Känslan av ensamhet

En bakomliggande faktor till varför deltagarna i studien väljer att ta till sociala medier var på grund av en känsla av ensamhet. Allen et al (2014) diskuterar hur en individs förväntningar på en relation kan leda till en känsla av ensamhet om den inte blir som förväntad. Sociala medier blir en tillflykt vilket fyller det tomrum av ensamhet samt frånvaro av social tillhörighet som personen saknar. Det finns alltid något att titta på eller någon att prata med vilket gör att du alltid kan känna dig omringad av människor, trots att du egentligen är fysiskt ensam. Deltagaren Petra förklarar hur hennes känsla av ensamhet ofta resulterar i scrollande på sociala medier.

Dag 2: Det känns helt okej, men jag saknar ändå det får jag nog erkänna. Mest de stunder då jag är ensam, då brukar jag i vanliga fall scrolla runt på sociala medier och prata med vänner eller familj via Messenger. (Petra)

Dag 6: Det känns betydligt jobbigare idag då det är lördag och man är ledig. Ensamheten smyger sig på och blir mer tydlig under dessa omständigheter. (Petra)

De ensamma stunderna för Petra har i vardagliga fall fyllts ut med scrollande på sociala medier och sociala utbyten med andra människor via dessa. Via sociala medier kan människor både vara ensamma och sociala på samma gång (Turkle 2011; van Dijk 2006). Men vad händer när mobiltelefonen tas ifrån dem? De nya rådande förhållandena och skiftningarna blev för Petra mycket distinkta då hon inte längre kunde tillfredsställa sin ensamhet och tristess i samma utsträckning som hon annars är van vid. Om vi ser på det utifrån van Dijks (2006) skildring av ensamhet, kan vi se ett samband i hur Petra i vanliga fall hade varit endast ett klick bort från att ta del av vad hennes vänner har för sig på Instagram eller ett meddelande

Emma Thelin & Julia Hansson 31 ifrån hennes vänner och familj på Messenger. Känslan av ensamhet hade på så sätt inte blivit lika påtaglig. Även om deltagarna i studien fick lov att nyttja SMS-funktionen, upplevde många att det ändå inte gav samma effekt som Messenger eller Whatsapp där de flesta i studien vanligtvis kommunicerar. Precis som Petra, likställer några av deltagarna i studien att vara själv med att vara ensam och att den känslan blir ännu mer påtaglig vid avsaknad av den lättillgängliga gemenskapen som finns i deras mobiltelefoner via sociala medier. Till och med när människor är ensamma i hemmet upplever många vanan vid att interagera med andra genom nätet, vilket gör att det plötsligt känns obekvämt att vistas ensam. Ett sätt att hantera ensamheten kan resultera i en statusuppdatering i hopp om interaktion med andra människor och en känsla av att det finns någon som ser en; att man faktiskt inte är ensam. Två deltagare resonerade kring att de flesta människor publicerar endast positiva aspekter av sina liv på sociala medier och hur det känns som att människor endast söker efter uppmärksamhet på det viset.

Jag tycker det är lite synd ibland att människor endast verkar vilja visa upp fina bilder av sitt liv. Sen vet man ju att människor lägger upp fina och härliga bilder som kanske inte speglar den vardag eller verklighet de egentligen lever i… (Petra)

Petra understryker hur sociala medier speglar en ytlig värld där man nästan uteslutet endast vill visa upp det bästa av sig själv. Möjligheten att kontrollera framställningen av sig själv har ökat i takt med sociala mediers integrering i vardagslivet (Gillberg 2014). Du som användare väljer själv vilka delar av ditt liv du vill eller inte vill dela med dig av. I likhet med Petras resonemang, förklarar Maria hur ingen verkar ha ett dåligt liv på sociala medier.

