Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Major Mattias Johnsson HOP 18-20
Antal ord: 19 996
Handledare Beteckning Kurskod
Doktor Niklas Nilsson Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
Normer, motiveringar och beslut
En fallstudie av den politiska elitens motiveringar till det svenska deltagandet i den FN-ledda interveneringen i Mali 2013-2019
Sammanfattning:
I den politiska elitens motiveringar till det svenska deltagandet i MINUSMA framförs varierande motiv som hänvisar till olika föreställningar och förväntningar kring hur Sverige bör agera. Motiveringarna kan ses som uttryck för och referenser till strategisk kultur vid fattande av strategiska beslut. De officiella motivförklaringarna förändras dock över tid, vilket antyder att betydelsen av olika aspekter av strategisk kultur har förändrats över tid och i relation till nationella och internationella kontextuella förändringar. Sammantaget väcker det frågor kring hur eliten refererar till strategisk kultur för att motivera säkerhetspolitiska beslut och hur refererandet till strategisk kultur förändras över tid.
Studien syftar till att, med fokus på MINUSMA, bringa klarhet i hur den svenska strategisk kulturen framställs av den politiska eliten vid motiveringar till säkerhetspolitiska beslut om internationella truppinsatser samt bringa klarhet i hur den politiska elitens referenser till den strategiska kulturen, i de officiellt framställda motiveringarna, förhåller sig till förändringar i den strategiska kontexten.
Undersökningen visar att den politiska elitens motiveringar tar sin utgångspunkt i egna eller gemensamma övertygelser som genom refererande till den strategiska kulturens inneboende normer ger de säkerhetspolitiska besluten till insatsen relevans och legitimitet. Vidare visar studien att vilka normer den politiska eliten väljer att referera till förändras över tid i harmoni med ett bredare utrikes- och säkerhetspolitiskt skifte i Sverige.
Nyckelord:
I
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ... I Figurförteckning ... III Tabellförteckning ... III 1 INLEDNING ... 1 1.1 Problemformulering ... 1 1.2 Syfte ... 3 1.3 Frågeställning ... 3 1.4 Disposition ... 31.5 Material och avgränsningar ... 4
1.5.1 Källmaterial ... 4 1.5.2 Avgränsningar ... 4 1.5.3 Centrala begrepp ... 5 1.6 Forskningsöversikt ... 5 1.6.1 Tidigare forskning ... 6 1.6.2 Forskningsbidrag ... 12 2 TEORI ... 13 2.1 Introduktion ... 13 2.2 Strategisk kultur ... 13 2.2.1 Källor ... 14 2.2.2 Policy-entreprenörer ... 14 2.2.3 Normer ... 15 2.2.4 Förändring ... 16
2.2.5 Kritik mot konceptet ... 17
2.3 Sveriges strategiska kultur ... 17
2.3.1 Internationell dimension ... 18
2.3.2 Nationell dimensionen ... 19
II
3 DESIGN OCH METOD ... 21
3.1 Studiens ansats ... 21
3.2 Analysmetod ... 22
3.3 Beskrivning av fall ... 24
3.4 Källmaterial och källkritik ... 24
3.5 Reliabilitet, validitet och intersubjektivitet ... 25
3.6 Problematisering av metod ... 26
3.7 Operationalisering ... 27
3.7.1 Sveriges strategiska kultur – internationell dimension ... 27
3.7.2 Sveriges strategiska kultur – nationell dimension ... 28
4 ANALYS OCH RESULTAT ... 31
4.1 Analys ... 31
4.1.1 Undersökningsperiod 2013-2015 ... 31
4.1.2 Undersökningsperiod 2017-2019 ... 35
4.2 Jämförelse ... 40
4.2.1 Humanism med människan i centrum ... 41
4.2.2 Nationella intressen med staten i centrum ... 41
4.2.3 Militära samarbeten – alliansfrihet och neutralitet ... 42
4.2.4 Konfliktlösningar och legitimitet för våld ... 43
4.2.5 Känslighet för personella förluster ... 43
4.3 Resultat och sammanfattning ... 44
4.3.1 Sammanfattande resultat ... 44 4.3.2 Delfråga 1 ... 46 4.3.3 Delfråga 2 ... 47 4.3.4 Övergripande forskningsfråga ... 48 5 AVSLUTNING ... 51 5.1 Diskussion ... 51 5.2 Reflektion ... 52 5.3 Fortsatt forskning ... 53
III
Figurförteckning
Figur 1 Forskningsdesign ... 21 Figur 2 Analysmodell ... 23 Figur 3 Operationaliserat tematiserings- och analysverktyg ... 30
Tabellförteckning
Tabell 1 Fördelning av uttryck i dimensioner och normer ... 45 Tabell 2 Fördelning av uttryck i typ av källmaterial ... 46
Sida 1 av 60
1 Inledning
Den 18 juni 2013 beslutade Sverige om ett svenskt militärt truppbidrag till den FN-ledda insatsen i Mali (Riksdagens protokoll, 2013). Ett beslut som fattas ett knappt halvår efter att Svenska Dagbladet presenterat dåvarande Överbefälhavaren Sverker Göranssons uttalande om att Sverige kan försvara sig i en vecka mot ett väpnat angrepp, därefter skulle resurserna vara i sådant skick att motståndskraften var begränsad (Holmström, 2012). Deltagandet följer i och för sig ett tydligt mönster i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken och det hade varit mer avvikande att inte delta. Men hur motiveras det av den svenska politiska eliten?
Den politiska bakgrunden till att Sverige sänder trupp till Mali grundar sig på två delar: I) den humanitära krisen i Mali och hotet mot Europa, samt II) FN:s vädjan till internationella samfundet och det svenska ansvarstagandet. (Hultqvist, 2014)
Så motiverar försvarsminister Peter Hultqvist i november 2014, under ett tal vid Försvarshögskolan, Sveriges deltagande i den FN-ledda insatsen i Mali, MINUSMA (United Nations multidimensional integrated stabilization mission in Mali). Bara några dagar tidigare hade statsminister Stefan Lövén motiverat det svenska deltagandet i den FN-ledda insatsen bland annat med utgångspunkt i Sveriges försök att bli invalda i FN:s säkerhetsråd (Bergin, 2014).
Det indikerar en inte helt entydig bild av hur den politiska eliten motiverar det svenska deltagandet i den FN-ledda insatsen. Istället antyder det att i motiveringarna framförs olika motiv till deltagandet i MINUSMA. Motiv som hänvisar till olika föreställningar och förväntningar kring hur Sverige bör agera och varför just det valda beteendet anses som relevant. Det ger en bild av att motiveringarna inte är ensade utan beror på i vilket sammanhang, tidpunkt och av vem de framförs. Med andra ord antyder det att förväntningar, omgivande faktorer och elitens övertygelser inverkar på hur och utifrån vilka referensramar eliten väljer att framställa och motivera beslutet.
1.1 Problemformulering
Den politiska elitens motiveringar kan ses som uttryck för strategisk kultur där den strategiska kulturen uppfattas som en referensram vid fattandet av strategiska beslut. Nedan redovisas två utdrag, med fem års mellanrum, ur regeringens propositioner.
Sida 2 av 60
Ett svenskt styrkebidrag till MINUSMA ligger i linje med Sveriges engagemang för fred och utveckling i Afrika och är en del av en samlad svensk ansats i Mali. (Utrikesdepartementet, 2014, s. 12)
… en målsättning med svenskt deltagande i Minusma är att Försvarsmakten ska fördjupa sin kunskap om och erfarenhet av FN:s fredsfrämjande verksamhet […] samt bidra till att bygga förmågan hos våra nationella krigsförband och staber genom att skapa möjligheter att utveckla personal genom erfarenheter i en internationell kontext. (Utrikesdepartementet, 2019, s. 15)
De båda utdragen ur regeringens propositioner ovan pekar på att de politiska motiveringarna till MINUSMA har förändrats över tid. En intressant förändring som indikerar att föreställningar kring vad som för tillfället anses relevant påverkar vilken referensram de olika motiveringarna framställs utifrån. Sverige har en lång tradition av deltagande i internationella insatser med en tydlig spårbarhet till den svenska strategiska kulturen där bland annat Sveriges självbild som en moralens stormakt framställs (Ruffa, 2013; Björkdahl, 2013). Vidare har den svenska strategiska kulturen en central dikotomi mellan internationellt och nationellt med helt olika uppsättningar inneboende normer. Logiken bakom normerna i den internationella dimensionen gör gällande att svenska internationella insatser motiveras av altruism snarare än nationella säkerhetsrelaterade motiv (Ångström, 2015, ss. 252-256). Förändringen i de officiella motivförklaringarna ovan antyder dock att betydelsen av olika aspekter av svensk strategisk kultur har förändrats över tid och i relation till internationella och nationella kontextuella förändringar. Sammantaget väcker det frågor kring hur den politiska eliten använder sig av referenser till den strategiska kulturen för att motivera säkerhetspolitiska beslut och hur användandet av referenser förändras över tid.
