Kollaboration

Under det fjärde temat presenteras de delar av resultatet som ger uttryck för att tillhöra formen kollaboration i Berggrens modell. Följande underrubriker har utformats: det faktiska

mötets betydelse och ledning och riktlinjer. 5.4.1 Det faktiska mötets betydelse

Samtliga respondenter uttrycker att deras övergripande mål är att den enskilde ska uppnå nykterhet från droger eller alkohol, samt få “ett gott liv”. Flera intervjupersoner anger att de upplever att alla som samarbetar kring målgruppen har detta som mål, men att uppfattningarna om hur målet ska uppnås skiljer sig åt mellan verksamheterna. Alla intervjupersoner framhäver att verksamheterna inte har fullgod inblick i hur varandras verksamheter fungerar, samt vilket ansvar och vilka befogenheter socialarbetarna inom respektive organisation har och inte har. Det finns en enad uppfattning om att det medicinska ansvaret och psykiatriska expertisen vilar på beroendecentrum och att socialtjänsten ansvarar för den enskildes livsföring i övrigt. Samtliga intervjupersoner tycker att fördelningen gällande ansvar är tydlig. Denna övergripande och tydliga bild av verksamheternas målsättning för målgruppen tyder på att verksamheterna har förutsättningar att kunna samarbeta enligt vad Berggren (1982) kallar för kollaboration.

Intervjupersonerna från socialtjänsten framhåller sig vara beroende av beroendecentrums psykiatriska expertis i sitt arbete för målgruppens välmående då socialtjänsten själva inte har sådan kunskap i sin verksamhet. Det finns en gemensam önskan från intervjupersonerna vid de studerade socialtjänsterna om fler så kallade SIP-möten, vilket är en typ av vårdplanering som genomförs när en person behöver insatser från olika instanser. Dessa möten innebär att representanter från berörda verksamheter träffas fysiskt för ett gemensamt möte och upprättar en samordnad individuell plan. SIP-mötena i sig kan sägas vara en form av Berggrens (1982) samarbetsform kollaboration, då det under dessa möten tydliggörs vem som ska göra vad och vad det gemensamma målet är. Därefter kan sägas följa ett samarbete i form av koordination utefter planen som upprättats under mötet. Denna typ av möten upplevs ha en positiv inverkan på samarbetet mellan verksamheterna, både under mötet och för det efterföljande samarbetet kring klienten. En representant från socialtjänsten belyser fördelarna på följande vis:

Man går aldrig därifrån utan en planering, så vet man ju vad som gäller, vad de kommer att arbeta med och vad vi ska arbeta med. Det är mycket tydligare än att behöva hålla på och mejla.

Ytterligare en intervjuperson, från en av de andra socialtjänsterna, framhåller att SIP är en bra form för samarbete, men upplever att ansvaret att kalla till dessa SIP-möten i dagsläget åligger socialtjänsten. Detta trots att lagen reglerar att både landsting och kommun har ett gemensamt ansvar att göra detta. Samma intervjuperson tillägger att denne upplever att när socialtjänsten kallar till SIP kommer inte alltid de representanter som önskats från beroendecentrum. Exempelvis kan en sjuksköterska delta trots att det varit en läkare som kallats. Intervjupersonen från socialtjänsten menar att det fördröjer utredningsförloppet för den enskilde då rätt expertis inte kan ges i direkt anslutning till SIP-mötet utan måste efterfrågas med sjuksköterskan som mellanhand. En av intervjupersonerna vid

beroendecentrum belyser samma typ av problem från den egna verksamhetens sida. Intervjupersonen hänvisar till personalbrist, framförallt vad gäller läkare, som gör att det inte alltid är möjligt att skicka “rätt” person till SIP-mötet. En annan intervjuperson från en av de studerade socialtjänsterna berättar om betydelsen av att rätt personer deltar på SIP-mötena, då det tillgängliggör de olika professionernas kompetens i direkt anslutning till det specifika ärendet. Intervjupersonen uttrycker fördelarna på följande vis:

Då kallade beroendecentrum till vårdplanering och då sitter ju alla tillsammans och planerar. Jag önskar bara att det kunde ske lite oftare, för att de jobbar ju också med våra klienter nere på beroendecentrum på ett sätt som vi inte gör och den informationen kan vi få till oss under vårdplaneringen, att den här läkaren kanske har upptäckt något som jag inte har upptäckt på vårt kontor när jag har suttit med klienten liksom [...] och sådan information är det ju väldigt viktigt för oss att få.

Det går att tolka ovanstående resultat utifrån nyinstitutionalismens begrepp organisatoriska fält och institutionella logiker (Grape, 2006). Utifrån resultatet går att se att intervjupersonerna från socialtjänsterna upplever att faktiska möten där olika professioner träffas och diskuterar ett ärende är då som samarbetet oftast fungerar som bäst. Det går att utläsa att intervjupersonerna föredrar denna typ av samarbete eftersom det ofta utmynnar i en tydligare planering och fördelning av arbetet än när samarbetet sker via exempelvis e- postmeddelanden. Beroendecentrum och socialtjänst kan, som tidigare nämnt, sägas tillhöra samma organisatoriska fält, då de arbetar med samma målgrupp (se Linde & Svensson, 2013). Det kan tolkas att det som upplevs som fördelaktigt med faktiska möten där de olika professionerna träffas och resonerar kring ett ärende har att göra med att det är enklare att ta del av och diskutera de skilda institutionella logikerna som verksamheterna kan sägas vila på. Beroendecentrum kan utifrån sitt medicinska ansvar och sin psykiatriska expertis bidra med en annan bild av problemet än vad socialtjänsten har utifrån sin sociala expertis och sitt sociala ansvar för personen. På så vis kan den enskildes problembild bli mer nyanserad och heltäckande och de olika verksamheternas uppfattningar kan diskuteras för att minska risken för missförstånd, vilket skulle kunna ge verksamheterna bättre förutsättningar att erbjuda rätt insatser utifrån deras specifika uppdrag och kompetens.

