Vilka historiska förändringar genomgår lärarutbildningen för döva elever? I avhandlingen besvaras frågeställningen bl.a. genom att översiktligt be- skriva några förutsättningar som kan ha haft betydelse vid den tid döv- lärarseminariet bildades. Ett sådant drag är den kyrkliga anknytning Linné (1996) m.fl. pekat på för folkskoleseminarierna. Dövlärarseminariet skilde sig inte från övriga seminarier, förutom att det inte fanns någon kyrklig ”mellaninstans” mellan Ecklesiastikdepartementet och seminariet i form av konsistoriets tillsynsroll. I undervisningen på dövlärarseminariet ingick att vara biträde vid nattvardsundervisningen och vid gudstjänsten,241 vilket jag
tolkar som ett intensivare kyrkligt inslag jämfört med de reguljära folk- skoleseminarierna.
En ”starkt föreskrivande metoduppfattning” är ett annat drag Linné (1996) pekar på hos ledande svenska seminariemän under 1800-talet. Min tolkning är att detta fick betydelse även inom dövlärarutbildningen, efter- som dövlärarstuderandes första lärarsocialisation ägt rum på folkskolesemi- narierna. Innehållet i den ”föreskrivande metoduppfattningen” fokuserade de döva elevernas tal- och språkutveckling. Metoder242 för att lära döva
elever tala blir betydelsefulla även under stora delar av 1900-talet.243 Som
visats blir kunskaper om tal och språk relaterade till undervisningsmetoder betydelsefulla och återfinns ofta som ämne, med olika aspekter, i examens- arbeten. Olika metoder för detta var ett starkt inslag i dövlärarutbild- ningen244. När det politiska beslutet kom år 1981 om teckenspråk och dövas
två språk, innebar detta bl.a. ett metodproblem i dövlärarutbildningen då ingen forskningsbaserad kunskap fanns inom detta område.245 Skolöver-
styrelsen gav 1991 ut en skrift för specialskolan titeln ”Dövas två språk.
Metodbok. Svenska för döva: läsa, skriva tala (min kursivering)”.
Dövlärarseminariet startade alltså i en tid av motsättningar mellan tal- och tecken”metoderna”.246 Kännedom om de olika metoderna i ett inter-
nationellt sammanhang var ett markant inslag i utbildningen. När det kom till konkret urval av arbetssätt och kommunikation prioriterades talet, utom för de svagaste eleverna. En förklaring till att talmetoden i olika varianter kom att dominera under hundra år kan vara att den tyska kulturkretsen länge var gällande i Sverige, dels allmänt, dels inom dövundervisningen. Konkreta exempel på detta är dövlärares studieresor till ”döfstumanstalter” i Tyskland på 1860-talet (Prawitz 1913). I dövlärarexamen på t.ex. 1940- talet ingick tysk originallitteratur.247
Ytterligare en förklaring och förstärkning av talets hegemoni kom under den period jag kallat Seminarieutbildningen reformeras (se s.77–), då ”Ve- tenskaper” blev betydelsefulla i dövlärarsocialisationen och i synnerhet vissa sådana som teknisk och medicinsk audiologi.
För att besvara frågeställningen om vilka historiska förändringar döv- lärarutbildningen genomgår har den bl.a. relaterats till olika sammanhang den ingått i. Linné (1996) skriver om 1800-talets folkskoleseminarier att deras
… isolering i förhållande till läroverken och det högre utbildningsvä- sendet bevarats seklet ut. Det framstår allt tydligare hur seminariet format ett fält för sig, avgränsat från universitet och läroverk ( s. 136).