Den svenska traditionen av deltagande i internationella insatser är väldokumenterad (Edström & Gyllensporre, 2014; Björkdahl, 2013; Dalsjö, 1995). Den omfattande dokumentationen till trots är det mindre vanligt att undersökningar görs med utgångspunkt i den politiska elitens motiveringar till beslut om svenskt deltagande i en specifik insats. Det är vanligare att studier av internationella insatser fokuserar på beslutet eller det strategiskt agerande. Förestående studie avser bidra med en undersökning av den politiska elitens officiella motiveringar och hur motiveringarna förändrats över tid avseende deltagandet i MINUSMA och på så vis medverka till att överbrygga den uppfattade luckan.
Sida 3 av 60
1.2 Syfte
Syftet med undersökningen är att, med fokus på MINUSMA, bringa klarhet i hur den svenska strategiska kulturen framställs i den politiska elitens motiveringar till säkerhetspolitiska beslut om internationella truppinsatser men även att bringa klarhet i hur den politiska elitens referenser till den strategiska kulturen, i de officiellt framställda motiveringarna, förhåller sig till förändringar i den strategiska kontexten.
Undersökningens empiriska underlag bygger på den politiska elitens officiella motiveringar och presenteras närmare under avsnittet om källmaterial.
1.3 Frågeställning
Med hänsyn till forskningsproblemet och undersökningens syfte formuleras en övergripande forskningsfråga. Den övergripande forskningsfrågan specificeras därefter till två delfrågor som tillsammans ska uppfylla undersökningens syfte och ge ett svar på den övergripande forskningsfrågan. Forskningsfrågorna formuleras:
Hur kommer Sveriges strategiska kultur till uttryck i den politiska elitens motiveringar till den FN-ledda insatsen i Mali i tidsperioden 2013-2019?
- Hur motiveras insatsen i Mali utifrån den svenska strategiska kulturens dikotomi mellan internationellt och nationellt och dess inneboende normer?
- Hur har motiveringarna förändrats över tidsperioden 2013-2019?
1.4 Disposition
Uppsatsen består av fem kapitel och en referensförteckning. Kapitel ett – Inledning – presenterar undersökningens problemformulering, syfte, frågeställning och avgränsningar samt en forskningsöversikt med syftet att sätta studien i ett sammanhang. Kapitel två – Teori – förklarar teorin kring strategisk kultur som utgör studiens teoretiska utgångspunkt. Först beskrivs teorin generellt för att därefter mer specifikt beskriva svensk strategisk kultur. Kapitlet avslutas med hur teorin förväntas bidra till studiens syfte. I kapitel tre – Design och metod – redovisas studiens tillvägagångssätt. Inledningsvis förklaras studiens ansats, val av analysmetod och en beskrivning av studiens fall. Därefter introduceras källmaterialet och hur det källkritiskt behandlas. Efter det diskuteras validitet, reliabilitet och intersubjektivitet samt en problematisering av vald design. Kapitlet avslutas med en operationalisering av teorin som mynnar ut i studiens analysverktyg. Kapitel fyra – Analys och resultat – redovisar inledningsvis undersökningens kvalitativa textanalys och därefter den komparativa analysen. Kapitlet
Sida 4 av 60 avslutas med en presentation och summering av studiens resultat samt svar på forskningsfrågorna. Kapitel fem – Avslutning – återkopplar genom en diskussion kring resultatet till studiens problemformulering och syfte. Därefter reflekteras det över undersökningens genomförande och avslutas med förslag på fortsatt forskning. Sist redovisas studiens referensförteckning.
1.5 Material och avgränsningar
1.5.1 Källmaterial
Undersökningen analyserar den svenska politiska elitens motiveringar avseende det svenska truppbidraget i Mali för att förstå det svenska deltagandet. Det empiriska underlaget består av tre delar. Den första delen utgörs av regeringens propositioner till fortsatt svenskt deltagande i den FN-ledda insatsen i Mali. Propositionerna utskottsbehandlas av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet vars sammansättning är en spegling av den partipolitiska fördelningen i riksdagen (Sveriges riksdag, 2020). Utskottets betänkande utgör empirins andra del och är underlag för debatt och beslut i riksdagens kammare. Protokollet från debatten i kammaren utgör det empiriska underlagets tredje del.
Beslut om Försvarsmaktens internationella insatser fattas enligt svensk grundlag av riksdagen. Intervallen mellan besluten varierar mellan olika insatserna men i fallet för Mali (MINUSMA) fattas besluten årligen, vilket är en fördel för studien och medför en god tillgång till likvärdigt källmaterial för hela den undersökta tidsperioden. Tillgången på likvärdigt material möjliggör upptäckt av förändringar i motiveringarna.
1.5.2 Avgränsningar
Undersökningen avgränsas till den politiska nivån och där undersöks de officiella motiveringar som den politiska eliten presenterar i samband med beslut inför insats. Det görs av politiska representanter i riksdag och regering genom propositioner, betänkanden och riksdagsdebatter. Vidare är det motiveringar runt de politiska besluten om militär truppinsats som undersöks och inte Sveriges engagemang i allmänhet, såsom humanitärt bistånd, som är av intresse. Just det faktum att det är de officiella motiveringarna som undersöks medför att undersökningen inte kommer kunna finna dolda motiveringar och förklaringar.
Undersökningen begränsas i tid till två undersökningsperioder med hänsyn till svenska parlamentariska år där 2012/2013 – 2014/2015 utgör den första och 2017/2018 – 2019/2020 den andra. Begränsningen görs med utgångspunkt i försvarsbeslut 2015 som delningspunkt och en tydlig indikation på en förändrad strategisk kontext. Indelningen i tid medför att
Sida 5 av 60 undersökningsperioderna blir lika stora och därmed att periodernas empiriska material blir likvärdigt. En effekt av avgränsningen är att åren 2015/2016 och 2016/2017 valts bort med motivet likvärdigt undersökningsmaterial.
1.5.3 Centrala begrepp
I avsnittet redovisas grundläggande definitioner av några för undersökningen centrala begrepp och som används i inledningskapitlet. Definitionerna av begreppen är just undersökningens definitioner. Uppsatsens övriga definitioner och teoretiska fördjupning framgår av Kapitel 2. Normer
Normer definieras som intersubjektiva övertygelser om den sociala och verkliga världen, vilka definierar aktörer, deras situation och möjligheter till ageranden (Wendt, 1995, ss. 73-74). Strategisk kultur
Strategisk kultur preciseras som gemensamma idéer, normer och övertygelser i det svenska samhället. Dessa idéer, normer och övertygelser skapar specifika förväntningar om samhällets ställningstaganden och åtgärder inom säkerhets- och försvarspolitiken. I detta sammanhang härrör den samhälleliga gemenskapens säkerhets- och försvarsidentitet, uttryckt genom sina ställningstaganden och normer. Dessa härstammar från gemensamma erfarenheter och allmänt etablerade narrativ som är karaktäristiska för en viss säkerhetsgemenskap (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013, s. 12).
1.6 Forskningsöversikt
Studien syftar till att granska och bringa klarhet i den politiska elitens motivförklaringar till den militära truppinsatsen i Mali. Vanliga forskningsområden vid studerandet av internationella interventioner är Internationella Relationer (IR) ofta med utgångspunkt i olika strukturella perspektiv och Utrikespolitisk Analys med en vanlig inriktning att explicit studera utrikespolitisk beslutsfattning. Inget av forskningsområdena förefaller direkt passande vid studiet av politiska motiveringar. En konstruktivistisk ansats med utgångspunkt i strategisk kultur erbjuder användbara begrepp för att studera retorik och motivförklaringar samt binder ihop det som uppfattas som internationellt och nationellt, vilket passar studien väl och utgör därmed ett lämpligt val till uppsatsen. Utöver det refererar den politiska eliten på olika sätt till strategisk kultur när de motiverar strategiska beslut och skapar på så viss både legitimitet och relevans. Jag anser därför att strategisk kultur utgör en viktig referensram för att förstå den politiska elitens motiveringar till besluten om deltagande i MINUSMA.
