Klient eller kund?

7.2.1 Begreppsanvändning

Vilken benämning respondenterna huvudsakligen använde för det granskade företaget stämde överens med benämningarna som användes av respektive respondents byrå. Alltså

verkar företagskulturen ha en inverkan på vilket begrepp som används. Respondent 1 och 3 använde begreppet kund genomgående medan Respondent 2 och 4 främst använde begreppet kund, men ibland även klient. Vid diskussionen kring oberoende drog Respondent 2 paralleller till advokatyrket och använde då istället begreppet klient. Respondenten menade att advokater, som också ska vara oberoende, argumenterar i sakfrågor för det som gagnar klienten medan revisorer ska vara mer objektiva i sina bedömningar, vilket kräver mer oberoende. Respondenten kopplade alltså begreppet kund till ett mer restriktivt synsätt på oberoendet och klient till ett friare synsätt på oberoendet, vilket är tvärtemot vår tes som kopplar begreppet klient till ett mer restriktivt synsätt på oberoendet och begreppet kund till ett friare synsätt på oberoendet.

Andra sammanhang där Respondent 2 använde benämningen klient indikerade att byrån inte fått revisionsuppdraget utan var i förhandling om det eller precis förlorat det. När respondenten resonerade kring uppdrag som personen själv var inblandad i användes istället kund. Det kan alltså antydas att klient används när byrån försöker få eller förhandla till sig revisionsuppdrag och att det granskade företaget blir en kund först när byrån fått uppdraget. Kanske är det ändå den ekonomiska aspekten som spelar roll huruvida det granskade företaget benämns som klient eller kund. Att revisorerna ser företagen som potentiella kunder när byrån ännu inte fått revisionsuppdraget, och därför kallar dem för klienter istället. Klienten är alltså den potentiella framtida kunden. Om byrån sedan lyckas få uppdraget och får in ett revisionsarvode blir klienten en kund. Varför det granskade företaget benämns som klient när byrån inte har fått uppdraget kan förklaras med hjälp av Möller (1996) som beskriver en klient som någon som behöver hjälp. I detta sammanhang är klienten i behov av en kvalitetsstämpel, vilket revisionen skapar till gagn för det granskade företagets intressenter (FAR, u.å.a; Öhman, 2004). Detta är enligt Carrington (2014) revisionens grundtanke för att användarna av den finansiella informationen ska kunna lita på den och veta att den är riktig och tillförlitlig. När byrån sedan får uppdraget uppstår ett visst beroende mellan parterna, vilket enligt Ivarsson (2005) förknippas med begreppet kund. Benämningen blir alltså kund trots att det granskade företaget rent teoretiskt borde fortsätta ses som en klient. Respondent 4 nämnde klient endast en gång och i liknande sammanhang användes även kund, vilket gör det svårt att analysera om klient används i vissa sammanhang och kund i andra.

Begreppet kund användes genomgående av FAR och till övervägande del i Tidningen Balans, men i vissa artiklar användes även klient. En intressant aspekt är att klientbegreppet främst användes av akademiker i publikationerna, samtidigt som respondenterna och praktiken i övrigt främst använde kund. Det är en indikation på att klient är teoretiskt korrekt att använda, men trots detta används kund mest i praktiken.

“När jag började som revisorsassistent talades det om klienter och inte om kunder. Kanske ligger det något i det som en kollega i branschen sa till mig för länge sedan. ”Kunden har alltid rätt – det har inte en klient”. Så jag har fortsatt att säga klient – lite gammaldags men det står jag för.” (Tidningen Balans)

Citatet ovan kommer från en artikel i Tidningen Balans och är skrivet av en redovisningsspecialist och auktoriserad revisor. Utdraget indikerar ytterligare att begreppet kund är det som nu används mest i praktiken men att begreppsanvändningen skickar ut fel signaler. Enligt Möller (1996) ska den som tillhandahåller service till en kund i någon mening underkasta sig kunden och dennes önskemål, vilket inte kan anses vara syftet med revision. Vid revision är det de granskade företagen som erhåller professionella tjänster och dessa har inte möjlighet att diktera förutsättningarna. Det är revisorerna som själva ska utföra granskningen med opartiskhet, självständighet och objektivitet (SFS 2001:883). Med anledning av detta tycks det råda en samstämmighet mellan klientbegreppet och professionalism, men praktiken säger något annat. Nedan redogörs för ytterligare mönster som hittats, vilka kan beskriva och förklara dagens begreppsanvändning.

7.2.2 Revisorns roller

Samtliga respondenter menade att revisorns roll/roller påverkas av hur länge man arbetat som revisor. Respondenterna ansåg att rollerna skiftar beroende på var i karriären man befinner sig. Den granskande och övervakande rollen är mest framträdande i början av revisorns karriär och respondenterna menade vidare att rollen som informationsförmedlare blir ett resultat av rollen som granskare och övervakare. Allt eftersom revisorn förvärvar erfarenheter blir den säljande och den rådgivande rollen mer framträdande (samtidigt som de andra rollerna finns kvar).

