Att något hände med svensk religiositet mot slutet av 1800-talet är uppenbart. Även en EFS-kolportör som Janze påverkades, och han fick det allt svårare att tro på sin egen mission och den inomkyrkliga egen
arten. Hans tro relativiserades till följd av det ökade utbudet av reli
giösa och icke-religiösa tolkningsmodeller.
För EFS centralt var det dock hela perioden igenom viktigt att kolportörerna arbetade inom ramen för vad kyrkan godkände, och så sent som på 1890-talet uttrycker styrelsen i årsberättelserna att det är olyckligt om kolportörerna inkräktar på prästerskapets verksamhets
område.81 Samtidigt vilade kolportörsverksamheten på en uppfattning om att kyrkans prästerskap inte uppfyllde sina åtaganden på ett till
fredsställande sätt.82 Ingen kolportör i umeåområdet rapporterar emellertid om problem med kyrkan, utan samarbetet tycks vara gott på de enskilda kolportörernas nivå, åtminstone enligt brevreferaten i kol-portörs- och predikantböckerna. Även i Erik Janzes fall var samarbetet med kyrkan i stora stycken gott, även om han mot slutet av sin verk
samma tid upplevde att det blivit svårare. Förmaningar från EFS riks
organisation till sina kolportörer och det faktum att kolportörsverk
samheten stramades upp kring 1860- och 1870-talen tyder också på att kolportörernas verksamhet kunde vara problematisk.
Går vi istället till prästmöteshandlingarna för Härnösands stift är EFS kolportörsverksamhet omnämnd i positiva ordalag. Den kunde ses både som ett komplement till kyrkan, som på egen hand inte kunde upprätthålla sin verksamhet i det vidsträckta Norrland, och som ett värn mot frikyrkligheten. I möteshandlingarna 1890 skrivs att det
»vida öfvervägande flertalet af pastorer vitsorda den lojala ställning de s. k. kyrkliga kolportörerna intaga. I flera, om icke de flesta, fall stå de ock rent af under pastors ledning och tillsyn«.83 Men där finns även andra uppfattningar som skymtar fram, som antyder att även de inom
kyrkliga EFS-kolportörernas verksamhet inkräktade på kyrkans om
råde. Kolportörerna tog sig för stora friheter. »Några pastorer erinra,
1 5 8
med fasthållande af att de s. k. kyrkliga lekmännen uträttat mycket godt, äfven om de olägenheter, som lekmannaverksamheten särskildt såsom predikande verksamhet medför, hvaribland må nämnas, att kolportören lätt utsättes för frestelse att träda i prestens ställe, och att den allmänna gudstjensten icke skattas så högt som den förtjenar.«84
Kolportören riskerade alltså att upphäva sig själv till en ställning han inte var ämnad för och hade kallelse till. Det är således kolportören själv som uppfattas som ett problem av kyrkans företrädare. Genom kolportörerna nedvärderades prästernas arbete och gudstjänsternas betydelse. På samma tema omskrivs kolportörerna även i möteshand
lingarna från år 1897. Först omtalas deras förtjänster som ett gott stöd.
Men därefter nämns samma problem som tidigare.
Dessa lekmäns ställning har dock äfven sina vådor, kanske mest för lekmännen själfva. De kunna lätt frestas att låta sin verksamhet träda i stället för prestens, under det att den ju bör vara allenast en hjelp för denna, eller att tycka sig något vara, då de under sitt kring
resande öfverallt mottagas med öppna armar och icke stanna länge nog på hvarje ort för att hinna blifva föremål för den i längden icke uteblifvande kritiken, eller att, anlitade som de blifva med ständigt hållande af föredrag, icke egna tillräcklig tid åt den i synnerhet med deras studier alltför väl behöfliga m. m. sådant.85
Kolportörerna riskerade alltså inte bara att överskrida sina befogenhe
ter som hjälpredor till prästerskapet. Deras kringresande gjorde dess
utom att de slapp den kritik som annars skulle komma, och dessutom tog de sig inte tid till tillräckliga studier.