Sida 6 av 60 I avsnittet redovisas forskningsläget kring strategisk kultur och dess användande syftandes till att ge en grundläggande kunskap kring begreppet då undersökningens teoretiska ramverk bygger på teorier kring strategisk kultur. Avsnittet avslutas med en beskrivning av hur studien förhåller sig till och positionerar sig till aktuellt forskningsläge samt uppsatsens inom- och utomvetenskapligt bidrag.
1.6.1 Tidigare forskning Inledning
Strategisk kultur är ett begrepp som det finns relativt omfattande forskning kring men det är även ett omdebatterat begrepp som saknar en konsensusdefinition. Jack Snyder introducerade begreppet strategisk kultur 1977 genom sin undersökning av Sovjets kärnvapendoktrin. Snyder definierade begreppet “the sum of ideas, conditioned emotional responses, and patterns of habitual behaviour that members of a national strategic community have acquired […] with regard to nuclear strategy” (Snyder, 1977, s. 8). När strategisk kultur infördes vid analys av försvars- och säkerhetspolitiska överväganden var avsikten att utmana mer etablerade teorier med rationalistiska och realistiska utgångspunkter. Vissa forskare menar dock att strategisk kultur bör begränsas till att komplettera realistiska förklaringar och teorier (Desch, 1998). Andra forskare hävdar att det vore att begränsa sig och att inte göra konceptet kring strategisk kultur rättvisa (Keating, 2004). Samtidigt menar andra forskare att begreppet togs fram för att kunna fånga en stats identitet avseende frågor kring säkerhet och försvar (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013). Snyders undersökning baseras på uppfattningen om stater som rationella aktörer vilka reagerar på ett planerande och mer uträknande sätt utifrån andra staters agerande men finner att Sovjets agerande mer baseras på normer och identitet (Snyder, 1977).
Generellt
Forskningen kring strategisk kultur delas av Alistair Ian Johnston in i en typologi av tre generationer forskare. Typologin används nedan för att ge en generell beskrivning av forskningsläget kring strategisk kultur (Johnston A. I., 1995).
Colin Gray räknas likt ovan nämnda Jack Snyder in i första generationens forskare inom strategisk kultur. Gray och Biehl et.al säger att staters olika agerande har sina rötter i historiska erfarenheter och kan förklara skillnader i annars lika staters strategiska agerande (Gray, 1999a; Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013). Gray menar vidare att den strategiska kulturen ska ses som kontexten inom vilken stater skapar sin säkerhetspolitik (Gray, 1999a; Gray, 1999b). En stats strategiska kultur påverkar hur en stat agerar men är inte på något sätt avgörande (Biehl,
Sida 7 av 60 Giegerich, & Jonas, 2013). Den strategiska kulturen ska därför betraktas som en kontext, som antingen omger eller väver samman, inom vilken mening för strategiskt beteende skapas. Allt kan inte sägas vara manifesterat av strategisk kultur men utgör exempel på agerande påverkade av kulturellt skapade organisationer, människor och procedurer (Gray, 1999a). Sammantaget kan man säga att strategisk kultur både formar kontexten för det strategiska agerandet och är samtidigt konstituerande för agerandet (Gray, 1999a).
Den andra generationens forskare som Bradley Klein och David Campbell tar utgångspunkt i att det är skillnad mellan vad en stats strategiska ledare och beslutsfattare deklarerar som officiell policy och de verkliga målen och motiven (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013; Klein, 1988; Campbell, 1992). Faktorer som beslutsfattarens egenintresse snarare än strategisk kultur är det som formar och begränsar strategiska val (Klein, 1988; Luckham, 1984). Andra generationens forskare vill flytta uppmärksamheten i forskningen kring strategisk kultur från breda generaliseringar kring normer och identitet till en mer detaljerad analys kring den kommunikativa och språkliga praktiken från de inblandade i den strategiska politiken (Klein, 1988; Lock, 2010). Vidare definieras strategisk kultur som ett system av symboler som möjliggör kommunikation och bör ses som språkliga spel relaterade till strategisk politik (Lock, 2010; Fierke, 1998; Kratochwil, 2001). Andra generationens forskare ser det som viktigare att finna skillnader mellan retoriken och förklaringar till strategiska val än själva förklaringen (Campbell, 1992).
Den tredje generationens forskare med mer tongivande forskare som Alastair Iian Johnston tar sin utgångspunkt i en mer positivistisk forskartradition och använder strategisk kultur som en oberoende variabel, vilken bestämmer en aktörs strategiska agerande. Johnston beskriver strategisk kultur som ”a strategic culture will appear in the form of a limited, ranked set of grand strategic preferences over actions that are consistent across the objects of analysis and persistent across time” (Johnston A. I., 1998, s. 38). Denna snävare definition av begreppet medför en möjlighet till skapandet av falsifierbara hypoteser, vilket enligt tredje generationens forskare är ett krav för att teorin kring strategisk kultur ska vara något värt (Sondhaus, 2006). Detta förhållningssätt kritiseras dock utifrån föreställningen om att kultur, som är mer av karaktären abstrakt fenomen, skulle vara en entydig och mätbar faktor bland andra motsägande förklaringar till ett strategiskt beteende samt att det anses svårt att få fram just mätbara data ur det abstrakta fenomenet kultur (Poore, 2003). Det står också i kontrast till första generations forskares kontextuella definition av strategisk kultur innefattande “socially transmitted ideas, attitudes, traditions, habits […], and preferred methods of operation that are more or less
Sida 8 av 60 specific to a particular geographically based security community that has had a necessarily unique historical experience” (Gray, 1999a, s. 51).
Ovan nämnda kontrast är en del av en större debatt mellan första och tredje generationens forskare, Colin Gary och Alastair Johnston, och som än i dag är aktuell. Johnstons syn att strategisk kultur är en oberoende variabel som påverkar det strategiska beteendet kontrasteras av Gray syn på strategisk kultur som en formande kontext för beteende (Johnston A. I., 1995; Gray, 1999a). Andra forskare menar att Grays syn gör det omöjligt att skilja på beroende och oberoende variabler (Ångström & Honig, 2012). Grays kritik mot Johnston vänder sig mot användandet av strategisk kultur som en förklarande faktor till strategiskt beteende. Utan menar istället att beteende inte kan separeras från kultur eftersom att personerna som utför beteendet är en del av kulturen (Gray, 1999a). Stuart Poore förstärker Grays syn”Without investigating the cultural context in which decisions are made, we are left with narrow and meaningless insights into strategic behaviour” (Poore, 2003, s. 284). Vissa forskare menar att strategisk kultur kan ses som en tolkande prisma genom vilken strategen betraktar det strategiska landskapet, vilket likt Gray påvisar en mer kontextuell syn på begreppet som inkluderar individer och institutioner (Poore, 2003; Gray, 1999a).
I en mer samtida förståelse för den strategiska kulturen har konceptet använts i huvudsak utifrån tre olika sätt. För det första har det använts som en oberoende variabel där forskningen utgår från att den strategiska kulturen orsakar ett visst strategiskt beteende (Johnston A. I., 1995). Andra forskare har använt begreppet som en mellanliggande variabel där strategisk kultur fungerar som ett filter genom vilket andra påverkansfaktorer inverkar på det strategiska agerandet (Kier, 1997; Ripsman, Taliaferro, & Lobell, 2016). Det tredje sättet som forskare använder termen är ur en mer konstruktivistisk ansats där det är omöjligt att särskilja oberoende och beroende variabler åt (Finnmore, 2003; Lantis, 2006). Det förekommer ingen konsensus i hur man akademiskt ska använda eller förhålla sig till begreppet men vissa forskare menar att det finns en implicit överenskommelse att kärnan i begreppet utgörs av en aktörs antaganden och övertygelser (Rosen, 1996).
