Kolonisationsprocesser

På senare tid i Norden är det framför allt arkeologer i Norge som har fokuserat på hur och när landets första invånare anlände (tex Bang-Ander-sen 2003; Berg-HanBang-Ander-sen 2017; Bjerck 1995; Boaz 1999; Breivik 2016; Dam-lien 2014; 2016; Fuglestvedt 2003; 2005; 2009; Glørstad 2013; Grydeland 2003). Visst intresse för ämnet har även förekommit i Sverige (tex Anders-son & Knarrström (1999); GustafsAnders-son, Per 1998; Kindgren 1995; OlofsAnders-son 2003; Larsson, L. 1996; Wikell & Pettersson 2004; 2009; 2014; Åkerlund et al 2003). För danskt vidkommande kan man lyfta fram Felix Riede (2007;

2017) och Mikkel Sørensen med kolleger (Sørensen et al 2013) samt för Fin-lands del Kankaanpää & Rankama (2011). Nyligen publicerades tre stora volymer som behandlar den första tiden i Norden ur ekologiska, tekno-logiska och ekonomiska perspektiv (Knutsson, K et al 2017; Blankholm 2018; Persson et al 2017).

Som sagt är det främst i Norge som man fokuserat på ämnet och kort-fattat tänker sig forskarna att processen inleddes med små grupper av unga män som kan kallas spanare eller upptäckare, som utforskade det nya om-rådet under sommarhalvåret (se även nedan). De skaffade kunskaper om det nya landskapet, djuren, växterna och så vidare, som de därefter förmed-lade vid återkomsten vid baslägren. Boplatserna var troligen små och nytt-jades säsongsvis. Kort efter det inledande skedet följde den pionjära fasen.

Platserna ingick nu i stora territorier inom vilka man rörde sig säsongs-vis och där utgångspunkten var en hemmabas i det gamla området. För att detta skulle vara möjligt, behövdes effektiva och dugliga transportmedel i form av båtar eller slädar. Forskarna menar att processen bör ha skett gradvis och inte som en enskild händelse. Den pionjära fasen i Norge pågick under cirka 500 år, mellan 9500 och 9000 f.Kr. (Bang-Andersen 2003:8f;

Bjerck 2008:84ff; Breivik 2016:19; Damlien 2016:445; Fuglestvedt 2009:379;

Glørstad 2013; jfr Mandryk 2003:xiii-xiv; Mithen 2003:121).

2. RESOR, RÖRELSER OCH MIGRATIONER

Med andra ord är den pionjära fasen en lång tid. För att få perspektiv på tiden, motsvarar 500 år cirka 15 generationer och hur mycket kan inte komma att förändras under denna tidsrymd? Förklaringen utgår i de flesta fallen från att man inte var bekant med det nya landskapet och att man måste lära känna det för att överleva och för att minimera eventuella risker (jfr Breivik 2016:42; Fuglestvedt 2003:89; Kelly 2003:50). Med andra ord ska man se landskapslärande som en långsam process som kan exemplifieras med citatet nedan:

The strategies chosen by colonizers who move into pristine and un-occupied land are likely to be different from the strategies of people that have lived and adapted to a place through many generations (Breivik 2016:42).

Som kontrast till den vedertagna modellen vill jag här lyfta fram geografen Tuan, som menar att geografisk kunskap betyder att man kan sitt lokala område, men också att man därigenom erhåller en teoretisk medvetenhet om platser som man aldrig eller sällan besöker. Människan är orienterande, vi vet var vi är och vi hittar till platser, vilket också stärker självkänslan. Därav blir även abstrakta eller okända platser konkreta och begripliga (Tuan 1997:80, 199, 201). Med andra ord kan man ifrågasätta den vedertagna bilden av långa inlärningsperioder när man kommer till en tidigare obekant plats.

I Norge tänker sig forskarna att efter den pionjära fasen följde en kolo-nisations- eller bosättningsfas, med boplatser som täckte upp hela exploa-teringscykeln inom ett visst territorium. Med andra ord hade pionjärerna skapat sig en permanent plats i det nya området. En process som pågick mellan 9000–8500/8000 f.Kr. Kontakter med andra grupper var förmodli-gen intensiva för att upprätthålla sociala band, finna giftermålspartners och så vidare (Bang-Andersen 2003:8f; Bjerck 2008:74; Boaz 1999:134; Fuglest-vedt 2009:43, 269f, 381; jfr Mandryk 2003:xiii-xiv, Mithen 2004:120).

