Separation

Under första temat presenteras delar av resultatet som ger uttryck för att tillhöra formen separation i Berggrens modell. Följande underrubriker har utformats: uteblivet

informationsutbyte och socialarbetarens motivationsarbete med klienten. 5.1.1 Uteblivet informationsutbyte

Intervjupersoner vid både beroendecentrum och socialtjänst uttrycker att de är beroende av varandras kunskap och befogenheter, samt respektive verksamhets utbud av insatser. Information som framkommer från intervjupersoner inom båda verksamheterna tyder på att den andra verksamhetens insatser och arbete många gånger är en förutsättning för att den egna verksamheten ska kunna fortlöpa med sitt arbete. När det gäller att utbyta viktig information mellan verksamheterna vittnar intervjupersoner från såväl beroendecentrum som socialtjänst om att det ibland brister.

På grund av bristande informationsutbyte om vad som sker i ärendet kring en person hos respektive verksamhet, kan det ibland bli så att verksamheterna arbetar på separata håll i tro om att den andra verksamheten utför något som inte alls utförs. Ett exempel på denna typ av problem kommer till uttryck genom en intervjupersons utsaga vid en av de studerade socialtjänsterna. Intervjupersonen säger att det förekommit ärenden där klienten ibland har gett felaktig information till beroendecentrum som beroendecentrum förutsatt varit korrekt, vilket medfört att verksamheterna genomfört arbete som visat sig vara byggt på felaktig grund. Det kan röra sig om att en klient har uttryckt att socialtjänsten beviljat denne behandling hos beroendecentrum utan att socialtjänsten fattat något beslut om detta. Då har beroendecentrum lagt upp sin planering och skrivit in personen efter information från klienten som visat sig vara felaktig. Intervjupersonen framhåller att det leder till onödigt arbete för båda verksamheterna som kan undvikas genom bättre kommunikation dem emellan. Problemet med bristande informationsutbyte gestaltas också genom följande citat från en annan representant vid en av socialtjänsterna:

Kommer inte personen till den tiden som är avsatt på beroendecentrum så fortsätter ju inte de med något motivationsarbete utan då avslutas ärendet och det är inte alltid säkert att den informationen går fram till oss. Jag skulle vilja säga att det är väldigt sällan som vi vet om att personen inte fullföljer sin behandling [...] Så det finns ju risk att klienten faller djupt in i sitt missbruk och att det kanske blir mer omfattande än vad det hade varit om vi från socialtjänsten hade kunnat gått in lite tidigare och försökt att motivera personerna till att ta emot behandlingen från beroendecentrum.

I Berggrens (1982) modell framhålls separation som en form av arbete där inget samarbete förekommer, utan verksamheterna arbetar åtskilda från varandra. Ovan nämnda exempel tyder på att det kan uppstå problem i klientarbetet när verksamheterna arbetar på varsitt håll med

samma klient utan att informera varandra om detta. Problemet kan således anses ligga på vad Flygare och Johansson (2009) benämner som interpersonell nivå, då det handlar om brister i kommunikationen mellan socialarbetarna inom respektive verksamhet. Om dialogen kring gemensamma klienters bästa uteblir mellan de båda verksamheterna kan möjligheterna till att komplettera varandras insatser inskränkas och helhetssynen på problematiken eftersätts. Bristerna i informationsutbytet kan utifrån ovanstående förstås i termer av minskat handlingsutrymme att hjälpa den enskilde, eftersom verksamheterna i arbetet med denna målgrupp är beroende av varandras expertis och insatser. Citatet ovan beskriver att klientens problematik riskerar eskalera under tiden då denne går utan behandling, och eftersom socialtjänsten tror att klienten fullföljer sin behandling hos beroendecentrum kan det hända att de inte sätter in fler/andra insatser. Detta kan kopplas samman med det som Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) framhåller om att ett samarbete mellan organisationer vidgar handlingsutrymmet, förutsatt att samarbetet fungerar. Resultatet i föreliggande studie tyder på att i de fall där kommunikationen har stora brister, eller inte förekommer alls, påverkas handlingsutrymmet negativt för den involverade personalen och i sista led är det den enskilde som drabbas då denne riskerar att inte få sina behov av hjälp tillgodosedda.

