Undersökningsperiod 2017-2019

Humanism med människan i centrum

Det svenska agerandet med militär trupp i Mali motiveras allt jämt med medmänskliga motiv. I riksdagsdebatten framställs det av oppositionen att Sverige som ett av världens rikaste och säkraste länder måste delta i internationella insatser för att främja fred, demokrati och

Sida 36 av 60 utveckling i världen (Riksdagens protokoll, 2019, anf. 93). Insatsen motiveras också utifrån mänskliga rättigheter ”Utskottet vill också, liksom tidigare, understryka att skydd av och respekt för folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten, är centralt” (Riksdagens betänkande, 2019, s. 8). Utöver mänskliga rättigheter framställs motiveringar även utifrån att det svenska bidraget har det övergripande målet att bidra till att uppfylla MINUSMAs mandat enligt säkerhetsrådets resolution (Utrikesdepartementet, 2019). Ett mandat som syftar till förbättrad säkerhet och bygger på humanistiska och medmänskliga skäl till insatsen.

En representant för ett av regeringens samarbetspartier framställer det extrema läget som råder i Mali med olika beskrivningar. ”Det är komplexa konflikter, och utvecklingen är allvarlig. Det gör att behovet av en insats som syftar till att öka stabiliteten är extra stort, och människosmuggling, och vi ser att problemen i Mali får konsekvenser även i Europa” (Riksdagens protokoll, 2019, anf. 94). Beskrivningar som förutom att de påvisar medmänskliga motiveringar till insatsen även indikerar mer säkerhetsrelaterade nationella intressen.

Sammantaget påvisas fortsatt en politisk enighet att insatsen motiveras av humanism men motiveringarna får mindre utrymme och tyngd till förmån för andra motiveringar, främst utifrån nationella egen- och säkerhetsintressen, i en tydligt tilltagande politisk debatt.

Militära samarbeten med allianser

Det framställs att för Sverige är det viktigt att vara en solidarisk och ansvarstagande partner som bygger säkerhet tillsammans med andra. I samband med det uttrycks det svenska deltagande i FN:s stabiliseringsstyrka i Mali som en viktig beståndsdel i att just visa solidaritet mot FN och en positiv utveckling i Mali (Riksdagens betänkande, 2019). Samtidigt som en representant för ett av regeringens samarbetspartier uttrycker:

Vi måste se sambanden med vad som i praktiken påverkar vår säkerhet här hemma, i vårt närområde, i samarbetet i Europa och i Europas närområde. Vi är inte isolerade. Tvärtom behöver vi bidra långsiktigt för att främja vår säkerhet. […] Det är viktigt att vi bygger säkerhet tillsammans med andra. (Riksdagens protokoll, 2019, anf. 92)

Det indikerar vikten av internationella samarbeten men att siktet inte enbart ligger på stabilitet i Mali utan även nationella och regionala säkerhetsintressen där andra samarbetspartners framträder som viktiga. Utöver det uttrycker oppositionen kritik mot FN:s förmåga att hantera internationella insatser som den i Mali. I kritiken trycks det på att Sverige i första hand borde engagera sig i internationella insatser som leds av Nato, i andra hand EU och sista hand FN där

Sida 37 av 60 de två första organisationerna har bättre bäring mot svensk nationell säkerhet (Riksdagens protokoll, 2019, anf. 84, 86). Sammantaget indikeras en viss politisk splittring utifrån vilka bevekelsegrunder militära samarbeten och nationell säkerhet motiverar insatsen.

Fredliga konfliktlösningar och låg legitimitet för militärt våld

Legitimiteten för användande av militärt våld har i de svenska insatsreglerna förändrats till att det är tillåtet att använda våldsmedel även i situationer som sträcker sig bortom det som definieras som traditionellt självförsvar (Utrikesdepartementet, 2018). Det ger en indikation på att våldsanvändningen för svenskt vidkommande har förskjutits bortom det som innefattas av den internationella dimensionens normer, även om det kan anses rymmas inom det kapitel VII- mandat, enligt FN-stadgan, som FN-resolutionen bygger på. En resolution som bemyndigar MINUSMA att vidta alla nödvändiga åtgärder i enlighet med sin förmåga för att utföra insatsens uppgifter. I sammanhanget framställer ett av regeringens samarbetspartier också att det svenska bidraget ska skifta i både karaktär och uppgift till att utgöras av ett lätt skytteförband med uppgift att patrullera och visa närvaro i insatsområdet (Riksdagens protokoll, 2019, anf. 92). En uppgift som anses vara förenat med mycket stort ansvar och stora risker.

