8 Diskussion
8.8 Könskränkande yttringar - att klä värderingar och fördomar i ord
Könskränkningar var den vanligaste formen av negativ behandling både 2002 och 2013 och ingen övergripande prevalensförändring sågs mellan åren. 2013 uppgick den totala prevalensen till 72 %. Motsvarande siffra i Larsson et als studie (46) var 71 % och bland kvinnor 76 % jämfört med bland män 65 %. I vår studie 2013 var det 78 % av kvinnorna och 63 % av männen som rapporterade om könskränkningar och överenstämmelsen är därmed mycket god. Larsson och kollegor kunde även påvisa snarast identiska mönster och trender i förekomsten av olika beteenden inom kategorin jämfört med vår och Grave et als studier (16). En möjlig anledning till att inga signifikanta skillnader i prevalens mellan könen återfanns i Grave et als studie från 2002, kan vara det något begränsade urvalet, samt att skillnaderna mellan könen här faktiskt var relativt små, framförallt beroende på att de vanligaste formerna av könskränkningar var stereotypa uttalanden och kränkande skämt. I samtliga tre nämnda studier förekom dessa incidenter lika ofta bland män som bland kvinnor.
I de tre studierna var stereotypa uttalanden om hur män och kvinnor är, den avgjort vanligaste formen av kränkning bland både kvinnor och män. Dessa uttalanden förekom enligt de tre studierna vanligen från studiekamrater, tätt följt av lärare/handledare och läkare och var förutom vid fikapaus särskilt vanliga vid kliniskt arbete och i undervisningen. När auktoriteter såsom läkare och lärare i formella och professionella
65
sammanhang uttrycker en åsikt eller förmedlar sina kunskaper, förmedlar de även den verklighetsuppfattning som studenterna kommer att uppfatta som sann inom universitet, vetenskapen och professionen (95).
Som understruket av Norstedt och kollegor i deras intervjustudie av svenska läkarstudenter, är arbetsbelastningen så hög i utbildningen att de flesta av studenterna fokuserar på det de måste kunna för att klara tentamina (95). Den mest tidseffektiva strategin är då att gå på de föreläsningar som hålls av de som skriver tentafrågorna och den kunskap som förmedlas på dessa föreläsningar utgör sedan grunden för vad den unga läkaren anser vara viktig kunskap. Inte bara objektiva fakta absorberas på detta sätt, utan även åsikter och värderingar internaliseras.
Om lärarnas kunskaper om könsbias brister och deras genusmedvetenhet är låg, kommer de med andra ord effektivt att överföra dessa attityder även till studenterna (95), (37). Men redan innan de påbörjar sin utbildning är det troligt att läkarstudenterna, liksom de flesta av oss, delar många, ibland stereotypa föreställningar och värderingar, oberoende av vårt kön och vår utbildning (83), (85), (87). Det är därför extra anmärkningsvärt att så många som 72 % av studenterna identifierar auktoriteternas kunskapsförmedlande som fördomsfullt och ovetenskapligt.
Ofta förekommer stereotypiseringen som subtila undertoner och är inte huvudbudskap i undervisningen. Detsamma gäller för övriga typer av beteenden som studenterna rapporterat om som kränkande. Dessa undertoner och delvis omedvetna eller gömda budskap kan förmedlas i det kliniska arbetet och under fikapauser av framförallt läkare och handledare. De kan då ingå i läkarens handlande och stereotypa attityder i olika könsfärgade situationer och strider ofta mot vad studenterna lärt sig om vetenskapligt förhållningssätt, likabehandling och patientbemötande (110), (109).
Trots att denna motstridighet konfunderar studenten, gör den starka drivkraften att passa in i gemenskapen och att skapa sig en yrkesidentitet att hen snabbt socialiseras in i den rådande kulturen och internaliserar de normer och värderingar som innefattas i denna (52). Dessa informella lärdomar har ofta kallats för den gömda läroplanen (” the hidden curriculum”) och anses särskilt viktiga inom yrken, som läkaryrket, med en tydlig och i samhället välkänd professionell identitet, där mycket av kompetensen baseras på praktik eller lärlingsverksamhet (110), (109), (7). Många har argumenterat för att en gömd läroplan som präglas av könsbias, oberoende av den formella läroplanens uttryckta värderingar, är det som upprätthåller den höga förekomsten av särbehandling, kränkningar och trakasserier på grund av kön riktat mot såväl studenter och läkare som mot patienter (52), (10), (99), (27).
Kränkande kommentarer med sexuell innebörd eller nedlåtande kommentarer om individers värde baserat på könstillhörighet tenderade kvinnor att vara mest utsatta för i såväl vår, Grave et als (16), som Larsson et als (46) studier. Dessa kommentarer representerar olika former av härskartekniker med syfte att reducera kvinnor till passiva objekt snarare än aktiva subjekt och placera dem inom de snäva ramar våra traditionella könidentiteter innebär (4).
66
I dessa könsidentiteter ingår det i kvinnans uppgift att av sig själv och av andra ständigt se sig som sexualiserad och i hög grad värderad utifrån sitt utseende (32). Detta är dock inget som bör ingå i en läkares arbetsuppgifter, vilket både män och kvinnor är väl medvetna om. Genom att i stället uppmärksamma och markera att den kvinnliga läkaren är just kvinna och ge henne uppskattning för sin kvinnlighet och följsamhet till könsnormerna, snarare än att uppmärksamma henne som läkare, förminskas hennes läkarskap och hon känner lägre uppskattning för sitt arbete. Beteendet undergräver skapandet av en självsäker och tillfredställande yrkesidentitet (36).
