Skivyxor

En annan yxtyp som förekom under mesolitikum är skivyxan, ofta till-verkad av flinta. I studieområdet kan åtta yxor från tre olika platser samt en plats med spår från tillverkning av minst en skivyxa lyftas fram.

I Östergötland finns en gård som heter Åby Fyrbondegård, belägen på cirka 135 meter över havet i Åby socken. Där har man plöjt upp ett flertal fynd av slagen flinta. Föremålen utgörs i huvudsak av neolitiska spån, men även av tre skivyxor (Browall 2003:31). Det är dock osäkert om yxorna kan knytas till den äldre delen av mesolitikum. Det förefaller vara mer troligt att de, utifrån de övriga fynden, bör dateras till senmesolitikum eller neo-litikum (jfr ibid). En liknande problematik ställs vi inför vid lokalen Borgs-mon i södra Norrköping (Borg 70:1). På 1920-talet har flera grönstensyxor, en skivyxa, en kärna och ett spån av flinta påträffats där (Nordén 1932:6f;

SHM inv nr 19067; Åkerlund 1996:61). Grönstensyxorna utgörs av trind-yxor och limhamnstrind-yxor, vilket daterar lokalen till mellan- och senmeso-litikum. Dateringen stämmer överens med att lokalen ligger på 40 meter över havet, som motsvarar cirka 5000 f.Kr. (SGU, Kartgenerator).

På en plats, kallad Flosjöhyttan, belägen intill Limingsvikens södra strand vid sjön Halvarsnoren i Grythyttans socken i norra Örebro län har

3. FÖREMÅL

tidigare fyra föremål benämnda som skivyxor påträffats (figur 3.4; Gryt-hyttan 98:1; Örebro länsmuseum, nr 35.941–35.944). De är tillverkade av hälleflinta (en lokal vulkanit), som med tiden antagit en vitaktig färg på grund av vittringsprocesser (kapitel 4). Utgångsläget var ett större avslag och från ämnet har avslag av bifacial typ slagits bort från ovansidorna och i två fall även på undersidorna. Därtill uppvisar de även tydliga spår av trimning.

Figur 3.4. Skivyxorna av vulkanit från Flosjöhyttan, Grythyttans socken i Örebro län, skala i centimeter. Teckningar: Patrik Gustafsson Gillbrand.

Av den anledningen skulle föremålen kunna vara förarbeten till bifaciala spetsar. Ett antagande som dock faller på det faktum att dylika spetsar, aldrig har bearbetade baser av den typ som artefakterna från Flosjöhyttan uppvisar (Apel muntligen). Istället kännetecknas baserna av två olika typer av eggbearbetning som dels förekommer på skivyxor och dels på kärnyxor (jfr Eymundsson et al 2018:212). De kan med andra ord beskrivas som en hybrid mellan de två yxtyperna. Inga dateringar av lokalen föreligger, men platsen blev tillgänglig någon gång mellan 10 000 f.Kr. och 9 000 f.Kr. i samband med inlandsisens tillbakadragande från området (SGU, Kartgenerator).

Liknande skivyxor har bland annat påträffats i Årup i Skåne (Nilsson &

Hanlon 2006:109, 113). I södra Norge finns det flera lokaler, till exempel Solum I, Pauler 4 och Pauler 6, daterade till perioden 8800–8400 f.Kr., där man påträffat skivyxor som är mycket lika de från Flosjöhyttan. Dessutom

STENBRUK

har de i likhet med yxorna från Bergslagen tillverkats av en lokal vulkanit (Fossum 2014:131, 141; Jaksland 2012b:72; 20012c:105ff; Nyland 2012:16f, 50). Skivyxor tillverkade av andra material än flinta uppträder i Osloområ-det först omkring 8300 f.Kr. (Eymundsson et al 2018:221).

Bortsett från yxorna som presenterats här ovan, har jag även identifierat produktionsavfall från tillverkning av minst en skivyxa vid Lövgölen i Söder-manlands län. I fyndmaterialet finns bland annat flera avslag av vitgul och grå lokal vulkanit. I rapporten föreslogs det av undertecknad att de kunde härröra från tillverkning eller underhåll av kärnor (Gustafsson, Patrik 2011a:16f). En tolkning som nu kan revideras.

