2. ANALYS
2.2. T YSTNAD I K ÄRLEKEN VI INTE FÖRSTÅR OCH A LLA ÄR LEDSNA NUFÖRTIDEN
2.2.1. Karaktärerna: känslomässig och verbal tystnad samt tystande
I Kärleken vi inte förstår möter läsaren nästan hela familjen på en och samma gång: i bilen på väg till den äldsta systern. Det hinner inte gå någon längre period innan också tystnaden kommer in i bilden. Första gången den nämns reflekterar fokalisatorn över lillasysterns, Edies, tystnad: ”[Edie] har varit tyst hela resan. Hon strålar fortfarande lite, så stolt är hon för att hon får sitta i framsätet. Hon är sex år och kommer att dö stum, tänker jag ibland. Vi får vara glada om vi hör henne dra sitt sista andetag.”38 Edies ordlösa manér etableras tidigt men får inte någon större betydelse förrän i kapitlets slut då det är hennes röst som slutligen avgör Bordzeks öde, det vill säga fastställer dennes uteslutande ur familjen.
Eftersom läsaren aldrig får komma in i Edies huvud samt för att hon inte berättar vad hon tänker är det svårt att komma underfund med varför hon är tyst. Det kan vara ett val från Edies håll, en blyghet som gestaltas genom tystnad eller en konsekvens av en traumatisk upplevelse.
Men det kan också vara något helt annat. Vidare betyder det här också att fokalisatorn inte kan vara helt säker på vad Edie tänker och tycker. Detta förändras dock mot slutet av verket då Edie både pratar mer och tar en tydligare plats i fiktionens fysiska rum.
Fortsättningsvis finns det något utöver Edies tystnad i den här scenen som kan upplevas som än mer intressant, nämligen det outtalade i bilen. Som tidigare nämnt finns det något som skaver och pockar på uppmärksamhet innanför bilens plåtskal, något som när det väl luftas inte får tillräckligt med utrymme och måste tas med ut i den friska luften.
Axel och modern börjar bråka. Bordzek åker i asfalten med en smäll. Edie och fokalisatorn lämnar de andra för att Edie inte ska behöva höra orden som yttras. Läsaren får genom ledtrådar försöka lista ut vad som har lett upp till bråket.
Jag undrar om Bordzek har rest sig upp nu. Han kanske har flugit på Axel i raseri eller kanske har han krupit bort till mamma eller kanske har de alla tre skakat hand – de säger förlåt, de ber om ursäkt för att de lät det gå för långt och nu kan de prata ut om det. Fast jag tror inte att de kommer att göra det, ingen av oss är bra på att tala ut.39
Citatet visar på en medvetenhet hos fokalisatorn. Hon vet om att familjen sällan talar om det som skaver, och kanske är det också därför som de bråkar. Vid min första läsning av Kärleken vi inte förstår funderade jag mycket på vad som inte kunde sägas här och vad som, av de yngre syskonen, inte heller fick höras. Senare får läsaren reda på att Bordzek har varit inne i Axels
38 Moeyaert, Kärleken vi inte förstår, 9.
39 Ibid., 15.
rum under nätterna. Vid den tidpunkten i historien började mina tankar skena i väg. Jag tänkte något som jag inte ville formulera, jag tänkte på ”the unspoken” – en erfarenhet så obeskrivlig att jag inte ville formulera den. På sätt och vis passar familjens tystnad kring händelsen in på både ”the unspoken”, ”the unsaid” och ”the unsayable”. Först och främst lyder min tolkning av situationen och tystnaden kring det som skaver som att Bordzek har utnyttjat Axel sexuellt och att modern kanske inte tror på Axel när han försöker berätta om vad som hänt.
Citatet som följer visar hur vagt Moeyaert väljer att gestalta Bordzeks övergrepp och hur Edie spelar en viktig roll i att, för läsaren, avslöja vad som hänt:
[Edie] ställer en fråga utan ord, en viktig fråga och jag svarar med att skaka på huvudet. Jag vet precis vad hon menar. Hon undrar över ljuden vi hör på nätterna, vi delar rum, och om vi kan ställa frågor om dem.
Nej, säger jag till henne med ögonen, vi frågar ingenting. Vi väntar tills svaret kommer självmant.40
Fokalisatorn säger ingenting om sin egen tystnad angående Bordzeks nattliga besök förutom vad citatet ovan visar – att hon väntar. Hennes tystnad är självvald och kan kategoriseras som
”the unsaid” eftersom hon känner av att det finns något där, men väljer att inte säga något om det. Edie blir däremot tystad av sin syster och hennes tystnad passar mer in på ”the unspoken”:
hon varken formulerar eller yttrar sina tankar till följd av tystandet.
