Klavreströms bruk 1734 - 1775

6.1.2.1 Uppstarten

De första stegen mot vad som senare skulle komma att bli Klavreströms bruk togs på ägorna omkring Lidbohults och Enghults sätesgårdar 1734. De båda sätesgårdarna låg i nuvarande Uppvidinge kommun vid Änghultasjön och Norrsjön. Det var i detta område som de båda initiativtagarna till bruket, ryttmästare Jonston och löjtnant Silfversparre,

började grundlägga Klavreströms bruk. Ryttmästare Jonston var vid denna tid ägare av säteriet Lidbohult medan löjtnant Silfersparre kom från Gullaskruv där en järnbruksrörelse redan var etablerad (Ekströmer C. J., 1964).

I början av år 1734 lade Jonston och Silfversparre en framställan till det kungliga bergskollegiet om privilegier att få upprätta en masugn och en stångjärnshammare på Lidbouhults ägor. För behandling av ansökan och undersökning av platsen där det tänkta bruket skulle ligga utsåg bergskollegiet den dåvarande bergmästaren i det berörda bergslaget att genomföra granskningen (Ekströmer C. J., 1964).

Beslutet om tillåtelse att få uppföra en masugn och en stånghammare på Lidbohults ägor var en lång process. I maj samma år samlades Jonston och Silfversparre, bergmästaren, delar av taktens bönder och övriga berörda markägare och parter för att påbörja inspektionen av området för det tänkta bruket. Bland annat lästes de kungliga plakat och förordningar från 1723 som innefattade förmåner och friheter för den som uppfinner ”metall och mineralstreck” upp. Vad som också behandlades och var av vikt för brukets fortlevnad var böndernas vilja att leverera sjömalm, att framställa träkol och vara till hjälp i den mån som skulle komma att erfordras (Ekströmer C. J., 1964). Då platsen ansågs som lämplig och varken markägare eller bönder i området hade några större invändningar mot anläggningen sände bergmästaren in en ansökan om upprättande av en stångjärnshammare och en masugn till bergskollegiet. Handläggningen av ansökan hos bergskollegiet tog närmare ett och ett halvt år men i februari 1736 kom beslutet att Jonston och Silfversparre skulle beviljas sin begäran (Nordström, 1952). Denna ägarkonstellation varade dock inte särskilt länge då Silfversparre redan påföljande år sålde sin del till bergsfogden Petter Roland Printzell som i sin tur arrenderade bort den till Jonston. 1740 sålde dock också Jonston sin del av bruket till Printzell som blev ensam ägare för bruket (Ekströmer C. J., 1964).

6.1.2.2 Processen

Någon vidare fart på tillverkningen var det dock inte tal om de första åren. Det kan till stora delar förklaras av okunskapen som fanns hos bönderna att få fram kol i tid och i tillräckligt stora kvantiteter. Vidare hade man stora svårigheter att få fram tillräcklig mängd malm ur de närliggande sjöarna. För att komma till bukt med dessa problem kallades erfaret bruksfolk till trakten för att lära bönderna att framställa kol. Man ansökte

även 1740 om att få tillstånd att ta malm från andra bergslager i dalarna. Man fick lov att årligen ta 150 skeppspund, motsvarande 30 ton, malm (Ekströmer C. J., 1964).

Vad gäller själva hanteringen och tillverkningen av järnet vid Klavreströms bruk var arbetssättet liknande det som fanns på övriga småländska bruk. Ur de närliggande sjöarna togs sjömalm upp. Detta gjordes av bönder som inte var direkt anställda vid bruket utan betalades efter den mängd malm de levererade. Av sjömalmen framställdes tackjärn i masugnarna. Därefter användes tackjärnet antingen till framställning av olika sorters gjutgods eller stångjärn. Stångjärnet framställdes i hammarsmedjan med hjälp av den vattenkraftsdrivna stångjärnshammaren. Av stångjärnet kunde man sedan framställa olika sorters svartsmide eller, vilket också var vanligt, smida spik (Ekströmer C. J., 1964). Under perioden 1789 till 1795 förädlades på detta sätt knappt 40 % av stångjärnet vid Klavreströms bruk (Nordström, 1952).

