Koordination

Under det tredje temat presenteras delar av resultatet som ger uttryck för att tillhöra formen koordination i Berggrens modell. Följande underrubrik har utformats: skilda uppfattningar om

målgruppens problematik.

5.3.1 Skilda uppfattningar om målgruppens problematik

Samtliga intervjupersoner beskriver att ur ett tidsperspektiv har målgruppens problematik eskalerat, både vad gäller missbruket och den psykiska ohälsan. Intervjupersonerna berättar att en stor utmaning med samarbetet kring målgruppen är just komplexiteten som är inneboende i dess samsjukliga problematik, vilken kräver samordnade insatser. När olika verksamheter arbetar med insatser som är samordnade benämner Berggren (1982) detta som koordination, och Danermark och Kullberg (1999) pekar på att denna samarbetsform förutsätter, likt vid konsultation, att det finns en god kommunikation mellan de två utförande verksamheterna.

Majoriteten av intervjupersonerna beskriver det som svårt att veta vilket av den enskildes problem som föder det andra och flera utmaningar i samarbetet hänger samman med synen på vad som är det primära problemet hos målgruppen. Alla intervjupersoner belyser att samsjukligheten kräver parallellt löpande insatser, men att detta är svårt att få till i praktiken då exempelvis vissa insatser från psykiatrin, såsom en neuropsykiatrisk utredning, förutsätter att den enskilde är nykter eller drogfri. Därför får insatserna ofta en mer sammanlänkande karaktär där de följer på varandra, snarare än parallellt löpandes. Intervjupersonerna beskriver att inte heller denna typ av samordning av insatserna är helt enkel att få till i praktiken, ofta på grund av de skilda uppfattningarna mellan olika professionella. En intervjuperson vid socialtjänsten belyser de olika uppfattningarna av den primära problematiken på följande sätt:

Det är väl lite det som svårigheterna till samverkan ligger i, att jag tror nog att socialtjänsten ofta anser att klienten behöver få hjälp med sin psykiska hälsa först och att landstinget å sin sida anser att personen behöver missbruksvård först.

Vidare framkommer från intervjupersoner vid såväl socialtjänst som beroendecentrum att det i regel är beroendecentrum som får tolkningsföreträde i de fall där det råder meningsskiljaktigheter. Förklaringarna till detta är flera och en representant från beroendecentrum uttrycker det såhär:

Om det sitter en läkare eller en personal från landstinget ja det kan vara en kurator eller något, oftast är det en kurator eller läkare, som sitter från landstinget liksom psykiatrin och säger att “vi kan inte göra mer” då hamnar det på socialtjänsten det är liksom så det blir. Men det blir inte ofta tvärtom att om de säger att ”vi kan inte” så blir det inte automatiskt att det hamnar på psykiatrin liksom. Så att jag tror nog att vi har tolkningsföreträde gentemot socialtjänsten, men det är ingenting som jag har märkt av så utan det brukar funka ganska så bra liksom, att man har en diskussion.

Intervjupersonen belyser bland annat att socialtjänsten är den verksamhet som enligt lagstiftning har det övergripande ansvaret för den enskilde. Detta gör att socialtjänsten inte kan avsäga sig ansvaret på samma sätt som beroendecentrum kan om de bedömer att psykiatrin inte kan göra mer för klienten. Intervjupersoner från både socialtjänsten och

beroendecentrum uttrycker vidare att det behöver finnas en helhetsbild kring den enskildes livssituation genom insatser på flera plan för att denne ska få förutsättningar att leva ett nyktert och skäligt liv. En representant från beroendecentrum uttrycker konsekvenserna av bristande helhetssyn såhär:

Jobbar man enbart med det sociala så har du ju fortfarande kvar de psykiska problemen av missbruket. Jobbar vi enbart med det så är det ungefär som när socialen skickar iväg folk på behandlingshem i sex månader och sen kommer de hem och har ingen bostad. Då är det egentligen bortkastade pengar.

Intervjupersonen framhäver också att det tidigare fanns flera samhällsinstanser, såsom arbetsförmedling och försäkringskassa, i de mindre kommunerna, men att dessa har avvecklats över tid och centraliserats till staden där också beroendecentrum ligger. Intervjupersonen framhåller att detta haft negativ inverkan på de olika verksamheternas samarbete kring målgruppen, samt försämrat möjligheten till att ha en helhetssyn på problematiken.

Det går att identifiera hinder för samarbete vad gäller Berggrens (1982) samarbetsform koordination i själva samordnandet av insatser då verksamheterna tycks ha olika uppfattning om vilket som är det primära problemet hos målgruppen. Detta hinder kan tänkas tillhöra den nivå som Tranquist (2001) benämner som organisatorisk och kulturell nivå, då det återfinns i organisationen och dess kultur. Det kan också anses ha att göra med det som kallas för diskursiv nivå, vilken syftar till hur de olika professionella uppfattar problematiken (Flygare & Johansson, 2009). Intervjupersonerna vid beroendecentrum och vid de studerade socialtjänsterna arbetar i stort sett med samma målgrupp och kan i nyinstitutionella termer sägas verka inom samma organisatoriska fält. De kan också anses bygga på vissa skilda institutionella logiker, det vill säga de målsättningar, förutsättningar, önskemål, regler och förväntningar som råder inom en organisation. Det är de institutionella logikerna som sedermera är med och styr hur verksamheterna agerar (se Grape, 2006). Att de två verksamheterna har skilda åsikter om målgruppens primära problematik kan med hjälp av nyinstitutionell teori förklaras med att verksamheterna skapat varsin kultur med skilda verklighetsuppfattningar (se Linde & Svensson, 2013). Socialtjänsten kan utifrån detta sägas präglas av uppfattningen om att insatser i första hand bör riktas mot den psykiska ohälsan, medan beroendecentrum har uppfattningen om att missbruket är det som behöver bearbetas först. Detta kan härledas ur att det kan tänkas finnas förväntningar om att socialtjänsten ska ta hand om personer med missbruk och psykiatrin om personer med psykisk ohälsa. De båda verksamheterna menar dock att de inte kan uppfylla sin del förrän den andra verksamheten har gjort sin. Till slut leder det till att någon av verksamheterna får tolkningsföreträde, vilket enligt intervjupersonerna oftast är beroendecentrum genom att de kan hänvisa till socialtjänstlagen som reglerar att kommunen har det övergripande ansvaret. Därför kan en del av problemet också anses ligga på vad Flygare och Johansson (2009) benämner som den juridiska nivån.

När det råder skilda uppfattningar om vad som är målgruppens primära problematik framhäver intervjupersonerna att samarbetets framåtskridande blir svårjobbat. Att verksamheterna kan sägas vila på olika institutionella logiker kan således påverka de samverkande socialarbetarnas handlingsutrymme (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Detta genom att en av verksamheterna till syvende och sist måste ges tolkningsföreträde för att det ska gå att komma framåt i det gemensamma arbetet. Därmed kan den ena verksamhetens handlingsutrymme komma att begränsas samtidigt som den andres kan komma att vidgas. Att bygga ett samarbete på skilda institutionella logiker kan utifrån ovan förda

resonemang alltså visa sig svårt då det kan leda till att arbetet blir mindre effektivt, som i sista led påverkar den enskilde som är i behov av hjälp. Det kan därför anses viktigt att verksamheterna har en likartad uppfattning om målgruppen som det ska föras ett samarbete kring, i likhet med det som Tranquist (2001) lyfter fram om att tydlig och gemensam definition av målgruppen är en förutsättning för att ett samarbete ska fungera.