Särbehandling på grund av kön

Fråga 8 2013 och fråga 9 2002 behandlade förekomsten av könsdiskriminerande behandling. Frågan bestod av delarna A-D enligt ovan och åtta olika exempel på beteenden som kan anses räknas till sådan behandling gavs i form av påståenden a – h. Ett öppet alternativ, i, erbjöd studenten att berätta om en upplevelse som hen ansåg vara särbehandling, men som inte tagits upp i exemplen.

Totalt rapporterade 53 % av studenterna 2013 att de utsatts för någon form av diskriminerande behandling på grund av kön. Andelen uppgick till 54 % (49-59 %, 95 % KI) bland de kvinnliga studenterna och 52 % (46-58 %, 95 % KI) bland de manliga. Av studenterna på de prekliniska terminerna uppgav 38 % (33-43 %, 95 % KI), jämfört med 66 % (61-71 %, 95 % KI) av studenterna som haft kliniska placeringar, att de blivit utsatta för särbehandling.

Regressionsanalys visade att den faktor som var starkast relaterad till att studenten skulle ha upplevt sig könsdiskriminerad vid något tillfälle var termin (p < 0,001). Ju högre termin, desto större var sannolikheten att studenten blivit utsatt. Även för ålder var inverkan statistiskt signifikant (p = 0,012) och här var sannolikheten högre att en yngre individ skulle ha blivit utsatt, oberoende av kön och termin. För kvinnligt kön var inverkan ej statistiskt signifikant (p = 0,804). Ingen regressionsanalys kunde utföras för 2002 års resultat, då rådata saknades.

För de angivna förslagen om diskriminerande behandling i form av alternativ a-h fanns några enskilda beteenden som totalt sett störst andel av studenterna 2013 hade upplevt sig blivit utsatta för enstaka eller flera gånger (delfråga A). Övriga svarsalternativ var ”Aldrig” eller att svara blankt. Den stora majoriteten valde av dessa att kryssa i alternativet ”Aldrig” och andelen blanka svar för både män och kvinnor 2013 och 2002 var

43

för fråga 8A respektive fråga 9A samtliga i storleksordningen 0-3 %, utan signifikanta skillnader mellan könen (95 % KI).

Allra vanligast 2013 var att studenterna hade behövt lämna rummet vid undersökning av en patient av motsatt kön (alternativ f, totalt 31 % av studenterna termin 1-9 och 11). Näst vanligast var att studenten känt sig ignorerad (alternativ a, totalt 19 %), inte mött respekt för sina handlingar och yttranden (alternativ b, totalt 18 %) eller känt sig osynliggjord (alternativ d, totalt 18 %). Ovanligast var att rapporter om utfrysning (alternativ e, totalt 5 %).

Precis som år 2002, svarar 2013 års läkarstudenter att de allra mest frekvent utsatts för könsdiskriminering under kliniskt arbete, men även frekvent i samband med undervisning (delfråga B).

Studiekamrater och läkare var generellt sett de avgjort vanligaste förövarna 2013 i samtliga fall utom då studenten behövt lämna undersökningsrummet. Då hölls i stället patienten ansvarig, ibland tillsammans med läkaren och övrig personal. Även lärare och handledare upplevdes ofta särbehandla studenterna. 2002 var de vanligast förekommande förövarna studiekamrater eller lärare och handledare, förutom i de fall då studenten inte fått vara med på undersökningsrummet, då patienter angavs som förövare, samt i de fall då studenten inte fått den service/hjälp som hen ansett sig ha rätt till, då sjuksköterskor hölls ansvariga. Även läkare uppgavs vara vanliga förövare 2002 (delfråga C).

I delfråga D 2002 svarade majoriteten av männen att de blivit utsatta av en kvinna och majoriteten av kvinnorna att de blivit utsatta av en man i de flesta av alternativen a-h. 2013 svarade majoriteten av studenterna (män och kvinnor) att de blivit utsatta för diskriminering av en man, förutom i alternativ f (att ha fått lämna rummet vid undersökning av en patient av motsatt kön), där en majoritet av de tillfrågade håller en kvinna ansvarig (15 % av samtliga tillfrågade 2013). De studenter som upplevt att de blivit osynliggjorda, uppger att de utsatts av bägge könen i lika stor utsträckning. Ovanligast 2013 var att en kvinna utpekades som förövare.

