Av utrymmesskäl finns det bara möjlighet att mycket strategiskt gå in på de teorietiska tankar och utgångspunkter som ligger till grund för analysen av domarna. Mer ingående teoretiska diskussioner lämnas därför där hän i detta sammanhang. Nämnas bör dock att de teoretiska tankar, och den tidigare forskningen, som tas upp nedan har varit verktyg i analysen av domarna och har bidragit både till idéerna till analyskategorier och till tolkningen av dessa.
Diskriminering, andrafiering och rasifiering
I SOU 2005:56, Det blågula glashuset, definieras strukturell diskri- minering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet som:
… regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för et- niska och religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjlig- heter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt. (s 75)
I SOU:n lyfts fram att det inte anses fruktbart att bortse ifrån, och försöka särskilja, forskning som undersöker individdiskriminering då de menar att individuella handlingar inte går att utesluta från strukturell diskriminering. Detta kan jämföras med Essed (2005) som i sin diskussion kring vardagsrasism menar att det intressanta inte är om individer är rasistiska eller inte, utan ”… hur och när vanliga situationer blir rasistiska situationer” (s 89). Detta tanke- sätt kan överföras till de domar jag har analyserat. Det intressanta är inte om individerna som ligger bakom dessa domar är rasistiska eller inte, det intressanta är om, och i så fall hur och när kan dom- stolshandlingar bli rasistiska? Men vad innebär det då att något är ”rasistiskt”? Essed (s 80) urskiljer tre huvudprocesser som rasis- men verkar genom i vardagen. Dessa är ”… marginalisering av ras- mässiga och etniska grupper, problematisering av gruppernas (till- skrivna) egenskaper och kultur, samt repression av (potentiellt) motstånd”. Jag kommer därför att analysera om det i domarna fö- rekommer marginalisering av rasmässiga och etniska grupper. Nå- got som skulle kunna tolkas som det är om någon grupp på ett ne- gativt sätt utpekas som annorlunda än övriga i samhället (eller ”vi”) exempelvis genom nedvärderande hänvisningar till ”deras” kultur. Jag kommer även att leta efter om det förekommer problematise-
ringar av tillskrivna egenskaper så som hänvisningar till att inklu- dera viss brottlighet i definitionen av att vara ”zigenare” som en polis i Granérs (2004, s 237) undersökning gör.3 Repression av po- tentiellt motstånd upplever jag som en svårare aspekt att analysera, om än minst lika intressant i detta sammanhang. Man kan tänka sig att potentiellt motstånd från en åtalad i en domstolskontext skulle kunna resultera i att rätten kräver lägre beviskrav än för en annan person. För att kunna uttala sig om detta anser jag att det krävs en annan typ av urval och syfte än vad jag har i min undersökning. För att studera en sådan fråga tror jag snarare att det krävs en analys av bevismässigt så lika fall som möjligt, där en person från en margi- naliserad grupp ger uttryck för motstånd mot rasism (vilket inte är lätt att definiera) vid rättegången för att se om detta påverkar dom- stolens analys av trovärdighet och bevis. Jag tror därför att den sista kategorin är nog så relevant för de processer som vardagsra- sism verkar genom men inte tillämpbar som analyskategori i just denna undersökning.
Centralt för detta kapitel är även frågan om andrafiering utifrån etnisk och/eller religiös grund. Andrafiering kan ske på många olika grunder och kan ses som ett samlingsbegrepp för att göra en grupp till ”den andra”. Kamali (2005) definierar strukturell och in- stitutionell diskriminering som liktydigt med andrafiering, vilket inte är helt oproblematiskt (exempelvis är definitionen i SOU 2005:56 mer avgränsad än den Kamali använder sig av). Jag kommer därför inte att använda hans definition som en definition på struk- turell och institutionell diskriminering utan enbart som ett led i att definiera andrafiering. Kamali definierar andrafiering på följande sätt:4
… majoritetssamhällets systematiska handlingar av underordning och stigmatiserande särskiljningar (otherization) av vissa etniska, religiösa eller invandrargrupper som kan kallas för andrafiering. (s 35, kursivt i original)
Jag kommer fortsättningsvis med andrafiering enbart avse skapan- det av ”de andra” utifrån etnisk eller religiös grund eller invand-
3 Om en ”zigenare” inte begick brott menade polisen att denne distanserat sig från den
”zigenska” kulturen och upphört att vara ”zigenare”.
