Utan tvivel fanns det i hela öriket intakta ekosystem från kus-terna till vulkanernas toppar, då människan ankrade vid Hawaii-öarnas stränder. Många ekosystem har sedan dess omvandlats eller fullständigt kollapsat på grund av människans rovdrift på naturen och införandet av en mängd arter av växter, däggdjur, fåglar, insekter, blötdjur och fiskar. Dessutom är öars ekosystem ofta små och känsliga för störning.
Situationen med invasiva arter är minst sagt alarmerande i hela Stillahavsregionen (Sherley 2000). Här är definitionen av en invasiv växt att den är exotisk, införd av människan, etablerad, ökar i utbredning och tränger in i restaurerad eller naturlig vege-tation där den har en negativ ekologisk effekt.
Till de betydelsefulla invasiva däggdjuren i Hawaii räknas get, gris, hund, kanin, katt, nötboskap, brunråtta, stillahavsråtta, svartråtta och javanesisk mungo (Sherley 2000). Invasiva växter i Hawaii klassas i kategorierna allvarliga, måttliga och potentiella hot, och i varje kategori listas 23, 76 respektive 41 arter (listan är dock 16 år gammal). Här får det endast bli ett litet urval av dessa nya invandrare men det finns mera att läsa på webbplatsen för Hawaii Invasive Species Council (dlnr.hawaii.gov/hisc).
Ardisia Ardisia crenata (Myrsinaceae) är en liten buske, ofta inte högre än en meter, odlad och omtyckt som prydnadsväxt i Sverige, inte minst till jul (figur 10A). Ardisia karaktäriseras av sågade blad, vita blommor och röda stenfrukter. Den härstam-mar från Asien och fanns i odling i Hawaii 1930. Troligen har den inte varit ett problem tidigare och blev inte listad av Sherley (2000). Växten blommar flitigt, sätter ymnigt med frukt och
”Blomställningen är full av en löddrande, något trögflytande och doftande vätska som polynesierna har använt som schampo”
Swenson m.fl.: Hawaii
95
bildar en mycket tät undervegetation som skuggar ut småplantor av inhemska arter. Ardisia är invasiv och har blivit ett problem på Oahu där vi själva noterade rikliga bestånd i skogarna ovanför Honolulu.
Bocconia frutescens (Papaveraceae) är en svagt förgrenad buske, upp till sex meter hög, med köttaktig stam och med flikiga blad som påminner om gigantiska eklöv (figur 10B). Blomställningen är yvig och sätter enorma mängder kapslar, var och en med ett svart frö, som vid basen omges av en röd arillus. Fröna äts och sprids av introducerade fåglar (Starr m.fl. 2003). Arten kom-mer ursprungligen från Akom-merika och infördes till Maui som prydnadsväxt där den samlades första gången 1920 (Wagner m.fl. 1990). Här, och även på Big Island, är den särskilt besvärlig mellan 500 och 1200 meter över havet i torra till friska marker som man försöker restaurera till skog. Arten är ytterst svår att bekämpa, då hela rotsystemet måste dras upp ur jorden för att växten inte ska skjuta nya skott.
Clidemia hirta (Melastomataceae) tillhör en pantropisk växt-familj som inte lyckats kolonisera Hawaii utan människans hjälp (Bohm 2004). Släktet Clidemia omfattar kanske 120 tropiska arter från Sydamerika och C. hirta observerades för första gången på Oahu 1941. Blommorna är vita, 15–20 mm breda och utveck-las till en centimeterstor, blåsvart, styvhårig frukt (figur 10C).
Denna innehåller många frön, som är mindre än en millimeter.
Man är orolig för att fotvandrare ska sprida dessa små frön från plats till plats. Därför ombeds man att noggrant rengöra sin utrustning innan man förflyttar sig från en lokal till en annan, en klausul inskriven i insamlingstillståndet som man skriver under.
