Metoddiskussion

I föreliggande studie har en kvalitativ metod använts, vilket kan tänkas begränsa resultatets användningsbarhet då resultatet inte går att generalisera på samma sätt som en kvantitativ metod möjliggör. En kvantitativ metod kan, via enkäter, göra det enklare att nå ut till ett större antal respondenter som ökar chansen att lyckas samla in en större mängd data som kan skapa generaliserbar kunskap och som på ett säkrare sätt går att jämföra (Nilsson, 2014). I föreliggande studie har information inhämtats via totalt sex intervjuer, vilket gör att resultatet är svårt att generalisera i någon vidare utsträckning. Viss kritik har också riktats mot den individuella intervjun i form av att intervjupersonernas utsagor blir tagna ur sitt sammanhang när de presenteras eftersom intervjuarens frågor sällan presenteras i anslutning till svaren (Kvale & Brinkmann, 2014). I föreliggande studie kan det ses som en brist då frågorna som gett upphov för intervjupersonernas utsagor inte presenteras i resultatet, dock ges tillgång till den fullständiga intervjuguiden genom att den är bifogad som bilaga till uppsatsen (se bilaga 1). Kvale och Brinkmann (2014) framhåller att kvalitativ metod i form av intervjuer ställer krav på intervjuarens skicklighet och förmåga att ta fasta på informationen i sammanhanget för att kunna ställa bra följdfrågor. De anger att för att bli en god intervjuare krävs övning och erfarenhet, vilket gör kvalitativ intervjumetod till ett slags hantverk. I föreliggande studie har intervjuerna genomförts utifrån liten erfarenhet av att intervjua, vilket kan ha påverkat kvaliteten på resultatet.

En risk med att genomföra individuella intervjuer är också att som intervjuare vara allt för styrande i intervjun genom att ställa ledande frågor, vilket i synnerhet kan vara en risk då intervjuaren inte är van vid att intervjua. Att en del frågor riskerar att bli ledande och styra intervjupersonens svar är ett vanligt ifrågasättande av kvalitativa intervjuer (Kvale & Brinkmann, 2014). Det går att se tendenser till detta i den intervjuguide som utformats i föreliggande uppsats (se bilaga 1), där en del ledande frågor förekommer. Intervjuguiden utformades utefter vad som framkommit i tidigare forskning, vilket också kan ha haft en viss påverkan på att en del intervjufrågor blivit just ledande. Det utfördes heller ingen så kallad pilotintervju som syftar till att identifiera brister i intervjuguiden och omarbeta dessa (Kvale & Brinkmann, 2014), på grund av tidsbrist inför första intervjun. Efter att den första intervjun genomförts upptäcktes vissa brister i intervjuguiden, bland annat det som ovan nämns om att den innehåller vissa ledande frågor. Bedömningen gjordes dock att det var viktigare att ställa samma frågor till samtliga intervjupersonerna än att omarbeta intervjuguiden, för att kunna jämföra svaren på ett säkrare sätt och bland annat stärka studiens pålitlighet.

Alternativa datainsamlingsmetoder har diskuterats, exempelvis att inhämta information via fokusgruppsintervju. Fokusgrupper anses både vara tidseffektiva för de som ska samla in datan och trygghetsskapande för intervjupersonerna då de är tillsammans med andra i samma situation, vilket kan tänkas leda till att de öppnar upp sig mer och bidrar till mer nyanserade svar (Kvale & Brinkmann, 2014). Det är möjligt att svaren hade blivit annorlunda och mer nyanserade vid en fokusgruppsintervju och att ett sådant metodval hade kunnat gynna föreliggande studie. Vid avvägningen att använda fokusgrupper eller individuella intervjuer som insamlingsmetod beaktades att användningen av fokusgrupper kan få motsatt effekt än den som ovan nämnts, alltså att intervjupersoner inte vågar tala lika öppet i grupp med sina kollegor, något som även Kvale och Brinkmann (2014) nämner. Det kan även vara svårt att låta alla komma till tals när intervjun sker med flera personer samtidigt och i föreliggande studie ansågs det av vikt att låta varje intervjuperson komma till tals och bevara det unika i

deras individuella upplevelser och uppfattningar. Därför valdes slutligen den individuella intervjun som bäst lämpad för att besvara studiens syfte.

Vid genomgång av forskning och litteratur på ämnesområdet togs fasta på att makt tycks vara ett centralt begrepp vid tal om samverkan. Maktaspekten har även identifierats vid genomgång av det transkriberade intervjumaterialet i föreliggande uppsats, men inte tagits i beaktning i sammanställningen av resultat och analys. En analys utifrån maktbegreppet hade kunnat generera andra slutsatser och avsaknaden av begreppet kan ses som en begränsning i uppsatsen. En annan möjlig brist med föreliggande studie är tillvägagångssättet vid tematiseringen av materialet. Då studien är av abduktiv karaktär kan det tänkas att viss förförståelse har färgat tematiseringen av intervjumaterialet och därmed inneburit att annan intressant information har utelämnats. Detta har dock i bästa mån försökt undvikas genom en så kallad datadriven kodning.

Något som kan tänkas vara en styrka med föreliggande studie är att två olika verksamheter har fått komma till tals vilket kan tänkas skapa en mer nyanserad bild av de problem som finns gällande samarbetet mellan de båda verksamheterna. Även om många hinder tycks finnas på övergripande nivåer, exempelvis organisationsnivå, kan föreliggande studie bidra till en djupare förståelse av socialarbetarnas egna upplevelser av samarbetet mellan socialtjänsterna i de kringliggande småkommunerna och beroendecentrum. Detta med tanke på att det i sista led är socialarbetarna som ska genomföra samarbetet i praktiken och det är de enskilda socialarbetarna som i själva samarbetssituationen måste lösa många av de eventuella problem som uppstår.