Strategisk kultur - Sverige
I litteraturen framkommer att strategisk kultur ofta används för att påvisa skillnader mellan olika länder avseende hur de agerat i en specifik situation (Ångström & Honig, 2012; Doeser & Eidenfalk, 2019; Doeser, 2017). Vissa forskare försöker dock finna likheter snarare än olikheter. Christoph Meyer och Per Norheim-Martinsen studerar Europeiska Unionen med forskarområden som EU:s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik och gemensam
Sida 9 av 60 försvarsförmåga för att kunna påvisa en gemensam europeisk strategisk kultur. Ett perspektiv som skulle kunna vara fruktsamt men som uppfattas inte helt oproblematiskt med tanke på den stora bredd och skiftningar som finns inom EU:s medlemsstaters strategiska kultur och har därför mötts av viss kritik (Norheim-Martinsen & Institutt for forsvarsstudier, 2007; Meyer, 2006; Rynning, 2003). Problematiken bekräftas i Biehl et.al. (red) bok om medlemsstaternas strategiska kultur som förutom att den ger en samlad bild av medlemsstaternas olika strategiska kultur och strategisk kultur i allmänhet även ger en bild av den svenska strategisk kulturen (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013; Ruffa, 2013).
Inom forskningen av den svenska strategiska kulturen påvisas en strategisk kultur där Sverige agerar, med utgångspunkt i en svensk självbild, som en moralens stormakt som vill göra goda saker (Åselius, 2005; Ruffa, 2013). Forskare menar dock att det som präglat svensk strategisk kultur, sen kalla krigets start, är en dikotomi mellan internationellt och nationellt avseende användandet av det militära maktmedlet (Ångström, 2015; Holmberg, 2015). Indelningen skapar två uppsättningar normer som skiljer sig åt och uppfattas som varandras motsatser. Den nationella verksamheten präglas av normer som tydlighet mellan ”vi” och ”dom”, där det territoriella självförsvaret gjort våldsanvändningen oproblematiskt legitim med en hög tålighet för förluster och nationella intressen säkerställs. Den andra verksamheten utgjordes av den internationella där normer som solidaritet, humanitet, ickevåld och känslighet för förluster är centrala (Ångström, 2015).
Forskare menar att med utgångspunkt i den svenska självbilden och den distinkta indelningen mellan nationellt och internationellt framkommer en förklaring till det svenska deltagandet i internationella insatser (Holmberg, 2015; Ångström, 2015). En förklaring där Sverige genom ett påvisat internationellt deltagande bevarar den svenska självbilden som välmenande. I detta sammanhang kan man säga att de svenska internationella förbandens viktiga nytta under insatsen är att just bekräfta den svenska självbilden och identiteten (Ringmar, 1996).
Tudelningen mellan internationellt och nationellt skapade två politikdomäner som medförde att två separata former av politik kunde föras samtidigt utan att det uppfattades som motsägelsefullt (Holmberg, 2015). Det medgav att till synes oförenliga normer och ideal kunde förenas såsom; snäva nationella egenintressen med den internationellt viktiga humanismen; den nationella oproblematiska våldsanvändningen med internationella fredliga konfliktlösningar; och den svenska alliansfriheten med internationella militära samarbeten. Indelningen präglar beslutsfattning samt planering, utbildning och genomförande av militära operationer (Ångström, 2015).
Sida 10 av 60 Svenska internationella insatser
Efter andra världskriget och fram till kalla krigets slut var Sverige ett av de länder som bidrog till flest internationella insatser (Bjereld, 1992, ss. 90-92). De svenska insatserna i Kongo under 1960-talet, de svenska Libanon och Cypern-insatserna under 1980 och 90-talet samt insatserna på Balkan under 1990-talet och inledningen på 2000-talet framstår som väldokumenterade. I en mer samtida överblick framkommer den svenska Afghanistaninsatsen som den dominerande, något som sannolikt beror på faktorer som insatsens komplexitet och att den för sin samtid framstår som unik avseende tidsomfånget (Aggestam & Hyde-Price, 2016; Ångström, 2015). Ångström och Honig undersöker vad som kan förklara att europeiska småstater agerar olika i frågan om att delta i den NATO-ledda insatsen i Afghanistan. De menar att det är svårt att förklara varför Danmark och Nederländerna å ena sidan och Sverige och Norge å andra sidan agerar olika utifrån ett rationalistiskt perspektiv. Sett ur ett konstruktivistiskt perspektiv identifieras att Sverige och Norge med en mer nationellt fokuserad strategisk kultur gör en distinktion mellan nationellt och internationellt och skapar på så vis en skarp skillnad mellan nationella säkerhetspolitiska intressen och humanism. För svensk del genomsyrade det agerandet som helhet i anslutning till operationen (Ångström & Honig, 2012).
Utöver insatsen i Afghanistan framstår även den svenska insatsen i Libyen som väldokumenterad och intressant. Intressant för att det var en insats under ledning av Nato där Sverige som enda icke medlem i Nato deltog i insatsen men även att det var den första insatsen efter kalla krigets slut som Sverige deltagit i med svenskt stridsflyg. Den svenska Libyen-insatsen är studerad, ur ett svenskt perspektiv, av framför allt svenska forskare där bland annat Fredrik Doeser granskat omständigheterna kring det svenska beslutet om deltagande (Doeser, 2014; Doeser, 2016).
Doeser visar på att skillnader mellan länders agerande ur ett rationalistiskt perspektiv inte ger en komplett förklaring till Sveriges och Finlands beslut avseende deltagande i den NATO-ledda insatsen i Libyen. Förklaringen till de olika besluten i Sverige och Finland kompletterar Doeser med ett konstruktivistiskt perspektiv utifrån strategisk kultur och visar att det konstruktivistiska perspektivet bidrar med förståelse snarare än förklaring och ger en mer allsidig bild av det undersökta fenomenet (Doeser, 2016; Doeser, 2014).
Den svenska insatsen i Mali, MINUSMA är inte fullt lika väl dokumenterad som andra insatser. Om det beror på att insatsen i Mali ligger nära i tid eller om andra insatser varit intressantare att undersöka framgår inte. Jag anser dock att insatsen är intressant att studera eftersom att den
Sida 11 av 60 är under ledning av FN och svenskt engagemang i internationella insatser har under 2000-talet dominerats av insatser ledda av antingen EU eller Nato (Ångström, 2015). Den svenska Malinsatsen och just återgången till en FN-ledd insats har granskats av forskare som bland annat kom fram till att neddragningen av den svenska Afghanistaninsatsen och regeringsskiftet i Sverige 2014 utgjorde två viktiga skäl till det svenska deltagandet (Nilsson & Zetterlund, 2016). Positionering
Inom svensk forskning av strategisk kultur är det vanligt att man anammar ett mer konstruktivistiskt perspektiv. En trend som dock träder fram inom forskningen är att korsbefrukta andra perspektiv, av mer förklarande karaktär, med ett konstruktivistiskt perspektiv av strategisk kultur, vilket uppfattas kunna bidra till en bredare förståelse för det undersökta fenomenet (Glenn, 2009; Doeser, 2014; Ångström & Honig, 2012; Lantis, 2006). Studier av svenska internationella insatser görs ofta med ett fokus på det strategiska agerandet och varför Sverige deltar utifrån det politiska beslutet (Doeser, 2016; Ångström, 2015; Nilsson & Zetterlund, 2016). Det framstår som ovanligt att studera internationella insatser med utgångspunkt i hur den politiska eliten väljer att officiellt framställa och motivera beslut. Motiveringar och framställningar som genom ett strategiskt användande av välkända teoretiska referensramar gör beslutet och det önskvärda handlingsalternativen legitima. Med andra ord hur den svenska strategiska kulturens två dimensioner och dess inneboende normer används för att motivera beslut och därmed möjliggöra ett strategiskt agerande.
Föreliggande studie avser ansluta sig till tidigare forskning genom att tillägna sig en utgångspunkt där den strategiska kulturen antar formen av att vara en ”shaping context” och som alla medvetet eller omedvetet formas av (Gray, 1999a). Samtidigt närmar sig undersökningen den andra generationens forskning eftersom den utgår från den politiska elitens motiveringar, vilket är del av andra generationens fokus som utgörs av utövarens kommunikativa praktik (Klein, 1988; Lock, 2010). Genom ett konstruktivistiskt perspektiv anknyter studien till Fredrik Doesers och Jan Ångströms forskning kring strategisk kultur (Doeser, 2016; Doeser, 2017; Doeser & Eidenfalk, 2019; Ångström, 2015; Ångström & Honig, 2012). Undersökningen avser även ansluta sig till Doesers forskning kring den strategiska kulturens inverkan på beslut om internationell intervenering (Doeser, 2016; Doeser, 2017). Uppsatsens fokus är dock den politiska elitens motiveringar och en förändrad strategisk kontexts inverkan på motiveringarna, vilket gör att studien kommer anknyta till Nilsson och Zetterlunds granskning av den svenska Mali-insatsen och med ett konstruktivistiskt perspektiv bidra till en bredare och mer mångsidig förståelse för det specifika fallet.