4 Kamalis definition utesluter annan andrafiering (strukturell och institutionell diskrimi-
nering enligt Kamali) än den på grund av etnisk eller religiös tillhörighet eller invandring. Jag utgår ifrån att detta är ett förbiseende, och att andrafiering/diskriminering även kan ske utifrån exempelvis kön, men att Kamali i detta sammanhang inte haft för avsikt att definiera all strukturell och institutionell diskriminering, utan den avgränsade del som handlar om just etnisk, religiös och invandrarbakgrund.
rarskap. Om denna andrafiering också innebär underordning och stigmatisering blir en ytterligare fråga att besvara i analysen. Jag vill dock understryka att liksom vid genusteoretiska analyser är det oundgängligt att ha ett maktperspektiv närvarande vid analysen, men jag är inte av den åsikten att maktaspekter bör byggas in redan i definitionen av genus eller i detta fall andrafiering.
Begreppet andrafiering tyder på ett processperspektiv, att det är något som görs (jämför Molina nedan om rasifiering samt inom ge- nusteori uttrycket ”doing gender as doing difference” West & Fenstermaker 1995). Det som görs vid andrafiering är alltså skill- nad, skapandet av ”den andra”, men därigenom skapas även bilden av ett ”vi” (Mattsson 2005). Det är därför av vikt för min analys att inte enbart fokusera på hur ”de andra” beskrivs, utan även lyfta fram vilken betydelse det får för bilden av ”vi”, i detta sammanhang ”svenskar” eller kanske ”vita västerlänningar”. Vilka det är som de- finieras som ”vi” variera från olika sammanhang, och kan därför betraktas som en del i analysen. Vem som andrafieras och hur har på så sätt betydelse för avgränsningen av vilka ”vi” är. Det är även viktigt att se om det finns uttalade beskrivningar av ”svenskhet” eller detta ”vi”. På samma sätt som andrafiering kan ge viktig kun- skap om hur ”vi” anses vara, ger beskrivningar av detta föreställda ”vi” viktiga ledtrådar till hur ”de andra” betraktas. Mattsson, som diskuterar kritiska vithetsstudier, menar att begreppet vithet om- fattar
… en rad kulturella praktiker som ofta inte benämns som specifikt ”vita”, och som utgör en måttstock mot vilka andra kulturella prakti- ker mäts, bedöms och benämns (s. 141)
Detta kan kopplas till diskussioner som Peralta (2005) för kring vad hon (med hänvisning till Paul Ricoeur) kallar misstankens her- meneutik och att genom denna strategi synliggöra det latenta bakom ett uttalande. Som exempel tar hon ett uttalande från ett tidigare kulturråd i Göteborg. Detta angav som förklaring till att det var högre genomsnittsbetyg i vissa förorter att det i dessa för- orter fanns ”homogena klasser där de flesta elever är svenskar, med föräldrar med liknande bakgrund. Där stimulerar eleverna var- andra.” (s 193). Det latenta budskapet bakom denna formulering är enligt Peralta ”… att det är understimulerande, det vill säga för- dummande, att vara olik. Den sociala heterogeniteten är inte bra, alltså.” (s. 193). Även i min analys av domar är det viktigt att jag strävar efter att se latenta budskap.
Min analys ligger mer i linje av att undersöka om andrafiering fö- rekommer i domen än om strukturell diskriminering, så som den definieras i SOU 2005:56, förekommer. Det är svårt, närmast omöjligt, att i detta material avgöra om en påvisad andrafiering verkligen orsakat ”hinder” (kriterium enligt definition i SOU 2005:56) enligt min mening. Man kan alltså invända att förelig- gande undersökning, utifrån denna definition, inte studerar struk- turell diskriminering. Jag menar dock att andrafiering är en så vik- tig grund till att vissa grupper särbehandlas negativt att bara påvi- sandet av förekomsten av det är viktigt nog, oavsett om det sedan kan sammankopplas med (strukturell) diskriminering eller inte. Dessutom har jag för avsikt att avslutningsvis föra en diskussion kring om eventuell andrafiering i domarna kan utgöra strukturell, institutionell eller annan diskriminering.
