Frågan om invandrares överrepresentation och dess orsaker låg egentligen utanför vårt projekt och diskussionen om likheten inför lagen. Detsamma gällde frågan om anmälningsbenägenheten kan skilja sig mellan de båda befolkningskategorierna svenskar/ invand- rare – i stället handlar analysen om eventuell negativ särbehandling av invandrare efter anmälan. Ändå finns det skäl att kort behandla tänkbara orsaker till överrepresentationen i det första ledet. Även om det förmodligen förhåller sig så att invandrare som grupp begår fler brott, proportionellt sett, än gruppen ”svenskar i allmänhet”, och att det även är sannolikt att de begår vissa brott i högre ut- sträckning än svenskar med samma socioekonomiska bakgrund, kan det emellertid också vara så att invandrare som begår dessa brott bara upptäcks och/eller anmäls oftare.
Många brott upptäcks aldrig, andra brott blir aldrig anmälda och i många av de anmälda fallen har man ingen aning om vem föröva- ren är. Huruvida en person blir föremål för brottsmisstanke eller inte, betingas i hög grad av upptäcktsrisken. Eftersom invandrare i gemen utsätts för mer misstänksamhet än svensken i gemen – en kvarleva från den xenofobi som präglat de flesta bondesamhällen i Europa – är det en större risk för en invandrare att åka fast om man begår ett brott. Det är också lättare att bli oskyldigt misstänkt. Till fördomar mot utlänningar hör regelmässigt att de är mer brottsbe- nägna än den egna befolkningen och ofta förknippas en viss främ- mande folkgrupp också med en viss typ av brottslighet.
Fördomar om utlänningar som brottslingar (av ”naturen” eller av det skälet att de övergivit sitt hemland) förekommer inte bara hos allmänheten utan även hos polisen. Fördomarna kombineras med erfarenheten av invandrare som brottslingar och förstärks särskilt i de fall där erfarenheten bekräftar specifika fördomar, exempelvis om att viss folkgrupp begår viss typ av brott. Detta leder i sin tur till en typ av professionell misstänksamhet mot personer från viss folk- grupp. Eftersom misstanken i en hel del fall varit befogad, dvs. lett till ingripande, åtal och dom, lever ”fördomen” vidare som en spa- ningsstrategi. Detta betyder inte bara att man, när ett visst brott med okänd förövare skett, letar i viss riktning och gärna ger prio- ritet åt spår som följer den tidigare ”fördomsfulla” erfarenheten. Det betyder också att personer från viss folkgrupp – särskilt yngre män ur denna grupp – betraktas med kollektiv misstro, dvs. som potentiella förövare av viss brottslighet.
Denna fördomsfullhet kan möjligen försvaras eftersom brott är brott och ska beivras. Så länge polisen har begränsade resurser och måste göra prioriteringar blir det, åtminstone när det gäller lindrig och medelgrov brottslighet, i praktiken ofta frågan om att försöka vara så effektiv som möjligt. I det läget kan det resursmässigt – men inte rättspolitiskt – vara försvarligt att i första hand söka spåra och klara upp brott som begåtts av invandrare. Oddsen att uppdaga och klara upp brottet är helt enkelt mycket bättre om förövaren är en person med utländsk bakgrund. Redan det förhållande att invand- rarna är överrepresenterade i brottstatistiken ökar sannolikheten för en ”träff”, både när det gäller gruppen som helhet och när det gäller att finna rätt på återfallsförbrytare. Sannolikheten ökar dess- utom med graden av bristande integrering i det svenska samhället. Sedan har – som vi ska återkomma till nedan – invandrare svårare att försvara sig. Invandrare är alltså med andra ord en mer intres- sant utredningspopulation än den svenska befolkningen sedd som helhet.
Detta betyder, mer konkret, att särskilt ärenden som tillkommer genom polisingripanden har en betydande obalans när det gäller etnicitet. Det är lättare att motivera misstanke och därmed ingri- pande (samt eventuella tvångsmedel) mot personer med invandrar- bakgrund. Att det förhåller sig på det här sättet även i Sverige – mer eller mindre tydligt – omvittnas bl.a. i flera av de examensarbeten, som ingår i denna studie och som utförts av verksamma poliser (som fortbildat sig genom att ta jur.kand-examen). Det handlar, enligt dessa poliser, inte om någon medveten diskriminering eller
ens om någon medveten prioritering, utan om att erfarenhet skapar självgående slutsatser. Denna tendens, att vara mer misstänksam och därmed mer ingripandebenägen mot invandrare, gäller särskilt invandrarkillar och vissa typer av brottslighet som utförs i gäng (rån, stöld, smuggling, narkotikabrott etc.). Tendensen stärks av att dessa i tur ofta tar till sig en de kriminellas kultur, gangsteride- alen, och ”utmanar” polisen genom att stoltsera med lyxiga status- symboler (flotta bilar, guldkedjor, märkeskläder etc.) och genom att inta en obstinat attityd om de utsätts för polisens uppmärksam- het. Det kan dock inte kategoriskt sägas att den uppmärksamhet som polisen ägnar åt förortsgäng med invandrarungdomar är otve- tydigt större än den uppmärksamhet som riktas mot motsvarande ”svenska” grupper – det kan dock antas att sökarljuset riktar sig mot en bredare krets när det gäller invandrarna.
Även när det gäller brott som kommer till polisen genom anmä- lan från brottsoffer finns det sannolikt en viss överrepresentation för brott begångna av invandrare, dvs. att motsvarande brott be- gångna av svenskar inte blir anmälda i lika hög utsträckning. Anmälningsbenägenheten skulle alltså vara högre om förövaren är en invandrare än om han är svensk, åtminstone om offret är en svensk (eller tillhör en annan invandrargrupp än förövaren). Det finns också en motsatt tendens, nämligen att man försöker undvika att anmäla förövare från samma folkgrupp som en själv, dels därför att man möjligen kan lösa den uppkomna konflikten själva, familjer emellan, dels därför att man drar sig för att försämra ryktet för den egna gruppen. Denna mottendens torde dock inte vara tillräckligt stark för att uppväga den högre anmälningsbenägenheten hos majo- riteten av befolkningen.
Det är framför allt när det gäller lindrigare brott som en polis- anmälan är en produkt av överväganden för och emot. När det gäller okända förövare av brott med ekonomiska konsekvenser (ex- empelvis en bilstöld, ett bilinbrott eller fickstöld) utgör polisan- mälan ofta en förutsättning för försäkringsersättning och kommer då också att göras i de flesta fall. Men den som drabbas av en ringa misshandel, ett olaga hot, ett snatteri, en mindre förskingring, ett källarinbrott etc. väger besvär, risker och obehag mot behovet av upprättelse och kommer i många fall fram till att det inte är mödan värt att göra en anmälan. Saken får bero, kan göras upp i godo eller lösas på annat sätt (t.ex. genom avskedande om det gäller en an- ställd) och det är vid dessa överväganden som förövarens person kan vara av betydelse.
Hur omfattande tendensen till ökad anmälningsbenägenhet gentemot personer med utländskt ursprung kan vara, är det svårt att ha en bestämd uppfattning om. Det finns dock goda skäl att anta att en högre anmälningsbenägenhet mot invandrare har en inte obetydlig inverkan på dessas överrepresentation i anmälningsstati- stiken och att denna tendens torde vara starkare ju mer fördomar som finns mot invandrargruppen i fråga.