Jämförelse mellan Emma Hamberg och Ebba von Sydows krönikor

Gemensamt för både Emma och Ebbas krönikor är att de är lika långa (en tidningssida) och relativt lika layoutmässigt. I Emmas krönikor ingår även hennes seriestripp ”Singel i stan”. I Ebbas krönikor förekommer istället olika slags listor som illustrerar vad som är inne och ute för tillfället, eller vad Ebba gillar och ogillar. Under vår undersökning förekom det två olika bylinebilder på Emma Hamberg och tio olika bylinebilder på Ebba von Sydow.

Under Emma Hambergs tid på Veckorevyn hade varje nummer ett speciellt tema. Hennes krönikor följde ofta detta tema på något vis, exempelvis reflekterade hon kring sina tankar om döden när tidningen fokuserade extra på detta ämne. Veckorevyn under Ebba von Sydows tid hade dock inte några speciella teman på detta sätt, och därför fanns det inte heller något ”givet” ämne för krönikorna under denna period.

Vi märkte en stor skillnad mellan hur de båda skribenterna har med sig själva i sina texter. Emma Hamberg bygger ofta sina krönikor på anekdoter ur sitt eget liv. Hon berättar om sina tankar och vad hon har lärt sig av sina upplevelser, och är därmed väldigt personlig med läsaren, något som hon i efterhand säger sig ha tänkt på vid skrivandet av krönikorna.

Jag trodde att om man liksom lär känna en chefredaktör och verkligen kan tycka om henne eller tycka illa om henne, att hon blir tydlig, så kanske den känslan hänger med över hela tidningen. […] Det var ju det att vi ville göra hela tidningen personligare, dom som jobbade där, att vi många gånger hade med redaktionen på bilder och, det var som att vi skulle bli en liten familj som man ska kunna ty sig till (Intervju med Emma Hamberg, 2007-11-29).

Ebba von Sydow är istället väldigt sparsam med berättelser från sitt egna liv. Hon tar med personliga erfarenheter som ett sätt att knyta ihop texterna, snarare än att hon bygger texterna på dem.

Ebba von Sydow valde att vända sig till läsarna med hjälp av ett personligt tilltal och genom att skriva om aktuella ämnen (Intervju med Ebba von Sydow, 2007-11-29).

Jag har skrivit krönikor i ungefär fem-sex år, och jag måste säga att det är bland det roligaste med mitt jobb och tycker fortfarande att det är väldigt kul. Där får jag fram en personlig åsikt och det är en viktig dialog med läsarna (Intervju med Ebba von Sydow, 2007-11-29).

Där Emma Hamberg är mer reflekterande i de personliga åsikter som framkommer i krönikorna, är Ebba von Sydow istället mer konstaterande. Hennes åsikter framställs mer som fakta, och hon skapar härmed vissa riktlinjer över rätt och fel, som blir ännu mer tydliga i bland annat hennes ute och inne- listor. De båda skribenterna får därför olika slags relationer till sina läsare genom sina krönikor. I Emma Hambergs texter blir hon med sitt personliga tonfall en slags kompis eller storasyster, som delger läsaren sina egna upplevelser och tankar. Detta har bekräftats av Emma Hamberg, som har sagt att hon vände sig till läsaren i egenskap av en storasyster i sina krönikor (Intervju med Emma Hamberg, 2007-11-29). I sina texter funderar hon kring vilken inställning och vilka åsikter hon själv har kring olika saker, men låter även läsaren skapa sig en egen uppfattning.

Ebba von Sydow antar istället rollen som en slags lärare, som talar om för läsaren vad som är rätt eller fel, bland annat med hjälp av ”bra” och ”dåliga” exempel på kändisar. Ebba von Sydow är också ofta dömande gällande kända personer, då hon exempelvis skriver mycket kritiserande i krönikor riktade till kändisarna Marie Serneholt och Linda Bengtzing där hon klagar över både deras personligheter och modestil. Dessa krönikor var enligt Ebba von Sydow också de krönikor hon fick mest respons på av läsarna (Intervju med Ebba von Sydow, 2007-11-29).