Sexistiska skämt var lika vanligt bland män och kvinnor i samtliga tre studier. Ofta verkar dessa förekomma studenter emellan. Detta kan ses som en reproduktion av auktoriteternas och förebildernas attityder och av den gömda läroplanen i sig, samt som en spegling av de populära och normativa åsikter och attityder som övergripande existerar i samhället rörande män och kvinnor.
Många av männen har 2013 kommenterat att dessa yttringar varit just skämt och att de inte egentligen upplevt sig kränkta (se Appendix 2). Vissa har skrivit om hur de själva drar sådana skämt, men inte menar något illa och att det bara förekommit i kompisgrupper där de varit säkra på att ingen tagit illa upp. Inga liknande kommentarer lämnades av kvinnor, som däremot skrev om hur de tagit illa upp och ofta blivit äcklade och kränkta av de skämt som de manliga studiekamraterna dragit. Denna kvalitativa tilläggsinformation nyanserar de kvantitativa resultaten och belyser hur olika ett och samma beteende kan uppfattas, beroende på hur makthierarkier och normer i gruppen är strukturerade. Ett exempel på hur hotfulla skämtsamma kommentarer av denna typ kan upplevas ges av en kvinnlig student på termin 7 (se Appendix 2):
”En manlig sjuksköterska skrattade och sa "men följ inte med när han ska visa dig garderoben", när en specialistläkare visade runt mig på sjukhuset. – vad tänkte han att läkaren skulle hitta på i garderoben? Inte alls roligt.”
En manlig student på termin 4 beskriver att kränkande sexuella skämt och stereotypa uttalanden har förekommit men förstår inte hur detta kan vara ett problem (Appendix 2):
”…enbart inom kompisgrupper med tydligt skämtsyfte och ej i kränkande syfte. Jag upplever inte detta som ett problem själv.”
Könskränkande beteenden som stereotypa uttalanden, nedvärdering av kvinnor och sexistiska skämt och kommentarer grundar sig på könsbias och könsblindhet samt på bristande kunskaper om den rådande könsmaktordningen (25), (2). Jag skulle vilja argumentera för att det är detta bias och denna brist på genusmedvetenhet som ger upphov till många i denna studie undersökta former av särbehandling, kränkningar och trakasserier.
Vidare skulle jag vilja hävda att kränkande uttalanden är en verbalisering av internaliserat bias, medan särbehandling och trakasserier är att gå ett steg längre genom att översätta tankar och ord i handlingar. Kanske är det så att många är medvetna om vad som för tillfället är ett socialt och politiskt korrekt beteende, men
67
saknar insikt eller är av en annan åsikt om varför vissa beteenden anses mer korrekta än andra. Det skulle i så fall kunna betyda att studenter, läkare och lärare på läkarutbildningen vet att det är fel att särbehandla och trakassera studenter och kollegor på grund av deras kön, men att de samtidigt saknar kunskap och insikt om
varför detta är fel. Detta skulle kunna vara en förklaring till den höga prevalensen av verbala yttringar färgade
av könsbias, men relativt lägre förekomsten av utagerade handlingar som trakasserier och särbehandling i vår studiepopulation.
Den här manliga studentens kommentar får illustrera min ståndpunkt (Appendix 2):
”Ingen som utsatt någon, bara olämpliga skämt som anses oacceptabla, men som egentligen ej är illa menat.” – Man, termin 3
Kanske har den modesta prevalenssänkningen av särbehandling för bägge könen mellan 2002 och 2013 då sin grund i att den publika medvetenheten om politisk strävan efter likabehandling har ökat mellan dessa år. Politiskt inkorrekta beteenden stämplas ofta som socialt oacceptabla och man skulle kunna tänka sig att media och opinionsbildare har lyft debatten om diskriminering så till den grad att medvetenheten om det oacceptabla i beteendet har ökat och fått utslag även bland de könsdiskrimineringsinblandade parterna i Uppsalas läkarutbildning.
68 % av kvinnorna och 81 % av männen på läkarutbildningen i Uppsala 2013 ansåg att jämställdhet rådde i hög till mycket hög grad i deras kurs. Tyvärr tror jag inte att politiker, utbildare, förebilder och beslutsfattare har lyckats med att skapa förståelse för mekanismerna och strukturerna bakom likabehandling och jämställdhet. Resultatet från vår enkätstudie tyder på att många av oss bär och återskapar traditionsbundna fördomar och snäva normer som upprätthåller könsbias och könsmaktordning som i det tysta fortsätter att motarbeta vår strävan mot jämställdhet.
Det har till och med talats så mycket om jämställdhet att många i befolkningen uppfattar att sådan nu råder. Denna åsikt gör det omöjligt att uppmärksamma och medvetandegöra ett problem som då inte längre existerar. Även om vi justerat vårt beteende och agerar som om vi vore jämställda, vill jag hävda att vi lever kvar i den verklighetsuppfattning och med de värderingar som upprätthåller orättvisorna. De många fallen av könskränkningar på läkarprogrammet i Uppsala är ett bevis för detta.