Sida 12 av 60 1.6.2 Forskningsbidrag
Forskningsöversikten ovan ger en överblick och grundläggande kunskap kring begreppet strategisk kultur samt en mer specifik inblick i den svenska strategiska kulturen och distinktionen mellan nationellt och internationellt. Utöver det indikerar översikten ett behov av att granska det svenska deltagandet i MINUSMA och jag konstaterar en forskningslucka i form av hur det svenska deltagandet framställs och motiveras av den politiska eliten.
Sammantaget blir det intressant att undersöka hur den politiska eliten motiverar det strategiska agerandet med det militära maktmedlet inom ramen för MINUSMA. Intressant så till vida att kunna påvisa hur politiska aktörer över tid använder och refererar till strategisk kultur för att finna stöd i vedertagna säkerhetspolitiska ”sanningar” i sina framställda motiveringar.
Studien avser bidra till litteraturen om internationella interventioner med fokus på hur beslut officiellt motiveras av den politiska eliten med teorier kring strategisk kultur som referensram. Utöver det avser studien bidra med en djupare allmän förståelse för svensk utrikespolitik och en ökad förståelse för hur svenskt deltagande i internationella interventioner motiveras.
Sida 13 av 60
2 Teori
I kapitlet presenteras undersökningens teoretiska utgångspunkt och på vilket sätt den stödjer undersökningen. Inledningsvis kommer en kort introduktion till teorin redovisas. Därefter klargörs de för undersökningen centrala delarna i teorin om strategisk kultur som utgör det teoretiska perspektivet. Slutligen sammanfattas den teoretiska utgångspunkten varvid den teoretiska grunden för undersökningens analys identifieras och teorins bidrag till undersökning presenteras.
2.1 Introduktion
Att skapa förståelse för hur det svenska militära maktmedlet används i en internationell kontext och på vilka grunder beslutet för en militär internationell truppinsats fattas uppfattar jag som angeläget. Dels för att förstå vilka drivkrafter som gör sig gällande men även vilka politiska övertygelser, normer och intressen som inverkar på användandet av det militära maktmedlet. Med utgångspunkt i en konstruktivistisk ansats och kulturella faktorer är det möjligt att tolka och förstå beslut och insatser utifrån den svenska politiska elitens motiveringar, där ansatsens styrkor att förstå det studerade fenomenet snarare än att enbart beskriva detsamma gör sig gällande. De kulturella faktorerna bidrar till förståelsen genom att identitet och intressen ses som socialt konstruerade och ger vid hand att de politiskt framställda motiveringarna skapas i ett socialt sammanhang med strategisk kultur som referensram (Wendt, 1992). Normer och kultur anses också kunna ge den materiella världen mening och därmed göra beslut och agerande relevanta och legitima (Katzenstein, Keohane, & Krasner, 1998, ss. 679-680). Föreliggande undersökning kommer göras med en konstruktivistisk ansats med utgångspunkt i teorier kring strategisk kultur med motivet att undersökningen syftar till att finna förståelse för fenomenet snarare än en mer instrumentell förklaring.
2.2 Strategisk kultur
Den strategiska kulturen inverkar på hur beslutsfattare tolkar och förstår en given situation och i förlängningen påverkar det hur motiveringar för beslut och ageranden framställs men också på skapandet av narrativ kring en given situation (Ångström, 2015, ss. 249-251). Förståelsen påverkar också hur vi använder militärt våld men även så grundläggande saker som vad som betraktas som ett militärt problem (van Creveld, 2009, s. 158). Strategisk kultur tolkas här utifrån idéer och normer som sätter saker i sammanhang och ger mening till situationer och ageranden (Glenn, 2009, ss. 530-533).
Sida 14 av 60 2.2.1 Källor
Den strategiska kulturen för en stat skapas utifrån ett antal källor, kategoriserade som fysiska, politiska och sociala/kulturella källor (Lantis, 2006, s. 17) och förstås här utgöra grunden för den strategiska kulturens gemensamma övertygelser och normer om vem man är, hur och med vilka preferenser och beteendemönster som militär maktutövning anses legitim (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013, s. 12; Ångström, 2015, s. 250).
Undersökningen fokuserar på hur den politiska eliten motiverar beslut om internationell insats med det militära maktmedlet, vilket gör att enbart de politiska källorna kommer beröras. Lantis modell lyfter fram att de politiska källorna utgörs av historiska erfarenheter, det politiska systemet, eliternas uppfattning/övertygelse och den militära organisationen (Lantis, 2006, s. 17).
En stats historiska erfarenheter värderas som en stark källa till statens strategiska kultur. Den strategiska kulturen är en produkt av historiska omständigheter, där de historiska erfarenheterna blir viktiga övervägande vid skapandet och utvecklandet av en stats strategiska kultur och identitet. (Lantis, 2006, ss. 16-17). Utöver det utgör en stats politiska system och den militära organisationen andra källor till den strategiska kulturen. Det spelar roll vilket statsskick och politisk inriktning en stat anammar (Lantis, 2006, s. 17). Den militära organisationens påverkan görs genom dess expertroll med dels en rådgivande och påverkande funktion och dels i formandet men även användandet av det militära maktmedlet (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013, ss. 15-16).
Elitens övertygelse är en betydande källa till en stats strategiska kultur och har en speciell roll när det gäller vidmakthållandet och förändrandet avseende den strategiska kulturen. Elitens övertygelser framkommer i hur den politiska eliten uttrycker sig och agerar likt policy-entreprenörer (Lantis, 2006, ss. 20-28).
2.2.2 Policy-entreprenörer
Traditionellt sett är bärarna för det som utgör den strategiska kulturen i en stat den strategiska gemenskapen beståendes av beslutsfattare och experter men har i vissa sammanhang även breddats till att utgöra allmänheten (Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013, s. 12). Att det i vissa sammanhang breddas till att utgöra allmänheten harmoniserar med vissa forskares syn på begreppet som inkluderar såväl individer som institutioner (Poore, 2003, ss. 280-281). Forskare påvisar att det, i en svensk kontext, finns ett teoretiskt avstånd mellan militär och politiska beslutsfattare men att militären har en kontinuerlig rådgivande roll till den politiska nivån innan
Sida 15 av 60 beslut (Ruffa, 2013, ss. 346-348). Undersökningen utgår från att den strategiska kulturen i huvudsak bärs och utformas av den politiska eliten men att den påverkas ur ett kontextuellt perspektiv av omgivningen. Det för att studien undersöker den politiska elitens motiveringar kring de parlamentariska besluten för en militär internationell truppinsats.
Den politiska elitens övertygelse utgör enligt ovan en av de mer betydande källorna till en stats strategiska kultur. Den strategiska kulturen kan sägas utgöra resultatet av en förhandlad och avvägd verklighet mellan olika eliter som regering och riksdag och de normer som uttrycks och används (Lantis, 2006, s. 28; Ångström, 2015, s. 250). Den politiska eliten kan betraktas som en slags policyentreprenörer som genom att konceptualisera och motivera en viss strategisk inriktning har inverkan på det utrikespolitiska agerandet men även vilka normer som utifrån rådande kontextuella förutsättning är eftersträvansvärda (Lantis, 2006, ss. 20-21). Det innebär förutom att eliten är en källa till den strategiska kulturen och där med hur normer utformas så innebär det också att deras övertygelse kan avgöra utifrån vilken norm man avser motivera ett specifikt beslut eller ställningstagande. Den politiska eliten spelar en särskild roll vid både skapande och förändring av den strategiska kulturen där möjligheten att agera som policyentreprenörer, som skapar en ny diskursiv inriktning mot målsättningar, framhålls som en av anledningarna (Lantis, 2006, ss. 17, 20-21, 28).
Sammantaget kan man säga att strategisk kultur och dess inneboende normer inte är konstanta utan påverkas av olika eliters övertygelser som framförs i olika sociala sammanhang och strategiska kontexter.
