Umeå hade under 1700-talets andra hälft expanderat och med sina cirka 1500 invånare kring 1800-talets mitt var det en av norra Sveriges större städer. Staden var tillika Västerbottens administrativa centrum.
Trots det var Umeå med övriga mått mätt en svensk småstad och gan
ska opåverkad av den begynnande svenska industrialiseringen. Handel och sjöfart utgjorde huvudnäringarna. Omgivningen kännetecknades annars av agrar landsbygd.8
Det faktum att Umeå var Västerbottens centrum och att kolpor
törer allmänt omtalas i 1856 års prästmöteshandlingar för Härnösands stift, gör att vi kan anta att det fanns kolportörer i området redan före EFS grundande. Det fanns också ett sällskap som samlades i evang
elisk-luthersk anda för missionens sak, och som senare skall ha legat till grund för bildandet av Umeå evangelisk-lutherska missionsförening.
Att det däremot skall ha funnits någon reguljär kolportörsverksamhet i organiserad form är mindre troligt. I visitationsprotokollet från Umeå landsförsamling nämns så sent som 1876 att inga kolportörer fanns anställda inom församlingen, men att tillfälliga besök har ägt rum. De höll då bland annat religiösa föredrag »om hvilkas verkan det kan vara svårt att yttra sig, då sådant sällan inträffat.«9
1 4 0 •
EFS kolportörsförteckning visar dock att det förkommit viss EFS-baserad kolportörsverksamhet i området redan under Stiftelsens första årtionde. Den förste kolportören var före detta hemmansägaren O.
Andersson i Bergsjö, Nordmaling, verksam under en kort period i bör
jan av 1860-talet. Han finns ej omnämnd i kolportörsböckerna och är endast upptagen i årsberättelserna. Ytterligare en hemmansägare, D.
Johansson i Bergsjö, Nordmaling, finns upptagen som kolportör under en kort period under 1860-talet. Därefter ser det ut att vara ett uppe
håll för EFS kolportörsengagemang i trakten. Inga stationära kolpor-törer finns upptagna i årsberättelserna förrän 1876 då de permanenta
des i anslutning till att missionsföreningen i Umeå blivit medlem i EFS.
Under samma tidsperiod hade det ändå funnits kolportörer i kust
städerna Skellefteå, Piteå och Luleå, samt på några mindre orter längs kusten som Råneå och Kalix. Det var först under 1880-talet som en påtaglig ökning av antalet kolportörer i Härnösands stifts norra del inträffade för att främst under slutet av 1890-talet och början av 1900-talet expandera än mer.10
Kolportör ernås bakgrund
Vilka var då kolportörerna, vilken bakgrund hade de och vilka var deras uppgifter? Den grupp om arton kolportörer som här studerats stämmer överens med den bild som tidigare framträtt i kapitlet om riksorganisationen. De kom från samhällets mellanskikt, och det som skiljer umeåområdets kolportörer från genomsnittet är att andelen lantbrukare var något mindre än riksgenomsnittet. Sex av dem har ingen titel eller grupptillhörighet. Fyra var hantverkare såsom skoma
kare, skräddare och urmakare. Sex var jordbrukare med titlar som före detta hemmansägare eller jordbrukare, två av dem titulerades bonde
söner. Därtill ingick två lärare i gruppen.11
Av u meåkolportörerna hade elva genomgått kolportörsutbildning under längre eller kortare tid. Där fanns de som gått endast en termin och de som gått upp emot tre år. Vanligast var dock en tid på omkring ett till två år. Antingen hade utbildningen ägt rum vid EFS skola
Johan-141
nesberg mellan åren 1868 och 1876 eller vid Johannelund. Mellan 1880 och 1887 kan utbildningen ha skett i d en tillfälligtvis utlokali
serade skolan i Ö rebro. Endast en fick sin utbildning inom en annan kolportörsskola, i Karlskrona.12 Övriga har, trots avsaknad av formell utbildning, efter prövning ändå funnits dugliga av styrelsen.
En annan gemensam nämnare för många av kolportörerna är deras upplevelse av sin uppväxt, deras uppfostran och väg till kristen tro.
Detta avspeglar sig i ansökningshandlingarna för kolportörsutbild-ningen eller kolportörsbetyget. Vid antagning krävdes i bägge fallen ett personligt brev med en levnadsteckning, som tog fasta på personens andliga utveckling och skulle visa på personens inre kallelse.13 Utifrån brevet och vitsord från av styrelsen betrodda personer fattades beslut om antagning.
