Studien och den tidigare forskningen

Sammantaget kan man se att korrelationen mellan det radikala nyläseriet och motståndet mot 1819 års psalmbok är mycket tydlig. Motståndet uttrycktes huvudsakligen i församlingar med radikalt läseri och det motiverades i första hand med läromässiga skäl. Det uttrycktes tydligare av de radikala läsarna än av de moderata. Allt detta harmonierar med tidigare forskning om läseriet. Händelserna i radikalläseriets epicentrum, de i Piteå och Skellefteå, är redan omskrivna av andra forskare, bland annat Sandewall och Törnqvist. Här bidrar studien inte med så mycket ny kunskap men det framkommer inte heller några konflikter mellan studiens och de nyss nämnda forskarnas uppgifter om psalmbokens införande i Piteå och Skellefteå. Istället kompletterar de varandra. Däremot visar studien att Törnqvists slutsats att det vid sekelskiftet fortfarande fanns församlingar i Västerbotten ”som vägrade ta befattning med 1819 års psalmbok” inte verkar stämma.372 _{Den nya psalmboken verkade ha börjat användas i alla}

svensktalande församlingar innan 1903, men parallellt med 1695 års psalmbok i minst två

371 _{Lindmark, 2004, s. 209–213.} 372 _{Törnqvist, 1993, s. 146.}

106

församlingar, Sorsele och Piteå landsförsamling. Detta parallella användande pågick däremot under väldigt lång tid, kanske under hela undersökningsperioden.

Eftersom studien inte bara berör Piteå landsförsamling och Skellefteå församling, utan alla församlingar i övre Norrland, bidrar den därigenom med uppgifter om psalmboksfrågan både för de mer perifera läsarförsamlingarna liksom för församlingar där det radikala läseriet inte förekom. I studien har biskop Franzéns visitationssommar i övre Norrland rekonstruerats så att man kan följa hans försök att få den nya psalmboken införd i de olika församlingarna och hur han lärde sig att argumentera för den av de erfarenheter han fick under visitationssommaren. Törnqvist skriver om införandet av nya psalmboken att kyrkoledningen inte verkade ha räknat med att protesterna mot den nya boken skulle bli så stora som de blev, att den inte hade förstått att det skulle bli en kamp och kulturkrock mellan det moderna och det traditionellt folkliga.373 Han skriver att när allmogen visade motstånd mot att införa psalmboken verkade den kyrkliga överhetens generella svara vara att försöka införa nya psalmboken med ”lämpor och upprepade påtryckningsförsök”. Törnqvist menar att det inte fanns någon vilja att lyssna på allmogens argument då motståndet ansågs bero på den svenske bondens tröghet. Därför inte bemödade man sig om att formulera goda argument för psalmbokens införande.374 Franzéns agerande i övre Norrland, sexton år efter att den nya psalmboken stadfästes, stämmer till del överens med denna beskrivning. Han betonade att församlingarnas frihet bara innebar att de fick välja när den nya psalmboken skulle införas, inte om. Han gav inte vid något tillfälle upp inför protesterna mot den nya psalmboken utan såg till att det fattades positiva beslut om dess införande i alla de församlingar där frågan togs upp. Biskoparna hade transitiv makt: de hade makt inte enbart över nivån direkt under dem (prästerna) utan även över den ytterligare lägre nivån i makthierarkin, det vill säga församlingarna. Oftast utövades den makten indirekt, genom prästerskapet som utförde biskopens påbud, men under visitationer kunde biskoparna utöva direkt transitiv makt.375 Franzén gick längre än så när han fick den nya psalmboken införd under visitationsstämmorna. Beslutet om detta skulle ju enligt Kungl. Maj:t fattas i sockenstämman vilket Franzén ignorerade. Han tog sig större makt än han egentligen hade, särskilt i Skellefteå och Piteå Landsförsamling där den infördes trots livliga protester. Man kan däremot inte anklaga Franzén för att inte försöka argumentera för psalmbokens införande. Tvärtom ser man hur han lärde sig allt eftersom av erfarenheterna och tidigare motargument

373 _{Ibid., s. 139.} 374 _{Ibid., 138.}

107

och anpassade sin strategi därefter. Franzéns efterträdare valde dock att bemöta läsarna och deras motstånd på ett mindre auktoritärt sätt.

Kaj Sköldberg argumenterar i Maktens många ansikten för att maktbegreppet är komplext och inte får definieras för snävt. Han är kritisk mot de klassiska övertalningsdefinitionerna och väljer att definiera makt som ”förmåga att bestämma processers förlopp, varvid den dominerande och/eller den dominerade polen i relationen är en social aktör”.376 _{Fördelen med}

Sköldbergs definition är att den håller det öppet för att förmågan kan utövas eller låta bli att utövas. Aktörerna kan vara såväl individer som grupper och institutioner. Definitionen utesluter inte makt över sig själv, motmakt eller komplexa maktförhållanden mellan flera aktörer och kräver inte att makten utförs medvetet. Den utesluter inte heller reflexivitet (makt över sig själv) symmetri (att den dominerade kan ha makt över den dominerande) eller transitivitet.377

Sköldbergs definition av makt fungerar väl i studien. Där framkommer det just att förmågan att bestämma processers förlopp både utövades och ibland inte utövades och att aktörerna inte alltid var individer utan grupper. Det framkommer också att det inte bara var biskopar och präster som utövade makt utan även församlingsbor, såväl läsare som icke-läsare, att makten kunde vara symmetrisk trots att den kyrkliga strukturen var transitiv. Läsarna verkar inte heller ha uppfattat sig som maktlösa eller utan handlingsutrymme, utan visar prov på reflexivitet, makt över sig själva och sin situation. Den motmakt de visade i sitt motstånd uttrycktes på många sätt inte bara i handling, utan även i icke-handling och icke-deltagande. Här blir det tydligt att inte heller motstånd bör definieras för snävt. Om det definieras som en handling skulle vissa aspekter av läsarnas motstånd falla bort: åsikter, icke-handlande och icke-deltagande. Valet att i arbetet med studien inte utgå från en på förhand formulerad definition av motstånd, utan istället söka efter olika indikatorer på motstånd framstår därför som ett gott val.

Arbetet med studien har visat på historikerns behov av att tolka tystnader i materialet, vilket Maria Ågren skriver om i sitt kapitel ”Källkritik” i boken Metod: Guide för historiska studier.378

Tystnader kan betyda olika saker. Tystnader om nya psalmbokens införande i södra Västerbotten betyder troligtvis att den redan var införd där. Tystnader i finskspråkiga områden betyder nog att frågan inte var aktuell. Tystnader i södra lappmarken kan betyda att man inte vill göra domkapitlet uppmärksam på att man i eftergivenhet för läsarna fortfarande använde den gamla psalmboken. Tystnaden om psalmböckerna i Arvidsjaur har varit särskilt intressant

376 _{Sköldberg, 2014, s. 99.} 377 _{Ibid., s. 98–100.} 378 _{Ågren, 2018, s. 45.}

108

att försöka förstå. Framför allt behöver tystnad om motstånd inte betyda att det inte fanns något motstånd.