Resterande stångjärn som inte gick vidare inom bruket och blev till svartsmide eller spik såldes vanligen vidare som det var. Den typiska köparen av brukets varor varierade (Nordström, 1952). Delar av det rena stångjärnet såldes till andra bruk men huvuddelen av brukets varor gick dock till försäljning i de närliggande städernas handelshus. Dessa utgjordes främst av Växjö, Eksjö och i viss mån Kalmar. Viss försäljning gick också direkt till gårdar och torp i brukets absoluta närhet. Klavreströms bruk hade i sin försäljning en, i förhållande till andra bruk, tydligare lokal förankring av sin försäljning till följd av dess inlandsposition och brist på närliggande hamnar (Nordström, 2000). Produktionen på bruket var dock inte jämnt fördelad under hela året. Anledningen till det var beroendet av vattenkraft för att driva stångjärnshammaren etc. Under vinterhalvåret var det nämligen vanligt förekommande att forsen där vattenhjulet som drev hammaren var placerad frös till is, vilket gjorde att produktionen stannade upp. Istället fokuserades arbetet under vintern på att göra upp vakar i de frusna sjöarna och ur dem plocka upp sjömalm (Ekströmer C. J., 1964).

Poängteras bör dock att järntillverkningen inte var den enda verksamheten vid bruket. Inom Klavreströms bruks egendom ingick skog och fyra lantegendomar. Skogshanteringen var dock begränsad och innefattade främst att ta fram träkol till järnframställningen. Lantegendomarna användes till odling och viss boskapsskötsel. Utkomsten av dessa var dock inte tillräckligt stora för att försörja hela bruksbefolkningen

varför bruket också köpte in spannmål och livsmedel utifrån som senare köptes av bruksbefolkningen eller betalades ut som naturalöner (Ekströmer C. J., 1974).

6.1.2.3 Åren fram till 1775

När brukspatronen Petter Roland Printzell tog över bruket 1740 var verksamheten fortfarande begränsad. Masugnen var i behov av renovering och brukets kvarn hade brunnit ner. På grund av detta krävdes stora investeringar från Printzells sida för att rusta upp bruket och få fart på verksamheten. Investeringar skulle också komma att göras. De tidigare nämnda behoven av renoveringar möttes samtidigt som två nya kniphammare uppfördes och dammanläggningarna byggdes om. Renoveringarna till trots påverkades produktionen föga och några större förtjänster anses Printzell knappast ha gjort under åren som ägare av bruket, speciellt inte med tanke på de omfattande investeringarna. Vid försäljningen 1752, det vill säga tolv år efter inköpet, hade Printzell gjort stora förluster genom Klavreströms bruk. John Cosswa kom att bli ny ägare (Ekströmer C. J., 1964). Trots Printzells stora investeringar var alltså produktionen vid bruket fortsatt låg när Cosswa tog över. De främsta anledningarna till att tillverkningen av tackjärn var begränsad var vattenbrist och den otillräckliga mängden kol. Redan 1753 beslutade Cosswa att ingå kompanjonskap med brukspatronen Anders Engström som då blev ägare av halva bruket. Nya byggnader upprättades och reparationer gjordes. Under de båda ägarnas tid utökades egendomen och fler närliggande gårdar och gruvor knöts till bruket. Cosswa och Engström förblev dock inte ägare till bruket någon längre tid utan sålde bruket inklusive tillhörande gårdar och gruvor till en Mathias Brock 1758 (Ekströmer C. J., 1964).

I och med att Mathias Brock köpte bruket år 1758 skedde en sammanslagning med de närliggande bruken Brock ägde, nämligen Säfsjöström och Flerhopps järnbruk. Mathias Brock ställdes likt de tidigare ägarna också inför svårigheter vid övertagandet av bruket. Återigen var vattenbristen ett stort problem. Samtidigt visade även bönderna en ännu större motvilja än tidigare att vara behjälpliga med att framställa kol till bruket. 1764 avled Mathias Brock och bruket övergick till att drivas vidare av hans sterbhus (dödsbo) (Ekströmer C. J., 1964).

Svårigheterna med att driva bruket fortsatte under det Brockska sterbhusets ledning, dels på grund av numera etablerade svårigheterna med kol- och vattenbrist men också på grund

av de stora skulder som bruket och dess ägare drogs med. Bruket stannade dock under ledning av sterbhuset fram till 1774 då det återigen såldes. De tidigare inköpta bruken Säfsjöström och Flerhopps järnbruk avskildes då från Klavreström. Klavreströms bruk köptes av Claes Hindric Stedt genom dennes bolag, Eksiö Hofgårds Bolag (Ekströmer C. J., 1964). I och med det börjar en lång period för bruket som vidare kommer att benämnas den Eksiö Hofgårdska perioden. Det är också från och med denna tid som redovisning finns bevarad i brukets arkiv.