Det västerbottniska samhället präglades under 1800-talet av lands
bygd, och små jordbruk som producerade för den egna konsumtionen sysselsatte den övervägande delen av befolkningen. Umeå och Skellefteå var länets städer, med Umeå som administrativt centrum och residens
stad. Umeå hade under 1840-talet cirka 1500 invånare och vid studiens slut ungefär 5000. Båda städerna var ännu mot 1800-talets slut tämligen opåverkade av de strukturella omvandlingar som det svenska industri
ella genombrottet hade medfört på andra håll i landet. Handel, sjöfart och statlig administration dominerade näringarna i Umeå. Där märktes ingen väletablerad och tydlig industriell struktur även om det fanns be
gränsade inslag: skeppsnäring under 1870-talet, ett par bryggerier och möbeltillverkning, trävaruförädling och fastighetsbyggande omkring sekelskiftet. Stadens prägel kan därför åtminstone fram till 1800-talets slut sägas vara borgerlig, i synnerhet småborgerlig, med en uppdelning av borgerskapet i dels statliga ämbetsmän, lärare, läkare, advokater, dels småföretagare och hantverksmästare med egna rörelser.3
Idéhistorikern Björn Olsson har spårat stadens föreningsliv tillbaka till 1800-talets början, och ett inslag där utgjordes av den litterära sa
longen i prästbostället på Backen. Den hade etablerats i anslutning till Umeå församlings kyrka och kring kyrkoherden och akademiledamoten Anders Abraham Grafström.4 I hans salong samlades stadens societet för »umgänge i bildade och förfinade former«. Samtal fördes om tidens nya litteratur, musik utövades och ofta diskuterades samhällsfrågor med utgångspunkt i den samtida pressen. Ideologiskt intog denna grupp en konservativ hållning och reagerade mot tendenser som hotade att rubba den samhälleliga jämvikten. Följaktligen reagerade salongens medver
kande såväl mot konventikelplakatets eventuella upphävande som mot absolutistiska nykterhetspredikanter och det liberala Aftonbladet.5
När det gäller stadens föreningsliv i övrigt tiden före och omkring
• 1 6 4 •
missionsföreningens grundande så präglades även det av stadens bor-gerskap. Där kan nämnas det halvstatliga Västerbottens hushållnings
sällskap som bildades i U meå 1814 med landshövdingen som ordfö
rande. Syftet med sällskapet var att föra ut samtidens samlade vetande om jordbruk och djurhållning. Också sociala frågor som nykterhet, allmän folkskola och uppfostringsanstalter tillhörde sällskapets intres
seområden. Under 1870-talet såg den liberala och medelklasspräglade Umeå arbetareförening dagens ljus. Genom att ge stadens arbetare utbildning tänkte sig föreningens ledande skikt kunna förbättra arbe
tarnas levnadsmönster. I moraliskt hänseende skulle arbetarklassens individer lyftas i nivå med medelklassen, och de skulle därmed inte längre slösa bort sina liv på stadens krogar. Det var ett harmoniskt förhållande klasserna emellan som förespråkades.6
För stadens kvinnor fanns Umeå fruntimmerskyddsförening från 1867. Även den ville verka för god uppfostran i kristen anda och för flit i arbetet. Bland övriga tidiga föreningar som verkade i borgerlig anda kan också nämnas Musiksällskapet, bildat 1862, och teatersällskapet Thalia som var verksamt åtminstone under tidigt 1870-tal med kom
minister J. A. Linder som engagerad medlem.7 Till dessa förenings
bildningar kan även läggas att Umeå fick sin första tidning 1841 och en andra tidning 1869.8 Ett boktryckeri fanns i staden sedan 1840.9
Tillsammans bidrog föreningarna och pressen till att stadens bor-gerskap formerades som urskiljbar grupp med en egen identitet. Detta skedde i en tid då medelklassen fick allt större betydelse i det svenska samhället till följd av dess modernisering. Civilisering, förfining och klassharmoni karaktäriserade förenings- och bildningstankarna, lik
som det övriga samtida associationsväsendet. I botten låg ofta ett reli
giöst idéstoff som legitimeringsgrund, något som blir särskilt tydligt inom föreningar inriktade på filantropiskt arbete.10
Umeåområdet hade religiöst tagit intryck av den pietistiska väckelsen sedan 1700-talets början.11 Efter studier i Tyskland vid det pietistiska universitetet i Halle återvände prästen Nils Nilsson Grubb till Umeå med influenser därifrån. Pietismen ville i o pposition till den rådande protestantiska ortodoxin betona det personliga gudsförhållandet, det
• 1 6 5 •
religiösa uppvaknandet, ett moraliskt leverne och behovet av att sam
las med andra troende för att utöva sin tro i så kallade konventiklar, inom den kyrkliga strukturen. Vikten av att läsa Guds ord framhölls också, vilket är anledningen till att man i detta sammanhang talar om en läsarväckelse. Genom husandakter, ofta i prästgården, katekes
utläggningar, strängare kyrkotukt och nattvardspraxis, samt genom att sprida litteratur med pietistiskt innehåll, sökte Grubb väcka folkets religiösa intresse och behov. Den inomkyrkliga pietistiska väckelsen, sanktionerad av kyrkoherden och baserad på konventiklar och läsning av pietistisk andaktslitteratur, fick därmed fotfäste i t rakten omkring Umeå.12 Det är troligt att traditionen av inomkyrklig pietistisk väck
else ligger bakom det goda förhållandet mellan EFS och kyrkan i Umeå.13 I exempelvis Luleå, Piteå, Skellefteå och Örnsköldsvik har frikyrkligheten varit betydligt mer tongivande.14 Medan kristenheten i andra norrlandsstäder splittrades av frikyrkligt inriktade väckelser upplevde kyrkan i Umeå aldrig några större problem under vare sig 1700- eller 1800-tal.
Ytterligare en orsak till att EFS tidigt fick fotfäste i umeåtrakten torde vara att C. O. Rosenius var född och uppvuxen i Anäset, bara några mil utanför staden. Det var till Umeå den unge Rosenius begav sig för att studera under 1830-talet och där kom han i kontakt med en grupp lutherläsare utanför staden som hävdas vara en kvarleva från Grubbs dagar. Redan som 16-åring föreläste Rosenius ur Luthers tex
ter hos dem. Flur det egentligen förhåller sig med kontinuiteten mellan den grubbska pietistiska väckelsen och dessa läsare torde dock vara svårt att fastställa. Det var också i Umeå Rosenius senare kom att finna sin maka.15 Så även om Rosenius teologi några decennier senare inte omedelbart accepterades av Umeås religiösa etablissemang torde han ha varit en bekant person i staden.
I sin umeåhistorik skriver Sven Ingemar Olofsson om det goda för
hållandet mellan EFS och kyrkan att »för kyrka och prästerskap i Umeå gav det så tidigt inledda samarbetet med Stiftelsen en vacker utdelning. [—] I Umeå behövde prästen aldrig predika inför tomma bänkar, då EFS:s folk tillhörde de flitigaste gudstjänstbesökarna.«16
1 6 6