Samarbetsformen kollaboration i form av SIP-möten kan sägas ligga på den juridiska, interpersonella och organisatoriska/kulturella nivån (se Flygare & Johansson, 2009; Tranquist, 2001). Den juridiska nivån då bland annat socialtjänstlagen (2001:453) och hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) reglerar när och hur sådana SIP-möten ska ske. På den interpersonella nivån då intervjupersonerna framlyfter vikten av det faktiska mötet för hur tydlig planeringen och arbetsfördelningen blir i det fortsatta arbetet med den enskilde. Det vilar även på den organisatoriska nivån utifrån det representanten från beroendecentrum belyser om att personalbrist gör att de inte alltid kan skicka rätt person på de SIP-möten som socialtjänsten kallat till.Vidare kan ovanstående resultat kopplas samman med det Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) skriver om att socialarbetarens handlingsutrymme handlar dels om de organisatoriska ramarna, men även om socialarbetarens individuella och professionella egenskaper i mötet med andra. Intervjupersonerna tycks uppleva att det är enklare att nyttja sina egna och de andras professionella egenskaper i det fysiska mötet än i andra samarbetsformer.

5.4.2 Ledning och riktlinjer

Flera av intervjupersonerna inom både socialtjänst och beroendecentrum säger sig ha en uppfattning eller vetskap om att det sker diskussioner på ledningsnivå gällande hur samarbetet

ska organiseras mellan verksamheterna. Flera av intervjupersonerna uppger dock att dessa diskussioner är något som sker verksamheternas respektive chefer emellan och inget som socialarbetarna själva är särskilt involverade i. Alla intervjupersoner berättar vidare att deras chefer uppmuntrar till samverkan. Intervjupersonen vid en av socialtjänsterna upplever att det från ledningens sida finns påtryckningar om att det ska samverkas, men att ansvaret för att det fungerar och hur det ska skötas läggs på själva socialarbetaren. Intervjupersonen efterfrågar därför tydligare riktlinjer för hur samverkan mellan beroendecentrum och socialtjänsten ska se ut, vilket gestaltas genom följande citat:

Man önskar ju att det bara var etablerat så att det skedde någonting per automatik, att det fanns riktlinjer och att vi tillsammans ska följa det här; ett, två,

tre. Nu har vi gjort de här stegen, vad händer härnäst?

Samma intervjuperson framhåller att det dock finns tydliga direktiv om hur processen ska gå till vid inläggning av en klient för avgiftning på beroendecentrums vårdavdelning, vilket denne framhåller som bra. Intervjupersonen berättar att vid en planerad inläggning på beroendecentrums vårdavdelning krävs det att det finns en planering för efterföljande vård vid utskrivning, exempelvis beslut om behandlingshem. Intervjupersonerna vid de andra två studerade socialtjänsterna framhåller också att de har bättre uppfattning om hur det ska gå till när de ska skicka en klient till beroendecentrums avgiftning än hur det går till vid öppenvårdsinsatserna. Intervjupersonerna inom både beroendecentrum och socialtjänst vittnar om att de inte känner till några specifika riktlinjer gällande samverkan mellan de berörda verksamheterna utöver de som rör processen kring avgiftning.

Den uttalade avsaknaden av riktlinjer om hur samverkan mellan de två verksamheterna ska se ut kan ses som ett hinder på Tranquists (2001) organisatoriska och kulturella nivå. Att det å ena sidan tycks finnas uppmuntran från ledningen om att det ska samverkas, men att det å andra sidan vid en socialtjänst inte upplevs finnas tillräckligt stöd från chefens sida under processen kan tänkas vara ett hinder tillhörande den organisatoriska och kulturella nivån. Att ha tillgång till tydliga riktlinjer kan vidare tänkas vara en, som Danermark och Kullberg (1999) kallar det, yttre förutsättning för att samarbete ska fungera då utformningen av riktlinjer ofta bygger på juridiska eller ledningsmässiga beslut, något som socialarbetaren själv kanske inte kan justera. Det kan således tänkas att förutsättningarna för ett bra samarbete hindras av att det inte finns några riktlinjer om hur samarbetet ska se ut. Att det finns tydliga direktiv gällande samarbetet vid planerad inläggning på beroendecentrums vårdavdelning för avgiftning kan däremot tänkas öka förutsättningarna till ett bättre samarbete. Riktlinjer, lagstiftning och rutiner är komponenter som ramar in socialarbetarens handlingsutrymme (Svensson, Johansson & Laanemets, 2008). Då riktlinjer beskrivs utgöra en ram för det handlingsutrymme som socialarbetaren har kan intervjupersonens avsaknad av tydliga riktlinjer tolkas som att denne idag upplever sig ha ett för stort, eller åtminstone för otydligt, handlingsutrymme. Intervjupersonen uttrycker att avsaknaden av riktlinjer för hur samarbetet med beroendecentrum ska se ut medför svårigheter för dennes arbetssituation då det uppstår oklarheter i vad som ska göras, när och hur. Intervjupersonen pekar även på att arbetet skulle kunna utföras mer per automatik med riktlinjer och därmed effektiviseras. Det kan tolkas som att ett stort handlingsutrymme inte alltid behöver ha en positiv innebörd och i det här fallet kan det tänkas att riktlinjer skulle strama åt och tydliggöra handlingsutrymmet och därmed bidra till ett mer effektivt arbete för verksamheterna.