I Tabell 6.6 ses en jämförelse mellan 8A 2013 och 9A 2002, som visar prevalensen av utsatthet uppdelat på kön för en rad olika beteenden och händelser a-h. Tabellen visar att de kvinnliga respondenterna 2013 mer frekvent upplevde sig utsatta för diskriminering än männen i samtliga fall a-h, utom f, att ha fått lämna rummet vid undersökning av en patient av motsatt kön, där män upplevde mer diskriminering. Samtliga skillnader mellan könen var statistiskt signifikanta, utom vid diskriminering i form av utfrysning (e) och bristande service/hjälp till studenten (h) (95 % KI). Liknande resultat noterades för 2002, men då bedömdes skillnaderna mellan män och kvinnor endast vara signifikant i alternativen b (respektlöst bemötande), d (osynliggörande) och f. Tydliga mönster för könen framgår i resultaten från bägge år och de största skillnaderna mellan könen kunde både 2013 och 2002 observeras i a (ignorerats), b (inte mött respekt) och f.

Tabell 6.6. "Har du under din studietid på läkarprogrammet upplevt att du blivit särbehandlad av orsaker som du anser har samband med ditt kön? A. Hur ofta?"

44

Kvinnor % Män % Kvinnor % Män %

2013 (95 % KI) 2002 2013 (95 % KI) 2002 2013 (95 % KI) 2002 2013 (95 % KI) 2002

a) Ignorerats¹ 26 % (22-30 %) 33 % 9 % (6-13 %) 16 % 2 % (1-4 %) 6 % 0 % 3 % b) Inte mött respekt² 22 % (18-26 %) 38 % 9 % (6-14 %) 15 % 2 % (1-4 %) 6 % 0 % 4 % c) Förlöjligats³ 14 % (11-18 %) 26 % 6 % (4-9 %) 14 % 2 % (1-4 %) 4 % 1 % (0-3 %) 2 % d) Osynliggjorts⁴ 20 % (16-24 %) 27 % 7 % (5-11 %) 15 % 4 % (2-6 %) 11 % 1 % (0-3 %) 2 % e) Frysts ut⁵ 6 % (4-8 %) 9 % 4 % (2-7 %) 7 % 1 % (0-2 %) 3 % 0 % 1 % f) Lämna rummet⁶ 20 % (16-24 %) 21 % 35 % (30-41 %) 40 % 2 % (1-4 %) 1 % 10 % (7-13 %) 9 %

g) Inte samma möjligheter⁷ 11 % (8-14 %) 16 % 10 % (7-14 %) 7 % 1 % (0-2 %) 5 % 2 % (1-5 %) 6 %

h) Inte service/hjälp⁸ 8 % (5-11 %) 23 % 3 % (2-6 %) 9 % 2 % (1-4 %) 5 % 0 % (0-3 %) 3 %

Jämförelse fråga 8A 2013 och 9A 2002 med avseende på kön och antal tillfällen. 95 % KI = 95 % konfidensintervall. ¹Mina

handlingar och yttringar har ignorerats. ²Jag har inte mött respekt för mina handlingar och yttranden. ³Det jag har sagt

och gjort har förlöjligats.⁴Jag har osynliggjorts. ⁵Jag har frysts ut. ⁶Jag har fått lämna rummet vid undersökning av patient

av motsatt kön. ⁷Jag har inte fått samma möjligheter till praktisk övning vid vissa prekliniska moment/kliniskt

avdelningsarbete som mina kurskamrater av motsatt kön. ⁸Jag får inte den servicen/hjälp jag har rätt till.

Tabell 6.6 visar vidare att de två vanligaste diskriminerande beteenden som kvinnor 2013 och 2002 rapporterade sig ha blivit utsatta för vid enstaka eller ett flertal tillfällen under studietiden är att de blivit ignorerade (28 % 2013, 39 % 2002) och inte mött respekt (24 % 2013 och 44 % 2002). Vanligt bland de kvinnliga tillfrågade var även osynliggörande vid ett eller flera tillfällen (24 % 2013 och 38 % 2002). Osynliggörande var den form av diskriminering som kvinnliga studenter bägge åren oftast hade upplevt vid ett flertal tillfällen. Bland kvinnorna var det även vanligt att ha fått lämna rummet vid undersökning av en patient av motsatt kön och att bli förlöjligad både 2002 och 2013. Dock var förlöjligande relativt sett vanligare än att behöva lämna rummet 2002 och vice versa 2013.

Samtliga former av upplevd diskriminering bland de kvinnliga studenterna har minskat signifikant från 2002 till 2013, med undantag för f, att ha behövt lämna rummet vid undersökning av patient av motsatt kön, där prevalensen ligger på en liknande nivå (95 % KI).