Vi ser också att Ebba von Sydow tydligt profilerar sig som tidningens varumärke, och hon anammar också det fullt genom att sätta sina personliga åsikter om diverse olika nöjes- och modefenomen på läsarens tankekarta. Hon lämnar då ytterst lite rum för läsaren att skapa sig åsikter som skiljer sig från hennes, eftersom hon fastslår att hennes åsikter är de enda som är korrekta. Detta sätt att vända sig till sina läsare skulle kunna fungera som en taktik att fånga yngre läsares intresse, då det

exempelvis i Dawn Curries undersökning ”Girl talk” från 1999 visade sig att särskilt yngre läsare uppskattade innehåll som de skulle kunna ”lära sig något av”.

Emma Hamberg baserar istället sina texter mycket på sig själv, skriver mer neutralt om både kändisar och andra personer. Hennes tanke med krönikorna var att de skulle vara roliga, tankvärda och reflektera kring tidningens tema eller innehåll (Intervju med Emma Hamberg, 2007-11-29). Emma Hambergs texter är också mindre könsbundna än Ebba von Sydows, då de vänder sig till läsaren i egenskap av just läsare, och inte i egenskap av kön. Vilket kan kopplas till hennes feministiska ambitioner med tidningen. Detta markerar en tydlig skillnad gentemot Ebba von Sydows krönikor som i större utsträckning vänder sig tydligt till tjejer, ofta med budskapet att ”vi tjejer tycker såhär”. I Ebba von Sydows texter skapas och upprätthålls då en bild av en stereotyp kvinna enligt gamla mönster för femininet där det yttre står i centrum. Vilket kan kopplas till teorin om överlevnadstaktiker för kvinnliga journalister, där Ebba von Sydow använder sig av taktiken att spela på sin kvinnlighet (Melin-Higgins, 2003). De kvinnliga journalister som tillfaller denna kategori är oerhört måna om sitt yttre och talar och beskriver sig själva som "modemedvetna" och "feminina". Medvetenheten ligger i att de många fall utnyttjar sitt utseende och sin femininet för att få karriärmässiga fördelar. Ebba von Sydow blev, tack vare sitt ungdomliga utseende och sitt modeintresse också ett intressant varumärke för tidningen. Det yttre är också centralt i Ebba von Sydows alster. Detta löper som en röd tråd i allt från hennes krönikor till inne- och utelistor. Hon har också sig själv på omslaget av Veckorevyn ett flertal gånger, vilket är ännu en indikation på att hon spelar på sitt yttre och sin femininet i egenskap av chef- och moderedaktör. Enligt Margareta Melin Higgins är kvinnliga journalister som spelar på sin kvinnlighet också bland dem som lyckas bäst med sina karriärer. Ebba von Sydow blir i sina krönikor en slags smakdomare, och då hon i andra inslag i tidningen får uttala sig om vilka olika skönhetsprodukter som fungerar bäst, blir bilden av henne att hon är en expert på mode och skönhet. Då hon förknippas väldigt starkt med tidningen som dess varumärke så kan man tänka sig att även tidningen tillskrivs dessa egenskaper, något som enligt personifieringsteorin kan vara ett knep för att öka tidningens trovärdighet, få fler läsare och behålla de gamla.

I Emma Hambergs nummer gäller inte detta i samma utsträckning. Hon är med på omslaget till det första numret under hennes period som chefredaktör, men i övrigt syns hon inte annat än i sina krönikor. Detta skulle enligt teorin om personifiering kunna bero på att det under Emma Hambergs tid inte var lika stor konkurrens om Veckorevyns läsare. Emma Hambergs texter är också mindre könsbundna än Ebba von Sydows, då de vänder sig till läsaren i egenskap av just läsare, och inte i egenskap av kön.

Gemensamt för både Emmas och Ebbas texter är att de är ungdomligt skrivna och det står klart att båda skribenterna vänder sig till en yngre läsarskara som inte har särskilt mycket livserfarenhet. Ebba von Sydow använder sig dock mer av aktuella kändisar och modemärken i texterna än vad Emma Hamberg gör. Båda använder sig även av många olika engelska ord och uttryck som man kan anta att målgruppen är väl bekant med. Detta tror vi beror på att båda skribenter vänder sig till