Vid en närmare granskning visade det sig att avslagen består av små trimnings- och större plattformsavslag, varav minst ett av de senare är ving-format (figur 3.5). Det finns även bifaciala tunningsavslag, med en platt-formsvinkel runt 70º (jfr Eymundsson et al 2018:213ff; Valentin Eriksen 2000a:44). Ett avslag uppvisar en krum distal ände medan ett annat har en tresidig genomskärning. Den här typen av avslag förknippas inte med till-verkning av spånkärnor. Däremot anses de vara diagnostiska avslag från tillverkningen av skivyxor. De uppstår vid en tvåsidig slagstrategi, där nega-tivet från ett avslag utgör plattformen för nästa avslag som finns på den andra sidan. Generellt härrör de från den inledande tillslagningen av yxans kanter (Eigeland 2014:119). Ett annat diagnostiskt avslag är de med tresidigt tvärsnitt som anses komma från uppfriskning av eggen (Fuglestvedt 2009:146; Vang Petersen 2008:95).

Lövgölen uppvisar två olika brukningsfaser, en runt 8500 f.Kr. och en daterad till cirka 3900 f.Kr. (Gustafsson, Patrik 2011a:18ff). Under den senare fasen tillverkades inga bifaciala spetsar på den Skandinaviska halvön eller Danmark. I Finland, Ryssland och Baltikum förekommer emellertid löv- eller mandelformiga spetsar av rysk flinta under Kamkeramisk tid (Edgren 1993:74). I Skandinavien förekommer spets- och tunnackiga yxor av flinta eller grönsten under tidigneolitikum, som kan generera ett liknande avfalls-material. Avslagen har vanligen en plattformsvinkel runt 90º, inte 70º som i det här fallet (Sundström & Apel 1998:164f). Det finns heller inga kända spets- eller tunnackiga yxor tillverkade av vulkaniter. Som vi har sett före-kommer skivyxor tillverkade av vulkaniter i både södra Norge och i norra Öre-bro län. Det finns även en känd skivyxa från Dalarnas län (Wehlin 2016:99).

Genom att utesluta neolitikum återstår således mesolitikum. De enda produktionsavfall som motsvarar avslagen från Lövgölen är de som upp-kom vid tillverkning av skivyxor. Fynden kan därmed knytas till lokalens äldsta fas, runt 8500 f.Kr.

3. FÖREMÅL

Figur 3.5. Ovan trimningsavslag och nedan avslag från tillverkning av en skivyxa från Lövgölen i Södermanlands län. Materialet är en lokal vulkanit. Foto Patrik Gustafsson Gillbrand.

STENBRUK

Precis som i fallet med kärnyxorna förekommer skivyxor redan under sen-paleolitikum på Ahrensburglokaler i norra Europa, södra och västra Skan-dinavien (Fuglestvedt 2009:161ff). Denna slutsats står i kontrast mot tidi-gare etablerad forskning, som menade att föremålet ska knytas till meso-litikum. För Danmark och Skånes del menar man att skivyxor ingår i Mag-lemose- och Erteböllekulturens verktygslåda, 8900–4000 f.Kr. (Vang Peter-sen 2008:94f). I Norge däremot förekommer skivyxor mellan 9500–8000 f.Kr., men finns även sporadiskt i senmesolitiska sammanhang (Eigeland 2014:118; Eymundsson et al 2018:211). Från norskt håll har man velat poängtera att yxtypen är samtida med tångespetsar (Bjerck 2008:78; Fug-lestvedt 2009:150). På svenska västkusten dateras de i huvudsak till Hens-backaperioden, 9500–8200 f.Kr., även om de emellanåt även påträffas på lokaler från tiden innan och efter (Nordqvist 2000:165f; Sjögren 1991:25).

I Finland är föremålstypen inte känd. Däremot finns en variant av skiv-yxor i Ryssland från tidigmesolitiska kontexter. De är dock kraftigare och har en brantare egg, om man jämför med de skandinaviska yxorna (Zhilin 2003:168).

För östra Mellansveriges del sammanfaller dateringarna av skivyxorna med de tidigmesolitiska fynden i Danmark och i södra och västra Skandi-navien, det vill säga 9000–8500 f.Kr.