Hög känslighet för personella förluster

Det påvisas en högre förlustkänslighet för förbandet som är grupperat i den gamla grupperingen i Timbuktu, i relation till det kommande bidraget, där regeringen uttrycker att så länge vi har svensk personal på campen i Timbuktu kommer den svenska varningsradarn som finns grupperad fortsatt bidra (Utrikesdepartementet, 2019). Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet understryker också att det är viktigt att nödvändiga resurser avdelas för att garantera personalens säkerhet (Riksdagens betänkande, 2019). Regeringen påpekar samtidigt att de länder som drabbats av förluster i stor utsträckning haft brister i både utrustning och utbildning (Utrikesdepartementet, 2019). Sammantaget ger det vid hand att med den kommande uppgiften i den nya grupperingsorten, Gao, påvisas en mindre känslighet för egna förluster, relativt hur det varit i Timbuktu. Känsligheten som framställs antyds vara lägre än normen i den internationella dimensionen.

Nationell dimension

Nationella intressen med staten i centrum

En tydlig motivering som framkommer av regeringen men även av oppositionen är att det svenska deltagandet ger erfarenheter som på ett positivt sätt bidrar till förmågeuppbyggnaden i

Sida 38 av 60 de nationella krigsförbanden och staberna (Utrikesdepartementet, 2019; Riksdagens protokoll, 2019). I sammanhanget uttrycker det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet att ”Sveriges deltagande i fredsfrämjande insatser är också viktigt för vår nationella säkerhet och för vår försvarsförmåga” (Riksdagens betänkande, 2019, s. 7). Det visar på att det finns starka nationella intressen och drivkrafter av att delta i insatsen. Utöver dessa intressedrivna drivkrafter framställs ett svenskt egenintresse av att bidra till en minskning av förekomsten av terrorism och grov organiserad brottslighet, vilket ytterligare förstärker de nationella säkerhetsrelaterade intressena som uttrycks i motiveringar till insatsen (Riksdagens betänkande, 2019).

I riksdagsdebatten uttrycker oppositionen tydliga motiveringar till varför Sverige inte borde delta i insatsen. I samband med det framställs det att insatsen har negativa effekter på försvarets möjligheter att bygga nationell förmåga. Dels för att det tar i anspråk personella resurser som är begränsade men även att det blir ett stort slitage och en hög omsättning på den materiel som används i insatsen (Riksdagens protokoll, 2018, anf. 212, 214; Riksdagens protokoll, 2019, anf. 84). Motiveringarna ger vid hand att tydliga säkerhetsrelaterade nationella intressen i form av att hushålla med resurser och att använda de begränsade resurser som finns på ett så effektivt sätt som möjligt gör sig gällande. Samtidigt understryks det av det sammansatt utrikes- och försvarsutskottet att det försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde borde innebära att nationella behov prioriteras (Riksdagens betänkande, 2019).

Sammantaget indikeras en mer omfattande och splittrad debatt kring nationella säkerhetsrelaterade intressen. Det sammansatt utrikes- och försvarsutskottet motiverar insatsen med positiva effekter utifrån nationell säkerhet och att insatsen ger erfarenhet. Samtidigt framställer oppositionen att insatsen borde omprövas eftersom den hämmar skapandet av nationell försvarsförmåga. Jag konstaterar att nationella egenintressen med staten i centrum får ett mer framträdande utrymme i elitens motiveringar till insatsen.

Alliansfrihet och neutralitet

Analysen ger vid hand att motiveringar utifrån den nationella dimensionens norm med honnörsord som alliansfrihet och neutralitet inte är framträdande under tidsperioden. Istället uttrycker Försvarsministern solidaritet med utgångspunkt i viktiga internationella samarbeten och att det nationella försvaret ska prioriteras som nummer ett där ”Vi skulle gå från linjen att Försvarsmakten har en mer expeditionär, internationell roll till att prioritera den nationella dimensionen och komplettera detta med olika typer av bilaterala och multilaterala avtal”

Sida 39 av 60 (Riksdagens protokoll, 2018, anf. 219). Det tydliggör att de nationellt gångbara honnörsorden, alliansfrihet och neutralitet, istället för att vara framträdande kompletteras med olika internationella militära samarbeten även i en nationell kontext.