2.2.3 Normer
Den strategiska kulturens normer om interventioner orsakar inte ett specifikt agerande eller beslut men bidrar till att möjliggöra och har påverkan på specifika ageranden och beslut (Finnmore, 2003, s. 15). En del av den strategiska kulturens påverkan sker således genom normer, exempelvis statens eller det politiska partiets inneboende normer. Dessa normer sägs ligga bakom det tankemönster som påvisas genom hur en aktör uppfattar omvärlden och utifrån det definierar vad som uppfattas vara ett önskvärt eller legitimt agerande (Ångström, 2015, s. 250). Normerna påverkar på så vis vilka möjliga handlingsalternativ som finns att tillgå i en specifik situation genom att vara begränsande men samtidigt vägledande för vad som uppfattas som önskvärda alternativ. Handlingsalternativen påvisar inte bara de reella och faktiska alternativen utan även andra mer eftersträvansvärda och ideala alternativ som aktören vill använda och som framställs och motiveras med stöd av normer (Ångström, 2015, s. 250). Normerna formas ur historiska erfarenheter, samhällets traditioner och attityder samt sociala
Sida 16 av 60 kontexter men även som vi sett ovan av den politiska elitens övertygelser (Gray, 1999a, s. 51; Lantis, 2006, s. 17).
Normerna definierar förutom vad som anses vara önskvärt även vem man är (Katzenstein, 1996, ss. 17-18). Vem man är eller identiteten består inte enbart av en självbild utan skapas i ett socialt sammanhang och utgörs även av hur andra ser på och uppfattar en (Ångström, 2015, s. 250; Wendt, 1992). Vilka normer en aktör förhåller sig till och hur de används och framställs har således inverkan på hur andra aktörer ser på en och hur man vill att andra ska uppfatta en. Andra menar att den strategiska kulturen och dess normer bidrar till att skapa de organisationer som är avsedda att hantera ett specificerat strategiskt problem (Farrell, 2005). Därför kan man säga att det förekommer mer eller mindre rivaliserande normer och tankemönster (Lantis & Howlett, 2016, s. 94). Det kan gälla såväl kollektiva normer som enskilda beslutsfattares uppfattningar och övertygelser, vilket ger vid hand att ett enskilt uttalande från en given politisk elit eller enskild beslutsfattare inte räcker till för att utgöra förklaring till ett specifikt strategiskt beslut eller beteende (Ångström, 2015, s. 258). Det gör att det blir angeläget att försöka finna mönster och kompletteringar istället för enskilda rivaliserande uttryck.
2.2.4 Förändring
Den strategiska kulturen förändras långsamt utifrån tidens gång men utöver det framträder tre tydliga orsaker till förändring. Den första benämns som strategisk chock, t.ex. en krigshandling i en stats närområde. (Edström, Gyllensporre, & Westberg, 2019; Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013; Lantis, 2006). Den andra orsaken benämns som ett strategiskt dilemma där t.ex. ett förestående parlamentariskt val kan utgöra ett strategiskt dilemma (Doeser, 2017; Lantis & Howlett, 2016; Lantis, 2006). Den tredje orsaken utgörs av att den politiska eliten spelar en särskild roll vid förändring av den strategiska kulturen där de skapar nya inriktningar eller inverkar på vilka normer som är gällande och utgör därmed en betydande källa till förändring (Lantis, 2006, s. 28).
Den politiska elitens agerande måste inte utgöra en reell förändring av den strategiska kulturen. Istället kan den noterade skillnaden utgöras av hur det refereras till den strategiska kulturen utifrån vad som i rådande situation uppfattas som relevant eller utifrån en egen eller gemensam övertygelse uppfattas som eftersträvansvärt av den politiska eliten (Lantis, 2006, s. 28; Ångström, 2015, s. 250). Kort sagt strategisk kultur påverkas av en föränderlig strategisk kontext och den politiska elitens agerande som policyentreprenörer samt av avvägningar mellan olika eliter i en förhandlad verklighet.
Sida 17 av 60 2.2.5 Kritik mot konceptet
Mot begreppet strategisk kultur som förklaringsmodell riktas det kritik i form av att om fenomenet som undersöks inte kan förklaras med andra teorier ges det en kulturellt betingad förklaring (Ångström, 2015, s. 251). Kritiken bygger på att kulturbegreppet kan ses för brett och på så vis skulle det vara svårt att visa att något inte är kulturellt betingat (Poore, 2003, ss. 280-282). För att det inte ska uppfattas som en analytisk säkerhetsåtgärd behöver teoribildningen kring strategisk kultur därför kritiskt granskas (Jones & Smith, 2001). Strategisk kultur kan också kritiseras för att det finns en uppenbar risk att identifiera sin egen kultur som central och därmed tolka och förstå andra kulturer utifrån betingelser skapade i det egna kulturella systemet, vilket kallas etnocentrism (Ångström, 2015, s. 251).
I den svenska strategisk kulturen framträder två distinkt skilda uppsättningar av normer som visar sig i den politiska elitens motiveringar till beslut och ageranden. Dessa normer beskrivs vidare i avsnittet om Sveriges strategiska kultur nedan.
2.3 Sveriges strategiska kultur
Svensk strategisk kultur efter andra världskriget beskrivs av forskare som ett folkförsvar som formades av historiska erfarenheter utifrån den socialdemokratiska dominerande rollen i den svenska politiken likt hur den socialdemokratiska ideologin skapades under 1900-talet. Ett folkförsvar som präglas av en nationell identitet, en stark stat, korporatism och där försvaret av statens territorium var vital (Åselius, 2005). Ytterligare faktorer som haft effekt på den strategiska kulturen är det svenska förvaltningssystemet som innebär en tröghet mot förändringar och som ytterligare förstärker tanken kring att den strategiska kulturen är trögrörlig (Åselius, 2005; Biehl, Giegerich, & Jonas, 2013).
Den svenska strategiska kulturen har även formats av Sveriges geografiska omvärldsläge (Gray, 2013). Påverkan kommer sig av att Sverige som en uttalat alliansfri stat belägen mellan det östliga och västliga maktblocket och med en självbild av att vara en moralens stormakt har haft en stor inverkan på den svenska strategiska kulturen (Bjereld, Johansson, & Molin, 2008, ss. 40-48; Aggestam & Hyde-Price, 2016, ss. 482-483).
Den svenska strategiska kulturen har en central dikotomi mellan nationellt och internationellt inbyggd. En uppdelning som utgör en tydlig kontrast mellan normer skapade i den internationella dimensionen och normer skapade i den nationella dimensionen där den senare historiskt har varit den prioriterade (Ångström, 2015, s. 254). Exempel på dessa kontraster utgörs i den nationella dimensionen av egenintressen där staten står i centrum kontra den
Sida 18 av 60 internationella dimensionen med utgångspunkt i humanism och altruism där individen står i centrum (Doeser, 2014, s. 208; Aggestam & Hyde-Price, 2016, ss. 479-481). Normerna skapade i respektive dimension bildar ett antal kompletterande begreppspar, där begreppen företräder normer som uppträder inom respektive dimension. Normerna inom dimensionerna är centrala i undersökningens analys och beskrivs mer ingående nedan.
2.3.1 Internationell dimension
Den svenska strategiska kulturens internationella dimension identifieras med normer som humanism, modernism och en påtaglig skepsis till fördelen med militärt utövat våld, där det finns en tydlig uppfattning om att svenska nationella egenintressen inte ska vara drivande avseende svenskt deltagande i internationella interventioner (Ångström, 2015, ss. 252-253). Militärt våld anses inte som legitimt utan internationella interventioner motiveras istället utifrån solidaritet, altruism och humanism (Doeser, 2014, s. 208).
Normen för svenskt deltagande i internationella interventioner innebär att Sverige inte deltar i internationella interventioner med utgångspunkt i svenska nationella egenintressen utan deltagandet sker utifrån humanistiska och omtänksamma skäl (Doeser, 2014, s. 208; Ångström, 2015, s. 256). Svensk norm medför också att svenskt deltagande i interventioner ska uttrycka solidaritet i handling med utsatta länder och människor med syftet att värna om människors lika värde samt mänskliga rätt- och friheter. Uttrycken ovan kan sägas utgöra den generella konstitutiva normen för svensk strategisk kultur beskriven ur en internationell dimension. Internationellt är toleransen för risktagning och förluster av egna soldater och officerare betydligt lägre än vad den är nationellt. Internationellt är det allmänna överseendet för användande av militärt våld lågt och det militära maktmedlet ses inte som det primära maktmedlet. Det militära maktmedlet ses i stället som understödjande till mer legitimt accepterade maktmedel som diplomati och ekonomi (Aggestam & Hyde-Price, 2016, ss. 480-481). Detta till trots råder ingen nolltolerans till nyttjande av det militära våldet. För att nå humanitära målsättningar kan det till och med ses som legitimt precis som det gör i mer defensiva syften (Ruffa, 2013, s. 350).