Vidare finns det också en tystnad gentemot läsaren. Här förekommer alltså tystnaden på två plan: både i fiktionen och i berättartekniken. Läsaren får aldrig tydliga svar och därför använder jag ordet tolkning i den här scenen. Jag ser att man kan tolka den berättartekniska tystnaden som ”the unsayable” för att det sexuella övergreppet kan vara svårt att formulera på grund av sin emotionella obeskrivlighet. Men också eftersom detta är en bok som berättas ur ett barns perspektiv för andra barn eller ungdomar att läsa, och sexuella övergrepp kan vara ett väldigt känsligt ämne. Sammanfattningsvis säger Edie följande i slutet av det första kapitlet i Kärleken vi inte förstår:
”Sju gånger, det betyder tur. Bordzek knackar väl alltid sju gånger, Axel?”
Hon låtsas som om ryggstödet är en dörr, knackar sju gånger, rytmiskt som Bordzek gör, och vänder sig sedan om och småskrattar.41
40 Moeyaert, Kärleken vi inte förstår, 29.
41 Ibid., 39.
Det är med de här orden som mamman i familjen förstår att Bordzek har sexuellt ofredat Axel och det är också först då hon börjar tro på Axels ord. Jag finner det intressant att hon inte litar på Axel men förutsättningslöst tror på allt Edie säger. Det kan bero på att små barn inte är lika bra som vuxna på att linda in sanningen i lögner – deras tystnad beror inte lika mycket på inlärda normer.
Det går alltså att dra slutsatsen att tystnaden existerar på två plan i ovanstående roman, å ena sidan berättartekniskt, å andra sidan inom fiktionen. Fortsättningsvis kan tystnaden visa sig på fler sätt men vidare kommer jag att undersöka hur tystnaden ser ut i Alla är ledsna nuförtiden för att sedan återvända till Kärleken vi inte förstår.
Jag har redan konstaterat att Bianca är, om inte den viktigaste, en av de viktigaste karaktärerna baserat på hur hennes berättarperspektiv ser ut. Hon är i fokus vilket inte är ovanligt när det är hennes tankar och upplevelser som läsaren får följa. Bianca uttrycker ofta att hon, i min tolkning, verkar existera i periferin av familjen. När Biancas lillebror Alan har sin kompis Jazz på besök följer dennes mamma med och medan Alan och Jazz leker sitter syskonens mamma och Jazzs mamma, Billie, och pratar. I ett av de samtalen diskuteras Alans hjärtproblem och mamman pekar på andningsapparaten bakom soffan.42 Bianca tänker i samband med detta att ”[d]et handlar aldrig om mig. Inte ens lite tyst. Inte ens i halva meningar med långa pauser emellan.”43 Citatet visar på Biancas behov av uppmärksamhet samt att det behovet inte uppfylls. Genom hennes ögon verkar det som att ingenting handlar om henne.
Kanske är hela hennes existens tyst och omärkbar, besvärlig först när hon gör sig hörd.
I Alla är ledsna nuförtiden är tystnaden mer utskriven, diskuterad och påtalad än i Kärleken vi inte förstår. Bianca reflekterar till exempel ofta över att hon är tyst men att hennes handlingar är högljudda och vid ett tillfälle diskuterar Billie och Bianca den senares tystnad:
Plötsligt säger Billie någonting till mig. Hon säger att hon tror att jag är bra på att hålla tyst. [---]
”Ja, självklart du”, säger hon. ”Jag är bra på att hålla tyst men du är en mästare på det. Om det fanns ett världsmästerskap i att hålla tyst skulle du vinna.” […]
Jag säger att jag inte alltid har lust att prata. ”Ibland innan jag ska säga någonting tänker jag: Vilket struntprat.” […]
”Förstå mig rätt”, säger hon. ”Det är inget fel med tystnad. Det är inget fel med att vara ensam och fundera över saker i sin ensamhet. Enligt mig kan det till och med vara bra. Alla behöver öva på att vara ensamma för att en dag kunna vara ensamma på tu man hand med någon. Förstår du?”44
42 Moeyaert, Alla är ledsna nuförtiden, 38.
43 Ibid.
44 Ibid., 82f.
Citatet visar att Billie har sett och uppmärksammat Bianca. Dessutom får läsaren en bekräftelse på att det är som Bianca har beskrivit det – hon är tyst. Det verkar inte som att det beror på varken ”the unsaid” eller ”the unsayable”, men däremot är ”the unspoken” något rimligare. Det avslöjas inte riktigt varför Bianca är tyst, trots att det finns många ledtrådar, men en av anledningarna kan alltså vara ”the unspoken”; det vill säga att hon är tyst för att hon inte har uttryckt sig ännu. Dessutom påpekar hon i citatet ovan att hon kan vara tyst trots att hon har formulerat en tanke, då blir tanken aldrig yttrad och därför osagd, eller ”the unsaid”.
