Lappmarken, Sorsele församling och Arvidsjaur församling

I Sorsele församling kallades läsarna aldrig för separatister, utan för läsare eller gammal- lutheraner. Läseriet och motståndet mot de nya böckerna fick stort utrymme i handlingarna mellan 1820 och 1888 . Man kan följa utvecklingen över tid i relationen mellan prästerskapet och läsarna. Konflikterna verkar ha varit som störst under 1820 och 1830-talet men på 1850- talet verkar relationerna ha förbättrats. När Ferdinand Sundelin visiterades av storebror Nils Johan Sundelin 1853, noterade den senare i protokollet att:

”…då de s.k. Läsare i Socken kyrkan funnit hvad de önskat och efterfrågar, har allt conventicel väsende af sig sjelft upphört, och Läraren har den tillfredsställelsen, att numera räkna den ensidigaste och verksammaste vederdöparen, såsom den mest kyrksamma, upplyste och tillgifne ibland sina åhörare.”292

På fråga yttrade församlingen sin fullkomliga belåtenhet med t.f. Pastors embetsutöfning, till följd hvaraf frid och endrägt råda, där förut söndring och parti egt rum, sedan allas andliga behof med samvetsgrann urskiljning blifva afsedda och uppfyllda, och man ifrån Pastors sida icke heller någon anmärkning att göra, …”293

286 _{Ibid., s. 275.} 287 _{be/4, b. 305.} 288 _{Ibid., b. 327.} 289 _{Ibid., b. 335.} 290 _{Ibid., b. 349.}

291 _{Carl Edquist, Läseriet i Skelleftebygden under 1800-talet, Stockholm: Svenska kyrkans Diakonistyrelses}

bokförlag, 1917, s. 130–135.

292_{bf/14, b. 174.} 293 _{bf/14, b. 175 – 176.}

84

Hur läsarnas andliga behov uppfylldes avslöjas inte men det torde röra sig om eftergifter rörande de nya böckernas användande. I senare handlingar kan man utläsa hur prästerskapet gick läsarnas krav till mötes. En anteckning från visitationen 1869, då Johannes Mörtsell var tillförordnad pastor i församlingen, berättar att en kvinna begår nattvarden enskilt efter gamla handbokens ritual ”af betänkligheter mot den nya”294 _{I Himmelstrands ämbetsberättelse från}

1876 erkänner han utan omsvep att han håller enskilt nattvardsfirande för läsarna utifrån gamla handboken. 295 Läseriet i församlingen fortsatte åtminstone slutet av 1880-talet.296

Det finns inte en enda anteckning om något motstånd mot den nya psalmboken i Arvidsjaurs församling! Liksom i Sorsele församling finns det däremot många anteckningar om läsarna och deras motstånd mot handbok och katekes i visitationshandlingarna, från 1820 och fram till 1888 då separatismen sägs ha upphört.297 Eftersom det inte har framkommit några uppgifter om när den nya psalmboken infördes i församlingen skulle avsaknaden av protesterna kunna tolkas som ett tecken på att den gamla psalmboken fortsatt användes i Arvidsjaurs församling under lång tid. Detta verkar troligare än att avsaknaden av protester berodde på att man inte tyckte att frågan var viktig. Kritik mot katekes och handbok framfördes ju ofta och tydligt. Detta skulle i sådana fall vara ett exempel på händelselös makt, där läsarna skulle kunna ses som de dominerande. Konflikterna mellan läsare och församlingen i övrigt, verkar ha varit som störst på 1820-talet, men minskat med tiden. I handlingarna finns ännu fler exempel på när församlingspräster eller visitator försöker gå läsarna till mötes än de vi finner i Sorsele.298 _Tre

exempel från tre olika decennier får belysa prästerskapets villighet att bemöta läsarnas önskemål:

Dagen innan visitationen 1824 uppsökte några läsare visitator Johan Risberg för att be om lov att slippa gå till skriftermålet, eller att domkapitlet skulle ålägga deras pastor Edvard Rhén att hålla skriftetal som överensstämde med Luthers. Pastor Rhén, som själv var där, försvarade sina skriftetal, som han själv menade var evangeliska, men bad ändå om domkapitlets tillstånd att få använda Luthers skriftetal rakt av då han inte trodde att läsarna skulle bli nöjda med mindre.299