Om detta kännetecknade folkskoleseminarierna gällde det i hög grad även för dövlärarseminariet. Detta styrks av att alla lästa texters innehåll hand- lar om detta avgränsade fält, dövundervisningen och dövlärarutbildningen. En historisk paradox är att när den kommunikativa rationaliteten växer i betydelse under lärarhögskoletiden börjar dövlärarutbildningen som strikt avgränsat fält att ”luckras upp”. Exempel på detta är att specialpedagog- utbildningen med inriktning mot dövhet eller hörselskada i Stockholm un- der 90-talet har stor del av utbildningen gemensam med övriga inriktningar. Som tidigare beskrivits finns vid Lärarhögskolan i Stockholm grundskol- lärarprogram som utbildar lärarstuderande med teckenspråks”färdighet” (döva, hörselskadade eller hörande) för arbete och anställning vid dövsko- lor. Vid Pedagogiska institutionen, Örebro universitet, går döva och hörsel- skadade lärarstuderande på den reguljära utbildningen med praktik på teckenspråkiga förskolor, skolor för döva och hörselskadade elever eller RGD/RGH. Ett annat exempel är det läroplanskontext dövlärarutbild- ningen ingått i, då läroplanerna för grundskolan numera gäller för döv- skolorna, liksom Lpf 94 för RGD/RGH.
En liknande diskussion om avgränsade fält har Bladini (1990), och drar slutsatsen att
Ett studium av speciallärarutbildningens historia visar att den offici- ella inställningen till frågor som rört denna fram till 70-talet närmast kan uttryckas som att ”detta är inte vårt bord”…Ett litet antal per- soner har …fått ett relativt stort inflytande [över speciallärar- utbildningen; min kommentar] vilket har blivit särskilt starkt genom verksamhetens isolering…Generellt sett har frågor om special- lärarutbildning förhalats eller ”bollats” mellan olika instanser (s. 340, 341).
Bladini (a.a.) pekar också på ett mönster hon lagt märke till hos statsmak- terna: först sedan de utrett och reformerat det ”normala” har de tagit itu
med de ”avvikandes” situation. Detta har t.ex. skett i form av en utrednings tilläggsuppdrag. Ett exempel är att skolplikt infördes för ”bildbara sinnes- slöa” först i och med 1944 års lag248 om undervisning och vård av dessa
elever. Pärsson (1997) finner samma mönster som Bladini i sin analys av dövas undervisning i dövskolor och i fortsättningsskolor, och menar att
Sammantaget skedde…en harmonisering i förhållande till utveck- lingen av hörandes undervisning, men med en tidsmässig eftersläp- ning (s. 251).
Grundskola för döva beslöts först femton år efter riksdagens principbeslut om enhetsskola för hörande elever (a.a.). När grundskolan inom special- skolan var genomförd och så småningom Riksgymnasiet för döva (RGD i Örebro) år 1971 (Ohlson 1995) hade även döva elevers utbildningssystem harmoniserats med de hörandes. På samma sätt skedde så småningom en utveckling av dövlärarutbildningen så att den under 1960-talet samordna- des med och år 1968 blev en del av Lärarhögskolans speciallärarutbildning. Under 1990-talet har dövlärarutbildningen harmoniserats med den regul- jära lärarutbildningen, vilket Lärarutbildningskommittén249 föreslår ska
permanentas.
Av betydelse för dövlärarutbildningen var alltså reformeringen av det obligatoriska skolsystemet för döva, vilket sammanfattas i figur 3:2.
1870-talet 1930-talet 1960-talet 1990-talet
1873 1990 ny specialpedagog- utbildning 1952 års reform 1940 Kungl.Maj:ts bestämmelser SFS 1993:100 SFS 1968:318 SFS 1889:27
Nya bestämmelser om dövlärarutbildningen
SFS 1889:27 SFS 1940:347 Lgr 69 Lgr 80 Lpo 94 1938 SFS 1965:478 1983
Nya bestämmelser och läroplaner inom dövundervisningen
Figur 3:2. Jämförande översikt av några viktiga årtal under 1870 till 1990-talen
för dövlärarutbildningen och det obligatoriska skolsystemet för döva elever 1996
Under 1990-talet finns motsättningar i synen på döva (Bagga-Gupta & Domfors, under utgivning). Exempel på detta är att de reguljära läroplaner- na Lpo 94 och Lpf 94 gäller också skolor för döva, medan inom t.ex. social- försäkringsområdet finns äldre regler även för döva ungdomar, formule- rade i termer av pensionstillskott, sjuk- och handikappbidrag. Här finns en konflikt mellan normalitet och avvikelse.
