talet finns inte lika stor mängd material, men det finns in- och utgående skrivelser från seminariet, examensarbeten samt examensprotokoll.
Materialsökningen har skett i flera steg. Eftersom materialet var spritt på olika platser blev första frågan vilka dokument som fanns i olika arkiv. Nästa steg blev att inventera, förteckna och översiktligt läsa igenom arkive- rat material, sammanlagt c:a ett par hyllmeter. Det mesta från dövlärar- utbildningen utom examensarbeten, kopierades fram till början av 1960- talet, liksom mål- och styrdokument för lärarhögskoletiden. I inkommande och utgående skrivelser från Manillaseminariet kopierades bara exempel från årligen återkommande rutinskrivelser, såsom ansökan till Ecklesiastik- departementet (senare SÖ) om antalet studerande som skulle antagas till seminariet.
Ett problem är valet av tidsperioder att beskriva och analysera. Detta var problematiskt i början av arbetet eftersom ingen forskning gjorts tidigare. Efterhand gav dock arbetet med arkivmaterialet information om när nya styrdokument och reglementen införts för dövlärarutbildningen. Dessa blev grunden för att fokusera på tre tidsperioder (figur 3:1). För dessa perioder finns god dokumentation.
1870-talet 1900 1930-talet 1960-talet 1990-talet
________________________________________________________________________________________________ 1994 Högskolan i Örebro Institutionen för lärar- utbildning1 1873 års reglemente 1990 ny specialpedagog- utbildning 1952 års reform 1940 Kungl.Maj:ts bestämmelser SFS 1993:100 1 2 3 SFS 1968:318 SFS 1889:27 1968 Lärarhögskolan, Stockhom 1874 Manillaseminariet vid Manillaskolan, Stockholm
Figur 3:1. Översikt av de tre tidsperioderna 1, 2 och 3 som avhandlingen omfattar
Den första perioden är det s.k. ”döfstumseminariets” första tid i slutet av 1800-talet, med reglementet år 18732 och lagen 1889.3 För det andra gran-
skas årtiondena före och efter 1940, då nästa bestämmelse kom.4 Ett tredje
fokus är från 1960-talet till 1990-talet då utbildningen efter en inledande samarbetsperiod överflyttades helt till Lärarhögskolan i Stockholm (numera förkortat LHS). Några av de viktigaste årtalen under denna period är 1962, 1968, 1977, 1990 samt 1993 då förändringar i styr- och måldokumenten har skett.
I urvalet av historiska dokument för beskrivningar och analyser ingår främst olika offentliga dokument som lagar, reglementen m.m. för de tre perioderna jag valt. I första hand har styr- och måldokument fokuserats i en syftesrelaterad läsning (se s. 25–), där innehållsanalyser gjorts, dels av vad som varit allmänt kännetecknande för dövlärarutbildningen, dels med utgångspunkt från rationaliteterna (se s. 35–). Som komplement har också ingått läsning av arkivmaterial, som dagböcker, utbildningsjournaler, exami- nationsuppgifter, äldre litteratur om dövlärarutbildningen, examinations- protokoll samt dövpedagogiska tidskrifter. Studerandearbeten av olika slag såsom provårsuppsatser och examensarbeten har granskats med avseende på titel, typ av innehåll och uppläggning. Skälet är att i dessa kan antas att betydelsefull kunskap för avläggande av examen blivit tydliggjord. Ytterli- gare exempel på kompletterande material är att från 1936/37–1964/65 finns journalbeskrivningar av utbildningen med t.ex. föreläsningarnas innehåll. I in- och utgående skrivelser från dövlärarseminariet ingår bl.a. kurs- och verksamhetsplaner, som seminariets föreståndare för varje läsår skickade till Skolöverstyrelsen (SÖ). I vissa argumenterande in- och utgående skri- velser kan även vissa tolkningar om skribentens föreställningsvärld göras. De sammanhang dövlärarutbildningen relateras till kommer att avgränsas till några huvuddrag vad gäller dövskoleundervisningens utveckling, folks- koleseminarierna (till 1950-talet), samt speciallärar/-pedagogreformer (från 1960-talet). Dessutom har viss del av ”det offentliga samtalet” granskats i dövas och dövlärares tidskrifter.5 Syftet med läsningen av dessa texter var
att granska dels allmänt innehållet i relation till olika rationaliteterna, dels vad som specifikt skrivits om dövlärarutbildningen.
