Katekesen

2.2.1.1. Den nya katekesen och neologin

1810 gillades och antogs Doct. Mårt. Luthers Lilla Cateches med Förklaring af Doct Ol.

Swebilius. Ärkebiskop. På Kongl. Maj:ts Nådiga Befallning Öfwersedd. Den nya katekesen

101 _{Sandewall,1954, s. 32–35.} 102 _{Sandewall, 1954, s. 72–116, 135.}

37

kallades dock ofta för Lindbloms katekes efter dess huvudsakliga upphovsman, ärkebiskop Jacob Axelsson Lindblom.103 _{Lindblom hade sin huvudsakliga akademiska hemvist i}

litteraturhistoria, historia och statsvetenskap och valdes till biskop i Linköpings stift innan han ens var prästvigd.104

Jämfört med den gamla katekesen, även kallad Svebilii katekes, hade såväl pedagogiken som teologin förändrats i den nya. Det neologiska inflytandet var tydligt men inte så stort som ärkebiskop Lindblom hade önskat.105 Enligt Nils Andersson var neologin inte någon enhetlig företeelse men generellt sett kan man se att den gav etiken ett större utrymme än dogmatiken. Vägen till kunskap gick inte i första hand genom dogmerna utan i första hand genom ”det historiskt fattade bibelordet”.106 _{En av de strukturella nyheterna i katekesen var det inledande}

religionshistoriska kapitlet, men de största förändringarna låg inte i strukturen utan i det teologiska innehållet. I neologin var den naturliga religionen viktig. Man menade att alla religioner delade samma kärna, vilken utgjordes av idéer om Gud, odödlighet och dygd och som tog sitt praktiska uttryck i dygdeutövning. Denna dygdeutövning skulle följa av människans kärlek till Gud och inte av någon vinningslystnad. Luther var viktig, men han ansågs vara fånge i sin tids tänkesätt på många olika områden.107

Synen på människan och förnuftet var en annan hos upplysningsinspirerad teologi än i den gamla ortodoxin. I den senare menade man att människans egen förmåga i andliga ting var otillräckligt efter syndafallet. Utan Guds nåd kunde människan inte nå frälsning. Neologin hade en mer positiv syn på människan och ville hellre tala om människans naturliga godhet. Andersson beskriver följden av detta:

Frälsning blev moralisk förbättring och Frälsaren den stora förebilden i denna strävan. Denna optimistiska grundsyn på människan gav tre utslag. Det mänskliga förnuftet tillerkändes en större betydelse. Samvetet blev också ett huvudbegrepp i denna teologi. Synden var en moralisk skada, som kunde elimineras genom ett riktigt liv. Kristus blev idealgestalten. Han skulle inspirera människan i denna strävan.108

103 _{Andersson, 1973, s. 9.}

104 _{Enligt artikeln om Jacob Lindblom i Svenskt biografiskt lexikon saknade han teologisk lärdom. ”Någon}

grundligare sådan förvärvade han sig inte heller under sin tid som kyrkoledare. I sitt kyrkliga handlingsprogram var L mera praktiskt än teoretiskt inriktad, mera etiskt än dogmatiskt. Han lyssnade först o främst till röster, som hördes i den tyska religionsdebatten. L kom också snart att framstå som den främste företrädaren för den riktning inom kyrkan, som under intryck från den tyska upplysningsteologin, neologin, ville omdana tänkesätten, anpassa trostankarna o så förnya kyrkolivet.” Henrik Gladh, ”Jacob Lindblom”, Svenskt Biografiskt lexikon ”, tillgänglig via https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10473, (hämtad den 2 juni 2020).