Samtliga respondenter använde begreppet kund, uteslutande eller i huvudsak, som benämning för det granskade företaget. Gemensamt för respondenterna är också att de befinner sig i ett lite senare skede i karriären, där som sagt den rådgivande och den säljande rollen anses vara mest framträdande. Revisorns roll/roller kan alltså ha betydelse för huruvida begreppet klient eller kund används då de olika rollerna kan kopplas till antingen professionalism eller kommersialism. En anledning till att samtliga respondenter benämnde det granskade företaget som kund kan vara att den rådgivande och den säljande rollen kan antas ha en koppling till kommersialiseringen, då affärsfrämjande processer traditionellt sett inte ingår i revisorsrollen och kan skada professionalismen (Boyd, 2004; Sweeney & McGarry, 2011; Agevall & Jonnergård, 2013). Samtliga respondenter kunde dock mer eller mindre identifiera sig med alla roller, vilket också kan innebära att de inte särskiljer på de professionella och kommersiella rollerna. De använder helt enkelt kund

som samlingsnamn utan någon vidare eftertanke eftersom de befinner sig i ett senare skede av karriären där den rådgivande och den säljande rollen är mest framträdande.

Det ska dock framhållas att det i den rådgivande rollen ingår både revisionstjänster och NAS, där just NAS kopplas mer till kommersialiseringen (Sweeney & McGarry, 2011; Agevall & Jonnergård, 2013). Vid tillhandahållandet av NAS skiftar fokus från att tillgodose ägarnas intressen till att tillgodose det granskade företagets intressen, vilket gör att det granskade företaget blir kunden i detta sammanhang enligt Möllers (1996) och Ivarssons (2005) resonemang kring hur en kundrelation definieras. Enligt vår modell med klient- och kundfokus kan alltså det granskade företaget ses som två olika parter beroende på om NAS eller revisionstjänster tillhandahålls, då olika intressen tillgodoses i dessa sammanhang. Trots detta används klient eller kund som samlingsnamn i praktiken. Att byråerna tillhandahåller både revisionstjänster och NAS kan alltså vara en anledning till att kund används, både av revisorerna och byråerna, där man inte särskiljer på de professionella och kommersiella tjänsterna. Inte heller Byrå B särskiljer på tjänsterna, då endast klient används. Byrå A och Byrå B använde tidigare båda begreppen i sina årsredovisningar, men i liknande sammanhang. De särskilde alltså inte heller då på de professionella och kommersiella tjänsterna. Att respondenterna använder kund kan vara en konsekvens av att icke- revisionstjänster tillhandhålls i de mer kommersiella rollerna, som respondenterna mest kände igen sig i. Det ska framhållas att i vilken utsträckning respondenterna tillhandahåller NAS skiljde sig, varför den rådgivande rollens koppling till kommersialiseringen kan vara begränsad. Den säljande rollen har dock en tydligare koppling till kommersialiseringen, då det är en roll som traditionellt sett inte ingår i revisorsrollen (Sweeney & McGarry, 2011).

7.2.3 Revisionsuppdragets parter

Samtliga respondenter såg trepartsförhållandet med ägare, det granskade företaget och revisorn, samt menade att det är ägarna som är uppdragsgivare. Respondent 1 benämnde inledningsvis kunden (det granskade företaget, i dennes mening) som uppdragsgivaren, men menade sedan att det är styrelsen och ägarna som är uppdragsgivaren. Denna motsägning kan bero på att respondenten främst jobbar med ägarledda bolag, där styrelse, ägare och företagsledning ofta utgörs av samma personer. I sådana lägen kan det granskade företaget och uppdragsgivaren ses som samma part.

Respondenterna använde begreppet kund, vilket i vår mening kan anses vara samma part som uppdragsgivare och ägare. Enligt respondenterna är dock kunden och uppdragsgivaren två olika parter, där kunden är det granskade företaget och uppdragsgivaren är ägare. Respondenternas resonemang stämmer ändå överens med vårt och Cassels (1996) i och med

analysmodellen att det är det granskade företaget som är uppdragsgivaren, vilka är parter som är viktiga att skilja på enligt Cassel (1996). Man kan hävda att det i revisorslagen finns en motsättning eftersom revisionen uppkom i och med separationen av ägare och ledning och rådande informationsasymmetri, där revisionens syfte blev att säkra tilltron i de granskade verksamheterna (Diamant, 2004; Öhman & Wallerstedt, 2012). Att då se den granskade verksamheten som uppdragsgivare istället för ägarna kan tyckas oförenligt med revisionens syfte. Samma fenomen återfanns i revisionspaketet, där benämningen ibland var det granskade företaget, ibland uppdragsgivaren.

Respondenterna anförde vidare att den mesta kontakten hålls med det granskade företaget, till exempel ekonomichefen eller andra anställda i verksamheten, vilket kan vara ytterligare en anledning till att det granskade företaget benämns som kund eftersom det är där revisorn skapar en relation. Relationen som uppstår kan göra det svårare för revisorn att bibehålla professionalismen och därför används kundbegreppet. Samtliga respondenter var dock tydliga med att det är ägarna som är uppdragsgivare och ska rapporteras till, men samtidigt att denna relationen är mer begränsad. Med allt ovanstående i åtanke ska det dock, återigen, framhållas att respondenterna kanske inte lägger någon värdering i vilket begrepp de använder eftersom FAR, som är branschens standardsättare, använder begreppet kund i bland annat sin översättning av IESBA:s etikkod. Engelskans “client” kan översättas till både kund och klient, och varför FAR har valt att använda kund vid direktöversättningen av de internationella standarderna har vi inte hittat någon förklaring till. Frågan är om FAR aktivt har funderat över vilket begrepp de valt att tillämpa och vad det kan innebära för både branschen och revisorsprofessionen.