Även om kolportörernas verksamhet var tänkt att komplettera och styrka statskyrkan fanns det uppenbarligen en risk att resultatet blev det motsatta. Troligt är också att kolportörer som höll hundratalet föredrag per halvår till sist utvidgade sin uppgift och inte nöjde sig med att bara läsa innantill, göra hembesök och distribuera skrifter. För
soningsstriden hade visat på faran med en kolportörskår som tog sig allt för stora friheter. Det låg något kraftfullt och hotande i främst den fria förkunnelsen, och vad den kunde medföra för den sociala stabili
1 5 9 •
teten. Josephson betonar att EFS kolportörer inte sökte konfrontation med statskyrkan, och trots att det inte fanns något socialt omdanande i det teologiska innehållet var deras krav på yttrandefrihet radikala i samtiden. Väckelserörelsen utgjorde ett forum för ett jämlikt utbyte av erfarenheter, och i det spelade kolportörerna en viktig roll som män från folket som utmanade prästens ställning.86 Deras roll var att kunna prata med folk på deras eget språk, och det gjorde de också, men resul
tatet blev inte riktigt vad EFS inledningsvis räknat med. Kolportörerna skapade i förhållande till kyrkans representativa offentlighet en ny offentlighet, och de undergrävde därmed prästerskapets roll som sta
tens och det religiösas representant. Istället bidrog kolportörerna till skapandet av en offentlighet för ett meningsutbyte jämlikar emellan.
Till sina ideal var den lik en borgerlig offentlighet.87 Går man ned på lokal nivå finns emellertid klara skillnader vad gäller den sociala sam
mansättningen.
När det gäller det sena 1800-talets prästroll pekar Owen Chadwick på hur ett mer utbildat och specialiserat samhälle reducerade kyrkans och prästerskapets upphöjda ställning som samhällelig auktoritet.88 Det var en process som inbegrep samhällets övre skikt, men samtidigt, visar denna delstudie, underminerade kolportörerna prästernas aukto
ritet på en mer folklig nivå. Detta skedde eftersom kolportörerna bi
drog till att de kyrkliga maktstrukturerna blev otydligare. Med förank
ring i Guds ord, och övertygelsen att alla hade rätt att sprida det, kom kolportörer att kunna ersätta, alternativt komplettera, prästerna som förmedlare av gudsordet. Under seklets andra hälft beskars präster
skapets makt av att den sekulära staten övertog uppgifter som tidigare låg inom kyrkans verksamhetsområde. Prästerna fick därmed enbart en religiös auktoritet, åtminstone kan de ha upplevt utvecklingen på det sättet. Och det var mot prästernas roll som andliga ledare som kolportörernas verksamhet riktade en »allvarlig stöt«.89
Till följd av uppkomsten av olika religiösa sällskap och samfund med olika teologisk inriktning, utökades också antalet valmöjligheter inom det religiösa fältet. Det i sin tur bidrog till en relativisering av tros-övertygelserna. Och även om de här studerade kolportörerna knappast
160
-kan kallas offensiva fanns faran att de upphöjde sig själva och började predika, vilket påpekas från kyrkligt håll. Kolportörernas enkla uppen
barelse kan också ha bidragit till att den kyrkliga auktoriteten kom att uppfattas på ett nytt sätt. Flera är de skönlitterära exemplen på hur kringresande kolportörer betraktas som udda och inte sällan löjeväck-ande figurer.90 Trots allt var kolportören ingen välstuderad präst, utan en bland andra. Kolportören var vanligtvis hantverkare eller jordbru
kare, och blev kanske placerad i samma trakt som han kom från. Han hade därför inte samma sociala status att falla tillbaka på som präster
skapet. Ur det perspektivet är det sedan inte orimligt att tänka sig att såväl kolportörernas själva närvaro som deras förkunnelse påverkade människor. Antingen kunde det ske i riktning mot att nonchalera den kristna tron, eller mot en mer personlig övertygelse baserad på den van
liga människans egna erfarenheter.
• 1 6 1 •
VI