Den avgjort vanligaste formen av diskriminering av manliga studenter var både 2002 och 2013 att de fått lämna rummet vid undersökning av patient av motsatt kön. Ingen signifikant förändring i prevalensen över tid kunde observeras, även om tendensen var att den sjunkit (45 % en eller flera gånger 2013, 49 % en eller flera gånger 2002). Även om prevalensen för män låg långt under den för kvinnor, var det 2002 drygt 19 % av männen som upplevde att de ignorerats och blivit respektlöst behandlade på grund av sitt kön vid ett eller flera tillfällen, vilket var näst högst efter alternativ f. 2013 hade dessa siffror sjunkit till 9 %. 2013 angav männen i stället näst

45

högst prevalens för att inte ha fått samma möjligheter till praktisk övning vid ett eller flera tillfällen (12 % 2013 och 2002).

Statistiskt signifikanta minskningar i prevalensen av diskriminering bland männen kan observeras bland samtliga former, med undantag för alternativ e (utfrysning), f (att få lämna rummet vid undersökning av patient) och g (inte ha fått samma möjligheter som student av motsatt kön vid praktisk övning).

Sammanfattningsvis kan samma könsbundna mönster ses i prevalensen av olika former av könsdiskriminering 2013 och 2002, och trots att signifikanta minskningar i förekomsten kan ses inom de flesta angivna former inom könen, har skillnaderna mellan könen endast utjämnats i låg grad. En bootstrap-analys av könsskillnaderna i prevalensen, visade att skillnaderna mellan könen minskade signifikant för enstaka tillfällen av alternativ b (respektlöst bemötande), g (inte fått samma möjligheter till praktisk övning) samt h (inte fått service/hjälp) mellan 2002 och 2013 (95 % KI). För alternativ b minskade avståndet mellan könens rapporterade prevalens från 23 till 13 % (8-18 %, 95 % KI), för g från 9 till 1 % (-4-5 %, 95 % KI) och för h från 14 till 4 % (1-8 %, 95 % KI). Denna minskning i prevalensgapet mellan könen, verkade till största delen bero på kraftiga prevalensminskningar bland kvinnorna under den gångna perioden, men i alternativ g verkade männen 2013 ha upplevt en prevalensökning jämfört med 2002.

Den faktor som starkast predicerade en hög utsatthet för diskriminering 2013 var att studenten gick en av de högre terminerna (p < 0,001). En uppdelning av de tillfrågade studenterna i prekliniska (T1-4) och kliniska terminer (T5-11) gav chans att jämföra de båda grupperna närmare för 2013. Resultaten, som presenteras i Tabell 6.7, visar att prevalensen är signifikant högre bland studenter på klin än bland de på preklin i samtliga fall a-h, utom för e, utfrysning (95 % KI).

Tabell 6.7. "Har du under din studietid på läkarprogrammet upplevt att du blivit särbehandlad av orsaker som du anser har samband med ditt kön? A. Hur ofta?”

Enstaka tillfällen Flertal tillfällen

Preklin % (95 % KI) Klin % (95 % KI) Preklin % (95 % KI) Klin % (95 % KI)

a) Ignorerats¹ 14 % (10-18 %) 22 % (19-27 %) 2 % (1-4 %) 1 % (0-2 %) b) Inte mött respekt² 12 % (9-16 %) 21 % (17-25 %) 2 % (1-4 %) 1 % (0-2%) c) Förlöjligats³ 7 % (5-11 %) 14 % (11-18 %) 2 % (1-4 %) 1 % (0-3 %) d) Osynliggjorts⁴ 8 % (6-12 %) 20 % (16-24 %) 3 % (2-5 %) 2 % (1-4 %) e) Frysts ut⁵ 4 % (2-7 %) 6 % (4-9 %) 1 % (0-2 %) 0 % (0-2 %) f) Lämna rummet⁶ 19 % (15-23 %) 33 % (28-38 %) 2 % (1-5 %) 7 % (5-10 %)

g) Inte samma möjligheter⁷ 5 % (3-8 %) 15 % (12-19 %) 1 % (0-2 %) 2 % (1-4 %)

h) Inte service/hjälp⁸ 3 % (1-5 %) 9 % (6-12 %) 1 % (0-4 %) 2 % (1-4 %)

Jämförelse mellan studenter på utbildningens prekliniska del/preklin (T1-4) och studenter på den kliniska delen/klin

(T5-11) för fråga 8A 2013. 95 % KI = 95 % konfidensintervall. ¹Mina handlingar och yttringar har ignorerats. ²Jag har inte mött

46

frysts ut. ⁶Jag har fått lämna rummet vid undersökning av patient av motsatt kön. ⁷Jag har inte fått samma möjligheter

till praktisk övning vid vissa prekliniska moment/kliniskt avdelningsarbete som mina kurskamrater av motsatt kön. ⁸Jag

får inte den service/hjälp jag har rätt till.