294 _{bf/1, b. 303. I Ludvig Bergströms dagboksanteckningar från 1880 antyds det att Mörtsell (som då var präst i}

Malå) påverkats av ”den nya rigtningen”, vilket torde syfta på Paul Peter Waldenströms Svenska

missionsförbundet. Bergström, Ludvig & Snellman, Karin, Anteckningar från missionsresan bland Tärna och

Sorsele lappar sommaren 1880. Umeå: Forskningsarkivet vid Umeå universitet, 1988, s. 3. Tillgänglig via:

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-164794, (hämtad den 30 oktober 2020).

295 _{bf/11, b. 375.} 296 _{bf/1, b. 435.}

297 _{bf/1, b. 199, 219; bf/4, b. 91–92, 96–98, 118-119, 122-123} 298 _{bf/1, b. 343; bf/4, b. 117–118.}

85

Rhén delade alltså inte läsarnas åsikter, men var beredd att anpassa sin förkunnelse. (Året därpå bad pastor Rhén ödmjukt om att få bli förflyttad till någon annan församling.300₎

År 1844, när Lars Levi Laestadius visiterade församlingen, framförde läsarna sina samvetsbetänkligheter rörande dop- och konfirmationsordningen i nya handboken. Vice pastor Gustaf Westerlund bad då konsistoriet i Härnösand att till Kungl. Maj:t framföra församlingens önskan om att få använda sig av den gamla handboken. Även Laestadius ansåg att en sådan samvetssak inte skulle ignoreras, utan antecknade denna begäran i protokollet.301 Enligt Sandewall ansåg Laestadius att läsarna borde få behålla de gamla böckerna även om han inte fullt ut delade kritiken mot dem.302

1862 visiterade Fredrik Engelmark Arvidsjaurs församling och dess kyrkoherde Gustaf Engelmark, som var hans farbror. Innan själva visitationsdagen hade Fredrik Engelmark samtalat med några separatister och frågat dem vad som skulle kunna få dem att återvända till kyrkogemenskapen. De uppgav att de skulle kunna återvända om de fick använda sig av det gamla avlösningsformuläret. När visitatorn frågade församlingen om de kunde tänka sig att gå med på separatisternas begäran så fick han ett jakande svar. Då uppmanade visitatorn församlingens präster ”att med gamla formulärets begagnande gå den återvändande, afsöndrade delen af församlingen med fortfarande Skonsamhet och Kärlek till mötes, om de vill stå fast vid sin förklarade önskan att återinträda, så länge saken underställes högv. Domkapitlets pröfning”.303 _{Det framgår inte vad domkapitlet beslutade i frågan, men redan i sexårsrapporten}

för åren 1865–1870 kan visitator Johan Laestadius konstatera att separatismen avstannat och att de flesta av separatisterna återvänt till kyrkan.304 _{I sexårsberättelsen för åren 1883 till 1888}

skriver Magnus Berlin att den separatistiska rörelsen hade upphört.305 _{Lars Samuelsson uppger}

dock i sin avhandling att det fanns ett fåtal bodellister i några byar som låg nära Älvsbyn och Piteå landsförsamling 1906, och att det förekom att barn döptes ”enligt 1693 års handbok” under åren 1903-1925.306

300 _{bf/1, b. 219.}

301 _{Fem år senare publicerades Westerlunds skrift där han dels beskriver läsarnas kritik mot de nya böckerna,}

dels presenterar ett förslag på hur läsarnas krav borde bemötas. Westerlund framstår som ytterst läsarvänlig Han visar stor förståelse för deras missnöje och verkar dela en hel del av deras uppfattningar. Westerlund, 1849; bf/4, b. 117–118.

302 _{Sandewall, 1950, s. 158.}

303 _{bf/1, b. 343.} 304 _{bf/1, b. 393.} 305 _{bf/1, b. 450.}

306 _{Lars Samuelsson, Väckelsens vägar. Pingströrelsens framväxt i Lycksele och Arvidsjaur socknar fram till ca.}

1940,= The paths of the revival : the growth of the Pentecostal movement in the Lycksele and Arvidsjaur parishes up to about 1940, Stockholm: Norman, 1983, s. 93.