Ett annat sammanhang dövlärarutbildningen ingått i är offentligt-pri-
vat250. Under andra hälften av 1800-talet startades ett antal privata döv-
skolor med visst statligt stöd, vilka sågs som ett komplement. Manillaskolan där seminariet förlades 1874 hade erhållit statsanslag under många år, vilka sågs som ett komplement till elevavgifter och donationer. ”Huvudfåran” från riksdagens sida var enligt Förhammar (1991) samverkan mellan det offentliga och det privata. Ansvaret för Manillaskolans verksamhet var fram till år 1894 en direktion vars ledamöter utsågs av Kungl.Maj:t. enligt Prawitz (1913). Direktionen som hade ”makt att själv besluta rörande institutets angelägenheter, benämndes »Kungliga direktionen«” (a.a. s. 409). År 1889 tog stat och landsting över ansvaret, och bl.a. dövlärarutbildningens inne- håll skrevs in i lagstiftningen. Detta ledde till att en styrelse skulle ansvara för Manillaskolans och seminariets verksamhet. Ledamöterna utsågs enligt Prawitz (1913) av ”vederbörande landsting samt stadsfullmäktige i städer, som ej i landsting deltaga” (s. 410).
Även om vi idag åter har fristående skolor med olika inriktningar har regeringen formulerat ”Teckenspråkig miljö – ett statligt åtagande”.251 Sta-
ten bör enligt propositionen även fortsättningsvis vara huvudman för specialskolorna. Samtidigt skall enligt regeringen ”Ärenden om godkän- nande av fristående skolor som motsvarar specialskolan prövas av den fö- reslagna styrelsen för specialskolorna”.252 Om detta förverkligas skulle det
kunna betyda att dövlärarutbildningen efter drygt hundra år åter ingår i ett samhälleligt sammanhang av offentliga och privata dövskolor.
Det tredje sättet att besvara frågeställningen om dövlärarutbildningens historiska förändringar har varit att innehållet beskrivits och analyserats under olika tidsperioder. Motsättningar och konflikter fanns när döv- lärarutbildningen startade och har alltsedan dess funnits med i bilden. Olika maktintressen har gjort sig gällande i urvalet av utbildningens innehåll. Medicinsk-teknisk vetenskap, särskilt audiologin, var ett starkt inslag från slutet av 30-talet till 60-/70-talen. Relevant forskning inom andra vetenska- per saknades till stor del.253 Under perioden 1930–60 var läkare ofta närva-
rande som examensvittnen. Ärftlighet och steriliseringsdiskussionen med åsikter om ”osunda äktenskap bland dövstumma” kom att beröra även döva.254
Ett nutida exempel på motsättningar är diskussionen om cochlea implantat (CI)-operationer255 av döva barn. Å ena sidan står intresseorgani-
sationerna DHB, HRF och SDR som i officiella uttalanden tagit avstånd från CI-operationer på barn under 18 år. Flera olika argument finns mot CI, såsom medicinska, sociala, psykiska och pedagogiska samt ideologiska/ etiska. Mot detta finns den andra sidan med ”läkarnas vilja att ge döva barn viss hörsel…däremellan står föräldrarna” (Eriksson 1995, s. 205). Eriksson har studerat detta ur ett sociologiskt perspektiv och kallar sin studie ”Avvi- kare och avhoppare – om cochlea implantat”.256
Dövlärarutbildningens innehåll kan relateras till Ödmans (1995) diskus- sion om det historiska minnet och pedagogiska ”konstanter”. Dessa lever vidare, ”överpersonligt”, som en blind praktik vilken legitimeras av ideolo- gier i nuet. Ödman exemplifierar med den lärardominerade undervisningen som funnits kvar sen medeltiden, men bytt ”mask” efter det pedagogiska modets växlingar. I grunden är det egentligen samma synsätt på undervis- ningen. Ödmans resonemang skulle kunna tillämpas på dövlärarutbildning- ens innehåll om de döva elevernas tal- och språkutveckling. Under perioden när seminarieutbildningen reformerades under 1930 till 1960-talen bytte denna ”mask” och fick en vetenskapligare inriktning med så småningom medicinsk-teknisk audiologi som hjälpvetenskap. Ett annat område relate- rat till Ödmans diskussion skulle kunna vara det som tidigare diskuterats i detta avsnitt om olika metoder för elevernas tal- och språkutveckling. Olika metoder har tillämpats under olika tider, t.ex. från Lexington (USA), Ne- derländerna, den svenska Wedenbergmetoden.257 En fråga för vidare stu-
dier är om det i grunden egentligen finns samma instrumentellt-tekniska synsätt under 1800- och 1900-talen på de döva elevernas språkutveckling. Detta synsätt byter ”mask” och tar nya former under olika tidsperioder.
