Nyläseriets kännetecken

Med tiden kom nyläseriet att splittras i flera olika grupperingar och utvecklades på olika sätt på olika orter. Väckelsen hade aldrig bara en stor ledare, utan många olika lokala lekmannaledare. Trots detta går det att se vissa återkommande kännetecken för nyläsarna. Som namnet antyder så var just läsandet och studerandet av andlig litteratur centralt för dem. Luther var den största auktoriteten och måttstocken för all annan litteratur. Jarlert menar att ”effekten i praktiken blev ’Luther allena’. Ändå läste de flesta av läsarna med herrnhutiska glasögon.”74 _{Daniel Lindmark}

hänvisar till Carl-Axel Aurelius när han skriver att norrlandsläsarna inte hade någon historisk lutherbild. De uppfattade Luther som en tidlös lärare ”den bibelutläggare som klarare än andra tolkat det kristna budskapet”.75 _{Läsarnas höga tanke om Luther framkommer bland annat i}

skellefteåläsaren Gerhard Gerhardssons skrift En Christelig trosbekännelse från 1818 (tryckt 1821):

Det är wäl sant, att det är ljust för oss, som hafwa funnit igen den gamla Doct. Lutheri lära, som i många år hafwer legat bänken och i damgömman; men mörkt är det för dem, som icke ens vilja känna lukten deraf, utan låta tycka sig weta bättre och mena sig wara lärdare,

72 _{John Holmgren, Norrlandsläseriet, Studier till dess förhistoria och historia fram till år 1830, Samlingar och}

studier till Svenska kyrkans historia 19., Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1948, s. 202, 211,-213, 239, 267–269, 281, 290, 297.

73 _{Laestadius, 1836, s. 24–25.}

74 _{Jarlert, 2001, s. 23.} 75 _{Lindmark, 1997, s. 55.}

32

än att de skulle behöfwa lära af honom, då likwäl han af de gamla Kyrkolärare beprisas för att wara den yppersta Läromästaren, som har warit efter Apostlarnas tid, ja, kanhända, knappt får sin like intill werldens ände.76

Ortodoxin var av högre vikt för läsarna än ortopraxin, betoningen låg på den rätta läran istället för det rätta levernet. Denna rätta lära ansåg man sig, som tidigare nämnts, finna hos Luther, främst i hans Evangeliepostilla och i hans Galaterbrevskommentar. Man övertog Luthers antropologi och soteriologi och menade att människan inte är förmögen att på något sätt bidra till sin salighet och detta gjorde att man ogillade allt tal och alla böcker som antydde motsatsen. Författare som tidigt granskats och bedömts vara irrläriga av den anledningen var bland annat Tollesson, Nohrborg och Arndt.77 Nyläsarna delade alltså inte den positiva människosyn som rådde vid den tiden, den som såg optimistiskt på mänsklighetens och dess fortsatta utveckling.78 Genom att de avvisade lagens tredje bruk avvek läsarna också från samtidens syn på religionens politiska nytta och ställde sig på så vis utanför ”det sedliga uppfostringsprojekt som präglade både folkupplysningen och de nya kyrkliga böckerna vid 1800-talets början.”79 _{De betonade}

det allmänna prästadömet över treståndsläran, ansåg att nycklamakten inte bara tillkom prästerna utan alla kristna, och praktiserade lekmannabikt. 80 Till nyläsarnas särart hörde enligt Sandewall även att de försökte få myndigheternas hjälp med att få förhållandet till kyrkan reglerat på ett sätt som passade dem.81

I Piteå började väckelsens ledare redan 1810 att hålla gudstjänster där man inte bara läste upp Luthers predikningar, så som man gjorde på byabönerna, utan även tog sig friheten att kommentera delar av dem. Det mönstret upprepade sig på andra orter. Med tiden blev tonen blev allt mer polemisk mot kyrkans präster och relationen med prästerskapet allt mer ansträngd.82 Läsarnas initiala kritik riktades mot prästerskapets förkunnelse, det vill säga all sådan som kunde anses avvika från Luthers ”sola fide” och alla tendenser att antyda att gärningar hade något med saligheten att göra.83 Prästerna upprördes över den kritik som läsarna framförde mot dem, men säkert också över det sätt kritiken kunde framföras.84 Först 1814 blev 76 _{Gerhardsson, 1821, s. 5.} 77 _{Sandewall, 1952, s. 3–4, 30–31.} 78 _{Lindmark, 1997, s. 56.} 79 _{Lindmark, 1997, s. 57.} 80 _{Lindmark, 1997, s. 71–72, 75–76.} 81 _{Sandewall, 1952, s. 222.}

82 _{Detta blev tydligt vid ett husförhör i Piteå 1811 då en av de väckta anklagade en predikan hållen av}

pastorsadjunkten Johan Risberg för att inte ha varit renlärig. Risberg var påverkad av både neologiska tankegångar och pietismen. En hetsig debatt följde och Risberg anmälde senare händelsen till domkapitlet. En liknande händelse skedde även i Luleå. Carlsson, 1979, s. 22–26; Sandewall, 1952, s. 15–16.

83 _{Holmgren, 1948, s. 207–208.}

84 _{Prästerna ansåg även att läsarna bröt mot konventikelplakatet då man samlades till bön över byagränserna, inte}

33

frågan om de nya böckerna ett stridsämne för läsarna och missnöjet uttrycktes allt mer välartikulerat med tiden. Kraftigast var motståndet mot handboken och katekesen, böcker som var obligatoriska att införa i församlingarna.85 _{Församlingarna i Sverige hade dock, efter}

önskemål från Johan Olof Wallin, fått frihet att i sockenstämman efter sin egen takt få besluta när den nya psalmboken skulle börja användas.86

Det varierade visserligen mellan församlingar och över tid i hur stora motsättningarna mellan nyläsare och prästerskapet blev, men om man ser på motsättningarna dem emellan på ett generellt plan så verkar de ofta tala förbi varandra. Enligt Daniel Lindmark ansåg inte prästerna att konflikterna med läsarna i huvudsak var en lärostrid, utan snarare en ordningsfråga. När läsarna betonade det allmänna prästadömet och själva började uppträda som religionslärare klampade de i på prästernas område. Detta kunde inte bara upplevas som att man ”blev kränkt i sin ståndskänsla”, det kunde också ses som ett ifrågasättande av treståndsläran, vilket hotade samhällsordningen och kunde bidra till dess upplösning.87