5.1.2 Socialarbetarens motivationsarbete med klienten

Samtliga intervjupersoner belyser klientens motivation som en avgörande faktor för att samarbete mellan verksamheterna ska fungera. Det förekommer ibland att den enskilde önskar kontakt med både beroendecentrum och socialtjänsten, men att denne inte ger sitt samtycke till att verksamheterna får tala med varandra. Det innebär att klienten genom sekretesslagstiftning och lagstiftad självbestämmanderätt stoppar möjligheterna till ett samarbete mellan verksamheterna. Intervjupersonerna framhåller att det därför är av vikt att arbeta motiverande med den enskilde för att kunna få till stånd det samarbete som krävs för att respektive verksamhet ska kunna ge bästa möjliga hjälp. Majoriteten av intervjupersonerna, såväl från socialtjänsterna som beroendecentrum, uppger att det är än svårare att motivera personer med samsjuklighet som är bosatta i de kringliggande kommunerna att ta emot hjälp. De framhåller att det geografiska avståndet till beroendecentrums verksamhet och restiderna det medför kan ha en negativ inverkan på den enskildes motivation att ta emot de insatser som erbjuds från psykiatrin. Detta gör att socialtjänsten inte alltid kan dra nytta av beroendecentrums kompetens och insatser även om de har den enskildes samtycke till att samarbeta.

I de fall som den enskilde inte ger sitt samtycke till att verksamheterna samarbetar går det att säga att verksamheterna tvingas in i vad Berggren (1982) benämner som separation, där inget samarbete äger rum i det specifika ärendet. Detta lyfts fram som ett problem av intervjupersonerna, ett problem som dels kan lokaliseras till vad Flygare och Johansson (2009) benämner individuell nivå, då det handlar om den enskildes insikt i sin problematik, dels interpersonell nivå då det handlar om klientens motivation att ta emot hjälpen som verksamheterna erbjuder. Det kan också sägas utgöra problem kopplat till den juridiska nivån genom att olika lagstiftning ställs mot varandra (se Flygare & Johansson, 2009). Sekretesslagstiftningen som reglerar att den enskildes samtycke krävs för att möjliggöra samarbete mellan verksamheterna ställs mot den lagstiftning (SoL och HSL) som reglerar kraven på att verksamheterna ska samverka.

Att klienten inte ger sitt samtycke, som aktualiserar att olika lagstiftning ställs mot varandra, kan också förstås utifrån det som inom nyinstitutionalismen framhålls gällande organisationers identitet, nämligen att det finns vissa förväntningar både från den egna organisationen och från allmänheten som skapar en bild av vad organisationen ska och bör göra (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008; Linde & Svensson, 2013). Det kan tänkas att

det råder motstridiga förväntningar på grund av att verksamheterna förväntas samarbeta för att hjälpa den enskilde på bästa sätt samtidigt som de förväntas respektera den enskildes integritet och rätt till självbestämmande. Intervjupersonerna tycks ha uppfattningen att deras främsta uppgift är att hjälpa den enskilde, vilket de bland annat uttrycker genom att hävda att detta bäst genomförs via samarbete. En möjlig tolkning är att socialarbetarna, som representanter för verksamheterna, värderar målet att den enskilde får rätt hjälp högre än den enskildes rätt till självbestämmande, inte minst eftersom samtliga intervjupersoner framhåller det som viktigt att motivera klienten till samtycke för att få den hjälp som anses behövas. Den professionelle socialarbetarens handlingsutrymme påverkas dels av de ramar som lagar och riktlinjer utgör, men också av organisatoriska förutsättningar liksom av individuella egenskaperna han eller hon har (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Ur ett nyinstitutionalistiskt perspektiv anses organisationer ha en identitet som delvis bygger på faktiska och praktiska förutsättningar i organisationen, men också den allmänna uppfattningen om vad organisationen ska och bör göra (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008; Linde & Svensson, 2013). Både socialtjänsten och beroendecentrum kan betecknas som människobehandlande organisationer (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008; Danermark & Kullberg, 1999). Det kan antas att dessa verksamheters organisatoriska identitet delvis vilar på uppfattningen om att de finns till för att hjälpa människor och att denna uppfattning präglar såväl den allmänna bilden av verksamheterna som socialarbetarnas egen bild. Sådana bilder tycks utgå från att socialarbetarna har ett handlingsutrymme som de inte har om klienten inte samtycker till att samarbete sker, eller då klienten inte tar emot de insatser som erbjuds. Utifrån vad intervjupersonerna säger beträffande vikten av att motivera den enskilde att låta verksamheterna samarbeta förefaller båda verksamheterna vara av uppfattningen att de i första hand ska hjälpa människor. I det avseendet kan verksamheterna anses vila på likartade institutionella logiker, då målsättningarna och regelverken skapar en bild av båda verksamheterna som hjälpsamma.