Det känns som alla andra visar bara de bra sidorna av sitt liv och det är väl det man sitter och jämför med sig själv och blir skitknäckt. Så det har varit väldigt skönt att inte ha allas wooow-liv. Skönt att slippa se allas inlägg och allas matbilder varje dag och när de berättar hur bra liv de lever. Det är ju ingen som har ett dåligt liv på sociala medier. (Maria)

Maria beskriver hur hon jämför sig med andra människor utifrån deras statusuppdateringar och att det resulterar i en negativ känsla trots att hon själv är medveten om att den fina bilden endast är en fasad. Till skillnad från Petra, upplevde Maria att det var väldigt skönt att slippa den känslan under frånkopplingen och att hon inte kände sig lika ensam. Dock kan personen på andra sidan skärmen vara precis lika ensam som en själv, men ett intryck av ett mer spännande och händelserik liv är vad som publiceras, vilket kan bidra till att känslan av ensamhet ökar för personen som ser uppdateringen. Enligt Gillberg (2014) är det först när något publiceras till offentligheten som det får ett värde. Att personer då väljer att publicera något som är intresseväckande kanske snarare beror på något slags bekräftelsebehov av att vilja visa upp en bättre version av sig själva än att belysa hur den fysiska ensamheten tränger sig på. Statusuppdateringar blir en slags envägskommunikation då de oftast innebär en kommunikation utåt till offentligheten, men där det oftast inte genereras ett svar tillbaka, trots att det är möjligt, enligt Baym (2010). Den känslan som både Petra och Maria beskriver bekräftas i vad Hanna beskriver att hon själv vill publicera på sociala medier. Även hon vill publicera när hon gör något roligt eller något som sticker ut från vardagen i positiv bemärkelse. Hon känner en press över att personligen publicera material via sociala medier, nästan som ett måste att göra det och på ett visst sätt, trots att det oftast inte genererar i

Emma Thelin & Julia Hansson 32 feedback eller kommunikation tillbaka. Dock kan det vara en strävan efter social tillhörighet eller en känsla av att bli inkluderad i en gemenskap.

Jag vill gärna visa om jag är nånstans, vad jag gör och så. (Hanna)

Uttrycket Syns man inte, finns man inte skulle delvis kunna förklara den pressen som bland annat Hanna kände innan den frånkopplade veckan startade. Hur hon ville visa upp händelser till offentligheten och på så sätt få någon form av respons tillbaka. Därmed blir envägskommunikation ändå ett sätt att upprätthålla relationer på då det kan generera i likes och kommentarer vilket skapar en viss sorts kommunikation. Enligt Gillberg (2014) kan dessa relationer därigenom upprätthållas genom en minimal insats. Även Maria berättade att ett sökande efter respons nog var en underliggande faktor till publicering på sociala medier.

Absolut, man söker väl efter nån liten respons. Annars hade man ju inte lagt ut det. Men får jag inte respons är det ju inte det att jag mår dåligt och blir knäckt. Sen har jag gått över lite till att lägga det i händelser för då försvinner det efter ett visst antal timmar och där kan man inte få likes. (Maria) Interaktion på de så kallade händelserna som Maria nämner, genererar inte i kommunikation i samma utsträckning som övrig publicering på sociala medier gör. Därmed skapas färre utvecklingsmöjligheter till kommunikation. Det blir mer en bekräftelse på att människor har sett och uppmärksammat vad personen har publicerat. Är huvudsyftet då envägskommunikation eller är det en jakt på uppmärksamhet vilket ska leda till kommunikation? Om vi jämför den här formen av kommunikation med hur den hade sett ut i den fysiska kommunikationen hade troligtvis den andra människan tröttnat, då kommunikationen hade blivit ensidig och endast utgått ifrån en person. Det hade brutit mot vad Baym (2010) kallar för sociala normer som finns vid fysiska interaktioner och är till för att upprätthålla en stabil kommunikation. Dock är det precis det Baym anser att den medierade kommunikationen gör, nämligen bryter mot sociala normer. Ett annat exempel är vad en deltagares partner ansåg var anledningen till att hennes man publicerade material på sociala medier. Hon ansåg att det undermedvetet var för att det skulle generera i ett välmående för honom. På frågan om vår deltagare ansåg att det var av vikt att få likes eller kommentarer på sitt publicerade material, svarade han:

Haha NEJ, men det påstår ju min fru! Hon säger alltid ”du lägger ut dina låtar bara för att du ska få likes så att du ska må bra och för att ditt EGO ska må bra”. (Ronny)

På något vis kan Ronnys frus funderingar anknytas till det tidigare resonemanget av Gillberg (2014) om att medier får en central del av våra sociala liv och att saker får en betydelse först när det är publicerat på offentliga medier. Därefter är det först när vårt publicerade material får respons i någon kommunikationsform som det får ett värde för oss, och i det här fallet för Ronny.