Med hänsyn till att brevet till viss del avgjorde vilken framgång ansökan skulle ha inför Stiftelsen kan man tänka sig att en standardi
sering skedde - att breven utvecklades till en egen genre. Detta kan ligga bakom att levnadsteckningarna liknar varandra i stora drag.
Samtidigt ger de också en vink om vilken typ av kristen tradition de kom ifrån. I det här fallet är urvalet för litet för att dra generella slut
satser, men samtidigt märks ett övergripande mönster som det är svårt att bortse ifrån. Lundqvist har gjort en mer omfattande undersökning och noterar att »[levnadsteckningarna är inte uttryck för en omedel
bar och religiös upplevelse utan utgör en senare, och efter vissa förvän
tade mönster, nedtecknad liten självbiografi med särskild vikt lagd vid en omvändelse enligt pietistisk ordning.« 14 Samma genrebundenhet, med en betoning på omvändelsen från ett syndigt liv, finns även i herrnhutarnas levnadslopp som skrevs i livets slutskede för de över
levandes uppbyggelse.15 Så ser det också ut att ha varit för kolportöre
rna i d en studerade gruppen, vilkas levnadsteckningar varit tillgäng
liga. De är skrivna utifrån mönster som dels går igen i de olika ansök
ningarna, dels återfinns i traktaterna.16
Till detta mönster hör att många redogör för den tidiga uppväxten och förhållandena i barndomshemmet. Ett vanligt tema är hur den unga pojken uppfostrades i god kristen anda av varmt religiösa föräld
rar. Barndomen framställs ofta som ljus och gudfruktig även om de materiella omständigheterna var knappa.17 Men även en mer dyster barndom kan beskrivas.18 Därefter kom ungdomstiden som en period av bortvändelse från Gud, av andligt mörker och omoraliskt leverne.
Per Edström beskriver att detta skedde till följd av kontakt med dåligt sällskap, andra anger ingen konkret orsak utan konstaterar bara att så var fallet.19 Efter ett antal syndfulla år, eller år av andlig likgiltighet, kom kallelsen från Gud till ett kristet liv. Omständigheterna kring denna kallelse varierade. Ibland inträffade den som en följd av sjuk
dom som i J ohan Arndt Stenmarks fall. Han blev sängliggande och fördrev tiden med bibelläsning.20 Ibland kom omvändelsen till följd av en allmänt upplevt syndabörda - att brevskrivaren var tyngd av dåligt samvete och av en medvetenhet om att det liv som levdes inte skulle tilltala Gud. Ofta följdes detta av en inre kamp som Gud till sist vann.
I andra fall kunde denna medvetenhet ha uppmärksammats av någon annan person som då förde kolportörsadepten till kristen tro. I stort sett alla i kolportörsgruppen vet när de blev väckta till en medveten och personlig tro på Gud. Detta inträffade vanligtvis i tjugoårsåldern.21 Allt verkar ha skett stillsamt. Ingen talar om extatiska eller omvälvande upplevelser som kunde förekomma i andra samtida religiösa samman
hang.22 Därefter har själva kallelsen till tjänst för Guds rike gett sig till känna, vilken kan beskrivas som en inre känsla. En del har redan vid ansökningstillfället praktiserat sin tro genom att tala inför andra.
Vid urvalet till skolan var det positivt om sökanden hade en tryggad ekonomisk ställning eller goda vitsord av kända personer. Tvekan kunde finnas vid för hög eller för låg ålder, eller om levnadsteckningen visade på några tveksamheter, slarv eller om den inte var välskriven.23
Det fanns alltså goda skäl att skriva sin levnadsteckning enligt vissa igenkännbara mönster.
Vad gäller antagningarna till kolportörsverksamheten bör också nämnas att kolportörerna i det här urvalet hade uppnått relativt hög ålder vid det första kolportörsbetygets utställande. Den yngste, Per Nordström, var 27 år vid antagningen. Endast ytterligare en var under 30 år. Den äldste, Johan Erik Öström var 50 år vid antagningen. Där
143
emellan var det en jämn spridning. När EFS efter försoningsstriden i slutet av 1870-talet höjde antagningsåldern för att förhindra orolighe
ter som man bland annat menade berodde på för unga kolportörer, kan detta inte ha gällt de kolportörer som verkade i umeåtrakten.24