Sex intervjuer med dövlärarutbildare har gjorts för att få del av deras uppfattning om dövlärarutbildningen under olika tidsperioder. Intervjuerna utgick från avhandlingens första frågeställning, vilka förändringar som skett historiskt av dövlärarutbildningen under den tid de själva varit involve- rade. Informanterna hade varit dövlärarutbildare varav fyra från 1970-ta- let och två från 1950/60-talen. Fem av de sex hade gått dövlärarutbildning vid olika tidpunkter under perioden 1944 till 1964. Intervjuresultaten re-
dovisas inte i något särskilt avsnitt utan utgör här ett av de kompletterande materialen.
I urvalet av material för beskrivning och analys av den historiska utveck- lingen har medtagits ett antal rektorer och lärare vid dövlärarseminariet och de texter de lämnat efter sig. Skälet är att de haft betydelse för döv- lärarutbildningens utformning och förverkligande. Lundhäll (1983)6 skri-
ver att rektorstjänsten vid Manillaskolan och seminariet innebar en central position inom dövundervisningsväsendet. Vid olika remisser och liknande ärenden ”tillmättes Manillarektorns utlåtande stor och ibland avgörande betydelse” (a.a. s. 12). Pärsson (1997) beskriver olika väsentliga drivkrafter på olika nivåer bakom utvecklingen av dövas utbildning i Sverige bl.a. döv- gruppen och döva barns föräldrar. Hon framhåller även enskilda framsynta dövpedagoger bl.a. genom deras kontakter med utländska förebilder. Detta gällde inte enbart inom fältet dövundervisning. Linné (1996) skriver om folkskollärarutbildningens historiska utveckling under andra hälften av 1800-talet att
Normerande texter för pedagogik utformas av svenska seminarie-
rektorer och seminarielärare…dessa seminarierektorer och seminarie- lärare kom att fungera som traditionsbärare (s. 135).
Frågan är med vilken tillförlitlighet dövlärarutbildningen kan beskrivas och analyseras? Tosh (1994) diskuterar den historiska kunskapens gränser och därmed sammanhängande objektivitetsproblem. Han menar att
Kärnan i den historiska forskningen är urval – av ”relevanta” källor, ”historiska” fakta och ”viktiga” tolkningar…svårigheter...behovet att välja ut inte bara vilka aspekter av det förflutna som förtjänar uppmärksamhet utan också den tolkningsram som gör materialet mest begripligt...(s. 150, 157).
Tolkningsram och redskap för min analys är här främst rationaliteter. Thurén (1997) diskuterar de källkritiska principerna. Han diskuterar de fyra kriterierna
Äkthet – källan ska vara det den utger sig för att vara.
Tidssamband. Ju längre tid som har gått mellan en händelse och käl- lans berättelse om denna händelse, desto större skäl finns det att tvivla på källan.
Oberoende. Källan ”ska stå för sig själv” inte vara exempelvis en avskrift eller ett referat av en annan källa.
Tendensfrihet. Man ska inte ha anledning att misstänka att källan ger en falsk bild av verkligheten på grund av någons personliga, eko- nomiska, politiska eller andra intressen att förvränga verklighets- bilden (s. 11).