Skulle man orsaka spridning av en invasiv art är man skyldig att utrota introduktionen med medel som myndigheten specifice-rar. Man kan fråga sig hur verksam åtgärden är, eftersom C. hirta numera är mycket talrik och spridd på alla större öar som hyser friska till fuktiga skogar. Vi kunde notera den på alla lokaler som vi besökte utom i Auwahi på Maui (figur 9).
Atlantpors Morella faya (Myricaceae) är vintergrön och kom-mer ursprungligen från Madeira och andra öar i Makaronesien, där den trivs i fuktiga lagerskogar (figur 10D). Atlantpors bildar upp till tio meter höga träd och har omvänt lansettlika blad med en doft som påminner om sin släkting, vår svenska pors Myrica gale. Frukterna är runda, köttiga, mörkt röda till svarta och liknar mullbär. Portugiser introducerade arten till Hawaii på 1880-talet med syftet att göra vin av frukterna (Bohm 2004). På 1920-talet spreds den till andra öar genom att då planteras i vad som skulle bli skogsreservat. Från nationalparken Volcanoes på Big Island kommer ett skräckexempel. Här fanns år 1961 ett känt träd, som fick föröka sig och 1985 var den spridd över 12 200 hektar (Bohm
figur 9. Inspektion av Vigges skor, om de är rengjorda från frön, särskilt Clidemia hirta (Melastomataceae), innan han får gå ut ur bilen och in i ett restaurerat område, Auwahi på Maui.
foto: Ulf Swenson.
Inspection of shoes, making sure no soil or seed, especially of Cli-demia hirta (Melastomataceae), enters the restored mesic forest at Auwahi, Maui.
A B
C D E
F G H
Swenson m.fl.: Hawaii
97
2004). Arten bedöms omöjlig att utrota på Maui och Big Island, men är möjligen under kontroll på Kauai och Oahu, där mark-ägare uppmanas att bekämpa arten när den upptäcks (Motooka m.fl. 2003).
Atlantpors är så framgångsrik tack vare att den lever i symbios med en aktinomycet (Frankia) som fixerar luftens kväve. Höga halter av kväve i jordarna missgynnar inhemska växter men gyn-nar exotiska arter. Utöver denna fördel har atlantisk pors dess-utom en snabb tillväxt, hög fruktsättning, den sprids av införda fåglar och grisar och fröna har hög grobarhet (Bohm 2004).
Smultronguava Psidium cattleianum (Myrtaceae, figur 10E) och guava P. guajava, är två myrtenväxter som härstammar från Sydamerika. Båda infördes till Hawaii i början av 1800-talet som prydnadsträd och för sina välsmakande frukter, som äts färska eller görs till gelé, sylt, juice eller glass (Wagner m.fl. 1999).
Dessutom är frukterna attraktiva för och sprids av införda fåglar och grisar. Båda arterna, men särskilt smultronguavan, har blivit mycket svårt invasiva arter. Smultronguava bildar mycket täta kloner där inget annat växer, bland annat eftersom arten har allelopatiska egenskaper (producerar ämnen som hindrar andra växter från att etablera sig i dess närhet). Hugger man ner ett bestånd kan stammarna slå rot om de har kontakt med marken (Stephen Reeve, pers. komm., Maui). Röjning och eldning på branta sluttningar med tät vegetation i ett varmt klimat, utan möjlighet till släcknings arbete om brand uppstår, är inget alter-nativ.
Dessutom har smultronguavan gett fristad till två införda fruktflugor som orsakar jordbruket miljontals dollar per år i för-lorad inkomst (fs.fed.us/psw/topics/invasives/strawberryguava/).
Efter femton års forskning har man föreslagit att en sköldlus från Brasilien, Tectococcus ovatus, kan användas som biologisk bekämpning. Sköldlusen dödar inte växten utan orsakar galler som försämrar växtens allmäntillstånd så att fruktsättningen upphör. Vad man vet är sköldlusen artspecifik och angriper inte
figur 10. Invasiva arter på Hawaii. A. Ardisia crenata (Myrsinaceae).
