd tidpunkt i framtiden och till ett visst pris som bestäms vid

(25)

tecknandet av avtalet. Ett terminskontrakt skapar en skyldighet för båda parter att fullgöra sina åtaganden enligt avtal (Marton, Lundqvist & Pettersson 2016, s. 467). En valutatermin är därmed ofta ett kontrakt mellan ett företag och en bank där företaget säljer alternativt köper valuta (Wramsby & Österlund 2008, ss. 207-208). En ränteswap däremot möjliggör att företag kan byta från fast till rörlig ränta eller vise versa. Det är därmed ett avtal mellan två parter att under en bestämd tid byta kassaflöden vars storlek är lika med räntan (Marton, Lundqvist &

Pettersson 2018, s. 137).

Optioner kan delas upp i två olika typer av optioner - köpoptioner och säljoptioner. En köpoption innebär att ägaren till optionen har rätt att köpa aktierna. Om ägaren till en köpoption vill köpa aktierna så måste säljaren sälja till ett förutbestämt pris. En säljoption däremot innebär att ägaren till optionen har rätt att sälja aktierna och om ägaren vill sälja måste den som utfärdat säljoptionen köpa aktierna. Därmed är det endast en av parterna som kan kräva att kontraktet slutförs (Drefeldt & Törning 2013, ss. 222-223).

3.5 Säkringsredovisning enligt IFRS 9

I avsnitt 3.4 framgår det att säkringsredovising är frivilligt och det finns både för- och nackdelar med att tillämpa det för ett företag. Fördelen är att volatilitet i resultatet inte blir lika frekvent som det hade blivit om man inte tillämpar säkringsredovisning. Nackdelen är att tillämpningen är komplex och kostsam för företaget (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s.

132).

För att få tillämpa IFRS 9 vid säkringsredovisning finns det tre villkor som måste vara uppfyllda:

1. Säkringsförhållandet består endast av möjliga säkringsinstrument och möjliga säkrade poster.

2. I början av säkringsförhållandet finns det en formell identifiering och dokumentation med avseende på säkringsförhållandet samt företagets mål för riskhantering och riskhanteringsstrategi avseende säkringen. Denna dokumentation ska omfatta identifiering av säkringsinstrumentet, den säkrade posten, karaktären hos den risk som säkras samt hur företaget kommer att bedöma huruvida ett säkringsförhållande uppfyller säkringens effektivitetskrav (inklusive dess analys av källorna till säkringsineffektivitet och hur det fastställer säkringskvoten).

3. Säkringsförhållandet uppfyller samtliga följande effektivitetskrav för säkringar:

a. Det föreligger ett ekonomiskt samband mellan den säkrade posten och säkringsinstrumentet (se punkterna B6.4.4–B6.4.6),

b. effekten av kreditrisken dominerar inte de förändringar som följer av det ekonomiska sambandet (se punkterna B6.4.7–B6.4.8), och

c. säkringskvoten för säkringsförhållandet är densamma som den som följer av den kvantitet av den säkrade posten som företaget faktiskt säkrar och den kvantitet av säkringsinstrumentet som företaget faktiskt använder för att säkra mängden säkrade poster. Denna identifiering ska emellertid inte återspegla en obalans mellan viktningen av en säkrad post och säkringsinstrumentet som skulle skapa säkringsineffektivitet (oavsett om den redovisas eller inte) som skulle kunna leda till ett utfall i

(26)

redovisningen som skulle vara oförenligt med säkringsredovisningens syfte (se punkterna B6.4.9–B6.4.11).

(IFRS 9 kap. 6 p. 4.1) När man ska redovisa enligt IFRS 9 finns det tre modeller och dessa är: 1. Säkring av verkligt värde, 2. Kassaflödessäkring och 3. Säkring av nettoinvesteringar (IFRS 9 kap. 6 p. 5.2)

3.5.1 Säkring av verkligt värde

Syftet med denna metod är att man vill reducera exponeringen för omväxlingar i verkligt värde på en tillgång eller skuld som redovisas i balansräkningen. Tillgången eller skulden ska då anknyta till en viss risk som kan påverka resultatet. Syftet blir därför att ersätta dessa omväxlingar genom att värdera säkringen till verkligt värde på den säkrade posten samt för säkringsinstrumentet (Ramirez 2015, s. 24).

Figur 3.1 Visar hur förändringarna påverkar resultatet vid säkring till verkligt värde När man använder säkring av verkligt värde ska man vid balansdagen redovisa vinsten eller förlusten i nettoresultatet för säkringsinstrumentet. Detta resulterar i att en tillgång eller skuld kommer att redovisas i balansräkningen. Den vinst eller förlust som uppstår av säkringsposten ska justeras och redovisas i nettoresultatet (Doupnik, Finn, Gotti & Perera 2019, s. 231).

3.5.2 Kassaflödessäkring

Kassaflödessäkring är en säkring av det kassaflöde som är kopplad till en viss risk av en tillgång eller skuld, som kan påverka redovisat resultat (Ramirez 2015, s. 27). Syftet är att man vill förflytta vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet till en period där man kan förvänta sig ett bättre kassaflöde. Till exempel används den vid förändringar i valutakurser då kassaflödet påverkas av hur stort det blir från en transaktion. Förändringar som sker i kassaflödet redovisas i nettoresultatet. Kassaflödessäkring används för redovisade tillgångar

Säkringsredovisning: En komparativ studie av IFRS 9 & K3