Kommunikation under samling

Samlingen är ett forum där barnen får träning både språkligt och socialt. Barnen får här öva på att lyssna på varandra, motta instruktioner samt våga tala inför sina kamrater (Lindö 2002:135).

Det är morgon och barnen och pedagogerna har samlats i en ring på golvet. En av pedagogerna har två korgar med sig, en med kanelbullar i och en med frukt i.

Gustav: Varför har du bullar med dig?

Pedagog: Ja varför har jag bullar med mig? Vaa? På en samling? Vilka ska vi börja med? Bullar eller frukt?

Barnen: Bullar… Frukt… Bullar… Frukt. (Barnen ropar i mun på varandra).

(Pedagogen räcker upp sin hand, ser allvarlig ut, talar långsamt och tydligt). Pedagog: Då gör vi så… Alla som vill börja med bullar räcker upp en hand. Flera barn: Ja, ja, ja.

Pedagog: Så räknar vi. Vem vill börja med bullar räcker upp en hand. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11,12. Då var det så att nästan alla ville börja med bullarna. Så då vann bullarna. Det kallas för ett majoritetsbeslut. Det är ett konstigt, långt och krångligt ord. Det är när den som får flest vinner. (Barnen ser oförstående ut).

Pedagog: Tror ni vi kan göra så att vi skickar runt korgen så får man ta en bulle och sen skicka vidare.

Enligt vår tolkning börjar denna samling med en fråga av Gustav. Pedagogen svarade honom inte utan ställde en motfråga till hela barngruppen. Denna fråga krävde mer än ett ja eller nej som svar. Hagtvet (2004:120) poängterar att om man som pedagog använder sig av frågeorden hur och varför istället för ja och nej frågor så skapas ett språkstimulerande samtal. Barns kreativitet, reflektion och tankeverksamhet sätts igång och på detta sätt sker en språklig utveckling hos barnet. I exemplet ovan kunde pedagogen lika gärna ställt frågan ”Vill ni ha bulle?”. På denna fråga kan barnen endast svara ja eller nej. Istället valde pedagogen att ställa en reflekterande fråga då hon undrade om de ville ha bullar eller frukt först. Här fick barnen med andra ord reflektera kring frågan och själva avgöra vad de ville börja med.

Alla barnen svarade i mun på varandra i situationen ovan. Pedagogen gav då en instruktion; att barnen skulle räcka upp handen. Lindö (2002:135) skriver att i samlingen är ett forum där barnen får träna sig i både språkliga och sociala färdigheter. De får under samlingen motta instruktioner, lyssna och lära sig av varandra och vänta på sin tur. Enligt vår tolkning av situationen ovan får barnen under denna samling lära sig att lyssna, ta emot en instruktion och fullfölja den.

Vi kan se att pedagogen försökte förstärka ordet majoritetsbeslut genom handling, det vill säga handuppräckning (kroppsspråk), hon talade tydligt, långsamt samt såg allvarlig ut. Detta tolkar vi som att hon försökte skapa en tydligare och konkretare bild av ordet majoritetsbeslut. Ladberg (2007: 83) menar att den språkliga kommunikationen och kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck inte bör ses som isolerade från varandra. Gemensamt skapar dessa ett sammanhang i språket som bidrar till ökad förståelse för den som lyssnar.

I föregående exempel på en samlingssituation var pedagogen den som drev samlingen. Det finns också samlingar där barnen står i centrum, där de får föra kommunikationen och samlingens kretsar kring deras berättelser. Nästa samlingsexempel visar på en sådan situation.

Det är visedag på förskolan. Alla barnen tar med sig en leksak hemifrån. När de kommer till förskolan får de ge sin sak till pedagogen och hon lägger den i en papplåda med lock. På samlingen tar pedagogen fram leksakerna, en i taget, och de barn som leksaken tillhör får berätta för sina kamrater och pedagogen om sin leksak. Här har pedagogen tagit fram en bil som tillhör en pojke.

Emil: Det är en bil.

Pedagogen: Det är en bil ja. Vet du vad det är för en sorts bil? Fabian: Jag vet vad det…

Pedagogen: Nu pratar Emil, nu får Emil prata (talar i mjuk samtalston). Emil: Man kan öppna motorn.

Pedagogen: Kan man öppna motorn, ja titta. Emil: Den är sönder.

Pedagogen: Då kan man laga bilen där om motorn har gått i sönder. Fabian: Jag har också en sån.

Pedagogen: Nu är det Emil som pratar, du får vänta på din tur. (talar i mjuk samtalston). Emil: Vet du vad den heter? Det är en Mercedes.

Pedagogen: En Mercedes är det. Kan man sitta många i den bilen?

Emil: Man kan öppna alla dörrarna. Där bak sitter tre barn och där sitter mamman och pappan. Pedagogen: Där sitter mamman och pappan ja när de kör. Har du någonting annat du vill berätta om din Mercedes Emil?

Emil: Den har gått i sönder.

Pedagogen: Den har spruckit där i rutan. Har den varit med om en krock? (Det blir tyst).

Pedagogen: Eller?

Emil: Det var för länge sedan när jag fick den. Jag fick den på pappas jobb.

Pedagogen: På pappas jobb. Så fin den var. Nu får den vila bakom ryggen. Tack så mycket Emil.

I den här situationen kan vi se att det var pedagogen som förde samtalet framåt. Emil berättade om sin leksak och när Fabian ville inflika med sina tankar påpekade pedagogen vänligt att det var Emil tur att prata och att Fabian fick vänta på sin tur. Lindö (2002:135) skriver att i samlingen är det pedagogens uppgift att låta barnet få träna sig i att samtala. Pedagogen har ansvar när det gället att uppmärksamma för ett barn att han eller hon måste vänta på sin tur. Vi tolkar det som att pedagogen i den här situationen verkligen lyssnade på Emil och hade ett genuint intresse för det han hade att berätta. Öhman (2006:28) skriver att som pedagog bör man vara känslomässigt närvarande och visa pålitlighet. Detta är grunden för att ett barn ska känna trygghet. I den här situationen tolkar vi det som att Emil är trygg i sin roll som berättare. Han vågar behålla ordet under en längre stund och vill fortsätta berätta mer när pedagogen undrar om det finns något annat han vill berätta om sin bil.