Ett annat viktigt begrepp i sammanhanget är rasifiering. En defi- nition av begreppet rasifiering som Molina (2005) tar upp är föl- jande:
… processer som strukturerar sociala relationer mellan människor ut- ifrån kulturella och biologiska attribut på så sätt att de definierar och konstruerar olika sociala kollektiv som “ras”kollektiv (Carter, Green & Harper, citerade i Molina s 97, min översättning).
Molina framhåller, som nämnts tidigare, att begreppet rasifiering indikerar ett handlande, en process. Det är något som görs. Hon menar att det finns två nära relaterade förståelser av rasifiering. Dels en samhällskonstituerande process, dels en process där männi- skor rasifieras. I det första fallet avses att samhället delas upp i skikt utifrån föreställningar om rasmässiga skillnader. I min under- sökning är det främst aktuellt att analysera materialet utifrån rasifi- ering i den senare betydelsen, alltså om beskrivningar av individer eller grupper i domarna innebär rasifiering.
Boréus (kommande) diskuterar vad hon kallar diskursiv diskri- minering, som hon definierar som ”orättfärdig negativ behandling av människor, kopplad till deras (tillskrivna) grupptillhörighet” (s 5, kursivt i original). I sin egen forskning har Boréus funnit att det finns vissa talhandlingar5 som återkommer vid diskursiv diskrimi- nering, bland annat att benämna eller referera till, eller att avstå att referera till, fenomen eller människor. Även att beskriva människor är återkommande. För min analys är särskilt benämningar viktigt. Boréus menar att ett tecken på att en benämning är fast rotad är att
den är ett substantiv ”invandrare” eller ett adjektiv som används som ett substantiv ”en döv”. ”(v)arje gång dessa kategorinamn an- vänds om en grupp man inte själv anser sig tillhöra, påpekas att de som sorteras in i kategorin avviker från ‘oss’ på bestämda sätt: ge- nom det som gör en till en invandrare eller döv” (s 9). Jag har där- för letat efter sådana kategoriseringar i materialet.
Boréus urskiljer fyra former av diskursiv diskriminering: exklu- dering, nedvärdering, objektifiering och förslag som pekar mot icke-språklig negativ särbehandling. Mitt analyssätt har tydliga be- röringspunkter med Boréus tankegångar kring diskursiv diskrimi- nering.6 Genom ett citat från en journalist exemplifierar Boréus hur nedvärdering kan ta sig uttryck genom diskursiv diskriminering
När jag som enskild journalist skriver om en ung invandrarkille som är på väg in i tung kriminalitet för att han känner sig utestängd av sam- hället så berättar jag något som är sant, men om många av mina kolle- ger skriver liknande artiklar och om denna typ av artiklar är den enda vi skriver om unga invandrare, så producerar vi tillsammans en lögn. (s 16)
Boréus menar att ett annat sätt att uttrycka det är att de producerar en negativ stereotyp vilket är en form av nedvärdering. Det är ut- ifrån detta resonemang intressant att analysera hur beskrivningar av en och samma grupp framställs. Alltså ifall de beskrivningar som förekommer varierar eller om det är liknande beskrivningar som ges i olika sammanhang. Om beskrivningarna är likartade och ne- gativa kan man resonera kring om detta kan tolkas som att det fö- rekommer inslag av nedvärdering, och detta alltså oavsett om det i vart och ett av fallen skulle vara en rimlig beskrivning eller inte. Detta förutsätter förstås att det inte finns några andra bilder att ta till för beskrivningarna i domarna, något som får bli en diskus- sionsfråga utifrån det aktuella materialet.7
6 Det är givetvis tänkbart att analyser domarna utifrån syftet att se om det förekommer mer
konkret diskriminering, i form av att lika fall ger olika utfall, men det är inte den analysen jag har för avsikt att gör. Har man det syftet bör urvalet vara ett annat än mitt, eftersom detta material inte valts ut för att hitta ”lika fall”.