En annan principiell motsättning gäller forskningsanknytning och akade- misering av utbildningen, kontra mer praktiskt inriktad yrkeskvalificering. Även om dövlärarstuderande har gjort någon form av självständiga, skrift- liga arbeten alltsedan 1889,258 var det först omkring 1960 denna motsätt-
ning accentuerades genom högre krav på arbetenas kvalitet. En av lärarna, G.Hansson, som också undervisade i statistik hade betydelse i detta sam- manhang.259 Under 1990-talet kom denna akademisering att i ännu högre
grad markeras med kurser i forskningsmetodik och 10p-uppsatser.
Gustavsson (1994) diskuterar förutom rationaliteterna olika tankefigurer. Han pekar på att idrottsanknutna tankefigurer ofta är tröga till sin karak- tär. Hur har situationen varit inom dövundervisningen och dövlärar- utbildningen? Pärsson (1997) summerar dövas utbildning i Sverige 1889– 1971 att i stort var det ”… en skolform, i vilken döva barn hölls kvar i ett
ålderdomligt system” (s. 251). Pärsson anknyter till Labrégères och disku- terar hur den allmänna inställningen har betydelse för förändringar i handi- kappades utbildning. Även ekonomiska faktorer fördröjde reformerna un- der 1930-talet.
Hur har dövlärarutbildningen och dess innehåll förändrats? Finns även här inslag av tröghet och en tidsfördröjning? De blivande dövlärarna gick på folkskoleseminarier som reformerades upprepade gånger, men döv- lärarutbildningen förändrades enligt styrdokumenten långsammare. Folk- skoleseminarerna förändrades bl.a. 1886, 1914, 1937 och 1958.260 Före
lärarhögskoletiden kom nya styrdokument för dövlärarutbildningen år 1889 och 1940, samt en viss ändring 1952.261 Kungl. Maj:ts bestämmelse från år
1940 innebar ingen radikal reformering av dövlärarutbildningen, enligt min uppfattning, utan den fortsatte till stora delar som förut. I skrivelser262 till
Skolöverstyrelsen föreslår rektorn för Manilla dövlärarseminarium föränd- ringar av utbildningen, vilka kom att genomföras först i början av 1950- talet. I en skrivelse till Konungen 1941 uttrycker rektor Ingvarsson indirekt myndigheternas tröghet:
I några av de förslag rörande dövstumskolväsendets omorganisation, som under de senaste 30 åren ingivits till Kungl.Maj:t, har frågan om en förbättrad dövstumlärarutbildning även berörts.263
Samtidigt kan av journaler utläsas att rektor Ingvarsson betydde en hel del genom att inom ramen för rådande styrdokument införa nya typer av före- läsningar och litteratur.
Från och med 1960-talet har utbildningen av dövlärare ingått i och sam- ordnats med speciallärar-/pedagogreformerna.