Internationella samarbeten ses som vitala, där möjligheten att kunna verka under ett gemensamt paraply är viktigt. Det beroende på att normen innebär att interventioner i nationella egenintressen inte är legitimt gångbart (Ångström, 2015, ss. 256-258; Aggestam & Hyde-Price, 2016, ss. 479-485). Det anses också som positivt och givande att vara en del av internationella militära samarbeten och andra kollektiva sammanslutningar. Högst värderat är
Sida 19 av 60 sammanslutningen under FN som betraktas vara fundamentet för svenska internationella insatser och den svenska självbilden som moralens och den humanitära rättens övervakare. Det visar Sverige genom motvilja till så kallade Coalitions of the willing samt en direkt ovilja att delta i internationell intervenering utan en FN-resolution i botten (Ruffa, 2013, ss. 344-345). 2.3.2 Nationell dimensionen
I den nationella dimensionen skiljer sig, i allt väsentligt, den strategiska kulturens normer åt från de ovan beskrivna normerna i den internationella dimensionen. Nationellt utgör det konventionella försvaret mot en invasion den meningsgivande grunden. Den strategiska kulturen präglas nationellt av ett folkförsvar som drivs av nationella intressen. Primärt är målet det territoriella försvaret där självförsvar har gett militär våldsanvändning en tydlig oproblematisk legitimitet, både moraliskt och politiskt, och nationella, främst säkerhetsrelaterade, intressen kan säkerställas (Åselius, 2005; Ångström, 2015, ss. 252-255; Ruffa, 2013, ss. 344-350; Holmberg, 2015, s. 238).
Nationellt är alliansfrihet och neutralitet honnörsord. Detta utifrån perceptionen av en framgångsrik utrikes- och säkerhetspolitik med en alliansfri hållning (Sondhaus, 2006, ss. 47-48). Det att jämföra med internationellt där det ses som självklart med fredliga konfliktlösningar och att konflikter löses tillsammans med andra aktörer genom militära samarbeten. Inom det nationella är man även mindre känslig för egna förluster och är därmed avseende försvaret av rikets territorium och ett mellanstatligt krig mindre restriktiv i vilken typ av våld som anses legitim (Farrell, 2005; Ångström, 2015, s. 254).
I den nationella dimensionen finns en tydlig prioritering kring nationellt försvar framför internationella insatser (Aggestam & Hyde-Price, 2016, ss. 480-484). En prioritering som löper som en röd tråd genom hela den svenska strategiska kulturens diskurs. Genom att skapa uppdelningen mellan nationellt och internationellt har man från politiskt håll kunnat förena tillsynes oförenliga; snäva nationella intressen med humanism; och alliansfrihet med militära samarbeten. (Ångström, 2015, s. 253). En förening som bygger på att båda de distinkta delarna kan samexistera och rent praktiskt inte är ömsesidigt uteslutande, till skillnad från teoretiskt där de mer uppfattas som varandras motsatser. Att de kan samexistera medför också att om man håller isär delarna i tid, rum och kontext blir det möjligt att motivera militär makt på helt olika sätt beroende på sammanhang.
Sida 20 av 60
2.4 Sammanfattning
Strategisk kultur formas ur en mängd olika faktorer, vilka beskrivs som källor till strategisk kultur där den politiska elitens övertygelser framstår som viktiga (Lantis, 2006, s. 17). Normer har en central del i hur en stat definierar den strategiska kulturen och som i sin tur definierar vem man är och vad som anses vara ett legitimt beteende, kort kan man säga att den strategiska kulturen möjliggör ett visst agerande eller beslut (Finnmore, 2003, s. 15). Normerna formas bland annat av den politiska elitens övertygelse, vilka också kan ses som policyentreprenörer. Därmed blir det relevant att analyserar den politiska elitens uttryckta motiveringar till insatsen. Strategisk kultur förändras över tid och även om förändringen sker långsamt så påverkas den av den strategiska kontexten. Förändring i den strategiska kulturen kan även orsakas av den politiska elitens övertygelser (Lantis, 2006, s. 28). Det är dock svårt att identifiera om den strategiska kulturen har förändrats eller om det som uppfattas istället handlar om hur den politiska eliten väljer att betona och framställa olika delar av den strategiska kulturen, där valen av framställningar bland annat beror på aktuellt internationellt och nationellt politiskt läge. Kort sagt beror förändringar på hur eliten väljer att med utgångspunkt i sina övertygelser framhäva den strategiska kulturens normer och hur det tar sig uttryck utifrån rådande strategiska kontext. Den svenska strategiska kulturen präglas av en uppdelning mellan internationellt och nationellt avseende användande av det militära maktmedlet (Ångström, 2015, s. 253). Den inbyggda spänning som finns mellan normerna i de båda dimensionerna genom dess olikheter gör att det blir intressant att använda normerna vid analys av politiska motiveringar. De olika uppsättningarna av normer kommer bidra med ökad förståelse för hur den svenska humanitära interventionen i Mali motiveras och hur motiveringen påverkas av förändring i den strategiska kontexten samt hur den politiska elitens övertygelser framställs i motiveringarna. Den avser inte finna förändring i den strategiska kulturen då det inte inryms i studiens syfte.
Distinktionen mellan internationellt och nationellt ger vid hand ett antal normer här uttryckta i centrala begreppspar. Begreppsparen utgörs av: (1) humanism med individen i centrum kontra nationella intressen med staten i centrum; (2) militära samarbeten kontra alliansfrihet och neutralitet; (3) Låg legitimitet för militärt våld med fredliga konfliktlösningar kontra militärt våld ses som legitimt med få restriktioner i typ av våld; (4) högre känslighet för personella förluster kontra lägre känslighet för personella förluster (Ångström, 2015, ss. 252-256; Doeser, 2014; Ruffa, 2013; Sondhaus, 2006). Normerna ligger till grund för undersökningens analys och medförs till Kapitel 3, Design och metod, för operationalisering.
Sida 21 av 60
3 Design och metod
I kapitlet presenteras undersökningens design och metodologiska ställningstagande. Inledningsvis beskrivs uppsatsens metodologiska utgångspunkt samt motivering till valet av design. Därefter redovisas undersökningens analysmodell. Det tredje avsnittet presenterar det för undersökningen specifika fallet. I avsnitt fyra redogörs det för studiens källmaterial och källkritik. Femte avsnittet redovisar undersökningens validitet, reliabilitet och intersubjektivitet för att i sjätte avsnittet problematisera undersökningens design och metodologiska ställningstaganden. I sista avsnittet operationaliseras det teoretiska ramverket till studiens analysverktyg.
3.1 Studiens ansats
Studien har en förståelseinriktad ansats med syftet att förstå hur den svenska militära närvaron i Mali motiveras av den politiska eliten med utgångspunkt i den strategiska kulturens normer. Studien är deduktiv och teorikonsumerande med ett teoretiskt ramverk utifrån teorier kring strategisk kultur och det specifika fallet som undersöks är det svenska militära deltagandet i MINUSMA (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns, & Wängnerud, 2017, s. 89).
För att uppfylla undersökningens syfte har en övergripande forskningsfråga formulerats. Den övergripande frågeställningen har därefter brutits ner till två delfrågor. Delfrågorna är formulerade för att bidra till svaret på den övergripande frågeställningen.
Sida 22 av 60 Studien genomförs som en longitudinell enfallsstudie av officiella motiveringar till Sveriges deltagande i den FN-ledda internationella insatsen i Mali (Yin, 2006, s. 63). Granskningen av fallet görs vid flera tidpunkter för att med stöd av det teoretiska ramverket undersöka hur motiveringarna förändras över tid. I undersökningen väljs två undersökningsperioder 2013-2015 och 2017-2019 där den markanta händelsen mellan undersökningstidpunkterna utgörs av försvarsbeslut 2015 (Yin, 2006, s. 63). Ett försvarsbeslut med en tydlig ominriktning av det svenska försvaret från ett internationellt fokus innan till ett mer nationellt fokus efter beslutet (Riksdagens betänkande, 2015). Försvarsbeslutet grundas i en försämrad omvärldssituation där den ryska annekteringen av Krim 2014 är en tydlig indikation (Försvarsmakten, 2018; Holmberg, 2015).