7 I det exempel Boréus ger är det ju helt givet att de finns andra möjliga beskrivningar av
Domar som eliters diskursiva praktik
van Dijk (2005) menar att eliters diskurser är en viktig del i att det förekommer rasism i ett samhälle.
Om dessa diskurser [elitdiskurser] skulle vara konsekvent icke- rasistiska eller antirasistiska är det mycket osannolikt att rasismen i samhället skulle vara så utbredd som den är, med tanke på att eli- terna i många avseenden fungerar som samhällets moraliska väktare och uppställer normer för goda eller dåliga praktiker.” (s. 113)
Vad som är ”eliter” enligt van Dijk framgår inte tydligt. Grupper som nämns är dock ”politiker, journalister, forskare, domare och chefer” (s. 114). Jag menar därmed att domarna kan betraktas som texter producerade av ”eliten” och att de på så sätt kan ses som en del av ”elitdiskurserna” i samhället. van Dijk definierar ”institutio- nell rasism” som ”eliternas organiserade diskursiva praktiker” (s 114). Jag känner mig tveksam till om jag håller med om att detta verkligen skulle innefatta allt som bör inrymmas i ”institutionell rasism”, exempelvis utesluts handlingar som att polisen skulle ingripa på lösare grunder mot etniska minoriteter pga föreställ- ningar kring dessa grupper från institutionell rasism i och med denna avgränsning. Ytterligare problem med definitionen är att det framstår som orimligt att eliters diskursiva praktik alltid skulle vara rasistisk. Jag menar dock att eliternas rasistiska diskursiva praktiker är en del av den institutionella (och strukturella) rasismen. van Dijk tar som exempel på diskursiva praktiker byråkratiska texter, läro- böcker, parlamentsdebatter och nyhetsrapportering i pressen. Möj- ligen innefattas de skiftliga domar jag analyserar i van Dijks byrå- kratiska texter, i vart fall betraktar jag dem som en del av eliters diskursiva praktik.
Diskurser8 kan anses vara både producerande och reproduce- rande (Winther Jörgensen & Phillips 2000) och det är på så sätt jag avser att betrakta dem. Domar är dock en form av texter som i all- mänhet inte läses av fler än de inblandade och sällan sprids till all- mänheten. Därför menar jag att de främst bör analyseras utifrån tankar kring vad det är som reproduceras. Jag kommer att betrakta domarna som ett sätt att upptäcka om förutsättningar för struktu- rell diskriminering föreligger genom att rasistiska eller andrafie- rande föreställningar som (kan) förekomma (hos ledamöterna i
8 Med diskurser avses här ”sociala mönster av betydelsefixeringar som står i instabila för-
hållanden till varandra” (Winther Jörgensen & Phillips 2000, s 136). En diskurs är alltså inte fixerad och färdig utan skapas och förändra i en ständigt pågående process. Uttalanden i domar kan dock ses som tillfälliga fixeringar av betydelse.
tingsrätterna) reproduceras i dessa texter. I vad mån dessa de facto även producerar rasistiska diskurser i den meningen att de bidrar till att dessa föreställningar ”sprids” låter jag däremot vara osagt i detta sammanhang. Jag vill även framhålla att även i detta samman- hang, som tidigare vid frågan om vardagsrasism, anser jag inte att det är intressant för syftet att försöka koppla ihop eventuella rasis- tiska diskurser i domarna med frågan om individerna som skrivit domarna är rasistiska individer. Att jag inte analyserar/diskuterar om det är rasistiska individer som ligger bakom uttalandena skall dock inte uppfattas som en form av distansering från att de som skrivit domen inte är ansvariga för de talhandlingar de givit uttryck för. Snarare ses de, om de förekommer, som uttryck för en diskur- siv praktik inom domstolsväsendet.