Tidsfördröjningar har också förekommit i dövlärarutbildningens
förordningstexter i relation till förändringar av dövpedagogisk verksam- het. I slutet av 1960-talet kunde t.ex. adjunkter antas till speciallärar- utbildningen. År 1955 hade en försöksverksamhet med en 2-årig teoretisk fortsättningskurs för döva startat med hjälp av ekonomiskt stöd från Scout- förbundet.264 Lärarna hade gått på Manillaseminariet och var enligt
antagningsbestämmelserna folkskollärare. Inte förrän läsåret 1961/62 tog staten ett ekonomiskt ansvar så att kursen blev en del av Manillaskolans verksamhet. Detta kan jämföras med att vid samma tid fanns vid Gallaudet College i USA för döva studenter utbildning i olika ämnen. En svensk döv studerande, Carl Croneberg, reste 1950 till USA och studerade vid Gallau- det. Han skrev
Av de 59 fakultetsmedlemmarna är 18 döva. Av dessa är fem lärare i preparationsskolan, 2 professorer, 4 biträdande professorer, 4 lärare och 3 assisterande lärare. Av de 12 doktorerna är två döva.265
Även om befolkningsunderlaget, kulturer mm. minskar jämförbarheten kan denna skillnad också förstås i termer av olika mentaliteter266 ifråga om teo-
retiska fortsättningskurser för döva. Ohlson (1995) ger åtskilliga exempel på detta bland dövlärare, fortsättningsskolor för döva och i flera utred- ningar, där denna tanke framfördes. Statsmakterna vidtog dock inga åtgär- der förrän så småningom. Detta står i kontrast till de internationella kontakternas betydelse som Pärsson (1997) visar har påverkat dövas ut- bildning i ”barndomsskolan”.
En annan väsentlig drivkraft bakom utvecklingen utgjorde utländ-
ska förebilders betydelse, i samband med framför allt dövpedagog-
ers kontakter med andra länder (s. 353).
Pärssons slutsats är alltså att detta haft betydelse. Frågan är varför inte USA-kontakter, främst då med Gallaudet, påverkade dövlärarutbildningen i större utsträckning. Den internationella medvetenheten under 1800-talet fortsatte under 1900-talet i form av återkommande artiklar i dövlärar- sällskapets tidningar om dövundervisning i andra länder. I början av seklet skrev Nyström en artikelserie om ”Döfstumlärarebildningens utveckling och nuvarande ståndpunkt i några af Europas länder”.267 I dövlärarnas tidning
för de döva, skrev Nordin 1904 ett par artiklar om ”Fortsatt undervisning åt de döfstumma”. Nordin utgår ifrån en beskrivning av utbildningen vid Gallaudet. Han uttrycker en vision ”…något i den riktningen, om ock mera anspråkslöst, skulle vi kunna åstadkomma”.268 Nordin pekar på att Tysta
skolan både har donationer och en tomt. Det han i första hand föreslår är en undervisning ”i ungefär samma ämnen som våra allmänna läroverk” (s. 51), där realexamen skulle kunna avläggas och en och annan studentexamen. Först under 1950-talet förverkligades Nordins vision. Ett sätt att förstå denna tidsfördröjning kan vara det tyska inflytandet som både språkligt och ifråga om litteratur m.m. länge hade stort inflytande på dövlärar- utbildningen i Sverige. Någon motsvarighet till Gallaudet fanns inte i Tysk- land.
Även om flera fall beskrivits av tröghet ifråga om ändringar av bestäm- melser finns å andra sidan exempel på hur förordningar inneburit något nytt, t.ex. riksdagsbeslutet 1981 om dövas två språk och Lgr 80 med kom- pletterande föreskrifter. Detta beslut gjorde Sverige unikt, internationellt sett.269 Även om dövlärarutbildningen redan tidigare påbörjat en föränd-
ring i linje med dessa beslut, tog det tid innan dövskolornas verksamhet ”kom ikapp” dessa riksdagsbeslut, bl.a. beroende på bristande fort- bildningsresurser.
Ett fjärde sätt att besvara frågeställningen om dövlärarutbildningens his- toriska förändringar har varit analys och förståelse utifrån olika rationa-
liteter. Slutsatsen från läsningen av olika texter är att en rationalitet som
dominerat under en tidsperiod så småningom minskade i betydelse samti- digt som en annan blev allt starkare. De olika rationaliteterna har dock aldrig försvunnit helt och på så sätt kan den nuvarande dövlärarutbildningen relateras till sin historiska utveckling.
Läsningen av texterna relaterade till rationalitetsbegreppet kan alltså sä- gas fånga upp väsentliga aspekter och huvuddragen av förändringarna av dövlärarutbildningens innehåll. Under de skilda tidsperioderna med olika rationalitetsdominans har dövlärarutbildningen implicerat olika socialisa- tionsprocesser. För den generation dövlärare, som utbildades under 50- och 60-talen med talet som betydelsefullt i undervisningen, har det inte varit oproblematiskt enligt Eriksson (1995) att efter 1981 års riksdagsbeslut an- vända teckenspråk som undervisningsspråk. Eriksson har ur ett sociolo- giskt perspektiv undersökt uppfattningar hos lärare ur den tidigare ”tal”- generationen respektive den nyare ”teckenspråksgenerationen”, och pekar på föreställningar om att ”Bara det faktum att de tillhör talgenerationen har en stigmatiserande effekt” (s. 154). I kollegiet, i föräldrars ögon etc. uppfattar sig vissa lärare tillhöra ”fel”generation.