I källkritiken måste man också skilja mellan berättelser om något och läm- ningar av något. Thurén exemplifierar med skillnaden mellan ett vittnesmål och ett fingeravtryck. Utöver detta pekar han på urvalet av fakta, tolkning av innebörden, av det som hänt och sannolikhet, dvs om det som påstås strider mot vad vi vet i övrigt. Avsikten med källkritiken är att bedöma trovärdigheten och värdera olika källor, vilka kan vara skriftliga, muntliga och materiella. Den typ av frågor i sammanhanget som källkritiken kan hjälpa till att besvara är enligt Thurén främst av konkret natur såsom vad har hänt? Och hur har det gått till? Samtidigt menar han att det inte alltid går att skilja dessa frågor från dem som på ett djupare sätt fokuserar vad något innebär eller orsaken till att en människa handlar som hon gör. Käll- kritik innebär alltså att man tolkar sina källor, både ifråga om vad-hur- frågorna och om innebörd-orsak. Istället för metaforen kunskapskälla som man mer eller mindre oproblematiskt öser ur menar Thurén att det snarare handlar om att konstruera ett bygge som håller.
Hur kan Thuréns diskussion om källkritik relateras till min avhandling? Ifråga om kriterierna äkthet, tidssamband och oberoende är en aspekt att bara originaldokumenten studerats, i många fall diarieförda. Däremot vad gäller tendensfrihet ger källorna bara vissa perspektiv. Det är de officiella ”rösterna” som kommer fram på formuleringsarenan. Myndighetspersoner, seminarieföreståndaren, rektorer och dövlärare vilka alla är hörande, har lämnat dokument efter sig. Det som saknas i arkiven i stor utsträckning är de dövas perspektiv, liksom utvärderingar av utbildningen från seminarie- studerande. Ett försök till att granska de dövas perspektiv har gjorts på så sätt att tidningen ”Tidning för döfstumma. Organ för Sveriges Döfstum- föreningar” (från 1958– ”SDR-Kontakt”) granskats.
En aspekt av källornas värde är i vad mån de ger svar på frågeställning- arna. Ifråga om formuleringsarenan är de officiella styr- och måldokumenten bra källor. Kursplaner och litteraturlistor ger en bild av innehållet. Vad som däremot egentligen skett i undervisningen hade varit svårare att få en upp- fattning om, vilket inte heller var syftet med studien.
Helldin (1997) har undersökt kunskapsinnehållet om hjälpskolan i bör- jan av 1900-talet och diskuterar validitet i samband med möjligheten att som ett första steg konstruera en ”sann” skiss av detta forskningsobjekt. Det andra steget är att granska detta kunskapsinnehåll med hjälp av analysverktyg. Analysstrukturers validitet relaterar Helldin dels till Webers idealtypbegrepp, dels till Skrtic’s (1991) diskussion om att dessa egentligen är subjektiva, ab- strakta konstruktioner och ingen allmän ”sanning”. Forskaren gör ett ur- val av verifierande empiri (”verkligheten”) som kan bidra till förståelsen av forskningsobjektet mot vilken analytiska konstruktioner prövas.
Englund (1990) urskiljer tre inriktningar svensk pedagogisk historieforsk- ning och utbildningshistorisk forskning genomgått under 1900-talet. Un- der den första fokuserades skilda pedagogiska idéer och en idealistisk histo- rieuppfattning dominerade. Den andra inriktningen präglades i större ut- sträckning av att undersöka
Wie es eigentlich gewesen genom att i starkt källkritisk ‘objektivt förutsättningslös’ anda närma sig de historiska källorna (Englund 1990, s. 1).
För det tredje har betydelsen av teoretiska utgångspunkter betonats, liksom ett avståndstagande från myten om objektiviteten. De pedagogiska processerna har kontextualiserats och deras politiska innebörd analyserats (a.a. s. 1). Min avhandling anknyter till den andra och tredje inriktningen:
– den andra genom att beskriva och analysera dövlärarutbildningens inne- håll under olika tidsperioder främst utifrån styr- och måldokument, då en ’objektivt förutsättningslös’ granskning av utbildningen som helhet är omöj- lig att genomföra;
– den tredje då utbildningen analyseras, tolkas och förstås utifrån olika rationaliteter, samt relateras till några av de sammanhang den ingått i.