Bortsett från det ovan beskrivna scenariot, kan man även nämna att det förekommer olika hypotetiska modeller av hur kolonisation av ett område kunde gå till (tex Moore 2001; Nunez 1987; Rockman 2003; Rockman &

Steele 2003). Jag menar att de är generellt mycket lika varandra som egent-ligen inte säger så mycket eftersom modellerna i huvudsak handlar om hur jägare och samlare demografiskt, praktiskt och teknologiskt verkar för att överleva. Forskarna använder sig ofta av naturvetenskaplig terminologi med teorier hämtade från etologin (jfr Ingold 2011b:9). Den teoretiska grunden till den biologiserande förklaringsmodellen kallas även human behavioural ecology (tex Alexander 1974; Cronk 1991; Smith 2000; Wilson 1975).

Hypo-STENBRUK

tetiska system av den här typen medför att människans beteende reduceras till att bli mekaniskt, ekonomiskt och adaptivt.

Det har föreslagits att den pionjära fasen utgjordes av små grupper med unga män som utforskade nya områden under sommarhalvåren (se ovan).

Tanken att männen går i första ledet och kvinnorna och barnen kommer efter är knappast ny. I tidigare beskrivningar kan man ofta läsa hur männen gick längst fram under deras vandringar med sina jaktvapen redo om ett byte skulle dyka upp, efter kom kvinnor och barn (jfr Åberg 1986:12).

Det är märkligt att man fortfarande lyfter fram att det just måste vara unga män som genomförde dessa inledande resor. Handlar det om spän-ningen och äventyret eller om hur unga män kan vara? Ska man förstå det som att det rörliga levnadssättet enbart var förbehållet en viss del av befolk-ningen, där de andra reduceras till att vara passiva samt mer eller mindre stationära?

Som jag ser det finns det ingen motsättning i att de migrerande grup-perna bestod av både män och kvinnor, såväl unga som gamla. Det tidig-mesolitiska samhället är då kollektivt till sin karaktär och därmed även resorna. De utfördes av alla, där resandet utgjorde navet som samhället kretsade kring. Hein Bjerck menar just att den initiala fasen utgjordes av små mobila grupper baserade på familjeenheter (Bjerck 2008:103). Även Steven Mithen föreslår att det rörde sig om grupper med både män och kvinnor (Mithen 2003:121). Bland såväl nomader som samlare och jägare finns många exempel på blandade sammansättningar av både män och kvinnor som reste, till exempel bland samerna där hela familjer följde med på rajderna (Ryd 2013:152), precis som på eskimåernas jaktresor (Petersen 1986:165). Det finns även exempel på att enbart kvinnor genomförde långa resor, till exempel inom det svenska fäbodväsendet (Larsson 2009:95).

Jag vill därför hävda att påståendet om att de utforskande grupperna skulle bestå av unga äventyrslystna män, är lika mycket ett antagande som ett uttryck för förutfattade meningar om hur vissa grupper är eller beter sig.

Man kan jämföra med hur man initialt ansåg att kvinnan från Barum var en man, eftersom hon fått med sig en flinteggad benspets i graven. Ett föremål som man ansåg höra samman med jakt, som var en manlig sysselsättning (Wallebom 2015:77ff). I en nyligen genomförd studie om råmaterial och stenteknologi under senmesolitikum i norra Finland och Norge, kunde for-skarna presentera data som visade att grupper av människor rörde sig mellan olika områden, till exempel mellan olika råmaterialkällor eller mel-lan kust och inmel-land. Genom sammansättningen av artefakter, stenteknolo-giska attribut, boplatsernas organisation med mera, kunde de slå fast att

2. RESOR, RÖRELSER OCH MIGRATIONER

gruppsammansättningen förmodligen utgjordes av familjer och inte av till exempel specialiserade grupper av jägare (jfr Maninnen & Knutsson, K.

2014:93ff).

För att sammanfatta diskussionen kan man konstatera att det finns ett outtalat dualistiskt perspektiv bland forskarna där man ställer upp det rörliga mot det stationära. Inledningsvis handlar det om mobila grupper som sedan bosätter sig inom ett område eller ett territorium (jfr Boetius 2018:128ff). Är man territoriell är man också bofast, om man hårdrar det, vilket kontrasterar mot bilden av den tidigmesolitiska mobila livsstilen.