Jämförelsen mellan undersökningsperioderna görs med utgångspunkt i normerna, uttryckta i de centrala begreppsparen, som använts vid analysen av undersökningsperioderna. I den jämförande analysen nedan kommer de ovan analyserade undersökningsperioderna benämnas som den första och den andra. Den första undersökningsperioden utgörs av åren 2013-2015 och
Sida 41 av 60 den andra av åren 2017-2019. De centrala begreppen för internationella samarbeten och alliansfrihet och neutralitet redovisas i samma avsnitt. Utöver det har de centrala begreppen avseende låg respektive hög legitimitet för militärt våld slagits samman till ett gemensamt begrepp, konfliktlösningar och legitimitet för våld. En likadan sammanslagning är även gjord för begreppen om hög respektive låg känslighet för personella förluster till känslighet för personella förluster.
4.2.1 Humanism med människan i centrum
I båda undersökningsperioderna framkommer motiveringar som uttrycker humanism och altruism. Den första undersökningsperioden pekar tydligare på att den väpnade styrkans syfte är att skapa förutsättning för andra humanitära organisationers arbete med fokus på de stora humanitära behoven som föreligger. Det framställs i båda perioderna att det svenska bidraget är där för att medverka till uppfyllnad av MINUSMAs mandat enligt säkerhetsrådets resolution, ett mandat som bygger på folkrättslig grund. En skillnad mellan perioderna är dock att medverka till mandatuppfyllnaden är mer framträdande i den andra undersökningsperioden relativt den första periodens tydligare fokus på att skapa förutsättning för andra. Vidare identifieras en förändring genom att de humanistiska och altruistiska motiveringarna blir nedtonade och mindre framträdande i den andra perioden. Nedtoning syns bland annat genom att utrymmet de humanistiska motiveringarna får i det empiriska underlaget minskat men även genom att de sätts i relation till främst nationella säkerhetsrelaterade intressen.
4.2.2 Nationella intressen med staten i centrum
Det framkommer tydliga nationella intressen i båda undersökningsperioderna, dock med en relativt stor skillnad mellan perioderna avseende hur den politiska elitens motiveringar uttrycker olika nationella intressen och vilken tyngd det får i respektive period.
I den första periodens motiveringar framhåller en relativt enad politisk elit att FN som organisation och svensk närhet till FN som viktig. Det görs för att kunna bevara och påvisa en svensk självbild som karaktäriseras av en deltagande och engagerad stat som traditionellt vill framstå som en moralens stormakt (Ringmar, 1996; Aggestam & Hyde-Price, 2016).
I den andra perioden ges i stället uttryck för nationella intressen i form av nationell säkerhet där insatsen ger viktig träning och erfarenhet som bidrar till uppbyggnad av svensk nationell försvarsförmågan. Samtidigt framhålls, främst av oppositionen, tydliga nationella säkerhetsrelaterade intressen som motiveringar till att det svenska deltagandet i insatsen behöver omprövas. Motiveringarna för omprövning utgår från att insatsen hämmar möjligheten
Sida 42 av 60 till uppbyggnad av egen förmåga men även genom uttryck för att hushålla med begränsade resurser och att befintliga resurser slits ner.
Sammantaget syns en skillnad mellan perioderna avseende vilka nationella intressen som understryks i motiveringar till insatsen och där med görs relevanta i respektive tidsperiod. Utöver det får motiveringar med nationella säkerhetsrelaterade intressen som förtecken ett större utrymme i den andra undersökningsperioden. Utöver hur stort utrymme nationella säkerhetsrelaterade intressen får framställs de också tydligare i motiveringar. Vidare framkommer i den andra perioden en splittring i den politiska debatten och vilka drivkrafter som ligger bakom motiveringarna, något som ytterligare förtydligar den uppfattade skillnaden mellan första och andra perioden.
4.2.3 Militära samarbeten – alliansfrihet och neutralitet
I båda undersökningsperioderna framställs motiveringar utifrån internationella samarbeten till det svenska deltagandet i insatsen i Mali. Motiveringarna har likheter men analysen ger vid hand att det förekommer mer olikheter än likheter.
