Kommunikation mellan barn i lek

Två pojkar sitter tysta och bygger med klossar. En av dem försöker plötsligt starta en konversation.

Nils: Liam vet du vad jag drömt om en gång? Att jag var och hälsa på mumier. (Liam svarar inte).

Nils: Jag drömde om att det fanns mumier.

(Liam tittar på Nils men svarar fortfarande inte utan fortsätter bygga. Nils säger inget mer utan fortsätter att bygga han också).

Vi tolkar detta samspel som att Liam inte förstod vad en mumie var för något och på så vis inte visste hur han skulle bemöta Nils. Istället för att be Nils förklara vad han menade valde Liam att ignorera honom. En tolkning till detta kan vara att han inte ville visa sin okunskap inför sin kamrat eller att han inte var intresserad av att kommunicera. Vad vi kan se ledde detta i sin tur till att samspelet stagnerade och inte till någon kommunikativ utveckling. I likhet med det Sheridan m.fl. (2010:79) skriver så blir innebörden i en kommunikation gynnsammare när fler förstår den. Det är även viktigt att alla samtalspartner förstår innebörden av de ord och symboler som används i kommunikationen för att den ska kunna fortgå. Ett annat exempel på hur

kommunikationen, enligt oss, kan stagnera i en lek mellan barn vill vi visa i nästkommande situation.

En pojke har byggt en egen koja under en docksäng. Över docksängen har han slängt en filt. Han ligger i sin koja och en flicka lägger sig bredvid, utanför kojan, på golvet.

Tyra: Nu ska jag ligga här. På natten. Så att det inte händer något som du inte tycker är roligt. Andrée: Ja.

Tyra: Ska jag de? Så kan jag äta upp… om det kommer lite monster så kan jag äta upp monstrerna.

Andrée: Jag är inget monster. (Det blir tyst).

Andrée: Det är jag inte.

Tyra: Jag skojar bara med dig. Ska jag gå in i din koja? Andrée: NEJ (talar högt och bestämt).

Tyra: Ska jag sitta utanför?

(Andrée svarar inte och Tyra reser sig upp och lämnar rummet).

I denna situation kan vi se att Tyra försökte ta initiativ till att starta ett samspel. Till en början deltog Andrée i konversationen. När Tyra sedan började tala om att hon ska äta upp monster tolkar vi det som att Andrée antingen missförstod henne eller inte lyssnade ordentligt på vad hon sa. Istället antog Andrée att Tyra menade han var ett monster. Knutsdotter Olofsson (2003:77) skriver att för att få ett fungerade samspel i en rollek måste det ske en tydlig kommunikation barnen emellan, där bägge är införstådda i vad som försiggår i leken. Vidare skriver hon att även om ett barn kan vara är lite disträ så måste barnet ändå lyssna för att förstå vad som sker i leken så att han eller hon kan vara delaktig.

När Andrée påpekade för Tyra att han inte var något monster fick han inget gensvar. Eftersom Andrée befann sig inuti kojan och Tyra utanför så kunde han inte se om hon hade hört honom eller inte. Han valde därför att förtydliga att han inte var något monster. Tyra, som faktiskt inte antytt detta från början, valde att inte ta någon konflikt utan svarade istället att hon bara skojade för att få en fortsatt kommunikation. Vi tolkar det som att Andrée däremot inte ville fortsätta konversera med Tyra utan han svarade kort och bestämt på hennes fråga. Tyra gjorde ett sista försök och blev ignorerad av Andrée. Därefter valde hon att resa sig upp och gå därifrån. Pramling Samuelsson &

Asplund Carlsson (2003:52- 53) skriver att när barnen kommunicerar med varandra i leken förändras och fortgår den ständigt. Eftersom barnen inte förstod varandra rent språkligt i den här situationen är det anledningen till att kommunikationen inte utvecklades enligt vår tolkning. På grund av detta förändrades inte heller leken utan den stagnerade.

I nästa situation vill vi lyfta fram vikten av att alla parter förstår innebörden av orden som det kommuniceras kring. Detta för att missförstånd ska kunna undvikas samt att kommunikationen ska kunna fortgå och utvecklas.

Två pojkar står och pratar för sig själva i ett av rummen på förskolan.

Karl: Vet du vad? Jag såg en film som e jätterolig den handlar om spöket som rullar på huvet och får en piratflagga i sin näve.

Albin: Vad är näve?

Karl: Näve är här. (Tar sig på huvudet.) Här. (Ändrar sig och tar sig på ryggen.) Här. (Ändrar sig igen och tar sig på magen.) Här är näve. Här är näve.

(Albin ser skeptisk ut och säger inget mer).

Karl har sett en film och vi tolkar det som att han vill dela med sig av det som han ansåg var roligt i denna film. Vi tolkar det även som att Albin inte förstod det roliga då han inte kände till ordet näve. Han frågade Karl om detta ord och Karl verkade inte helt säker han heller så han chansade på ett svar. När han inte fick någon respons från Albin ändrade han sig. Albin förstod fortfarande inte vad han menade och hela historien kring filmen som Karl ville berätta avstannade. Lindö (2002:98- 99) skriver att i leken bearbetas de vuxnas karakteristiska drag samt deras olika handlingar. Detta gör barnen genom att härma de vuxnas betoningar och språkliga benämningar. Vi tolkar ovanstående situation också som att Karl hade hört någon annan tala om denna film och då nämnt ordet näve. Karl uppfattade då detta ord och använde det utan att förstå dess innebörd. Sheridan m.fl. (2010:79) skriver att en förutsättning för att kunna kommunicera är att meningen av ord är bekanta för den som det kommuniceras med. Ju fler som förstår betydelsen av orden desto gynnsammare är kommunikationen. Här tolkar vi det som att anledningen till att detta samspel mellan Karl och Albin avtog var på grund av att Albin förstod inte vad Karl menade. Då Karl inte kunde förklara vad han

menade på ett trovärdigt sätt tolkar vi det som att Albin tappade intresset och kommunikationen avslutades.