Militärt våld ses som legitimt med få restriktioner i typ av våld

I insatsens mandat uttrycks det att MINUSMA bemyndigas att vidta alla nödvändiga åtgärder i enlighet med sin förmåga för att utföra insatsens uppgifter. Utöver det har den svenska rätten till våldsanvändning preciserats i insatsregler som möjliggör tillgripande av våldsmedel som går bortom det som betecknas som självförsvar (Utrikesdepartementet, 2018, s. 14). Utöver det utgörs det svenska övergripande målet av att bidra till att uppfylla MINUSMAs mandat enligt FN-resolutionen (Utrikesdepartementet, 2019, s. 14). Sammantaget medför det att Sverige under vissa omständigheter kan bruka militärt våld offensivt för att lösa sina uppgifter, vilket är steg mot normer från den nationella dimensionen i en internationell kontext om än med ett FN-mandat i botten som bygger på mänskliga rättigheter.

Låg känslighet för egna förluster

I och med att den svenska grupperingen i Timbuktu avvecklas och förbandsbidraget ska byta inriktning från att utgöras av ett underrättelseförband till ett lätt skytteförband påvisas inte samma känslighet för egna förluster. Även om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet innan ominriktningen ”understryker vikten av att en eventuell ominriktning av bidraget säkerställer en fortsatt hög säkerhet för deltagarna i den svenska insatsen” (Riksdagens betänkande, 2018, s. 10). Kort sagt pekar det likt ovan på ett visst närmande till den nationella dimensionens normer i en internationell kontext.

Sammanfattning av undersökningsperiod 2017-2019

Sammanfattningsvis framkommer det humanistiska och altruistiska motiveringar utifrån beskrivningar av det humanitära behovet i Mali. De humanistiska motiveringar sätts dock i perspektiv till mer säkerhetsrelaterade intressen som att minska terrorism och organiserad brottslighet som har direkt påverkan på Sverige. Vidare får tydligt nationella egenintressen, av både regeringspartierna och oppositionspartierna, större vikt i motiveringarna där det uttrycks att det ger Sverige träning och erfarenhet i uppbyggandet av nationell förmåga samtidigt som det bidrar till svensk nationell säkerhet. Det gör att motiveringar utifrån humanism och altruism får mindre tyngd och utrymme i relation till nationella egenintressen.

Nationella säkerhetsrelaterade intressen uttrycks samtidigt, främst av oppositionen, som tydliga motiveringar till att det svenska militära bidraget behöver omprövas. Oppositionen trycker på

Sida 40 av 60 att de militära resurserna behövs för att bygga nationell försvarsförmåga något som försvåras av att resurserna slits ner. Utifrån det framhålls hushållning av de begränsade militära resurserna som viktigt i motiveringarna, vilket utgör grund för mer säkerhetsrelaterade nationella intressen.

Motiveringar och uttryck avseende legitimiteten för militärt våld antyder att användandet av militärt våld sträcker sig bortom det som definieras som självförsvar, vilket resulterar i en möjlighet till våldsanvändning med en mer offensiv inriktning och är en indikation till en glidning från den internationella dimensionens normer mot den nationella dimensionens normer. Det sätts i relation till att det svenska bidraget ska flyttas till en annan del av insatsområdet samtidigt som bidragets organisation och uppgifter förändras från ett underrättelseförband till ett lätt skytteförband med huvuduppgifter i patrullering och att visa närvaro. I sammanhanget motiveras insatsen med uttryck som indikerar en mindre oro för förluster, vilket även det indikerar en förskjutning mot den nationella dimensionens normer. Generellt påvisas enighet i sakfrågan att fortsatt avdela en militär styrka till Mali dock framkommer en större splittring i hur det motiveras och vilka drivkrafter som är viktiga. Det uppenbaras en delning mellan å ena sidan humanistiska och altruistiska skäl och å andra sidan tydliga nationella intressen med staten i centrum i form av egen säkerhet och uppbyggnad av egen försvarsförmåga.

Sammantaget kan sägas att den nationella dimensionens normer har tilldelats ett större utrymme utifrån i huvudsak faktorer som grundas i nationella säkerhetsrelaterade intressen men även motiveringar och synen på legitimitet för våld och känslighet för förluster. Sätter man den internationella dimensionens normer, med tydliga humanistiska och altruistiska motiveringar, i relation till den nationella dimensionens, tydliggörs en förändring där den nationella får utökat utrymme och tyngd i den politiska elitens motiveringar till insatsen. Samtidigt syns en tydlig splittring i debatten och i det politiska samtalet där regeringens och oppositionens val av referenser till den strategiska kulturen skiljer sig åt. En skillnad som bland annat har sin grund i elitens olika övertygelser.