I den första perioden motiveras insatsen med utgångspunkt i internationella samarbeten genom uttryck för att Sverige tar ett solidariskt ansvar för fred och internationell säkerhet tillsammans med andra där den främsta samarbetspartner utgörs av FN. Internationella samarbeten motiveras med humanistiska förtecken.
I den andra perioden motiveras det svenska deltagandet också utifrån solidaritet. En viktig skillnad är dock att solidaritet inte utgör fokus utan motiveringarna uttrycker istället att Sverige måste se samband med vad som påverkar egen nationell säkerhet samt att uttryck för solidaritet även riktas mot andra aktörer. I sammanhanget uttrycks, främst av oppositionen, även kritik mot FN:s förmåga att leda insatser där EU och Nato framhålls som viktigare samarbetspartners avseende nationella säkerhetsintressen.
Normer kring alliansfrihet och neutralitet är inte framträdande i någon av tidsperioderna. Däremot påvisas i den andra perioden att internationella militära samarbeten framhålls som viktiga för nationella säkerhetsintressen. Det uppfattas som avvikande, från den nationella dimensionen, när den för Sverige viktiga alliansfria och neutrala hållningen kompletteras med internationella militära samarbeten. Vidare utgör de grund till motiveringar för att det svenska bidraget borde omprövas eller avslutas.
Kort sagt syns en tydlig skillnad mellan första periodens motiveringar med fokus på humanistiskt solidariskt samarbete i den första mot den andra periodens uttryck för
Sida 43 av 60 internationella samarbeten med inriktning mot nationella säkerhetsintressen, vilket kan uppfattas utmana den svenska alliansfria hållningen.
4.2.4 Konfliktlösningar och legitimitet för våld
Insatsen i Mali stöds av ett kapitel VII-mandat enligt FN-stadgan som innebär att insatsen är fredsframtvingande.
I den första perioden uttrycks mandatets innebörd med att det är ett mångsidigt mandat och utifrån det motiverar den politiska eliten insatsen med att det svenska bidraget enbart är beväpnat för att kunna skydda sig själva och att militärt väpnat våld bara kommer utövas i självförsvar. Insatsen framställs som en icke-våldsinsats.
I den andra perioden ändras synen på mandatet och hur eliten väljer att motivera insatsen utifrån militärt väpnat våld. Istället för att mandatet är ett mångsidigt mandat utrycks det som ett mandat där alla tillgängliga medel är tillåtna för att lösa MINUSMAs uppgifter. För Sverige anger man i insatsregler att det är tillåtet att använda militärt väpnat våld som sträcker sig bortom det som utgörs av självförsvar. I praktiken skulle det kunna innebära att militärt våld används i ett offensivt syfte för att lösa tilldelade uppgifter.
Det ger vid hand att den första perioden präglas av en mer strikt motivering utifrån den internationella dimensionens normer. Det har förändrats till den andra perioden som har en mer tillåtande motivering till användande av militärt våld och jag tolkar det som en förskjutning mot den nationella dimensionens normer.
4.2.5 Känslighet för personella förluster
I den första undersökningsperioden påvisar den politiska eliten viss oro för svenska förluster. Motiveringarna till beslutet uttrycks som att bidraget har en egen kvalificerad sjukvårdskomponent med sig, vilket indikerar en låg acceptans för förluster. Viss acceptans gör sig dock gällande genom uttryck för att insatsen inte är riskfri.
I den andra undersökningsperioden motiveras insatsen med att de länder inom MINUSMA som drabbats av förluster varit sämre utrustade och utbildade än de svenska förbanden. Samtidigt förändras det svenska bidragets organisation och uppgifter till ett lätt skytteförband med uppgifter som patrullering och att visa närvaro, vilket indikerar en lägre känslighet eller högre acceptans för förluster vid motivering av beslutet.
Sammantaget innebär det att första periodens motiveringar har en stramare hållning till den internationella dimensionens normer avseende känslighet för förluster medan den andra
Sida 44 av 60 perioden tar steg mot den nationella med en lägre känslighet för förluster. Oavsett tidsperiod utgår den politiska elitens val av motiveringar från att skapa någon slags beredskap och legitimitet, både politiskt och i samhället, för egna förluster.