När jag diskuterade berättarperspektivet i Alla är ledsna nuförtiden presenterade jag ett citat i vilket Biancas mamma kallade henne för vildsint. Citatet förekommer tidigt i verket och återkopplas till mot slutet. Då ser det i stället ut som följer:
Förr i tiden slog hon [mamman] i dörrar. Hon välte stolar.
Hon berättar stolt att hon en gång gjorde ett hål i väggen med sin stövel. När hon var nio eller tolv år flög det ibland en tallrik genom rummet.
Men lyssnar hon någonsin på mig?
Har det aldrig slagit henne att jag är tyst men inte beter mig tyst?
Det finns inget utrymme för mitt oväsen.45
Det finns inget utrymme för Biancas oväsen. Hon tycker inte att hon får plats. Till följd av det får tystnaden en stor plats i Biancas liv; hon tänker på den ofta och förhåller sig till den på ett väldigt speciellt sätt genom att använda den som ett vapen, ett verktyg och en tillflykt.
Vidare ser tystnaden mellan karaktärerna i Alla är ledsna nuförtiden annorlunda ut än hur den ser ut i Kärleken vi inte förstår. Tystnaden i det sistnämnda verket har en tydlig funktion både inom fiktionen och rent berättartekniskt medan den i Alla är ledsna nuförtiden påminner mer om ett tema eller ett motiv. I Alla är ledsna nuförtiden uppstår det dessutom för mig som läsare inte lika många frågor som det gör i Kärleken vi inte förstår – tystnaden används inte lika tydligt som ett verktyg i berättartekniken utan förekommer snarare som en anledning att föra händelseförloppet framåt, därav min slutsats att den fungerar som ett tema eller ett motiv.
Till det här hör att det i bägge romanerna finns en form av tystande som skapar en slags makthierarki. Liksom Joosen påpekar är barnperspektivet ett sätt att ge en förtryckt grupp agens. Moeyaert gör det här men låter ändå andra karaktärer ta agensen ifrån barnen ibland.
45 Moeyaert, Alla är ledsna nuförtiden, 129.
När fokalisatorn i Kärleken vi inte förstår går med sin mamma i regnet till stationen för att möta upp Bootsman springer de den sista biten på grund av blåsten som ger dem medvind.
Under en kort sekund närmar sig mamman en barnslig naivitet för att så fort de kommer in i väntrummet tysta dottern och bli en vuxen igen. Fokalisatorn tänker att ”[h]on ser sträng ut.
Hon är alltid äldst”.46 Mammans behov av att uppehålla en fasad inför främlingarna i väntrummet gör att hon slutligen tystar sin dotter. Senare i romanen, under verkets tredje och sista kapitel, påpekar fokalisatorn att trots att deras mamma inte är närvarande så är det nog bäst att de inte pratar om det hon sagt åt dem att inte nämna.47 Även här finns ett tystande som, till skillnad från det första, fortsätter att gälla trots att mamman inte är närvarande. Tystandet fungerar till stor del som ”the unsayable” förutom att de tabun som gäller inte främst är de som är allmänt kända utan snarare beror på vad mamman tycker är passande att prata om.
Jag konstaterade tidigare att syskonen och mamman samt hennes partners i Kärleken vi inte förstår bildar olika grupper vilka skapar ett vi och ett dem. Jag vill hävda att det här förekommer även i Alla är ledsna nuförtiden men att gränserna är suddigare mellan grupperingarna.
Exempelvis är Billie delvis förtrolig med Bianca samtidigt som hon befinner sig på en vuxen nivå och alltså också är på mammans sida. Därtill distanserar sig Bianca tydligt från sin bror och dennes kompis vilket gör att de i sin tur skapar en egen grupp. Maktaspekten av vi och dem existerar främst mellan Bianca och hennes mamma genom att mamman tystar och försöker påverka Bianca och att denne sedermera protesterar. Bianca poängterar flera gånger följande:
”Det går nästan inte att föreställa sig att det kommer en dag när man har svårt för sin mamma.”48 Sammanfattningsvis verkar det som att tystnaden mellan karaktärerna i ovanstående verk faktiskt ser lite olika ut även om den, på sina ställen, också påminner om den andre.