Uppsatsen analyserar förändring i motiveringar med utgångpunkt i en förändrad strategisk kontext där ovan nämnda förändrade omvärldssituation utgör grunden i det som undersökningen beskriver som en förändrad strategisk kontext. De två tidsperioderna är också valda utifrån att de är lika långa och med lika stort empiriskt underlag, vilket skapar förutsättning för jämförelse mellan tidsperioderna. Baserat på indelningen med två tidsperioder kan studien därför även beskrivas som en jämförande undersökning. Tidsperioderna analyseras och sammanställs först var för sig och jämförs därefter mot varandra i syfte att identifiera förändringar i den politiska elitens motiveringar till besluten.
3.2 Analysmetod
Undersökningens källmaterialet utgörs av textmaterial och därför bygger analysmetoden på textanalys. Eftersom undersökningen har en förståelseinriktad ansats är en kvalitativ analysmetod lämplig och vid val av analysmetod identifieras idé- och ideologianalys som en relevant metod (Bergström & Boréus, 2012, ss. 24-26).
Analysen genomförs i tre steg där det första steget är en reducering av källmaterialet genom tematisering med utgångspunkt i analysverktyget och studiens undersökningsperioder. I det andra steget utförs en kvalitativ textanalys, i form av en idé- ideologianalys med analysverktyget skapat i dimensioner, av det reducerade empiriska materialet i två undersökningsperioder (Bergström & Boréus, 2012, ss. 156-159). Det sista steget utgörs av en jämförelse mellan respektive tidsperiods resultat.
Undersökningens teoretiska utgångspunkt är svensk strategisk kulturs dikotomi, mellan internationellt och nationellt, och dess inneboende normer vilka kan liknas vid ideologier och motiverar valet av idé- och ideologianalys som analysmetod. Vidare passar analysmetodens
Sida 23 av 60 fokus väl mot undersökningens förståelseinriktade frågeställning samtidigt som metoden skapar förutsättning för jämförelse av analysresultaten och är väl beprövad (Bergström & Boréus, 2012).
Figur 2 Analysmodell
Vid genomförandet av en idé- och ideologianalys kan två olika analysverktyg användas. Verktygen benämns idealtyper och dimensioner (Bergström & Boréus, 2012, s. 150).
Studiens analysverktyg skapas utifrån dimensioner som innebär ett mer löst sammansatt analysverktyg och kopplas ofta till studiet av politiska ideologier, men är som här användbart i andra sammanhang. Ett analysverktyg skapat från dimensioner har styrkor vid longitudinella studier, vilket passar väl mot undersökningens långsträckta tidsomfång. Analysmetoden skapar också förutsättning för att systematiskt jämföra studiens undersökningsperioder med varandra. Jämförelsen görs med utgångspunkt i uppsatsens två definierade dimensioner och ligger till grund för svaret på delfråga två (Bergström & Boréus, 2012, s. 167). En risk med analysverktyget är att dimensionerna inte är ömsesidigt uteslutande, något som ställer krav på noggranhet vid konstruerandet (Bergström & Boréus, 2012, ss. 156-159).
Undersökningens analysverktyg utgår från två väl preciserade dimensioner i form av internationellt och nationellt avseende svensk startegisk kultur och nyttjande av det militära maktmedlet (Ångström, 2015, ss. 252-256). Studiens internationella och nationella dimension preciseras vidare i två steg. I steg ett preciseras dimensionerna till normer som i undersökningen uttrycks med centrala begreppspar. Steg två innebär att normerna specificeras till indikatorer som i studien innebär uttryck för respektive norm. Den noggranna preciseringen bedöms som tillräcklig med goda förutsättningar att göra källmaterialet rättvisa. Nedbrytningen av
Sida 24 av 60 dimensionerna måste dock balanseras så att verktyget varken blir för rigoröst eller för vagt och allmänt hållet (Bergström & Boréus, 2012, ss. 167-169).
För att balansera verktyget bryts därför dimensionerna ned till fyra normer vardera och respektive norm preciseras med två uttryck, där uttrycken utgör tolkningsram vid analysen. Skapandet av studiens analysverktyg redovisas under avsnittet om operationalisering.
3.3 Beskrivning av fall
Den svenska Maliinsatsen utgör undersökningens fall med fokus på att undersöka den politiska elitens officiella motiveringar till insatsbesluten. Maliinsatsen är ett fall av en internationell militär truppinsats, vilket gör att undersökningens resultat även i mer generell mening till del kan påvisa hur den politiska eliten refererar till den strategiska kulturen vid motivering av beslut. Fallet blir specifikt av att det skiljer sig åt från trenden, som uppstod med det kalla krigets slut, så till vida att det är en FN-ledd insats. Det kan också sägas vara teoretiskt mer intressanta att undersöka internationella insatser eftersom att de utmanar våra förställningar kring vad som begreppsligt förstås som krig och stat (Finnmore, 2003, s. 7).
Maliinsatsen som fall är också specifikt genom den förändring av den säkerhetspolitiska omvärldssituation, i Sveriges och Europas närområde, som bland annat karaktäriseras av den ryska annekteringen av Krimhalvön i Ukraina 2014 (Försvarsmakten, 2018). I studien beskrivs det som en förändring i den strategiska kontexten. Innebörden blir en tydlig fokusförändring av det svenska försvaret (Riksdagens betänkande, 2015). Malinsatsen som fall och som i undersökningen ett longitudinellt fall är ett specifikt fall genom att undersökningens inledningsperiod kännetecknas av ett internationellt fokuserat försvar och den avslutande undersökningsperioden kännetecknas av ett nationellt fokuserat svenskt försvar. Den uppfattade förändringen passar uppsatsen andra fokus att undersöka om den politiska elitens motiveringar förändras över tid.
3.4 Källmaterial och källkritik
Till undersökningens källmaterial har valts regeringens propositioner, det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande och protokoll från riksdagens debatt avseende det årligen återkommande ärendet Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali. Allt källmaterial som används i undersökningen bedöms utgöra primärkällor och äktheten bedöms som god (David & Sutton, 2016, s. 262; Thurén, 2005, ss. 19ff). Valet av material syftar till att kunna svara på forskningsfrågorna och att kunna analysera den politiska elitens officiella motiveringar till de parlamentariska beslutet avseende det svenska militära
Sida 25 av 60 deltagandet i MINUSMA. Bedömningen är att materialet svarar väl mot undersökningens behov. Respondentintervjuer skulle kunna tillföra undersökningen nyanser av den politiska elitens motiveringar samt bättre förutsättningar för triangulering men har valts bort då det utifrån intervjusituationen inte kan fastslås att det är de officiella motiveringarna som framställs av respondenten, vilket är det som efterfrågas i undersökningen.
En del av källmaterialet utgörs av riksdagsdebatter och innebär att materialet är tendentiöst. Det passar dock väl mot studiens konstruktivistiska ansats och syftet att granska hur den politiska eliten väljer att framställa och motivera beslut. Framställningar som görs med stöd av en teoretisk referensram och utgångspunkt i egna övertygelser där just flera sidor och olika övertygelser berikar analysen. Det blir därför viktigt att studiens analys och tolkningar görs så öppet och transparant som möjligt, vilket även borgar för god forskningsetik (David & Sutton, 2016, ss. 58-59).
3.5 Reliabilitet, validitet och intersubjektivitet
Källmaterialet består av officiella statliga dokument utgivna av Sveriges riksdag och regering. Materialets abstraktionsnivå bedöms som gynnsam för att undersöka officiella motiveringar till strategiska beslut. Vidare bedöms källmaterialet som karaktäristisk för det studerade och analyserade fenomenet, vilket innebär goda förutsättningar för ett resultat utan systematiska fel. Undersökningens källmaterial är av stort omfång och ställer, vid operationalisering av begrepp samt strukturering och analysering av källmaterialet, krav på forskaren i form av noggrannhet och precision för att säkerställa att man mäter det som avses (David & Sutton, 2016, s. 186). Det hanteras i studien genom undersökningens systematiska och tre-delade analys av källmaterialet som bygger på det genom operationalisering noggrant skapade analysverktyget. Vid undersökningar som bygger på textmaterial finns alltid en risk för att subjektivitet från forskaren påverkar resultatet. För att hantera denna risk operationaliseras teorin till konkreta indikatorer, vilket borgar för att förändringar lättare ska identifieras i analysen. Själva operationaliseringen spelar också roll och är avgörande för undersökningens kvalitet. Operationaliseringen tar därför sin utgångspunkt i andra forskares teoretiska uppbyggnad av begreppen varför den subjektiva påverkan från författaren minimeras. Det medför att både god begreppsvaliditet och resultatreliabilitet upprätthålls (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns, & Wängnerud, 2017, ss. 64-65).