105 _{Andersson, 1973, s. 16.} 106 _{Andersson, 1973, s. 11.} 107 _{Andersson, 1973, s. 18–19.} 108 _{Andersson, 1973, s. 20–21.}

38

I linje med denna människosyn försvann stycken i katekesen som talade om skillnaden mellan lag och evangelium, människans oförmåga i andliga ting, arvsyndens kvarblivande hos den döpte, bikt och avlösning. Istället tillkom stycken om frälsningsvissheten genom nådens ordning, något som gillades av såväl pietister som neologer, en nyordning som visar på övergången till en mer individualiserad tro. För Luther bestod frälsningsvissheten i att människan objektivt litade på Guds löftesord. De teologiska förskjutningarna i antropologi och därmed också i soteriologi verkar vara den största stötestenen i Lindbloms katekes. Den kom att bli kritiserad från många olika håll, även från präster, och anklagad för att innehålla falsk lära.109 Den första kritiken yppas i cleri comitalis cirkulär redan 1815 och året efter av J O Wallin i ett tal för bibelsällskapet. Såväl präster som biskopar kom att med tiden visa sitt missnöje, även Franz Mikael Franzén, biskop i Härnösands stift. Bara efter några årtionden var ställningen för Lindbloms katekes rubbad. Redan vid riksdagen 1834–35 erkände prästeståndet att en ny katekes behövdes, men det kom att dröja till 1878 innan en ny blev stadfäst och antagen.110

2.2.1.2. Läsarnas kritik mot nya katekesen

Nyläsarna bedömde den nya katekesen utifrån troheten till Luthers kristendomsutläggning och fann den väga för lätt. Man var rädd att barnen genom den skulle ”insupa villfarelse och djävla lärdom”.111 _{Enligt Andersson var irritationen på katekesen också av pedagogisk art. De flesta}

barn undervisades i hemmet. Föräldrarna kunde den gamla katekesen utantill och kunde undervisa sina barn under tiden som man skötte andra arbetsuppgifter. Detta gick inte längre med den nya katekesen. Enligt prästen Isak Grapes tolkning tog väckelseledarna hand om denna irritation och omvandlade den till en bekännelsedebatt.112 _{Genom två skrifter som avfattats av}

läsare kan man se att den kritiken som framfördes var av teologisk natur och huvudsakligen berörde antropologin och soteriologi i den nya katekesen. I bonden Gerhard Gerhardssons En

Christelig Trosbekännelse utgifwen af Läsare-Sällskapet i Skellefteå från 1821 klargörs

läsarnas antropologi:

Vi tro och bekänne, att en opånyttfödd människas förstånd, hjärta och vilja kan uti andeliga saker, av egna naturliga krafter, alldeles intet förstå, tro, fatta tänka, vilja begynna,

109 _{Präster och norrlandsläsare delade inte helt uppfattningen om vad rätt lära innebar. Prästerna menade att}

läsarna alldeles för ensidigt betonade nåden allena så att talet om helgelsen försummades. Ibid., s.21–22, 30–31.

110 _{Ibid., s. 37–41.} 111 _{Ibid., s. 34.} 112 _Ibid.

39

fullborda, verka eller medverka, utan människan är alldeles fördärvad och död till det som gott är.

Och sedan soteriologi:

Vi tro och bekänne, att vi genom Jesum Christum äro rättfärdige och salige.113

Kritik uttrycks också i Nils Petter Ericsons (i vissa källor skrivs hans efternamn istället ut som Ersson) Christliga Anmärkningar öfwer de hufwudsakligaste falska lärosatser, som finnas i den

nya Catechesen, Psalmboken och Kyrkohandboken. Lagens skärpa framhävs inte i det 92:a

frågan och i den 319:e frågan om hur dopet frälser människan ogillas svaret ”Då vi, i kraft av den förlossning som oss i dopet given är, stride mot onda begär, och dem övervinne.” då det antyder att människan själv bidrar till sin frälsning.114

Nyläsarna kämpade för att deras barn skulle få undervisning genom den gamla katekesen, både i skolan och i nattvardsundervisningen. Med tiden startade separatisterna i piteåtrakten egna skolor där enbart de gamla böckerna användes.115

Läsarna blev inte heller nöjda med katekesen från 1878 och den lundensiska högkyrklighetens påverkan på skrivelserna om bland annat dopet, helgelsen och konfirmationen. Man önskade även fortsättningsvis få använda Svebilii katekes, vilken trycktes i en ny upplaga i Piteå så sent som 1928.116