Dövlärarsocialisationens meningsskapande innehåll har alltså varit olika under de tre perioder som här undersökts då någon av rationaliteterna do- minerat, samtidigt som inslag av andra rationaliteter funnits i utbildningen. Ett exempel är den undervisning i åtbördsspråk blivande dövlärare fick på seminariet fram till lärarhögskoletiden med en dövpräst som lärare. Detta innehåll kan ses som ett kvardröjande inslag av den värderationalitet som kan spåras tillbaka till seminariestarten 1874 och som var mycket starkare under seminariets första årtionden med ett markant kyrkligt innehåll, både i socialisationen av döva elever och seminarie”elever”. Samtidigt kan tecken- språksundervisningen före lärarhögskoletiden problematiseras och sägas representera en kommunikativ rationalitet som så småningom under andra hälften av 1900-talet växte sig allt starkare i Sverige, ett demokratiskt per- spektiv att via teckenspråket göra sig hörd som språklig minoritet. Före lärarhögskoletiden var alltså teckenspråket aldrig helt borttaget ur döv- lärarutbildningen men officiellt användes det inte i undervisningen av eleverna (utom för de elever som uppfattades som ”svagast”). En infor- mant formulerar att
[döv] undervisningen var ju fri från teckenspråk. Teckenspråket var ju det sociala språket på fritiden och på jourer och sånt där. Och så var det ju dom äldsta lärarna, dom tecknade. Dom kunde tecken-
språk. Men däremot mellangenerationen, dom yngre som hade kom- mit in, dom tecknade inte speciellt bra. Vi fick det [teckenspråks- undervisningen av prästen; min kommentar] som ett slags kulturellt inslag tycker jag.270
Inom ramen för den kommunikativa rationaliteten under lärarhögskoletiden kom ytterligare förändringar att ske ifråga om grundsynen på döv- lärarutbildningen i slutet av 1900-talet. Som tidigare beskrivits kan döva, hörselskadade och hörande studenter med teckenspråkskompetens numera gå en grundskollärarutbildning och efter lärarexamen söka arbete på en skola för döva och hörselskadade. Döva med lärarexamen kan av kommunikations-, identitets- och kulturkompetensskäl, i anslutning till de två senaste läroplanerna, ses som en tillgång i specialskoleundervisningen.271
Det förändrade synsättet har bl.a. inneburit att döva som på 1800-talet placerades på ”abnormskolor” (Förhammar 1991) numera har en författ- ningsenlig rätt att anställas som lärare på specialskolor.
Med vilken tillförlitlighet har avhandlingens ”historiska” syften kunnat fullföljas? Som framgått finns det utifrån den syftesrelaterade läsningen mycket som talar för olika rationaliteters dominans under skilda perioder och att rationalitetsförskjutningar ägt rum. Avsikten har varit att under- söka vad som sker främst utifrån vad styr- och måldokument visar. Några andra slutsatser om dövlärarutbildningen kan inte dras, vilket ett par exem- pel visar. Av styrdokument, journaler och andra texter har framgått att rationalitetsförskjutningar sker. Den djupare innebörden för genomföran- det av utbildningen, t.ex. ifråga om den medicinsk-tekniska audiologin, har jag dock inte kunnat utläsa från dokumenten. En av intervjuerna gav en antydan om betydelsen av förskjutningarna. Informanten genomgick döv- lärarutbildning i slutet av 1940-talet och uppfattar att det förekommit ”två paradigmskiften”. Med det första skiftet avses att först efter utbildningen i slutet av 1940-talet kom den medicinsk-teknisk audiologiska kunskapen att få oerhört stor betydelse för dövlärararbetet. Det sista skiftet avser det