B. Bocconia frutescens (Papaveraceae). C. Clidemia hirta (Melastoma-taceae). D. Atlantisk pors Morella faya (Myricaceae). E. Smultronguava Psidium cattleianum (Myrtaceae). F. Kanonviska Hedychium gardnerianum (Zingiberaceae). G. Desmodium sp. (Fabaceae). H. Chris Havran nedlusad av Desmodium-frukter.
foto: Ulf Swenson (A, C–F, H), Forest och Kim Starr (B, G).
Invasive plants in the Hawaii Islands. A. Ardisia crenata (Myrsinaceae).
B. Bocconia frutescens (Papaveraceae). C. Clidemia hirta (Melastomataceae).
D. Morella faya (Myricaceae). E. Psidium cattleianum (Myrtaceae).
F. Hedychium gardnerianum (Zingiberaceae). G. Desmodium sp. (Fabaceae).
H. Chris Havran contaminated by Desmodium fruits after a climb in the Koolau Mountains.
andra myrtenväxter. Försök har inletts men utgången är i skri-vande stund oklar.
Kanonviska Hedychium gardnerianum (Zingiberaceae) är en attraktiv, kraftig ört med citrongula blommor och långt utskju-tande röda ståndarsträngar (figur 10F). Kanonviskan har sitt ursprung i Himalaya och tillhör ingefärsväxterna, som inte heller lyckats kolonisera Hawaiiöarna på naturlig väg. Örten infördes till Hawaii som trädgårdsväxt på 1940-talet och har sedan dess expanderat från kusten upp till 1700 m ö. h. på Big Island, Kauai, Maui och Oahu. Eftersom växten är skuggtålig, har den expande-rat in i fuktiga skogar och bildar täta bestånd där inga inhemska växter överlever (Bohm 2004). Beroende på dessa egenskaper listas den som en allvarlig invasiv art (Sherley 2000).
figur 11. Expeditionsmedlem-mar forcerar ett tätt bestånd av Melinis minutiflora, ett exotiskt gräs från Afrika.
foto: Ulf Swenson (Koolau-bergen, Oahu).
The expedition hikes through high vegetation of the invasive African grass Melinis minutiflora.
Swenson m.fl.: Hawaii
99
Lusväpplingar Desmodium (Fabaceae) är ett släkte ärtväxter som omfattar knappt trehundra arter varav nio har införts och expanderat kraftigt på Hawaiiöarna (figur 10G). Arterna utgörs av örter eller små buskar och karaktäriseras av att baljan snörs av i delfrukter, var och en med ett frö, som bär hullingförsedda små utskott som fastnar i päls, fjädrar och kläder. Desmodium lista-des inte som invasiv av Sherley (2000), men vi noterade deras närvaro i alla tänkbara miljöer. För oss var den värsta situationen i Koolau-bergen på Oahu, där vi blev fullständigt täckta med frön (figur 10H). Blotta tanken på att man är skyldig att utrota en exotisk växt som man själv infört till en ny lokal fick oss att helt enkelt slänga vissa klädesplagg!
Melinis minutiflora (Poaceae) får här representera de 230 arter gräs som introducerats från alla jordens hörn till Hawaii. Många gräs infördes från början som foderväxter. Melinis minutiflora kommer ursprungligen från Afrika och samlades för första gången på Lanai år 1914 (Wagner m.fl. 1990). Arten är idag spridd på alla större öar utom Niihau och förekommer på torra till friska marker, särskilt på avskogade områden från 120 till 1200 meters höjd. Här breder gräset ut sig i manshöga snår som kan vara svåra att ta sig igenom eftersom man inte ser var man sätter fötterna (figur 11). Arten är ökänd för att vara invasiv samtidigt som den bidrar till att stabilisera mark som annars hade varit blottad för väder och vind (Bohm 2004).