Knivar och våld

Det torde emellertid icke kunna påvisas, att strejkbrytarna på något sätt blivit angripna till liv och lem, vilket Skånska Aftonbladet i en synnerligen indignerad ton har påkallat myndigheternas vaksamhet över. Istället bör det påpekas, att dessa arbetsvilliga ‘värnlösa kvinnor’ ej äro generade över att draga kniv, för att med sådant vapen i handen hota angripa dem, som möjligen råka komma i deras väg. […] Strejkbrytarnas uppträdande är nämligen sådant , att anledning till allvarliga uppträden ofta förekomma.142

Ovan angivna citat är taget ur en artikel i Arbetet angående situationen i Limhamn. Strejkbrytarna som man här beskriver är anställda kvinnor vid Wahlgren & Nordqvists papperslager. Det är intressant att studera hur Arbetet använder språket för att skapa en bild av strejkbrytarna. En central artefakt i denna text är ”kniven” som tillskrivs strejkbrytarna. Detta lilla föremål som går att gömma i en ficka eller under bältet bär med sig en stark symbolisk kraft. Det kräver kallblodighet för att gå till angrepp med kniv, för att komma så nära sin motståndare att man kan skada denne med kniven som vapen. Denna negativt laddade artefakt tillskrivs alltså strejkbrytarna och ”med sådant vapen i handen” är de redo att gå till angrepp. Det är inte heller någon utvald måltavla strejkbrytarna har för att skada med kniven, det är vem som helst ”som möjligen råka komma i deras väg”. Inte nog med att strejkbrytarna tar till våld och drar kniv, de är inte heller rationella i sin användning av våldet. De har inget mål med sina angrepp förutom den direkta skadan de orsakar. ”Kniven” som artefakt dyker upp ytterliggare en gång i en av Arbetet skriven artikel angående demonstrationerna i Limhamn. Även denna gång tillskrivs föremålet strejkbrytarna.143

Då Arbetet rapporterar från en konflikt i Karlshamn skildrar man en händelse där en strejkbrytare ”levde rövare” och avlossade flera skott med en revolver mot en för ”strejken ovidkommande person”.144 Återigen ser vi att strejkbrytarnas våld är irrationellt. Det finns inget de vill åstadkomma med sitt våldsutövande. Revolvern fungerar här på samma sätt som den ovan omnämnda kniven. Revolvern som artefakt vittnar om våld och egensinne och det betonas klart och tydligt att det är en av strejkbrytarna som använder den. I samma text berättar Arbetet att en annan av de vid konflikten verksamma strejkbrytarna ”[…] vars meritlista är synnerligen belysande för strejkbrytarekårens sammansättning” tidigare är dömd

142 _{Arbetet, 9/10 1926} 143 _{Arbetet, 13/10 1926} 144 _{Arbetet, 3/6 1926}

för våldtäktsförsök.145 Arbetet skapar härigenom en bild av att inte bara denna strejkbrytare utan hela ”strejkbrytarekåren” skulle vara våldtäktsmän.

Kriminalitet är något som Arbetet tar till vara på då de fyller identitetskategorin strejkbrytare med innehåll. Ovan såg vi hur man betonade den i Karlshamn verksamme strejkbrytarens kriminella förflutna. På det lokala planet finner vi fler argument. I en text angående våld med anknytning till den i inledningen berörda konflikten vid William Perssons lådfabrik, skriver man om en av strejkbrytarna: ”[…] f.d. stationskarlen Norling, som nyligen avtjänat straffarbete för åtskilliga stölder i statens järnvägars godsmagasin”.146 Arbetet skapar på så sätt en bild av strejkbrytare som kriminella. Men även genom att beskriva strejkbrytare som våldsamma, provokatoriska, irrationella, oskötsamma och genom att tillskriva dem negativt laddade artefakter som knivar och revolvrar kriminaliserar man identiteten strejkbrytare. Man formar strejkbrytare till motsatsen av den skötsamme arbetaren.147 Arbetet försöker forma publikens medvetande för att därigenom delegitimera strejkbrytarnas verksamhet.

4.4 ”Värnlösa kvinnor”

I inledningen av detta kapitel visade jag hur Arbetet genom att anta en skämtsam ton avdramatiserar och reducerar demonstrationerna i Limhamn. Vi såg dessutom ovan att Arbetet beskrev strejkbrytarna som ”värnlösa kvinnor”. Detta är en i Arbetet återkommande benämning på de fyra kvinnliga strejkbrytarna som inlogerades i Limhamn.148 Men då vi ser hur Arbetet i sammanhanget beskriver att ”dessa arbetsvilliga ‘värnlösa kvinnor’ ej äro generade över att draga kniv”149 förs vi in på ytterliggare en intressant aspekt av språket som verktyg, nämligen ironi.

Billy Ehn och Orvar Löfgren diskuterar ironi i boken Kulturanalyser. De menar att ironi kan användas som en sorts lek i allvaret. Leken utmanar oss och väcker frågor. Är det på riktigt? Är de allvarliga? Menar man det man skriver? Ironi är att säga en sak och mena en annan. Man driver med dem man talar om.150 Då Arbetet skriver ”värnlösa kvinnor” menar man alltså inte att strejkbrytarna är värnlösa, man leker istället med identitetens innebörd och

145 _{Arbetet, 3/6 1926} 146 _{Arbetet, 23/7 1926}

147 _{Ambjörnsson, 1998, Horgby, 1993, och Nyzell, Malmö Museers e-skrifter nr 4 2005, s 30} 148 _{Arbetet, 13/10 1926}

149 _{Arbetet, 9/10 1926} 150 _{Ehn & Löfgren, 2004, s 39}

driver med den. Arbetets text säger egentligen: ”Vi kan leka att ni är värnlösa men allvarligt talat är ni motsatsen till detta!” Man driver inte heller bara med de direkta strejkbrytarna, utan också med de som sympatiserar med och försvarar strejkbrytarna och dess verksamhet.

Att strejkbrytarna i detta fall var kvinnor spelar också en viktig symbolisk roll för textens betydelse. Användandet av begreppet kvinna skapar en symbolik för moderlighet och omhändertagande.151 Mot denna symbolik bildar Arbetets text en klar kontrast. Bilden av de kvinnliga strejkbrytarna bryter tydligt mot symboliken i begreppet kvinna. En moderlig och omhändertagande kvinna drar inte kniv och uppför sig inte provokativt. På så vis formas de kvinnliga strejkbrytarna till en låg och ovärdig form av kvinnlighet. Kanske kan man till och med säga att de kvinnliga strejkbrytarna knuffas ut ur kategorin ”kvinnor”, de blir en anomali. Detta resulterar i sin tur till att den bild av strejkbrytare som formeras i Arbetet inte är beroende av könstillhörighet. Strejkbrytare är i första hand strejkbrytare och därefter man eller kvinna.