Resandet och rummet

Genom de gradvisa skillnaderna av olika råmaterial menar jag att det för-modligen har funnits en direct access, det vill säga att man hade direkt åtkomlighet till råvarukällorna. Det finns etnografiska exempel på hur man färdades över långa avstånd för att samla in råmaterial i form av olika berg-arter. På en lokal som heter Puntutjarpa belägen i den västra Australien använde människorna mindre mängder av en icke lokal chert, trots att det finns bättre lokala material att tillgå. Därtill fanns det yxor på lokalen som var tillverkade av material som fanns att tillgå cirka 300 kilometer från lokalen. I studien såg forskarna detta som ett resultat av tillämpad och rik-tad logistik (Gould & Saggers 1985:118). Aboriginerna gjorde med andra ord specialresor för att samla in lämpliga bergarter för sina verktyg. I

sam-5. STENBRUK UNDER TRETUSEN ÅR

band med färderna passade man också ofta på att besöka heliga platser och andra grupper av människor. Därtill har de visat att dessa resor skedde relativt ofta och inte bara när det var brist på råmaterial. Resorna kallades intressant nog för panalipi, vilket betyder över hela jorden (Gould & Sag-gers 1985:122f).

Går det att utesluta att stenar bytte händer vid olika möten, det vill säga där material färdades som koordinerade rörelser via mellanhänder (down the line)? Ett sådant system skulle förvisso kunna ge en liknande bild vad gäller den avtagande effekten från en råvarukälla. I de fall man identifierat detta fenomen, uppträder speciella sekundära platser med ett ökat inslag av råmaterialet, för att återigen uppvisa en avtagande kurva med det ökade avståndet (jfr Kooyman 2001:138ff). De sekundära platserna kan förstås som en form av distributionscentran i ett organiserat prehandelssystem. En typ av lokaler vi inte känner i studieområdet för den aktuella tidsperioden.

Man kan också inflika att enligt antropologer är utbytessystem av den här typen inte tydligt definierade bland samlare- och jägarsamhällen i motsats till de neolitiska. Istället handlar det om gåvor och skyldigheter inom gruppen eller de närmaste släktingarna (Sahlins 2004:231).

I den här studien har jag visat att den tidig- och mellanmesolitiska livs-stilen karaktäriseras som mobil, vilket tydliggörs av att det är likadana före-mål och råmaterial som påträffas såväl i östra Mellansverige som i västra Sverige (jfr Fuglestvedt 2009:371). Ytterligare exempel som belyser det mesolitiska mobila livet med resor mellan olika områden är ett människo-skelett från Sverkerskapellet i Östergötland från cirka 6300 f.Kr. Platsen ligger relativt nära Vättern, men bör uppfattas som en inlandsmiljö. Ske-lettets ¹³C-värde indikerar dock att individen framförallt livnärde sig på marin föda (Browall 1999, s. 300). Ett annat skelett är den så kallade Öster-ödskvinnan från Bohusläns skärgård, daterad till cirka 8100 f.Kr. Skelettets

13C -värden visar att hon till en tredjedel konsumerat marin föda, men att hon förmodligen hade växt upp i en inlandsmiljö eller åtminstone i huvud-sak ätit terrest föda under sin barndom (Ahlström & Sjögren 2009:56f).

Ylva Stenqvist Millde har diskuterat de två begreppen räckvidd och räckhåll. Det första handlar kortfattat om en människas alla samlade resor under en livstid. Utgångspunkterna för resorna var ens världsbild, vad som ansågs vara möjligt och som gav förutsättningarna vart resorna gick. Räck-håll handlar om vad det var som satte de fysiska ramarna för resandet.

Dessa ramar hängde samman med de erfarenheter, mentala föreställningar och sociala konventioner som styrde samhället (Stenqvist Millde 2007:114).

Hennes text handlar om en helt annan tid än den jag skriver om här och där

STENBRUK

den enskilda individen stått i fokus. Jag ser diskussionen som intressant, men vill vidga begreppen från det individuella till det kollektiva, eftersom det är så jag uppfattar det mesolitiska samhället.

Figur 5.3. Hypotetiska resvägar från den västra kusten till den östra sidan via Kinnekulle och Flosjöhyttan. Rutterna baseras på de råmaterial som förekommer på lokalerna inom studieområdet under perioden 9500–8000 f.Kr. I öster har lokalerna: 1. Flosjöhyttan, 2.

Hults Bruk, 3. Kanaljorden PB, 4. Laxå, 5. Lövgölen, 6. Väversunda och 7. Almeö marke-rats ut. På kartan har även ett urval av samtida eller närmast samtida lokaler på den svenska västkusten och södra Norge markerats ut som exempel (tex Björnlanda, Småröd, Hensbacka, Högnipen, Pauler, Solum, Nedre Hobekk). Resvägarna sammanfaller för-modligen med de migrerande populationerna av marina däggdjur och fiskar som tog sig in till Östersjösänkan under Yoldiaskedet. Kartan visar hur delar av södra Skandinavien kan ha sett ut runt 9000 f.Kr. Land efter SGUs kartgenerator med strandnivåer mot-svarande 11 000 cal BP/9000 f.Kr. och efter Björck 1995:28. Inlandsisens utbredning cirka 11 000 cal BP/9000 f.Kr. (efter Stroeven et al 2016:105). Karta: Patrik Gustafsson Gillbrand.

En resa till Kinnekulle från östra Mellansveriges skärgård är cirka 200 kilometer lång och var nog att betrakta som helt normal bland människorna under den här tiden. Mobiliteten blir därmed ett uttryck för de kulturella värderingar och normer som genomsyrade samhället under den aktuella tidsperioden. Resorna var helt enkelt en del av den tidig- och mellanmeso-litiska livsvärlden. Människorna var inte begränsade till ett visst geografiskt rum, till exempel den östsvenska skärgården eller den svenska västkusten.

De rörde sig över betydligt större områden än så. Mary Helms har beskrivit den mobila ideologin i vad hon kallar traditionella samhällen. Människorna

5. STENBRUK UNDER TRETUSEN ÅR

i dessa samhällen såg inte geografiska rum och avstånd som neutrala be-grepp. Istället hängde livsrum och avstånd samman med samhälleliga och sociala värderingar (Helms 1988:5). Därtill bör man ha i åtanke att små grupper kräver sociala nätverk för att fungera och genom resandet ges förutsättningarna för detta.

Närvaron av olika råmaterial på boplatserna visar på att det inte handlade om resor från punkt A till B i en rät linje. Världen var mycket större än så och människorna var inte begränsade till en plats, utan färdades överallt. Man kan således säga att det tidigmesolitiska samhället var multilokalt. Resorna mellan alla olika platser gör att det uppstår mängder med slingrande linjer som korsar varandra (jfr Ingold 2011a:151).

De korsande vägarna kan exemplifieras med lokalen Lövgölen i södra Södermanland, där fyndmaterialen visar på en uppenbar västlig materiell praktik och där råmaterialen, om man bortser från kvarts, kom från Kinne-kulle i väster samt Bergslagen i nordväst. Resan följde vägar som anslöt till olika platser. Några av dem utgjordes av Kinnekulle, Närkesundet, Berg-slagens södra utlöpare och i Kolmården (figur 5.3). Inte sagt att det var i den ordningen eftersom resorna inte hade någon början eller slut. Vissa platser utgjordes av återkommande besök, medan andra var av tillfällig karaktär.

Det fanns helt enkelt ingen slutdestination, det fanns alltid en annan plats att färdas till.