86

Stridigheterna mellan kyrka och läsare, pågick alltså längre i det svenskspråkiga Norrbotten och i Skellefteå, många gånger långt efter undersökningsperiodens slut, än i Arvidsjaur och Sorsele församlingar. I de sistnämnda lappmarksförsamlingarna syns det tydligt att många präster varit angelägna om att lyssna på läsarna och deras åsikter, och försöka gå dem till mötes. I visitationshandlingarna för Sorsele och Arvidsjaur återges läsarnas trosuppfattning mer detaljerat och utförligt än i kustförsamlingarnas handlingar. Detta betyder inte att prästerna i kustlandets församlingar inte gjorde några eftergifter. Sandewall skriver att i slutet av 1850- talet höll kyrkoherde Jacob Dahlberg i Råneå ibland skriftermålet ”mera enligt med gamla handboken”. 307 _{Sandewall håller det inte för otroligt att även separatisterna i Skellefteå kunde}

få nattvarden enligt gamla ritualet.308 Vid samma tid ska den nytillträdde vikarierande komminister Oscar Burman i Luleå stadsförsamling dels ha varit noga med vilka psalmer han valde ur 1819 års psalmbok, men dels även ha låtit bli att använda den villkorliga avlösningen i den nya handboken och på begäran ha firat enskild nattvardsgudstjänst enligt gamla handbokens ordning med dem som så önskade.309 Inget av detta är dock synligt i visitationshandlingarna. Prästerna i lappmarken har alltså med större frimodighet öppet berättat i visitationshandlingarna om de eftergifter de gjort mot läsarna. Orsakerna till detta kan vara flera:

Lappmarksförsamlingarna var inte bara underställda biskop och domkapitel utan även Direktionen över lappmarkens ecklesiastikverk. Detta ledde till att domkapitlet fick ganska små befogenheter i lappmarken. 310 _{Lappmarkens präster kan därför ha upplevt sig ha ett större}

handlingsutrymme (makt) än kollegorna i kustlandet. De värdsliga myndigheterna hade dessutom visat större tolerans mot nyläsarna än de kyrkliga företrädarna. Maktens transitivitet syns tydligare i lappmarken. Maktstrukturen var mer komplex, något som brukar bidra till större påverkansmöjligheter. Det faktum att man även befann sig i periferin, med långa avstånd till domkapitel och biskop och knappt några vägar att tala om, kan också ha bidragit till att man vågade och behövde fatta självständiga beslut. Petrus Laestadius beskriver i Journal af Petrus

Læstadius, för första året af hans tjenstgöring såsom missionarie i Lappmarken hur allsidig en

präst i Lappmarken behövde vara där ”liksom en ny skapelse dagligen framträder, och nya förhållanden visa sig, på hvilka naturligtvis inga författningar varit beräknade”. Lappmarksprästen behövde vara som en Mose för sitt folk, såväl präst som profet, läkare som

307 _{Sandewall, 1954, s. 22.} 308 _{Sandewall, 1954, s. 32.} 309 _{Sandewall, 1954, s. 27.}

87

lagstiftare samt konung.311 _{Det skedde dessutom inga biskopsvisitationer i Arvidsjaur mellan}

1755 och 1877. Sorsele församling besöktes första gången av en biskop år 1884. Visitationerna sköttes istället av lappmarksvisitatorerna.312

Lappmarksvisitatorn utsågs av domkapitlet och skulle vara en präst som talade samiska och finska och som kände till de lokala förhållandena.313 Urvalet var alltså begränsat till de präster som fanns i området. Dessa var i flera fall släkt med varandra, vilket framgår i exemplen från Sorsele och Arvidsjaur. Det lokala prästerskapet hade nog en större respekt för sin biskop än för en visitator som var ens bror, kusin eller brorsson. Lappmarksvisitatorn, som själv delade samma villkor som de han visiterade, torde ha identifierade sig mer med kollegan han skulle visitera än med domkapitlet. Fallet med Lars Levi Laestadius och läsarna i Sorsele visar också på släktbanden mellan församlingsbor och prästerskap.